Vänsterpartiet – vad bör göras?

Idag har jag en debattartikel i Flamman. Läs den där eller nedan.

Utlys extrakongress för Vänsterpartiet
Valresultatet innebar en katastrof för Vänsterpartiet. När vi har en högerregering som genomför kanske de största skattesänkningarna för höginkomsttagare någonsin, privatiserar och skär ned i välfärden samt när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande då växer inte Vänsterpartiet. Lägg till detta att vi haft en finanskris, främlingsfientligt parti på frammarsch, en accentuerande klimatkris och fortsatta klyftor mellan mäns och kvinnors inkomster. Då frågar jag mig, om vi inte kunde växa nu, kan vi någonsin växa?

Självklart kan vi det. Det finns förutsättningar för ett stort och brett vänsterparti. Ett parti som ligger långt över 10 procent i valen och som spelar en viktig roll i folkrörelser utanför de valda parlamenten. Jag är övertygad om att vi kan nå dit. Om vi bara är beredda att gå till botten med orsakerna till det faktum att Vänsterpartiet gick bakåt för det femte valet på rad.

Det finns en uppsjö externa faktorer att skylla valkatastrofen på: Borgerlig media, högerns pengadominans och drevet mot Mona Sahlin. Allt det är viktigt, och alla de faktorerna behöver diskuteras i ett längre perspektiv. Inte minst frågan om långsiktig opinionsbildning och hur Vänsterpartiet ska bygga upp en finansiering som är oberoende av statliga och kommunala bidrag är viktiga att diskutera. Men till att börja med bör vi fokusera på det vi direkt kan styra över: Oss själva. Här har Vänsterpartiets partistyrelse en helt oundgänglig roll.

Jag är orolig för att vi inte får den helt uttömmande och självkritiska eftervalsdebatt  som partiet behöver. Därför hoppas jag att Vänsterpartiets partistyrelse agerar klokt och tillsätter en katastrofkommission som får till uppgift att utreda orsakerna till valförlusten. En tänkbar metod skulle kunna vara att skicka ut en enkät till alla partimedlemmar för att höra deras synpunkter om valet och partiets roll samt vad som bör göras. Det finns mycket klokskap hos våra medlemmar som vi lätt går miste om om vi inte aktivt ber om att få ta del av den.

Katastrofkommissionens slutsatser borde diskuteras på en extrainsatt kongress någon gång under nästa år. Jag tror det är viktigt att relativt snart gå till botten med orsakerna till valförlusten och sedan kunna rikta fokus mot framtiden och hur vi ska vinna valet 2014. Detta görs bäst på en extrakongress. En extrakongress innebär ett öppet och ärigt förhållningssätt från vår partiledning: Vi är beredda att göra allt vi kan för att Vänsterpartiet återigen ska växa. Vi vänder på alla stenar. Vi låter inget passera utan diskussion och analys. Vi bör inte heller utesluta möjligheterna inför ett nyval i Sverige. Inför det scenariot är en extrakongress så snart som möjligt det bästa sättet att modernisera vår politik och vara redo för en ny valrörelse.

Vänsterpartiet är inte längre det självklara alternativet för progressiva förstagångsväljare, för aktivisterna som kämpar för global rättvisa, för feministerna eller miljökämparna. Andra partier, inte minst Miljöpartiet och småpartier utanför riksdagen, har tagit den rollen. Vi måste fråga oss varför.

I val efter val har vi dränerats på våra väljare. Om vi inte går till botten med partiets kräftgång är jag rädd för att Vänsterpartiet helt kan elimineras som ett parlamentariskt parti i Sverige. Det vore förstås helt förödande. Vänsterpartiets partistyrelse har ingen lätt uppgift framför sig. Men genom att verkligen lyssna på våra medlemmar, tillsätta en katastrofkommission och utlysa extrakongress nästa år kan man ta steg i rätt riktning.

Jens Holm, nyvald riksdagsledamot Vänsterpartiet

Därför förlorade vi

Vi rödgröna förlorade stort, Vänsterpartiet gick nedåt och SD kom in. Kunde det gå sämre? Nej. En mardröm.

Varför? Jag har funderat en del på det. Ok, det är ingen sky-rocket science, men här är iallafall mina reflektioner som väckts under valrörelsen.

Alliansen
Begreppet Alliansen speglar huvudproblemet. Nu säger inte ens oppositionen (jag känner mig som ett ensamt undantag) längre ”borgarna”, ”högern” eller ”den moderatledda regeringen”. Att rösta på ”Alliansen” låter fräschare än att rösta på Moderaterna eller borgarna. Begreppet Alliansen känns uppenbarligen enklare, inte lika politiskt laddat. Och det är just det som är problemet. Moderaternas så kallade omvandling och hela de borgerligas ändrade tilltal satte sig som en pusselbit direkt in i media och i valets dramaturgi.
Alliansen är förstås bara ett ord. Men det speglar hur skickliga borgarna har varit att ta till sig problemformuleringsprivilegiet, att sätta agendan. Valet har i stor utsträckning handlat om deras frågor och utspelat sig på deras arena. Man har lyckats att normalisera borgerligheten. En gigantisk bedrift i Folkhemssverige.

Socialdemokratin
Det är omöjligt att vinna för de rödgröna när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på nästan hundra år. V och MP får sällan mer än 15-16 procent tillsammans. Sossarna måste därför prestera en bra bit över 30 procent. Man kan skriva långa texter om vad som inte funkar i det där partiet och vad som behöver göras. Jag är inte rätt person för det. Men för mig är det iallafall uppenbart att om S offrar en stor del av sin bas i facket i hopp om att vinna s k mittenväljarna (vilka de nu är…) kastar man sig ut för ett sluttande stup där fallet bara kommer att fortsätta. Om inte S går tillbaka till sina rötter är jag rädd för att fallet kan fortsätta.

För lite aggressivitet
De rödgröna var som bäst när vi baserade vår retorik i en avsky över Reinfeldts klasspolitik, med exempel på utförsäkningar , ökad arbetslöshet, social utslagning m . Tyvärr skedde detta endast med den frenesi som behövs i slutet av valrörelsen. Det var också då opinionen började växa. Resten av tiden försökte de rödgröna driva en kampanj baserad på att tala om de egna frågorna och inte lägga alltför mycket krut på att kritisera regeringen. Det var helt fel. Om man inte lägger merparten av sin tid och energi på att faktiskt avslöja borgarnas klasspolitik, miljösvek och välfärdsförsämringar då börjar folk tänka ”Det är kanske inte så stor skillnad ändå mellan blocken”. För varje gång de rödgröna gjort ett utspel med mer pengar till någon grupp i samhället har borgarna svarat med ett likartat. Det överbudsracet tror jag egentligen ingen vinner på. Folk tycker det är tröttsamt med pengalöften som inte är fotade i en ideologisk kursändring.

Media
Det går inte att göra den här analysen utan att konstatera att borgarna aldrig skulle ha lyckats med sin agenda setting och politiska makeovers om det inte hade varit för den kompakta uppslutningen hos medierna. Ett 60-tal borgerliga ledarsidor (bland annat våra två enda rikstäckande morgontidningar) gör stor skillnad. De sätter i stor utsträckning dagordningen och påverkar t ex vad public service tar upp och vilka vinklar de väljer. Det har varit mycket mer negativ publicitet kring de rödgröna än de borgerliga. Detta är eg anmärkningsvärt. Det brukar ju vara den sittande regeringen som granskas hårdast av media.

Högerpolitiken banade vägen för rasisterna
Varför kom SD in? Tyvärr frodas rasism och främlingsfientlighet i arbetslöshet och ökade klyftor. Det är de socioekonomiska konsekvenserna av fyra år med borgarna. Hela tanken med att bygga sin politik på att de som är inne i systemet (de som jobbar) ska få mer, de som är utanför (arbetslösa och sjuka) ska betala för detta sänder en signal till folk att det är OK att dela upp folk. Är det en extrem slutsats? Nej, jag tycker inte det. Borgarna skulle kunnat ha byggt en politik på att alla ska ha liknande förutsättningar, det är rätt att inkomstutjämna. Då hade man sänt andra signaler. Men då hade man inte heller fört en borgerlig politik.
I vart fall, när samhället slits i sär skapas en grogrund för extrempartier. Det är därför SD kunde växa. Vad fyra år till med Reinfeldts politik kan leda till i det avseendet törs jag inte tänka på.

En annan socioekonomisk bas
Med den borgerliga politiken blir allt fler indragna i ett vinstmaximeringstänkande som får oss alla att följa börskurvor och titta i räntetabeller.  Pensionssparnande på börsen, hyresrätter som blir bostadsrätter, en extrem valfrihetsrevolution på snart sagt alla områden och privata försäkringar inom vården (kommer stort med privata sjukhus) gör att folk börjar tänka annorlunda, sin egen vinning blir viktigare än att bygga ett jämlikt samhälle.

Frågorna som försvann
När hörde ni senast en debatt om flyktingpolitik, svensk vapenexport, bistånd, global rättvisa, IT/fildelning, klimat (med några få undantag) eller djurrätt (också med ett par få undantag). Det här är alla frågor där vänstern är hästlängder bättre än de borgerliga. Varför försvann då de frågorna? Jag tror tyvärr det är priset för blockpolitiken, som gör ett det blir en cementering vid mitten. Om S hade vetat hade de rödgröna kunnat göra seriösa försök för att dessa frågor skulle komma upp, men jag tycker inte de ambitionerna fanns hos dem. Borgarna blev de stora vinnarna på att slippa stå till ansvar för klimatsvek, djurplågeri eller en fördubblad vapenexport.

Siffror inte visioner
Barack Obama vann valet i USA på att han ansågs ingjuta hopp i det amerikanska folket. I det svenska valet var långsiktiga visioner och samhällsprojekt slående frånvarande. Allt handlade om pengar hit och dit. Det är ett upplägg där knappast de rödgröna vinner och i synnerhet inte Vänsterpartiet. Vad blev det t ex av, den av Lars Ohly så omhuldade, boken Jämlikhetsanden? Borgarnas promblemformuleringsprivilegium parat med blocklåsningen gjorde att det var svårt att bryta in med mer visionära perspektiv. Tragiskt nog.

Pengar
Vänsterpartiet har varit det parti med minst kampanjbudget. De borgerliga hade långt mycket mer pengar än de rödgröna. Moderaterna har fått mer än 80 miljoner kronor från miljonärer och storföretag, något de vägrar att redovisa. Centern är numera vårt rikaste parti, vilket märktes i den annonsbombmatta de kunde lägga ut under de sista två veckorna.
Allt detta är förstås frustrerande. Men även Vänsterpartiet aldrig kan räkna med stora donationer från miljonärer måste vi fråga oss om vi verkligen gör allt för att samla in nödvändiga resurser till partiarbetet. Min åsikt är att vi gör ett rätt taffligt fundraisingarbete. Jag skulle inte ens säga att Vänsterpartiet bedriver fundraising, något som vilken frivilligorganisation som helst är tvungen att göra. Skulle Vänsterpartiet ha två personer som jobbade heltid med att bara samla in pengar på ett professionellt sätt är jag övertygad om att det skulle betala tillbaka sig. Mångfalt.

Vad kan vi göra?
Fortsatt gräsrotsarbete, samla in pengar till opinionsarbete, pressa borgarna från vänster, peka på hur lika SD och borgarna kommer att rösta i de flesta frågor i riksdagen etc. Allt det är viktigt. Men det som känns mest slående annars är vikten av att vinna opinionen. Det gjordes många lovvärda initiativ åt det hållet (sociala medier, flera personer som arbetade heltid endast med utspel etc) hos de rödgröna under valrörelsen. Och det finns många inom de rödgröna som arbetar med PR och opinionsbildning. Det är något att spinna vidare på. Men problemet är att de personerna är många fler hos borgarna.
Och, det viktigaste: Vi behöver en dagstidning som kan vara ett progressivt alternativ till dagens megafoner. Det behöver inte vara en Flamman eller ETC. En svensk motsvarighet till franska Liberation, brittiska The Guardian, spanska El Público, Information i Danmark eller La Jornada i Mexiko, för att ta några exempel. Visst, det är svårt, men är det verkligen helt omöjligt? Borgerlig media var ju något a l l a talade om i valrörelsen. Folk kan invända, men kan en enda centervänster tidning verkligen vrida opinionen åt rätt håll? Till dem vill jag säga, nej det kan den inte. Men den kommer ständigt att vara ett alternativ för de som är trötta på DN och SvD, och de är många. Det viktigaste är kanske ändå att det handlar om värdighet. Ja, det är helt enkelt ovärdigt mot alla oss 45 procent som röstade på de rödgröna att tvingas vakna till DN, SvD, GP eller någon annan av de lokala borgerliga morgontidningarna. Det måste gå. LO lär ju ha en miljard till opinionsbildning som de inte använder. Kanske kan man börja där…

Hoppfullt
Det mesta var negativt i valrörelsen. Men det går inte att förta den värme och kämparglöd som jag känt varje dag under de här fyra, fem veckorna jag har varit ute och kampanjat på heltid. Vänsterpartiet är ett litet parti, men här i Stockholm har vi lyckas genomföra en veritabel gräsrotsvalrörelse. Det är nog därför vi också här i stort behåller våra positioner och ligger en bra bit över Sverigesnittet. Något att tänka på.

Om du fortfarande tvekar

Idag är det val. Är du fortfarande osäker på vad du ska rösta på? Läs då detta:

1. Med den borgerliga regeringen går miljö- och klimatpolitiken för första gången bakåt. Vänsterpartiet och de rödgröna kommer att göra den största kollektivtrafiksatsningen någonsin, bygga ut det förnybara istället för att slösa pengar på kärnkraft, klimatrenovera våra bostäder, få Vattenfall på rätt kurs, värna tåget och införa kilometerskatt på långtradartransporter och bygga progressiva allianser med utvecklingsländerna.

2. Borgarna har skapat 100 000 nya arbetslösa. Man har sparkat mer än 30 000 anställda från den offentliga sektorn. Vi får människor i jobb med klimatinvesteringar och välfärdssatsningar.

3. Borgarna har ökat klyftan mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor. Vi kommer utjämna och låta de rika betala. Varför röstar 80 procent av miljonärerna på Reinfeldt? För att han för en politik för inkomstutjämning? Nej, för att han för en politik för just miljonärerna.

4. Vapenexporten har ökat med 100 procent under det borgerliga styret. Borgarna har infört en särskild myndighet för att främja vapenexport. Jo det är sant, även om det låter bisarrt Försvarsexportmyndigheten heter den. Vi rödgröna kommer avskaffa den, spara på försvaret och ha en restriktiv politik kring vapenexport (Vänsterpartiet kommer driva på för ett totalstopp av vapenexporten).

5. Borgarna har urholkat biståndet. Vi kommer upprätta det. Vänsterpartiet får högst betyg av Diakonia i biståndsfrågor. Det säger väl det mesta…

6. Borgarna har offrat djuren. Vi förbjuder pälsdjursuppfödning, inför en djuretisk ombudsman, fördubblar antalet djurskyddskontroller och antar en handlingsplan för minimerandet av djurförsök. Vi kommer dessutom göra ännu mer, men detta är en bra start.

7. Borgarna har privatiserat och sålt ut. Nu är det riskkapitalister som omvandlar våra skattepengar till miljonvinster i skatteparadis. Vänsterpartiet vill ha ett privatiseringsstopp. Vi vill utveckla välfärden, inte avveckla den.

8. Borgarna stryker Israel medhårs och går i USAs ledband. Vi står upp för palestinierna och driver förtryckta folks sak. Vi kommer, som första europeiska land, att erkänna Västsahara som suverän stat.

9. Borgarna diskuterar hur mycket mer vapen och soldater de ska skicka till Afghanistan. Borgarna lägger tre gånger så mycket på krig i Afghanistan som bistånd. Vi är överens om att stoppa Sveriges krig i Afghanistan. Där Fredrik Reinfeldt snackar mer krig, snackar vi uttåg. Vi vill ha ett massivt civilt bistånd till Afghanistan.

10. Fredrik Reinfeldt är en självgod farbror. Mona Sahlin är en pigg visionär som kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Någonsin.

Övertygad?

Inte?

Vilka har genom historien stått upp för demokratiska reformer, allt från rösträtt, 8 timmars arbetsdag, föräldraförsäkring till rätt till semester?Vilka stod upp för Sydafrikas folk mot apartheid? Mot Pinochets diktatur i Chile? Mot USAs krig i Vietnam? Nej, inte Moderaterna. Det är vi, Vänsterpartiet och de rödgröna.

Välkommen in i en gemenskap byggd på solidaritet och en brinnande passion för rättvisa. Välkommen att lägga din röst på oss. Du kommer inte att ångra dig.

En rödgrön slutdebatt

Kanske var det kvällens slutdebatt som gav de rödgröna den nödvändiga injektionen. Agressivt och sakligt pressade de Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga ledarna. På den utförsäkrade Annica Holmquists tragiska situation hade Reinfeldt inget att säga. Inget mer än att hänvisa till att systemet fungerar ”i stort”. Men det är ju det som är problemet. Om man bara ser systemet och inte individerna då går det ju att blunda för de som drabbas. Och de räknas i tusental. Lars Ohly var lysande när han pressade Reinfeldt på frågan.

Det var också klargörande att höra Göran Hägglund erkänna att han vill avskaffa de två pappamånaderna. Att han törs! Jan Björklunds kärnkraftsvurm hade gärna kunna bemötas ännu hårdare. Men det framstod i vart fall som uppenbart att det inte är baserat i något större intresse för vare sig miljön eller klimatet. Hur ska han lösa uranet, slutförvaringen, vem ska betala? Där hade Björklund inte mycket att komma med.

Mona Sahlin var som bäst när hon visade sin avsky mot de orättvisor och arbetslöshet som de borgerliga har skapat. Reinfeldt föreföll passiv, antagligen för att inte riskera att framstå som pressad av Sahlin. Om ni frågar mig tror jag många undrade var Reinfeldt glöd fanns den här kvällen. Vill han något annat än bara regera vidare fyra år till. Det ligger honom i fatet.

Måste också erkännas, Maria Wetterstrand hade ett lysande slutanförande om klimatet och global rättvisa.

Ohly tillgång för de rödgröna

Lars Ohly klarade sig utmärkt i Svts tuffa partiledarutfrågning. Frågorna haglade. De rörde om allt från damfotboll till föräldraförsäkring, Afghanistan, privatiseringar och skatter. Ohly klarade de flesta utan större problem.

Jag tycker emellertid det börjar bli tröttsamt med resonemanget om Vänsterpartiet som de rödgrönas svaga länk. Är det verkligen så? Jag tror inte det.

Om det inte hade varit för Vänsterpartiet hade det inte blivit någon Afghanistanuppgörelse, sannolikt hade de rödgrönas politik kring flyktingarna blivit avsevärt sämre, bara för att ta två aktuella exempel som engagerar stora lager progressiva människor. Men det viktigaste är att det är Vänsterpartiet som för fram kritiken mot borgarnas privatiseringar. Här finns en uppdämnd ilska inte minst bland socialdemokrater om att stora delar av vår välfärd nu släppts ut till vinstdrivande företag.

Någon måste påpatala det fullkomligt vettlösa i att merparten av de privatiserade apoteken numera är i händerna på två riskkapitalbolag (Altor och Segulah) med sin bas i skatteparadiset Jersey. Någon måste berätta om utförsäljningen av de allmännyttiga bostäderna till underpris (över 18 000 bara i Stockholms stad den här mandatperioden). Och berätta om de privata vårdbolagens vinster på våra skattepengar (3 miljarder kronor i fjol, det motsvarar 8000 heltidsanställda inom vården). Det gör Lars Ohly och det är en tillgång för de rödgröna. Jag är helt övertygad om att det finns hundratusentals socialdemokratiska sympatisörer som nickar instämmande när Lars Ohly sågar privatiseringspolitiken.

Lars Ohly klarade den här utfrågningen utmärkt. Han borde fortsätta att slå hål på myterna kring privatiseringarna. Det vinner de rödgröna på.

Vi knappar in

Enligt Synnovates undersökning idag går de rödgröna fram och nu skiljer det bara en dryg procentenhet mellan blocken. Vänsterpartiet landar glädjande på 7,5 procent. Det känns som en helt naturlig trend. Det märks när man är ute och kampanjar.

Jag har väntat på att det ska vända, kanske är det det som sker just nu. Men inget går att räkna in på förhand. Det enda vi vet är att kamp ända in i kaklet är vad som gäller för de som vill vinna.

Det är därför jag tycker att det är så viktigt att man röstar på de rödgröna om man ser sig själv som progressiv. Det kommer vara en procent åt det ena eller andra hållet som avgör. Feministiskt initiativ och Piratpartiet i all ära, men de kommer aldrig in. En röst på dem ökar chansen för fyra år till med Reinfeldt.  Låt inte det hända, snälla.

En plattform för framtiden

De rödgröna har idag presenterat sin regeringsplattform (AB, SvT, DN). Ok, det är inget Vänsterpartimanifest, men det är i de flesta avseenden en bra plattform som osar framtid och förändring. Det viktigaste är den röda tråden av offentliga investeringar för att skapa fler jobb och lösa klimatkrisen, välfärdssatsningar samt de ökade inslagen av resursfördelning mellan rik och fattig.

Några av de rödgröna reformerna:

* 100 000 nya jobb inom klimatomställning och välfärden.

* 44 000 nya utbildningsplatser på högskolan, vuxenskolan och komvux.

* Höjt studiemedel med 600 kronor.

* Max fem barn per personal i förskolan och drygt 300 kronor  sänkt maxtaxa.

* FRA ska rivas upp, integriteten ska värnas.

* Byggande av 40 000 nya bostäder per år, majoriteten hyresrätter.

* Nytt klimatinvesteringsprogram – möjligheter för Sveriges kommuner, landsting och småföretag.

* Ett mer aktivt internationellt klimatarbete, EU ska gå från 20 till 30 %s minskning av utsläppen.

* Över 100 miljarder kr mer än regeringen i investeringar i kollektivtrafik och järnvägen.

* Avskaffad pensionärsskatt och billigare hemtjänst.

Nu har vi vårt framtidsdokument. Nu kör vi!

De rödgrönas regeringsplattform,

Fortsatt massarbetslöshet och klimatsvek

Borgarna har lagt fram sitt valmanifest. Det är tunt och ihåligt som en schweizerost. Den största delen av texten handlar om att berätta vad de redan har gjort. Det är få nya löften. Inga reformer. Inga förslag som utjämnar klyftor eller bidrar till lösningar på klimatkrisen.

Väntat med andra ord. Jonas Sjöstedt har rätt: en trött allians utan nyheter.

Det vi kan vara säkra på att med det som föreslås i manifestet får vi exakt samma politik som nu. Alltså mer sänkta skatter och ökade klyftor. Miljön tar de borgerliga knappt upp förutom att de lovar 40 000 kronor till de redan välbärgade som har råd att köpa en superdyr miljöbil som knappt existerar. Uppköpen av billiga utsläppskrediter (det man felaktigt kallar klimatbistånd) ska öka enligt manifestet. Det innebär att de kommer göra mindre utsläppsminskningar i Sverige.

Borgarna föreslår en politik för fortsatt massarbetslöshet och klimatsvek. Det kommer att genomskådas.

Se manifestet.

M = Miljonärer som Mörkar

Trots Europarådets uppmaning vägrar den moderatledda regeringen att införa öppenhet kring bidrag till de politiska partierna. Flera av partierna, V, MP, S, FP och C, redovisar frivilligt bidrag till partikassan. Men Moderaterna vägrar. Moderaterna är det parti som enskilt får mest donationer från företag och privatpersoner. Under 2000-talet har man tagit emot över 80 miljoner kronor. 30 miljoner bara till förra valrörelsen.

Hur påverkar det Ms politik? Hur hanterar man särintressen, utnämningar och annat? Om det kan vi bara spekulera, för någon öppenhet finns inte hos Moderaterna.

Men uppenbarligen är Moderaterna bra på att betala tillbaka. Nästan 80 procent av de svenska miljonärerna stödjer Moderaterna.

Jonas Sjöstedt.