Vi rödgröna förlorade stort, Vänsterpartiet gick nedåt och SD kom in. Kunde det gå sämre? Nej. En mardröm.
Varför? Jag har funderat en del på det. Ok, det är ingen sky-rocket science, men här är iallafall mina reflektioner som väckts under valrörelsen.
Alliansen
Begreppet Alliansen speglar huvudproblemet. Nu säger inte ens oppositionen (jag känner mig som ett ensamt undantag) längre ”borgarna”, ”högern” eller ”den moderatledda regeringen”. Att rösta på ”Alliansen” låter fräschare än att rösta på Moderaterna eller borgarna. Begreppet Alliansen känns uppenbarligen enklare, inte lika politiskt laddat. Och det är just det som är problemet. Moderaternas så kallade omvandling och hela de borgerligas ändrade tilltal satte sig som en pusselbit direkt in i media och i valets dramaturgi.
Alliansen är förstås bara ett ord. Men det speglar hur skickliga borgarna har varit att ta till sig problemformuleringsprivilegiet, att sätta agendan. Valet har i stor utsträckning handlat om deras frågor och utspelat sig på deras arena. Man har lyckats att normalisera borgerligheten. En gigantisk bedrift i Folkhemssverige.
Socialdemokratin
Det är omöjligt att vinna för de rödgröna när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på nästan hundra år. V och MP får sällan mer än 15-16 procent tillsammans. Sossarna måste därför prestera en bra bit över 30 procent. Man kan skriva långa texter om vad som inte funkar i det där partiet och vad som behöver göras. Jag är inte rätt person för det. Men för mig är det iallafall uppenbart att om S offrar en stor del av sin bas i facket i hopp om att vinna s k mittenväljarna (vilka de nu är…) kastar man sig ut för ett sluttande stup där fallet bara kommer att fortsätta. Om inte S går tillbaka till sina rötter är jag rädd för att fallet kan fortsätta.
För lite aggressivitet
De rödgröna var som bäst när vi baserade vår retorik i en avsky över Reinfeldts klasspolitik, med exempel på utförsäkningar , ökad arbetslöshet, social utslagning m . Tyvärr skedde detta endast med den frenesi som behövs i slutet av valrörelsen. Det var också då opinionen började växa. Resten av tiden försökte de rödgröna driva en kampanj baserad på att tala om de egna frågorna och inte lägga alltför mycket krut på att kritisera regeringen. Det var helt fel. Om man inte lägger merparten av sin tid och energi på att faktiskt avslöja borgarnas klasspolitik, miljösvek och välfärdsförsämringar då börjar folk tänka ”Det är kanske inte så stor skillnad ändå mellan blocken”. För varje gång de rödgröna gjort ett utspel med mer pengar till någon grupp i samhället har borgarna svarat med ett likartat. Det överbudsracet tror jag egentligen ingen vinner på. Folk tycker det är tröttsamt med pengalöften som inte är fotade i en ideologisk kursändring.
Media
Det går inte att göra den här analysen utan att konstatera att borgarna aldrig skulle ha lyckats med sin agenda setting och politiska makeovers om det inte hade varit för den kompakta uppslutningen hos medierna. Ett 60-tal borgerliga ledarsidor (bland annat våra två enda rikstäckande morgontidningar) gör stor skillnad. De sätter i stor utsträckning dagordningen och påverkar t ex vad public service tar upp och vilka vinklar de väljer. Det har varit mycket mer negativ publicitet kring de rödgröna än de borgerliga. Detta är eg anmärkningsvärt. Det brukar ju vara den sittande regeringen som granskas hårdast av media.
Högerpolitiken banade vägen för rasisterna
Varför kom SD in? Tyvärr frodas rasism och främlingsfientlighet i arbetslöshet och ökade klyftor. Det är de socioekonomiska konsekvenserna av fyra år med borgarna. Hela tanken med att bygga sin politik på att de som är inne i systemet (de som jobbar) ska få mer, de som är utanför (arbetslösa och sjuka) ska betala för detta sänder en signal till folk att det är OK att dela upp folk. Är det en extrem slutsats? Nej, jag tycker inte det. Borgarna skulle kunnat ha byggt en politik på att alla ska ha liknande förutsättningar, det är rätt att inkomstutjämna. Då hade man sänt andra signaler. Men då hade man inte heller fört en borgerlig politik.
I vart fall, när samhället slits i sär skapas en grogrund för extrempartier. Det är därför SD kunde växa. Vad fyra år till med Reinfeldts politik kan leda till i det avseendet törs jag inte tänka på.
En annan socioekonomisk bas
Med den borgerliga politiken blir allt fler indragna i ett vinstmaximeringstänkande som får oss alla att följa börskurvor och titta i räntetabeller. Pensionssparnande på börsen, hyresrätter som blir bostadsrätter, en extrem valfrihetsrevolution på snart sagt alla områden och privata försäkringar inom vården (kommer stort med privata sjukhus) gör att folk börjar tänka annorlunda, sin egen vinning blir viktigare än att bygga ett jämlikt samhälle.
Frågorna som försvann
När hörde ni senast en debatt om flyktingpolitik, svensk vapenexport, bistånd, global rättvisa, IT/fildelning, klimat (med några få undantag) eller djurrätt (också med ett par få undantag). Det här är alla frågor där vänstern är hästlängder bättre än de borgerliga. Varför försvann då de frågorna? Jag tror tyvärr det är priset för blockpolitiken, som gör ett det blir en cementering vid mitten. Om S hade vetat hade de rödgröna kunnat göra seriösa försök för att dessa frågor skulle komma upp, men jag tycker inte de ambitionerna fanns hos dem. Borgarna blev de stora vinnarna på att slippa stå till ansvar för klimatsvek, djurplågeri eller en fördubblad vapenexport.
Siffror inte visioner
Barack Obama vann valet i USA på att han ansågs ingjuta hopp i det amerikanska folket. I det svenska valet var långsiktiga visioner och samhällsprojekt slående frånvarande. Allt handlade om pengar hit och dit. Det är ett upplägg där knappast de rödgröna vinner och i synnerhet inte Vänsterpartiet. Vad blev det t ex av, den av Lars Ohly så omhuldade, boken Jämlikhetsanden? Borgarnas promblemformuleringsprivilegium parat med blocklåsningen gjorde att det var svårt att bryta in med mer visionära perspektiv. Tragiskt nog.
Pengar
Vänsterpartiet har varit det parti med minst kampanjbudget. De borgerliga hade långt mycket mer pengar än de rödgröna. Moderaterna har fått mer än 80 miljoner kronor från miljonärer och storföretag, något de vägrar att redovisa. Centern är numera vårt rikaste parti, vilket märktes i den annonsbombmatta de kunde lägga ut under de sista två veckorna.
Allt detta är förstås frustrerande. Men även Vänsterpartiet aldrig kan räkna med stora donationer från miljonärer måste vi fråga oss om vi verkligen gör allt för att samla in nödvändiga resurser till partiarbetet. Min åsikt är att vi gör ett rätt taffligt fundraisingarbete. Jag skulle inte ens säga att Vänsterpartiet bedriver fundraising, något som vilken frivilligorganisation som helst är tvungen att göra. Skulle Vänsterpartiet ha två personer som jobbade heltid med att bara samla in pengar på ett professionellt sätt är jag övertygad om att det skulle betala tillbaka sig. Mångfalt.
Vad kan vi göra?
Fortsatt gräsrotsarbete, samla in pengar till opinionsarbete, pressa borgarna från vänster, peka på hur lika SD och borgarna kommer att rösta i de flesta frågor i riksdagen etc. Allt det är viktigt. Men det som känns mest slående annars är vikten av att vinna opinionen. Det gjordes många lovvärda initiativ åt det hållet (sociala medier, flera personer som arbetade heltid endast med utspel etc) hos de rödgröna under valrörelsen. Och det finns många inom de rödgröna som arbetar med PR och opinionsbildning. Det är något att spinna vidare på. Men problemet är att de personerna är många fler hos borgarna.
Och, det viktigaste: Vi behöver en dagstidning som kan vara ett progressivt alternativ till dagens megafoner. Det behöver inte vara en Flamman eller ETC. En svensk motsvarighet till franska Liberation, brittiska The Guardian, spanska El Público, Information i Danmark eller La Jornada i Mexiko, för att ta några exempel. Visst, det är svårt, men är det verkligen helt omöjligt? Borgerlig media var ju något a l l a talade om i valrörelsen. Folk kan invända, men kan en enda centervänster tidning verkligen vrida opinionen åt rätt håll? Till dem vill jag säga, nej det kan den inte. Men den kommer ständigt att vara ett alternativ för de som är trötta på DN och SvD, och de är många. Det viktigaste är kanske ändå att det handlar om värdighet. Ja, det är helt enkelt ovärdigt mot alla oss 45 procent som röstade på de rödgröna att tvingas vakna till DN, SvD, GP eller någon annan av de lokala borgerliga morgontidningarna. Det måste gå. LO lär ju ha en miljard till opinionsbildning som de inte använder. Kanske kan man börja där…
Hoppfullt
Det mesta var negativt i valrörelsen. Men det går inte att förta den värme och kämparglöd som jag känt varje dag under de här fyra, fem veckorna jag har varit ute och kampanjat på heltid. Vänsterpartiet är ett litet parti, men här i Stockholm har vi lyckas genomföra en veritabel gräsrotsvalrörelse. Det är nog därför vi också här i stort behåller våra positioner och ligger en bra bit över Sverigesnittet. Något att tänka på.
Jens Holm 