EU-valet – bättre kan vi

Vänsterpartiet noterade 6,7 procent i gårdagens EU-val. Vi bibehåller vårt mandat, men tar inte de två platserna som vi hoppats på. Under hela valrörelsen har vi pendlat mellan 7,5 och 11 procent. Även om det innebär en liten uppgång jämfört med EU-valet 2014 är det klart att gårdagens resultat var en besvikelse. Nu får vi analysera resultatet och se till att vi rättar till det som gått fel.

Några iakttagelser som kan bidra till den analysen:

1. Klimatet som huvudfråga. Vi gjorde helt rätt som fokuserade på klimatet. Det är vår tids ödesfråga och det som sker i EU är helt avgörande där. Men vi var inte ensamma om att prata om klimatfrågan. Alla andra gjorde det också. MP har en stor trovärdighet i frågan, i synnerhet i EU-parlamentet där de inte varit insyltade i usla kompromisser för miljön på samma sätt som de gjort här hemma. Kanske kunde vi ha pekat mer på hur vi vill förändra EU för att underlätta för Sverige och enskilda länder att gå före på miljöområdet. Det är ju bara vi i Vänsterpartiet som vill göra upp med marknadsfundamentalismen (i detta inräknar jag även handelsavtal som CETA, TTIP m m) som idag försvårar för länder att gå före för miljön. Här har vi en unik och viktig roll som vi borde ha talat mer om.
2. SVTs ”avslöjande” om stora ersättningar. Dessvärre spelade SVTs ”avslöjande” om Malin Björks mottagande av dagstraktamenten från EU-parlamentet en större roll än vi trodde. Det var djupt orättvist att den ende EU-parlamentarikern som öppet visat alla sina intäkter och utgifter, tjänat minst av alla och inte gjort något fel blev den som granskades hårdast. Djupt orättvist, men om man också sticker ut näsan i vandelsfrågan (som vi gjort) öppnar man för hård granskning. Det var en orättvis granskning, men den gjordes och den påverkade resultatet.
3. Valdeltagandet. Endast 53 procent röstade. Det innebär att nästan hälften av valmanskåren inte gjorde det. Och vi vet att det finns en mycket tydlig socioekonomisk skiktning i detta; välbeställda röstar, mindre bemedlade gör det inte. I Djursholm röstade drygt 70 procent, i mitt gamla bostadsområde Alby endast 30 procent. Det här drabbar vänstern i vid bemärkelse.
4. Entusiasmen för EU. Jag tror vänstern behöver jobba på sitt narrativ med EU. Vi vet alla att EU är ett industriprojekt som startade med kol- och stålunionen 1951 och sedan dess är det marknaden som varit den röda tråden. Inte arbetarnas rättigheter, inte miljön, inte folkhälsan, inte den globala solidariteten. Självklart ställer vi upp i EU-valen. Men vad vill vi? Hur entusiasmerar vi våra väljare? Ju mer vi kan bidra till en progressiv paneuropeisk vänsterrörelse som är tydligt grön och feministisk som blir vår naturliga klangbotten desto bättre. Vårt arbete med Plan B, gemensamma europeiska utspel m m är bra, men mycket mer kan göras.
5. Som Vänsterpartiet? Det finns inget självändamål att ställa upp som parti i alla val. Det hade varit klart intressant att mobilisera en bred rörelse för rättvis klimatomställning, biologisk mångfald, arbetsrätt, jämställdhet, djurrätt, rättvis handel och fred (ingen EU-armé). En bred lista under parollen ”Ett rättvist Europa” eller liknande. Där hade Vänsterpartiet kunnat vara den tongivande, men inte den enda kraften. Något att fundera på inför nästa EU-val.

Det är svårt att dra en enkel slutsats över de politiska trenderna i Europa. Glädjande att gröna partier går fram i många länder och vänstern i några (Portugal, Belgien, Irland, Danmark). Men också högerextrema partier skördar framgångar, liksom liberala. Det är en rätt spretig bild som skiljer sig mellan länderna.

Vänstergruppen GUE/NGL går ned från 50 till ungefär 40 ledamöter. Det är synd, men vi spottar i händerna och tar nya tag. Bättre än så här kan vi.