Vikten av att gå före

När jag satt i EU-parlamentet och förhandlade om den framtida klimatpolitiken var ett av de vanligaste motargumenten från konservativa industriintressen: koldioxidläckage. Om vi har för hårda lagar flyttar industrin bara utomlands och utsläppen fortsätter där, alltså carbon leakage – koldioxidläckage. Idag  förs  liknande argument fram på DN-debatt. Nationalekonomen Michael Hoel har på uppdrag av Expertgruppen för miljöstudier (finansdepartementet) studerat vikten av att gå före i klimatpolitiken. Hans slutsats är att det finns lite forskningsresultat som pekar på att det spelar någon positiv roll avseende minskade utsläpp. Ett av huvudargumenten är att med ett för högt pris på koldioxid finns en uppenbar risk för koldioxidläckage.

Å andra sidan kan man fråga sig om Hoel har ställt sig frågan, vad är priset för att inte göra någonting alls? Det finns dessutom en politisk dimension som jag tycker att han missar. Det helt uppenbara faktumet att länder med en ambitiös klimatpolitik har ett bättre förhandlingsläge än de som smiter från sitt ansvar. Den moraliska dimensionen, som är viktig i klimatpolitiken, det är vi som historiskt sett har släppt ut mest, då är det vi som måste gå före och minska våra utsläpp. Dessutom tycker jag Hoel har direkt fel när han skriver (i rapporten, kap 5) att det endast ger obetydliga effekter på klimatpolitiken om EU och USA kraftigt skulle minska sina utsläpp. Hur vet han det? I synnerhet om USA skulle göra något skulle det påverka hela dödläget i klimatpolitiken. USA skulle inte längre kunna framhållas som klimatskurken. Det är åtminstone jag rätt säker på.

Så, det är självklart att Sverige och andra utvecklade länder måste gå före. Allt annat vore extremt riskabelt.

Idag kl 13.00 ska jag debattera denna rapport med honom och en del andra på Rosenbad. Ser fram emot att dra en lans för att Sverige ska bli klimatföregångare (vilket kan diskuteras om vi är idag). 

Men det finns en dimension som inte kommer fram i debattartikeln, men som finns med i Hoels rapport. Vikten av att finna ny teknik för minskade utsläpp. Alla är egentligen överens om att ny teknik är viktigt. Hur ska vi då få fram den? Kommer marknaden automatiskt sköta det när priset på koldioxid (automatiskt) blir tillräckligt högt? Eller är det mer effektivt med riktade statliga stöd? I kapitel 5 för Hoel ett intressant resonemang om detta. Hoel menar att marknaden kommer inte själv att lösa detta. Riktade stöd för att driva fram rätt teknik är nödvändig (läs t ex kap 5.3.1). Intressant.

Jag tycker verkligheten talar ett rätt tydligt språk för detta: Vindkraftssatsningarna i Danmark har gjort landet till världsledande, solenergisatsningarna i Tyskland gör att hälften av all solel som idag installeras görs i Tyskland. Kanske kan vi till detta lägga den svenska fjärrvärmen. Inget av detta hade automatiskt blivit av om vi bara hade släppt ansvaret till marknaden. Bakom dessa framgångssagor finns politiska beslut och stora offentliga satsningar.

Avslutningsvis, det är som vanligt för mycket fokus på teknik (och i denna rapport, nationalekonomisk teori) och för lite på omställning av våra samhällen. Det behöver inte alltid finnas en motsättning, men tekniken kan inte ensamt lösa klimatutmaningen. Vår ekonomiska modell och sättet vi lever på i den industrialiserade världen måste i grunden förändras. Där har man tyvärr sällan hjälp av nationalekonomer.