Omfattande kostnader för storskalig djuruppfödning

Vi nås då och då av larmen: fågelinfluensa, galna kosjukan, mul- och klövsjuka, mjältbrand, salmonella, EHEC. Det handlar om omfattande epidemier som sprids inom intensiv djuruppfödning. Ibland sprider sig smittorna vidare till oss människor och brukar kallas zoonoser (smittor från djur till människa). Det finns mycket som talar för att det just är den intensiva djuruppfödningen som får smittor att spridas så fort och därmed kunna få så omfattande samhällskonsekvenser. Trots att den intensiva djuruppfödningen sköts av, ofta, vinstdrivande bolag rullas kostnaderna över på samhället. Hur mycket kostar smittor från djur till människor? Jag bad Riksdagens utredningstjänst söka svar på frågan. Resultatet är intressant och du kan läsa det här: Zoonoser_RUT 2017_1261_2017-10-16

Några nedslag från rapporten:
En utredning, Smittskyddsutredningen (2010:106) föreslog att djurägarna skulle få ta ett större ekonomiskt ansvar för sjukdomar relaterade till djur, men förslaget avslogs.

Staten lägger hundratals miljoner kronor per år på att förebygga och åtgärda smittsamma sjukdomar från animalieindustrin, bl a 154 miljoner kr via Jordbruksverket och 138 miljoner kronor via Statens veterinärmedicinska anstalt. Livsmedelsverket spenderar årligen 138 miljoner kr på köttbesiktning, men den summan finansieras av branschen.

Under tioårsperioden 1999-2008 var samhällskostnaden för salmonella 528 miljoner kronor. Den årliga direkta och indirekta kostnaden ligger nu på 80 miljoner kronor, lågt räknat. Salmonella sprids ofta till människa från kycklingkött.

Från fjäderfä sprids också campylobakter, de direkta och indirekta kostnaderna för campylobakterieinfektioner (som ger oss en synnerligen otrevlig form av magsjuka) beräknas till 328 miljoner kronor årligen.

Skulle vi kunna minska dessa kostnader och bättra på folkhälsan? Ja, genom mer växtbaserad kost.

Ha en fin internationell vegandag, idag 1 november!

 

Här produceras den hållbara maten


Adam Arnesson på gråärtsfältet, Johannelunds gård.

Igår besökte jag och några kollegor Jannelunds gård, Mullhyttan (sydväst om Örebro). Ekobonden Adam Arnesson har gått över till allt mer av vegetabiliska proteiner; t ex gråärter, borlottibönor, kidneybönor och svarta bönor samt havre till Oatly. Idag kan han föda 180 pers och klimatutsläppen har halverats på de 100 hektaren jämfört med tidigare då han bara producerade kött. Baljväxterna blir bl a mat till Södertälje kommuns skolelever.

Mer av humlor, fjärilar, blommor och lite ogräs är bidrag till ekosystemtet som han (el vi) har fått på köpet. Så här kan framtidens hållbara mat produceras.

Adam Arnesson var nöjd med sin omläggning av verksamheten till allt mer av vegetabiliska proteiner. Han och hans familj har precis öppnat en mindre butik där de säljer sina produkter. Verksamheten följs och dokumenteras av forskare på SLU i Uppsala. Arnesson berättar att det är få lantbrukare som producerar vegetabiliska proteiner för humanföda och omställningen kan vara utmanande. Inte så att det inte är roligt att producera livsmedel som tär mindre på planetens resurser, utan för att det finns lite hjälp och rådgivning att få. I dagsläget är kompetensen hos t ex LRF eller Jordbruksverket inte vad den borde.

Skulle politiken kunna göra en skillnad här? Skulle vi kunna införa ett offentligt stöd till alla bönder som vill sänka sin miljöpåverkan genom att gå över till att producera vegetabiliska proteiner? Kan vi se till att rådgivningen och stödet blir bättre? Kan vi  använda livsmedelsstrategin till att producera mer svensk hållbar mat, i stil med det Adam Arnesson och hans familj gör? Kan vi se till att EUs jordbrukspolitik blir mer fokuserad på att lösa våra miljöutmaningar och mindre till industrijordbruk som äventyrar planetens överlevnad?

Handelsavtal, jordbruk, bottentrålning

I veckan har jag debatterat bottentrålning i naturreservat. Visste du att i de flesta av våra marina reservat, naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden förekommer bottentrålning? Marina reservat är jätteviktigt, men om det fortsätter att vara business as usual med storskaligt fiske förfelas själva syftet.

Regeringen har ju varit pådrivande för att begränsa fisket i området Bratten, på Västkusten. Det är bra, men tänker man göra något mer? Tyvärr var svaret från jordbruksminister Sven-Erik Bucht inte direkt övertygande. Att jag hade ställt frågan till miljöminister Karolina Skog, men hon väljer att låta Bucht svara istället, ja det är ju också ett svar. Se hela debatten via länken ovan. Missa inte min debattartikel på temat.

Samma dag debatterade jag också handelsavtals påverkan på våra möjligheter att producera mer hållbara livsmedel. EU-parlamentet har tagit fram en kritisk rapport om TTIP och framtida europeisk jordbruksproduktion. TTIP ligger nu i malpåse, men rapporten skulle lika gärna kunnat handla om CETA-avtalet med Kanada. De sju riksdagspartierna (alla utom SD) har samtidigt antagit en livsmedelsstrategi med intentionen att producera mer hållbara livsmedel i Sverige. Hur går det ihop med den ökade konkurrens, stordrift och risk för bolagsstämningar som CETA och andra avtal kommer att medföra? Följ debatten via länken ovan. Missa inte heller min och Håkan Svennelings debattartikel på temat.

Omförhandla EU-medlemskapet

I Storbritannien får folket folkomrösta om EU-medlemskapet. Det är ett bra och demokratiskt tilltag som andra EU-länder borde inspireras av. Hur borde den brittiska folkomröstningen påverka oss i Sverige?

I Sverige har vi redan folkomröstat och vi blev medlemmar 1995. Men sedan dess har EU utvecklats mycket. Jag är rätt övertygad om att majoriteten av svenskarna tycker att EU har gått åt helt fel håll, att man blir allt mer av en statsbildning och mindre av ett respektfullt samarbetsorgan. Därför tycker jag att ett minimikrav borde vara att Sverige skulle ha rätt till ett antal progressiva undantag mot EU. Och det bästa vore om dessa undantag formulerades så att de omfattade hela EU, men om inte det går så borde det åtminstone gälla i Sverige.

Jag tänker mig följande.

  • Inför ett socialt protokoll. Idag kör lastbilschaffisar lastbilar på Europas motorvägar för ett par tior i timlön, utan rätt till vila eller andra rättigheter som vi tar för självklara. På byggarbetsplatser arbetar svenskanställda till helt OK villkor medan de som är anställda av underentreprenörer baserade i andra länder har lägre löner och mycket sämre villkor. Det här måste ändras. Lika lön för lika arbete måste gälla. Om du som företag utför tjänster i ett land ska det landets lagar och villkor gälla.
  • Miljön ska överordnas marknaden. Ett land ska alltid kunna lagstifta till förmån för miljön och andra viktiga hänsyn (folkhälsa, djurskydd, konsumenträtt m m) utan att vara rädd för att EU säger nej med hänvisning till inre marknadsreglerna. Idag är det tvärt om. Vi i Sverige får inte gynna biodrivmedel (just nu har vi ett undantag) med sänkt skatt, förbjuda kemikalier, ha förbud mot azofärgämnen i mat och nu hotas också vårt totalförbud mot kvicksilver eftersom EU kräver att det måste vara lika i hela unionen. Det här blir en hämsko på progressiv politik. Miljön måste komma först.
  • Bindande undantag för euron. Idag har inte Sverige ett bindande undantag för EMU. I Bryssel förväntar man sig att vi ska bli medlemmar i valutaunionen fullt ut (man säger t o m att vi redan idag är halvvägs inne) trots att vi haft folkomröstning emot. Det här måste tydliggöras i form av ett skriftligt bindande protokoll som säger att vi har ett bindande undantag mot EMU och ska aldrig behöva gå med.
  • Ha rätt att lämna EUs jordbrukspolitik. EUs centralstyrda och många gånger miljöfientliga jordbrukspolitik kostar oss mycket pengar och hämmar både våra möjligheter att producera våra egna livsmedel samt att göra det på ett miljövänligt sätt. Här borde vi får rätt att lämna CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag uttalade mig igår på Rapport och Aktuellt om detta. Det ska bli intressant att se hur andra reagerar. Om Storbritannien har möjlighet att ställa krav på EU så måste vi också kunna få göra det. Kanske kan vi bygga upp en rörelse för rätten till progressiv lagstiftning? Det är nu vi har chansen.

Jag noterar också en intressant uppgift från Svts opinionsundersökning: Det finns i dagsläget en majoritet för att Sverige ska vara kvar i EU. Men om Storbritannien röstar för att lämna EU anser en majoritet av svenskarna (36%) att Sverige också ska göra det (32% tycker inte det). Svenskarna är med andra ord intresserade av det som händer på andra sidan Nordsjön. Det här är en opinion vi politiker borde lyssna på.

Offra inte djuren på frihandelns altare

Jag skriver idag i Svenska dagbladet med professor Bo Algers om hur frihandels- och investeringsavtalet TTIP kan försämra för djuren. Läs där eller nedan.

Offra inte djuren på frihandelns altare
Svenska dagbladet, 2015-06-14
EU och USA förhandlar nu frihandels- och investeringsavtalet Transantlantic Trade and Investement Partnership (TTIP). Kritiken har hittills handlar om att storföretag kan komma att stämma stater med stöd av det så kallade investeringsskydd som väntas skrivas in i avtalet. Men även djuren kan drabbas av TTIP, åtminstone såsom förhandlingarna förs idag. USA:s och EU:s regler kring djurskydd ser mycket olika ut och det finns en högst påtaglig risk att djurvälfärden kommer att försämras av avtalet; antingen genom försämrad lagstiftning eller att de producenter med hög standard får svårare att konkurrera med sina produkter.

Europeisk och svensk djurskyddslagstiftning har många brister, men vi har ändå uppnått ett grundläggande skydd för djuren som är värt att värna om. Det rör sig till exempel om att djuren ska skötas av personer med kunskap och förmåga att ta hand om dem, att de har rätt till vissa krav som till exempel en mängd yta per djur, att de inte får transporteras hur länge som helst utan vatten och förbud mot användandet av tillväxtfrämjande hormoner och antibiotika. EU håller också på att arbeta fram nya djurskyddsbestämmelser med syfte att vidareutveckla det europeiska djurskyddet.

USA:s lagstiftning ligger långt efter och på federal nivå finns få och svaga lagar som skyddar produktionsdjur. Några individuella stater har ett visst djurskydd men ofta är implementeringen dålig eller så undantas produktionsdjur. USA har till stor del en intensiv, industriell animalieproduktion och till exempel tvätt av kycklingkött med klordioxid och användning av tillväxtfrämjande hormoner är vanligt. Metoder som idag är olagliga i EU.

TTIP handlar om mycket mer än bara avskaffa tullar mellan EU och USA och riktar udden mot lagstiftning och reglering. Som TTIP ser ut nu måste varje framtida reglering motiveras som ”minst handelsrestriktiv”; alla politiska mål underordnas helt enkelt handeln. EU-kommissionen har lovat att det inte ska finnas en motsättning mellan att ha minst handelsrestriktiva åtgärder som mål och höga juridiska krav, men tyvärr är det osannolikt att detta blinda fokus på handel inte kommer få konsekvenser.

TTIP är också föremål för en intensiv lobbyverksamhet från olika intresseorganisationer. U.S. Meat Export Federation har påpekat för USAs handelsrepresentant att om EU behåller sin lagstiftning mot hormonbehandlat kött och ractopamin, en gammal astmamedicin förbjuden i 160 länder som används för tillväxtfrämjande ändamål, är ett handelsavtal enbart av ”begränsat värde”. På ett liknande sätt har National Milk Producers Federation och US Export Dairy Council uttryckt att EUs regleringar mot produkter från klonade djur kan vara ett problem för dem.

Man kan tro att eftersom så mycket ska underordnas handeln måste de positiva effekterna av handelsavtalet vara stora. Tyvärr är det inte fallet. I EU-parlamentets omfattande rapport om TTIP:s påverkan på europeiskt jordbruk (Risks and opportunities for the EU agri-food sector in a possible EU-US trade agreement, European Parliament, DG, Internal policies, 2014) beräknas det totala värdet på EUs jordbruk minska med 0,5 procent; framförallt för de baltiska länderna.

I samma rapport påpekas att konkurrensen mot europeiskt jordbruk kommer att bli hård och att det kommer skapas ett tryck på harmonisering av lagar. EU:s striktare bestämmelser mot GMO och bekämpningsmedel samt livsmedelssäkerheten är områden där detta tryck kommer vara extra påtagligt (s 12 i samma rapport). Rapporten konstaterar vidare att om lagar och regler ska anpassas till varandra är risken uppenbar för ”downward harmonisation” (s 12), det vill säga att EU måste sänka sig till USA:s nivå och inte tvärt om.

TTIP kommer alltså att öka den orättvisa konkurrens svenska bönder redan upplever i EU: att de med bäst djurvälfärdsstandard och som följer den nationella lagstiftningen kan få svårigheter att konkurrera med sina produkter. Precis som andra europeiska länder redan idag kan producera billigare kött med lägre djurvälfärd kommer amerikanska producenter kunna producera ännu billigare kött då de inte omfattas av EU:s lagar alls. Animalieprodukter med lägre djurvälfärdsstandard kommer att tillåtas på den europeiska marknaden så länge de är producerad i USA. De som har den mest intensiva produktionen som är sämst för miljön, sämst för djuren och skapar störst distans till vår mat kommer att premieras. Detta också på bekostnad av folkhälsan då en ökande antibiotikaanvändning med ökande bakterieresistens mot antibiotika kommer att få omfattande effekter på hälsan inte bara hos våra djur utan också på oss själva.

Ett handels- och investeringsavtal som försämrar svensk och europeisk djurvälfärd och våra bönders konkurrenskraft kan inte vara acceptabelt.

Är näringsminister Mikael Damberg medveten om TTIP:s enorma risker för djurskyddet och europeiska bönders konkurrenskraft? Vad säger landsbygdsminister Sven-Erik Bucht?

Vi är många som vill ha ett svar.

Jens Holm (V), riksdagsledamot
Bo Algers, professor emeritus Sveriges lantbruksuniversitet

 

En ny regering borde säga nej till GMO

Jag blev så glad när jag såg Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet jordens vänner och en mängd andra företrädare från svenska och norska civilsamhället som i Dagens Industri igår uppmanar  (se också här) den svenska lantbrukarrörelsen att inte öppna upp för genmodifierade produkter (GMO). Jag delar oron och hoppas att svenska bönder håller fast vid en GMO-kritisk linje. Men det finns också ett politiskt ansvar att utkräva i detta.

Genmodifiering är en relativt ny teknik som vi ännu vet mycket lite om. I dag används GMO främst i Nord- och Sydamerika och då i soja, majs och bomull. I övriga världen är odlingen mycket begränsad på grund av den stora osäkerheten kring riskerna. Där GMO används har trenden varit tydlig. Det har varit till förmån för storföretagen inom agribusiness. Bönder blir beroende av hela kedjan av produkter; utsäde, konstgödsel, bekämpningsmedel och andra kemiska insatsvaror. Makten över vår mat centraliseras till ett fåtal jordbruksjättar som Monsanto, BASF och Syngenta. Konsumenterna – som oftast är mycket GMO-kritiska – får ännu mindre insyn i livsmedelsproduktionen. Möjligheterna att bedriva ekologisk produktion kan äventyras när GMO-grödorna kontaminerar näraliggande odlingar.

Under den borgerliga regeringens åtta år vid makten har regeringen verkat för ett närmande av GMO-konceptet på ett mycket oroväckande sätt. För ett par år sedan drev landsbygdsminister Eskil Erlandsson igenom att GMO-potatisen Amflora skulle få odlas för kommersiellt bruk i Sverige (något som sedan slutade som ett fiasko). Den borgerliga regeringen har också på EU-nivå röstat emot att enskilda länder ska kunna införa nationella förbud mot GMO. Regeringen har också försvårat för den ekologiska odlingen genom att avskaffa de tidigare konkreta målsättningarna för ekologisk produktion och konsumtion. Vi kan också se att svenskt jordbruk alltmer ersätts att ett utländskt industrijordbruk. Idag är hälften av all mat som konsumeras importerad. I det här läget behövs en politik som gynnar den lokalt producerade livsmedlen, inte för ökad centralisering och import. Ett öppnande för GMO skulle kunna ödelägga en stor del av svensk livsmedelsproduktion.

Därför finns det ett politiskt ansvar att utkräva i detta. Jag hoppas verkligen att svenska lantbrukare håller fast vid en strikt GMO-linje. Men vi politiker måste också ta vårt ansvar. Alla undersökningar pekar på att svenska folket, precis som folk i de flesta andra länder, inte vill ha genmodifierad mat. Därför borde en ny regering efter valet också ändra kursen i jordbrukspolitiken. Länder i EU ska ha friheten att införa nationella förbud mot GMO. Sverige borde klart och tydligt säga att vi ska bedriva ett jordbruk utan genmodifierade produkter. Jordbrukspolitiken borde i större utsträckning inriktas mot att upprätthålla en större nationell försörjningsgrad av livsmedel och understödja övergången mot ett mer ekologiskt jordbruk.