Låt inte handelsdogmen övertrumfa miljön

Det är bra med internationell handel, men handeln i sig får inte bli ett hinder för en progressiv politik. Det är tyvärr fallet idag. Handelsavtal inom WTOs regi och andra avtal försvårar våra möjligheter till en progressiv miljö- och klimatpolitik, att stärka folkhälsan, djurskyddet och annat. Ja, det finns flera exempel på där bra miljöförslag har stoppats eller fått göras om i grunden för att den internationella konkurrensen har bedömts som viktigare. Ska det vara så?

Jag ser fram emot att debattera dessa frågor med EU- och handelsminister Ann Linde (S). Kommer Sverige verka för att stärka miljöns ställning nu då vi har chansen? Debatten blir någon gång under dagen fredag 1 december. Läs min IP nedan eller här.

Miljön inom handelsavtalen Interpellation 2017/18:193
av Jens Holm (V) till Statsrådet Ann Linde (S)
Den 10–13 december äger världshandelsorganisationen WTO:s elfte ministerkonferens rum i Buenos Aires i Argentina. Det är ett viktigt möte, då WTO:s medlemsländer har möjlighet att påverka organisationens utveckling.

Jag och ministern är överens om att internationell handel är viktig och ska främjas. Priser kan pressas, och kvaliteten på handlade varor kan förbättras. Handel skapar också en naturlig plattform för möten och samarbete över nationsgränserna, vilket känns extra viktigt i tider då inskränkt nationalism grasserar runt om i världen. Handel kan också användas som påtryckningsmedel för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och miljöhänsyn.

Ibland krockar dock krav på handel och investeringar med länders önskan om att gå före på bland annat miljöområdet. USA har med WTO:s benägna stöd försvårat Indiens investeringar i det som troligen skulle ha blivit världens största solenergisatsning, Jawaharlal Nehru Solar Mission, som ansågs stå i strid med WTO:s frihandelskrav. Japan och EU lyckades stoppa den kanadensiska delstaten Ontarios ambitiösa satsning på förnybar energi och gröna jobb när de fick WTO att anse att den stod i strid med frihandelsreglerna. Det här är bara två exempel på hur handeln nästan alltid vinner när miljö ställs mot handel inom WTO.

Inom WTO ska det finnas en möjlighet för länder att göra undantag från frihandelskraven. Undantagskriterierna är formulerade i artikel 20 i WTO:s GATT-fördrag och ska kunna användas för att stärka skyddet av bland annat naturresurser, djur och människor. Men artikel 20 är svåranvänd, då den efterföljs av ett antal förbehåll, bland annat att undantagen inte får användas som handelshinder. Artikel 20 kom till i slutet av 1940-talet och har inte ändrats sedan dess. Orden klimatförändring och växthusgaser finns följaktligen inte med i uppräkningen av skäl till att det är acceptabelt att handeln står tillbaka för miljön. Att artikel 20 näst intill är oanvändbar i miljö- och klimatsyfte konstateras i genomgången från den nordamerikanska organisationen Public Citizen, som har granskat ett fyrtiotal försök att använda undantagsreglerna, där endast ett fall fick godkännande hos WTO.

När jag diskuterade WTO:s undantagsregler med EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagen i maj i år instämde hon i att artikel 20 var föråldrad och behövde ses över. Förutom att undantagsreglerna skulle behöva moderniseras skulle alla WTO-avtal behöva uppdateras och anpassas till Parisavtalet och andra internationella avtal på miljö- och klimatområdet.

Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

1) Hur kommer statsrådet att verka för att WTO:s medlemsländer ska få större möjlighet att agera för miljön utan att det ska kunna påstås utgöra ett handelshinder?

2) Kommer statsrådet att verka för att de generella undantagsreglerna i artikel 20 moderniseras så att de blir lättare att använda för att bedriva en progressiv politik på miljöområdet?

Artikel XX

Förra torsdagen (18/5) talade EUs handelskommissionär Cecilia Malmström i riksdagens förstakammarsal. Jag frågade henne om vad hon ansåg om de s k generella undantagen som finns formulerade i artikel XX (alltså 20, skrivet med romerska siffror) som finns i GATT-avtalet, ett av WTOs grundavtal. Enligt artikel XX kan länder vidta handelsrestriktiva åtgärder för att t ex skydda miljön, människors hälsa eller djur. Alltså; att miljö m m ska kunna överordnas frihandeln. Problemet är bara att de generella undantagen är försedda med en brasklapp där det står att de inte får användas som ett förtäckt handelshinder.

GATT-avtalet är från 1947 och artikel XX har inte uppdaterats sedan dess. Undantagen är således inte kopplat till de viktiga internationella miljöavtalen, t ex det senaste från Paris. Ord som klimatförändring eller biologisk mångfald nämns överhuvudtaget inte. Nästan alla gånger Artikel XX har åberopats har frihandeln ändå vunnit när frågan avgjorts i WTOs skiljedomsnämnd.

Malmström_riksdagen2017-05-18.png
Hög tid att modernisera Artikel XX, eller hur? Hur kan vi se till att miljö, folkhälsa, djurskydd och fackliga rättigheter får en tyngre status i den internationella handeln? I december arrangerar WTO ministermöte i Buenos Aries, vore inte det ett bra tillfälle att lyfta dessa frågor? Det var vad jag frågade handelskommissionären om.

”Jag kan instämma med ledamoten om att artikel XX är föråldrad och behöver ses över. Men det är fel läge att göra det nu”, svarade Cecilia Malmström.

”Risken när man öppnar upp en artikel är att det kan bli hela havet stormar. Det skulle vara oerhört riskfyllt att göra det i det här läget”, fortsätter Malmström med tydlig adress till USA, som hon menar kanske inte ens kommer att infinna sig vid WTO-toppmötet i december. Hon avslutade och sa:

”Det finns ingen som driver att artikel XX ska öppnas upp i dagsläget, vad jag vet i alla fall, även om jag instämmer i att det skulle behövas.”

Cecilia Malmström berättade också att EU kommer att driva avskaffande av fiskesubventioner och ökad öppenhet vid WTOmötet i december.

Vem som kommer stå upp för miljön återstår alltså att se.

P S Malmström svarade också på min kollega Håkan Svennelings fråga om öppenhet i förhandlingar om handelsavtal. Förhandlingsmandaten för avtalen som förhandlas med ex vis Mercosurländerna, Japan och Vietnam är fortsatt hemliga. Vi ledamöter kan endast läsa dessa i ett slutet läsrum och med yppandeförbud om innehållet. Glädjande nog stod Cecilia Malmström upp för öppenheten.

”Jag håller med ledamoten om att det här är något som borde vara offentligt. Men det är rådet som beslutar om detta, inte vi på kommissionen. Och rådet beslutar från fall till fall. Ni ledamöter måste kunna ta del av dessa texter”, sa Malmström.

 

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik

Skriver svar om TTIP och miljön till Aktuell hållbarhet. Läs via länken eller nedan.

TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik
Aktuell hållbarhet, 2016-05-23
Christoffer Fjellner (M), EU-parlamentariker, försöker med konststycket att göra handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, till ett verktyg för att rädda miljön (Aktuell Hållbarhet 19/5). Men miljöskydd och rädda klimatet är inga uttryckliga ändamål med TTIP. Tvärt om varnar miljörörelsen för att TTIP kommer att försvåra en progressiv miljöpolitik.

1. Greenpeaceläckan var visst intressant. För första gången kan allmänheten (inte bara förhandlare och vissa politiker i hemliga läsrum) läsa USA:s position i förhandlingarna. Där framgår klart att EU inte har kommit någon vart i att få gehör för till exempel försiktighetsprincipen, ett av fundamenten för en välfungerande miljöpolitik. Fjellner talar om EU:s förhandlingsposition, men det är ju det slutgiltiga avtalet som gäller. Och hittills finns inte försiktighetsprincipen inskriven i någon av de konsoliderade texterna, alltså förslag till gemensam avtalstext.

2. Det så kallade regulativa samarbetet ligger fast. Fjellner verkar tycka att det är bra. Själv delar jag svenska Kemikalieinspektionens oro kring att en progressiv kemikaliepolitik kommer att försvåras när alla nya lagförslag på till exempel kemikalieområdet måste passera en transnationell instans och där förbud måste motiveras bland annat ur handelsperspektiv. Det regulativa samarbetet kommer kanske inte förbjuda oss från att lagstifta, men effekten ”paralysis by analysis” (kritik från konsumentorganisationer i Nordamerika) är tillräckligt illa. Det är inte så konstigt då de har upplevt effekter av den amerikanska myndigheten OIRA som i förväg granskar alla lagstiftningsförslag. Vid upprepade tillfällen har progressiv lagstiftning på framförallt miljö-, arbetsmiljö- och hälsoområdet stoppats.

3. Fjellner svarar fortfarande inte på varför det behövs ett extra skydd för företagens vinster/investeringar. Varför ska en utomrättslig investeringsdomstol upprättas? Vad är det för fel med EU:s och USA:s nuvarande lagar kring företagsetableringar? Erfarenheten hittills kring så kallade investeringsskydd/ISDS är att miljö- och folkhälsa ofta är grunder som storföretag stämmer stater på. Det kan handla om planen för förnybar energi i Ontario (Kanada), förbudet mot fracking i Quebec (Kanada), Obamas stopp för oljeledningen XL Keystone, Indiens solenergistrategi, Tysklands kärnkraftsavveckling och landets nya miljökrav på kolkraftverk (de två senare stämningar av Vattenfall).

I vissa av dessa fall har redan miljön förlorat, andra är ännu inte avgjorda. Men trenden i världen är att storföretagen i allt större utsträckning använder sig av möjligheten att stämma stater. Enligt den senaste statistiken från FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD har staterna vunnit färre än 40 procent av fallen, drygt 50 procent förlorade de eller tvingades göra upp i godo i de 356 fall av internationell tvistelösning med investeringsskydd som avklarats fram till 2014. Statistiken är i sig inte det avgörande, men det säger något om styrkeförhållandena. Grundproblemet är att storföretag med investeringsskyddet får rätt att sätta sig över demokratiskt fattade beslut.

4. Frågan varje miljövän bör ställa sig är: Blir det lättare eller svårare att föra en progressiv miljö- och klimatpolitik med ett avtal som så ensidigt fokuserar på handel och konkurrens som fallet med TTIP? För mig är det uppenbart att TTIP kommer att försvåra en progressiv politik på området. Jag noterar också att den samlade miljörörelsen i både EU och USA gör ungefär samma bedömning som jag i det avseendet.

Att stoppa kemikaliehotet, rädda den biologiska mångfalden och förhindra en eskalerande och direkt farlig klimatförändring är akuta utmaningar vi står inför. Här behövs progressiva stater som kan gå före och inspirera andra. Det behövs också internationellt samarbete med just värnandet om miljön som grund. Att, som Fjellner, påstå att TTIP är ett verktyg för att möta just de utmaningarna tycker jag är lika logiskt som att verka för solenergi i en klubb för kärnkraft. Det går helt enkelt inte ihop. Och det tror jag Fjellner egentligen vet.

Internationell handel är viktigt, men den måste tydligt regleras. I ett sådant regelverk måste det vara klart och tydligt att viktiga politikområden som miljöhänsyn och folkhälsa måste överordnas företagens önskemål om att fritt handla och investera. Den som inte är överens om det ger i princip upp hoppet om att rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Är det början på slutet för TTIP?

Greenpeace läckte igår ut hemliga dokument från förhandlingarna mellan EU och USA om handels- och investeringsavtalet TTIP. Det är bra, men dessvärre bekräftar dokumenten alla våra farhågor. TTIP är inte ett avtal till syfte att rädda miljön och folkhälsan, tvärt om kommer det ensidiga handels- och konkurrensperspektivet leda till att en progressiv miljölagstiftning försvåras. Efter att ha gått igenom de läckta dokumenten kan jag konstatera.

  • Klimatet eller att skydda miljön är inte ett uttalat syfte med avtalet.
  • Försiktighetsprincipen, som är en bärande del i EUs lagstiftning finns inte heller med som en princip i avtalstextförslaget, vad än handelskommissionär Cecilia Malmström försöker påskina.
  • Däremot finns den nordamerikanska principen om ”riskbaserade metoder” med i texten, d v s farliga ämnen ska inte förbjudas bara hanteras på ett lite mindre farligt sätt.
  • Det är mycket oroväckande att EU och USA håller kvar vid det s k regulatoriska samarbetet som bygger på att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bl a ur ett handelsperspektiv. Ska progressiv lagstiftning kunna stoppas redan innan den har föreslagits?
  • Det är också mycket oroväckande att man håller kvar förslaget om att storföretag ska kunna stämma företag även om man nu kallar det för en investeringsdomstol. Men det grundläggande problemet finns kvar om företagen tycker att deras vinster hotas ska man kunna dra stater inför rätta i ett förfarande helt vid sidan av det ordinarie rättsväsendet. Inför risken att åka på böter på hundratals miljoner vilken politiker drar sig då inte för att lägga fram långtgående förslag på t ex miljö- och folkhälsoområdet?

Det här är antagligen det största avslöjandet hittills kring TTIP. Nu är det inte bara enskilda inspel från förhandlingsparterna som kommit ut i ljuset, utan färdigförhandlade ”konsoliderade” texter som både EU och USA är överens om.

Kanske ser vi nu början på slutet för TTIP. Jag minns hur det var med det s k MAI-avtalet i slutet av 1990-talet. Först visste vi ingenting, och sedan ingenting, men när avtalet tillslut läckte ut tog det inte lång tid förrän vi lyckades stoppa det. Så var det också med ACTA som vi lyckades stoppa 2012. Är det kanske nu dags för tredje gången gillt mot globala avtal i strid med progressiv politik?

När trollen kommer ut i ljuset spricker de – så även med TTIP?

Svenska Greenpeace kommenterar, DN, Europaportalen.

COP21 Naomi Klein

NaomiKlein_ZACNaomi Klein talade ikväll inför en fullsatt alternativkonferens, ZAC (Zone de Action pour le Climat). Fler än 3000 hade samlats i den till bräddarna fulla lokalen i norra Paris.

Klein tog upp det absurda i att handelsavtal (WTO och bilaterala och multilaterala avtal) alltid är bindande och har tydliga mekanismer mot de som inte följer avtalen. Men då det gäller ett avtal för att rädda planeten, det som nu förhandlas om på COP21, blir det troligen inte bindande. Stora utsläppare kan fortsätta att äventyra planeten, menade Klein och fick stora applåder. Klein menade också att det är upp till gräsrötterna att se till att utsläppen minskar och att nya fossila energikällor inte tas i bruk.Hon pekade också på det beklagansvärda att flera utvecklingsländers fullt rimliga krav på att immaterialrätt och patent inte ska stå i vägen för en effektiv tekniköverföring nu helt och hållet har strukits från förhandlingstexten.

Naomi Klein kritiserade också vänstern i vid bemärkelse för att alltför länge bara fokuserat på omfördelning när man talat ekonomi. ”Men ekonomi handlar också om att hushålla med begränsade resurser”, något som hon menade att klimatfrågan verkligen har ställt på sin spets.

Hon manade till massmobilisering här i Paris, trots att myndigheterna har utfärdat undantagstillstånd och demonstrationer är förbjudna. I dagsläget förbereds flera mobiliseringar inför det som går under förkortningen D12 (december den 12e, men i min värld är D12 en rapgrupp från Detroit, men det är en annan historia…). Imorgon kommer arrangörerna för ZAC offentliggöra var och hur dessa demonstrationer ska äga rum.

Naomi Klein förde sedan en paneldiskussion med ett antal andra representanter (från Filippinerna, Tyskland och USA). Det var intressant, men hade varit ännu intressantare om åsikterna hade kunnat bryts mot någon av förhandlarna inne på COP21.

Stämning vid ZAC var på topp och folk verkar taggade att kämpa vidare för rättvisa och minskade utsläpp. Den stora utmaningen är att se till att budskapet också hörs ut till förhandlarna på mässområdet Le Bourget. Med undantagstillstånd och demoförbud försvåras det tyvärr avsevärt. Vi får se vad som händer på D12, på lördag. Om inte förhandlingarna redan är klara då, men det tror jag inte. De lär nog gå på övertid, som alltid på dessa toppmöten…