Frihandel ska inte gå före rätten till mat

Läs mitt inlägg i Svenska dagbladet idag om miljö, rätten till mat och WTO.

Frihandel ska inte gå före rätten till mat
Svenska dagbladet, 2013-12-04
USA har nyligen dragit Indien inför Världshandelsorganisationen, WTO. Indien har enligt USA otillbörligen gynnat lokal produktion av solpaneler inom ramen för landets nationella solenergiplan. I våras fälldes Kanada av WTOs tvistelösningsmekanism, efter anmälan av Japan och EU, för att provinsen Ontario haft utvecklandet av lokala jobb och företag som ett av kriterierna i sin omfattande satsning på förnybar energi. Ett antal länder har WTO-anmält Australiens beslut om att cigarettpaket utan reklam (s k plain packages). Förslaget påstås vara handelsstörande.

Detta är bara några exempel på hur frihandel och WTO ibland står i motsättning till progressiva initiativ för t ex miljö, livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Just nu pågår WTOs stora möte på Bali, Indonesien. Det borde vara ett gyllene tillfälle att verka för en mer progressiv handelsordning.

Dessvärre tycks inte den svenska regeringen och handelsminister Ewa Björling (M) ha några sådana ambitioner. Indien och många andra utvecklingsländer driver rätten att på olika sätt främja livsmedelssäkerheten i sina länder. I Indien handlar det om att kunna lagerhålla inhemska livsmedel för att garantera rätten till mat för ett antal hundra miljoner invånare som varje dag kämpar för att äta sig mätta. Andra utvecklingsländer har liknande system, med gynnsam offentlig upphandling för vissa livsmedel, subventioner och rabatter på basföda för att nämna några exempel. Sverige och EU har motsatt sig detta.

Detta kanske inte är det mest optimala i alla lägen. Men motsatsen med omfattande avregleringar på livsmedelsområdet har redan tillämpats i främst Latinamerika och de karibiska länderna på 1980- och 1990-talet. Och det gick inte så bra. Ett exempel är Haiti som 1995, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, sänkte sina tullar på ris från 50 till endast 3 procent. Detta fick till följd att landet snart blev helt beroende av statssubventionerat ris från USA istället. Så länge som priserna var låga var läget kanske hanterbart. Men när priserna på livsmedel sköt i höjden vid 2006 blev livsmedelskatastrofen ett faktum för landet. Därför har många utvecklingsländer nu valt återreglering och större offentligt engagemang för att garantera livsmedelsproduktionen. Utifrån ett strikt frihandelsperspektiv är detta förstås handelsstörande, men i den andra vågskålen ligger rätten till mat. Ur det perspektivet är utvecklingsländernas agerande inte särskilt svårt att förstå.

Dessutom är det ju exakt detta som de industrialiserade länderna har gjort i decennier och fortsätter att göra för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. EUs jordbrukssubventioner, exempelvis direktstöd, interventionsuppköp, marknadsföringspengar och exportbidrag är som bekant mycket omfattande och har alla som syfte att garantera den Europeiska produktionen och skydda den europeiska marknaden. EU har nyligen infört en särskild ”krisreserv” på många miljarder kronor för att skydda den europeiska jordbruksproduktionen vid ”allvarliga marknadskriser”. USAs stöd är likartade och också mycket omfattande. Detta har gett dessa två ekonomier enorma konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Jag antar att det är utifrån frihandelsperspektivet som Eva Björling och EU har tagit strid mot utvecklingsländerna. Det här är dessvärre inte första gången det sker. EU – och nästan alltid uppbackade av Sverige – sätter nästan alltid liberalisering och avregleringar före andra viktiga målsättningar.

Det är tröttsamt att det så ofta ska bli konflikter mellan viktiga intressen. Handelspolitiken borde i större utsträckning respektera fundamentala rättigheter som rätten till mat och att bekämpa klimatförändringarna (som på sikt äventyrar liv på stora delar av vår planet).

Det borde inte vara omöjligt att hitta en väg ur denna låsning. Större respekt för enskilda länders målsättningar om en progressiv miljöpolitik och rätten till mat måste vara en självklar utgångspunkt i handelspolitiken. Rent regelmässigt skulle Eva Björling kunna driva att artikel 20 i GATT, WTOs ursprungsfördrag, borde stärkas och få en mer framskjuten position. Artikel 20 ger enskilda länder rätt att vidta handelsrestriktiva åtgärder för miljön, djur och folkhälsa, även om det strider mot frihandelsprinciperna. Men idag är artikeln omgärdad av formuleringar som kräver att dessa åtgärder inte får göras på ett handelsdiskriminerande sätt eller vara ett ”dolt handelshinder”. Detta gör att artikel 20 är nästan omöjlig att använda.

Vi vet att detta WTO-möte inte kommer att gå till historien som det som löste upp alla knutar i världshandeln. Men om Eva Björling på något sätt vill sätta ett positivt avtryck borde hon och EU släppa frihandelsdogmen och ge större möjligheter för utvecklingsländer att brödföda sig själva samt verka för starkare miljöskrivningar i WTOs grundtraktat.

Frihandel borde inte vara ett mål i sig. Allas rätt till mat och en planet i balans borde däremot vara det.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentets handelsutskott