Kristen konservativsm förskräcker

Läs gärna min debattartikel från dagens Flamman. Eller nedan.

Dagens högeragenda förskräcker
Som kandidat till riksdagen har man privilegiet att få besvara enkäter från allehanda påtryckargrupper. Det är kul och jag försöker svara på varenda en. Den senaste kom från tidningen Dagen, en kristen tidning med rötter i pingströrelsen. Som troende kristen väckte därför den enkäten extra stort intresse.

Vad kan vara viktigt inför det här valet för kristna i frikyrkan? Kan det vara motverka klassklyftor i Sverige? Att verka för tolerans mellan olika kulturer och religioner? Vore inte ett globalt fokus att vänta, med avskrivning av de fattiga ländernas skulder och avskaffad vapenexport?

Intresset byttes snart till besvikelse. Varför är det så viktigt för Dagen att ställa frågor kring fosterdiagnostik, samkönande äktenskap, dödshjälp och invandring, men inte en stavelse om det jag nämnt ovan? Fråga 9 lyder: ”Anser du att det kan vara positivt med ett tillfälligt invandringsstopp?” Det finns inget annat parti än Sverigedemokraterna som driver denna fråga. Varför tycker då Dagen att den är så viktig att lyfta upp?

Inte blir det bättre av att gå in på Dagens valsida. Den toppas nämligen av en intervju med SDs Jimmie Åkesson, som får förklara hur SD värnar familjen och kritiserar muslimer. I våras nekade Dagen att ta in en annons för ett ungdomsläger för kristna HBTQ-ungdomar.

Man kan fråga sig varför jag gör så stor sak av detta. Borde jag inte lämna Dagen i fred? Nej, jag tycker det är viktigt att visa att det kan finnas en annan kristen dagordning än den konservativa som Dagen företräder. Låt mig ta upp tre politiska exempel där kristna knappast kan blunda.

1. Flyktingarnas situation. Jesus och hans familj var själva tvungna att gå i exil och leva som flyktingar. På den tiden fick de sin fristad i nuvarande Egypten. Idag kommer flyktingar från hela världen till Sverige. För en kristen borde det vara en självklarhet att ställa frågan: Vad kan jag göra för att hjälpa dessa? Vilket parti driver bäst flyktingarnas frågor? Både tidigare socialdemokratiska regeringar och den nuvarande borgerliga borde avskräcka varje sant engagerad i frågan.

2. Stopp mot krig och vapenexport. Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita. Trots vår alliansfrihet är vi direkt involverade i ett Natolett krig i Afghanistan. Vad tycker kristna om att vapenexporten under den borgerliga regeringen har ökat till aldrig tidigare nådda nivåer? Att vi exporterar vapen till diktaturer, att vi köper från ockupationsmakter? Hur tolkar kristna Jesajas uppmaning om att ”smida svärd till plobillar” (Jes 2:4)? Knappast som att involvera oss i nya krig eller exportera mer vapen hoppas jag…

3. Kamp mot orättvisor. Jesus kanske tydligaste politiska ställningsstagande finns i hans s k bergspredikan, där han tydligt avfärdar de rika och upprättar de fattiga. I Apostlagärningarna får vi lära oss att de första kristna ”hade allt gemensamt” och ”delade ut åt var och en efter hans behov” (Apg 4:32). Idag när klassklyftor och orättvisor växer borde kristna knappast sitta stillatigande. Borde man inte verka för en politik som vill utjämna dessa klyftor?

Finns då ett engagemang för dessa tre exempel i praktiken? Ja, jag tycker exempelvis att Svenska kyrkan gör ett gott jobb i avseendet. Kyrkan är en av de drivande krafterna för en human flyktingpolitik, skuldavskrivning, inkomstutjämning samt kritik mot vapenexport och krig. För mig känns det som en logisk konsekvens av en kristen kallelse. Dagen och andra högerkristna visar på dess raka motsats. Något som förskräcker.

Jens Holm, kandidat till riksdagen, Vänsterpartiet, Stockholm

Bort med bisfenol A

Miljöminister Andreas Carlgren (C) tar idag initiativ till en begränsning av användningen av kemikalien bisfenol A. Det är bra, även om ett regelrätt förbud hade varit att föredra. Det är obegripligt att den onödiga och farliga kemikalien ska kunna finnas i bland annat nappflaskor.

Kanske känner sig Carlgren pressad av vår rödgröna överenskommelse om kemikalier, från juni i år. Där vill vi bland annat stoppa bisfenol och en mängd andra kemikalier, som Carlgren ännu inte har försökt stoppa. Kanske kan bisfenol följas av fler exempel. Ett förbud mot Deka-Bde vore exempelvis att önska. Det hade Sverige tidigare men Carlgren rev upp förbudet för några år sedan. Obegripligt.

Att vänta på ett EU-förbud mot bisfenol A är inget att hoppas på. Jag tog upp bisfenolen med EU-kommissionen redan för två år sedan, men intresset för ett förbud var tyvärr lågt. Enskilda länder måste gå före helt enkelt. Jag utgår från att Carlgrens förslag är utformat på det sättet.

V bäst på hbt-frågor

Rfsl har publicerat sin noggranna genomgång av riksdagspartierna och deras kandidaters syn på hbt-frågor. And guess what… Vänsterpartiet blev klart bäst av riksdagspartierna, med 18 poäng i snittbetyg. Jag noterar lite stolt att jag får 21 poäng (sid 33, om nån är intresserad) i genomgången och därmed hamnar på den klart övre halvan i Rfsls ranking. Kul att Lars Ohly är en av de personer som får högst betyg, den enda partiledaren av riksdagspartierna som får det.

Jag noterar också att det är de borgerliga får trängas bland de som utmärker sig som fientliga mot homosexuella och transpersoner. Bland de 127 kandidater som får 0 eller minuspoäng kommer hela 123 från M, C, FP eller KD. Endast fyra kommer från den Rödgröna sidan och de är alla socialdemokrater. Ingen vänsterpartist eller miljöpartist därnere. Nej, nej.

Jag förvånas, och förskräcks något, över borgerliga politiker som utmärkt sig som förespråkare för mänskliga rättigheter uppenbarligen inte anser att dessa rättigheter är lika viktiga för hbt-personer. Varför får annars Alf Svensson KD får 0 poäng, Kerstin Lundgren C och Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag likaså? FPs Fredrik Malm får en enda icke-smickrande poäng liksom moderaternas Henrik von Sydow.

Som sagt, de är inte ensamma därnere i bottenregionen, de borgerliga kandidaterna. Värt att tänka på när det blir dags att rösta hbt-vänligt.

DN

Ett kolsvart bokslut för miljön

DN granskar idag den borgerliga regeringens miljöpolitik. Rubriken ”Alliansen klarar inte miljömålen”, säger väl det mesta. Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, är ännu tydligare:

Vi har undersökt regeringar ur miljösynpunkt sedan 80-talet. Det här är en av de sämsta som vi sett. Tidigare har man gått framåt men i för låg hastighet. Det är sällan man gjort så många bakåtsteg som under den här perioden.”

Ja, vad får man om man driver igenom Förbifart Stockholm, öppnar upp för ny kärnkraft, straffar de andelsägda vindkraftsverken, avskaffar flygskatten, avskaffar skatten på handelsgödsel, sviker u-länderna vid Köpenhamnstoppmötet, låter Vattenfall löpa fossilamok, lägger ned Klimatinvesteringsprogrammet och utlokaliserar en tredjedel av klimatåtgärderna till utvecklingsländer?

Jo man får vår borgerliga regering och ett kolsvart bokslut för miljön.

Flyktingstopp viktigt för Dagen?

Som kandidat till riksdagen har man privilegiet att få besvara enkäter från allehanda påtryckargrupper. Det är kul och jag försöker svara på varenda en. Den senaste kom från tidningen Dagen, en kristen tidning med rötter i pingströrelsen. Jag ser mig själv som troende kristen. Enkäten från Dagen väckte därför extra stort intresse.

Intresset byttes snart till förvåning och besvikelse. Varför är det så viktigt för Dagen att ställa frågor kring fosterdiagnostik, samkönande äktenskap, dödshjälp och invandring. Fråga 9 lyder: ”Anser du att det kan vara positivt med ett tillfälligt invandringsstopp?” Det finns inget annat parti än SD som driver denna fråga. Varför tycker då Dagen att den är så viktig att lyfta upp? Hade det inte varit mer prioriterat att fråga hur dagens inhumana flyktingpolitik skulle kunna bli bättre?

Det hade kunnat kännas OK med dessa frågor om Dagen samtidigt lagt lite fokus kring det som jag ser som svårt för kristna att undgå i dagens samhälle: de växande orättvisorna, klimathotet, krig och flyktingfrågor för att nämna några exempel. Men allt detta lyser med sin frånvaro i Dagens enkät.

Trist. Dagen tycks göra det man kan för att måla fast sig i den högerkristna återvändsgränden.

Se mina svar (svarsalternativen är bundna och inte mina formuleringar, kommentarerna däremot mina): enkät_Dagen2010-07-19

Moderaten har rätt, ut ur Afghanistan

För en gångs skull är jag överens med en moderat. Den tidigare försvarsministern Anders Björck (M) säger till DN idag (tyvärr ej länkad, däremot i Svt) att han vill att Sverige tar hem trupperna från Afghanistan.  Kanske borde vi inte ha involverat oss i detta överhuvudtaget, menar han. Det har han rätt i. Björck är också orolig för att det svenska kriget i Afghanistan kan bli en fråga i valrörelsen. Det tror jag också, men till skillnad mot honom tycker jag att det vore bra.

Det finns flera starka skäl för att Sverige inte ska kriga i Afghanistan:

1. Syftet är fel. USAs invasion började som ett svar på den 11 september. Terroristerna skulle bombas bort. Sverige och andra lojala länder var snara på att haka på. Men terrorism kan knappast bombas bort, och våld föder nytt våld. Oskyldiga människor dör och lider som en följd av kriget.

2. Det underminerar vår trovärdighet som alliansfria. Även om det formellt sett finns ett FN-beslut i grunden är det Nato som för kriget i Afghanistan. Hur går det den dagen då fred ska mäklas i området? Kommer man att vända sig till en av staterna som varit involverade i kriget. Knappast. Det är synd, för här skulle Sverige kunnat spela en viktig roll.

3. Det är dyrt. Precis som Percy Barnevik, lite otippat, tar upp idag i sitt sommarprogram tränger det svenska krigsbidraget undan viktiga resurser från biståndet. Sverige lägger tre gånger så mycket på krig i Afghanistan som på bistånd. Bara en sån sak.

4. Vi har inte blivit inbjudna av Afghanistans regering. Detta är är smått chockerande uppgifter: Krigskritikern Stefan Lindgren har under en längre tid granskat argumentet att de svenska trupperna ska ha varit inbjudna av den afghanska regeringen. Men någon sådan inbjudan finns faktiskt inte. Den 23/6 i år fick han ett formellt svar från UD att någon formell inbjudan från den afghanska regeringen att delta i kriget inte finns. Den som går in militärt i ett land utan inbjudan blir ockupant.

5. Allt fler länder planerar för ett tillbakadragande. Vill Carl Bildt och Sten Tolgfors att Sverige blir de sista som är kvar och jagar väderkvarnar? Det verkar inte bättre.

Därför är det bra om frågan kommer upp i valet. Då kan Vänsterpartiet berätta varför det är hög tid att sluta upp med krigandet. För en gångs skull har vi fått hjälp av en moderat ex-minister. Tack för det.

Lokko, vad bra

Oj, vilket bra sommarprogram! Lyssnade på Sommar med Killinggängs-Andres Lokko när jag joggade igår. Rekommenderas!

Han berättade om sin självvalda Londonexil och de (nya) perspektiv han fått på Sverige. Klassamhället Storbritannien förskräcker, ändå är det ditåt vi är på väg. Nyliberaler och rasister får många kängor, socialdemokratin (i sin klassiska form) upprättas. Sista låten – Promised Land med Joe Smooth tillägnade han Karl Marx, Jesus och Ken Livingstone.

Bara en sån sak!

Mitt förslag: Ladda ned och lyssna!

Afghanistan, hur ska du ha det Carl Bildt?

2014 nämns som slutåret för de internationella trupperna i Afghanistan. Det är egentligen flera år för sent, men åtminstone bra att det finns ett slutdatum för den internationella ockupationen av landet. Den borgerliga regeringen har hittills vägrat ange ett slutdatum för det svenska deltagandet i kriget. Nu här 2014 har slagits fast som slutdatum borde det ge regeringen en chans att öppna för ett tillbakadragande.

Men till Sveriges Radio säger utrikesminister Carl Bildt idag att år 2014 inte ska ses som ett slutdatum. Han tror att de internationella trupperna, och därmed också de svenska får man utgå från, kommer att ”vara kvar mycket längre än så”.

Jag tycker att Sverige ska dra tillbaka våra trupper snarast möjligt. Flera andra länder förbereder för en snart tillbakadragande, nu senast Kanada. Sverige borde istället satsa på ett massivt bistånd till Afghanistan. Idag lägger Sverige tre gånger så mycket på krig i Afghanistan som på bistånd. Krigsanslaget har dessutom höjts under det borgerliga styret. Det är absurt.

Jinge

Ett land av angivare

Washington Post avslöjar idag (refererat i Ekot) att USAs antiterrorverksamhet har vuxit bortom alla proportioner. 850 000 personer är idag involverade i kampen mot terrorismen och har bland annat tillgång till topphemligheter om landets säkerhet och förmodade terrorister. Hela 1300 myndigheter och 2000 privata företag har uppdrag av amerikanska staten att bekämpa terrorn.

I det så kallade kriget mot terrorismen har det blivit allt vanligare att stater och myndigheter går utanför lagens gränser. Målet helgar uppenbarligen medlet. Oskyldiga sätts i fångläger, deporteras, torteras och förföljs. Man undrar i sitt stilla minne vem som för krig mot vem. När ska någon vakna upp i Vita Huset och fråga: ”Har vi inte blivit lika illa som de?”

Det är hög tid att låta det så kallade kriget mot terrorismen få nå sin ände. Terrorism och andra olagligheter kan endast bekämpas inom demokratins ramar. Sverige skulle kunna vara en föregångare och säga: ”Vi är inte med på detta längre. Vi sätter inte upp länder och organisationer på s k terrorlistor. Vi samarbetar inte med de som torterar. Vi lämnar Afghanistan.”

Får vi höra Carl Bildt säga det? Nej, vi får nog vänta till efter valet. Då måste det hända något.

Euron behöver en nödutgång

Idag har jag och Jonas Sjöstedt en debattartikel inne i Göteborgs-Posten. Läs den gärna där eller nedan.

Euron behöver en nödutgång
GP 2010-07-16
Den akuta krisen för flera Euroländer, och därmed för Euron som valuta, kan på ytan verka vara över för den här gången. Men det tillfälliga lugnet är bedrägligt. Genom de gigantiska stödpaketen till Grekland har EU-länderna främst köpt sig tid och skjutit krisen framför sig. Snart kan krisen åter slå till med full kraft. Det är oklart om Grekland på sikt kommer att kunna betala sina skulder eller om landet vid en senare tidpunkt kommer att tvingas ställa in betalningarna och i praktiken förhandla om att få sinas lån nedskrivna.

Det är fortfarande sannolikt att den akuta krisen kan sprida sig till fler Euroländer. Den våldsamma åtstramning som nu sker i flera Euroländer kommer att hämma återhämtningen i ekonomin under många år framöver. Bördorna läggs främst på löntagare, pensionärer och de som behöver den gemensamma välfärden. Massarbetslösheten riskerar att bita sig fast för lång tid framöver.

EU har valt en metod för att bekämpa den akuta krisen som sprider riskerna. Främst sprids risken till Euroländernas skattebetalare. För att finansiera nödlånen till Grekland tvingas andra Euroländer låna pengar. ECB, eurons centralbank, gav i realiteten upp sin oberoende ställning när den började stödköpa obligationer från länder som hade problem med att få låna pengar. I praktiken förs nu risken från de banker som har stora innehav av osäkra statspapper. De kan dra sig ur affären med vinst. Risken tas nu istället över av skattebetalarna runt om i euroområdet.

Åter bevisas tesen att i krisen så är vinsterna privata men förlusterna får bäras av oss alla. Insatserna för skattebetalarna blir med denna metod ännu högre om krisen slår till på allvar igen. Som aktiva på nej-sidan inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 skulle vi kunna luta oss tillbaks och säga ”vad var det vi sa”. Sverige har sedan folkomröstningen vunnit på att ha en egen växelkurs och lägre ränta. Euron har visat sig vara ett hinder både för länder som har behövt strama åt i överhettning och för de som behöver stimulera sin ekonomi. Att ha en valutapolitik för länder med vitt skilda ekonomiska förutsättningar är i bästa fall oklokt, i värsta fall farligt. Idag är Euron ett hinder för att komma ur krisen för flera av värst drabbade länderna.

Visst måste länder som Grekland och Portugal få ordning på sina statsfinanser. Inte minst måste de få stabila skatteintäkter. Men uppoffringarna blir större och risken för att fasta i recession ökar när de samtidigt tvingas ha samma växelkurs som Tyskland. På längre sikt drabbas även vi om dessa länder inte förmår vända sin dystra ekonomiska utveckling och problemen sprids genom Euroområdet.

Vi är mycket nöjda med att de rödgröna partierna, till skillnad från de borgerliga, har klargjort att folkomröstningens nej från 2003 kommer att respekteras om vi vinner valet. Men Sverige måste också i EU våga diskutera verkliga långsiktiga lösningar på krisen. I det måste möjligheten för euroländer att återgå till en egen nationell valuta ingå.

Om krisen förvärras exempelvis genom att Grekland tvingas ställa in betalningarna, vilket mycket väl kan ske, så måste denna fråga vara förberedd. Idag vill EU-länderna inte diskutera en återgång till nationella valutor med egna växelkurser av prestigeskäl. Den prestigen kan stå EU dyrt.

Idag finns ingen reglerad väg för att återskapa en nationell valuta inom euroområdet. Det i sig kan förvärra en ekonomisk kris och bidra till spekulation och ekonomiskt kaos. Men att valutaområden skapas eller bryts upp är inget nytt. Det farliga denna gång är de höga insatserna om Euron inte klarar krisen.

Vi menar därför att Sverige i EU bör resa frågan om att öppna en nödutgång från Euron. Priset för att inte ha sett till att ha en nödväg ut om det börjar brinna på allvar kan bli högt. Det måste bli möjligt för ett Euroland att under ordnade former lämna valutaunionen. Den borgerliga regeringen som inte ens kan enas om ifall Sverige bör gå med i Euron under de kommande fyra åren kommer knappast att orka ta tag i frågan. Men vi anser att en rödgrön regering bör göra det. Som vänsterpartister föreslår vi att en rödgrön regering väcker frågan i EU efter en valseger.

Jonas Sjöstedt (V), kandidat till riksdagen i Västerbotten
Jens Holm (V), kandidat till riksdagen i Stockholm