Fiskeavtalen och det svenska ansvaret

Trots att regeringen består av två partier som säger sig verka för ökad rättvisa och hållbarhet har man röstat för nästan alla EUs kontroversiella s k fiskepartnersavtal med utvecklingsländer. Fiskeavtalen låter europeiska flottor, mot en mindre betalning, fiska upp fisk utanför de fattiga ländernas kuster. Regeringen har alltså gett sitt aktiva stöd till att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk (avtalen kostar ca 180 miljoner euro/år).

Totalt har SMP-regeringen röstat för åtta avtal sedan hösten 2014 samt gett sitt stöd till att förhandlingar om att ytterligare två avtal ska inledas (med Kiribati och Tanzania). Det som SMP-regeringen röstat för är avtal med följande länder: Mauritanien, Sao Tomé och Principe, Gabon, Kap Verde, Liberia, Madagaskar och Guinea Bissau. Endast en gång har regeringen röstat nej. Det gällde avtalet med Senegal. Det visar en genomgång som Riksdagens utredningstjänst har gjort för min räkning samt min egen genomgång av EU-nämndens hanterande av avtalen.

Idag kommer jag debattera detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Jag har krävt att få debattera med klimat- och biståndsminister Isabella Lövin, internationellt ryktbar i fiskefrågor och författare till boken ”Tyst hav”, men hon har valt att lämna över besvarandet till Sven-Erik Bucht, en kanske något mindre ryktbar minister i just dessa frågor.

Jag vill ha ett svar på varför regeringen stödjer dessa avtal samt om man på havskonferensen nästa vecka avser verka för att EUs och andra länders fiskeavtal avskaffas och omvandlas till utvecklingsprojekt för hållbart fiske med lokal förädling.  Läs min interpellation här. Följ debatten på riksdagen.se

Rapporten från riksdagens utredningstjänst: Fiskeavtal och regeringens agerande_RUT 2017_734

 

Fall framåt om handelssystemet

Det kanske var fler än jag som satte morgonkaffet i vrångstrupen när man hörde klimatminister Isabella Lövin på radion igår. I praktiken sa hon att det inte gick att förbättra EUs handelssystem, ETS, och att hon hade lagt ned ambitionen om att göra det. Det här kritiserade jag och några till detta hårt både i Miljö- och jordbruksutskottet och idag på EU-nämnden.

Idag på EU-nämnden fick faktiskt in en del tydliga förbättringar i den svenska positionen. Nu lovar Lövin att hon ska driva på för en brantare s k reduktionskurva för utsläppsrätterna. Hon säger att förslaget om att minska med 2,2 % inte räcker till och att EU-parlamentets förslag om att skärpa kurvan till 2,4 % är ett steg i rätt riktning (även om det inte heller räcker). Det innebär, om det går igenom, att fler utsläppsrätter ska tas bort från systemet och kraven på utsläppsminskningar i EU skärps. Den något förbättrade svenska positionen hade knappast blivit av om inte vi i Vänsterpartiet hade tryckt på (både de borgerliga och SD hade egna förslag som skulle försämrat den svenska positionen).

Kul när saker och ting ändå blir bättre, även om det är en bra bit från hur vi vill ha det.

Hur vill vi i Vänsterpartiet reformera EUs handelssystem? Läs här.

Det skamliga avtalet med Libyen

holm_libyen2017-02-15Igår debatterade vi EUs överenskommelse med Libyen med Stefan Löfven (se debatten här, mitt inlägg vid 18,10 min). Överenskommelsen, som egentligen är ett avtal via Italien, syftar till att försvåra för människor att fly i från Libyen. Idag finns så många som 700 000 – 1 miljon människor i läger i landet. Villkoren är helt omänskliga och lägren är snarare primitiva fångläger än boenden för flyktingar. Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch vittnar om systematiska övergrepp, tortyr, utpressning och våldtäkter i lägren. Avtalet är ännu ett ex på hur EU försöker flytta ut sin yttre gräns mot länder i Nordafrika och Turkiet. Tanken är att låta de länderna bli en buffert mot människor som är på flykt. EU gör sig också beroende av högst tvivelaktiga stater. Vem styr egentligen Libyen? Vad är det för regim? Och vad är Turkiet för regim, där president Tayyip Erdogan har skickat tusentals oppositionella i fängelse inklusive oppositionspartiet HDP. Hur bra är det att Sverige och EU sätter sig i knäet på en sådan man?

EU lägger förstås otroligt mycket pengar på detta avtal. EU betalar ut 200 miljoner Euro direkt visserligen en del humanitära insatser, men huvudfokus är på att hålla människor borta. Ännu mer pengar kommer från andra fonder. Vi i Vänsterpartiet vill lägga alla dessa pengar på att skapa lagliga vägar in i Europa och att rädda liv på Medelhavet, inte att till varje pris hålla människor borta.

 

 

Köttkampanjen i EU slopas

EU har efter stora protester tvingats dra tillbaka den aviserade kampanjen för ökad köttkonsumtion. Nu kommer man istället informera om hållbara matval. Vilken seger! Jag tog upp den här frågan för ett år sedan med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och krävde att svenska regeringen skulle agera. Europeisk miljörörelse och vänstergruppen samt den gröna gruppen i EU-parlamentet har också agerat. Tillslut segrade vi!

Vi får hoppas att detta nu är starten på ett skifte i EU där subventioner till det som försämrar miljö och folkhälsa avskaffas till förmån för hållbarare alternativ. Det finns fortfarande subventioner i miljardklassen kvar som går till köttindustri och annat som utarmar vår planet.

Snart ska jag iväg på seminarium på Handelshögskolan på temat hållbar konsumtion. Konsumentminister Per Bolund ska också dit. Påminner om den debatt om konsumtion (och även köttkonsumtion) som jag hade med honom för några veckor sedan.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada

Jag skriver i ETC om kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources som stämt Rumänien på fyra miljarder dollar, lika mycket som halva Rumäniens hälsobudget. Med CETA- och TTIP-avtalen kan liknade stämningar öka och drabba fler länder i Europa. Läs inlägget nedan eller hos ETC.

Rumäniens hälsobudget kan gå till gruvbolag från Kanada
ETC, 2017-01-05
Statsminister Stefan Löfven kritiserade nyligen den rumänska regeringen för att inte hjälpa den romska befolkningen i landet. Jag kan instämma i att ingen människa ska behöva tigga. Men om statsministern är så mån om att den rumänska statsbudgeten ska komma de minst priviligierade till del behöver han uppdatera sig och idka självrannsakan. Stefan Löfven kan börja med att agera mot de absurda investeringsavtal som han själv är en anhängare av. Annars finns det risk för att Rumänien tvingas halvera sin hälsobudget för att kompensera ett nordamerikanskt gruvbolag för uteblivna vinster.
Jo, så absurt kan det faktiskt bli. I fjol presenterade det kanadensiska gruvbolagt Gabriel Resources en megastämning mot Rumänien för att landet beslutat att stoppa gruvbolagets planer på en gruva i västra Rumänien. Beslutet gjordes av miljöskäl efter att en rumänsk miljöprövning och det rumänska parlamentet sagt nej till projektet. Flera berg skulle mer eller mindre jämnas vid marken, byar förstöras och uppgiften om att kemikalien cyanid skulle användas för att separera guld och silver från bergmalmen var tungt vägande skäl för Rumänien att säga nej.
Gabriel Resources hänvisar till ett påstått tillstånd från 1997 för att starta gruvan och har nu stämt Rumänien inför Världsbankens tribunal ICSID. Enligt medieuppgifter kräver Gabriel inte mindre än fyra miljarder dollar i kompensation från landet. Fyra miljarder dollar motsvarar halva Rumäniens årliga hälsobudget. Kanada och Rumänien har egentligen inget investeringsavtal varför gruvbolaget egentligen inte har någon juridisk grund för investeringsförfarandet. Men Gabriel Resources använder i det här fallet ett dotterbolag som är baserat i den brittiska kanalön (och skatteparadiset) Jersey som agent för stämningen. Rumänien och Storbritannien (där Jersey ligger) har nämligen ett investeringsavtal.
Hur det kommer att gå i tvisten vet bara den trion av s k skiljemän som ska avgöra tvisten. Vad vi redan nu kan slå fast är att det i alla avseenden kommer att bli en kostsam och komplicerad affär för den rumänska staten. Pengar kommer gå till välbetalda jurister i Washington istället för till behövande i Rumänien. Stor osäkerhet sprids kring framtida miljölagstiftning. Inte blir det bättre av att Rumänien också omfattas av EUs avtal CETA med Kanada, som öppnar upp för framtida jättestämningar av gruv- och oljebolag. I CETA finns som bekant ett investeringsskydd inskrivet som möjliggör för fortsatta bolagsstämningar. Stater kommer omvänt inte att kunna stämma bolagen.
Och att storbolag stämmer stater i allt större omfattning finns det statistik på. De senaste två decennierna har bolag stämt stater i investeringstribunaler i allt större utsträckning. Fram till 2015 hade nästan 700 stämningar gjorts enligt FNs handelsorgan UNCTAD. Och år 2015 slogs rekord i antal bolagsstämningar med 70 anmälda fall. Merparten av de stämda länderna är utvecklingsländer och de som stämmer är oftast bolag från i-länder. Utvinningssektorn och fossilindustrin är överrepresenterade bland de som stämmer stater med Occidental mot Ecuador, Newmont mot Indonesien, Vanessa Ventures mot Costa Rica och svenska Vattenfall mot Tyskland som några exempel.
Det är sådana saker som jag hade önskat att vår statsminister hade lyft upp i sitt jultal. Att hårdare tygla dessa fossilbolag och säkerställa att världens länder kan skydda sin miljö och använda sina statsbudgetar till att hjälpa sitt folk är ett bättre sätt att verka för en mer hållbar och rättvis värld än att redan slå mot de som redan ligger. Håller inte statsministern med?

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Styr upp handelssystemet med utsläppsrätter

Idag ska vi diskutera EUs handelssystem med utsläppsrätter, EUETS, i EU-nämnden. Ibland är det inte så roligt att bli sannspådd. Det här är ett sådant fall. När jag satt i EU-parlamentet förhandlade jag om det system som vi har idag. Jag sa redan då att det kommer att finnas för många utsläppsrätter på marknaden och det kommer bli för billigt för företagen att släppa ut. Tyvärr är det precis så det har blivit. I dagsläget finns det ett överskott på ungefär två miljarder utsläppsrätter (eg mer om man har en högre ambitionsnivå). Att släppa ut ett ton CO2 kostar mindre än en öl på krogen (med den svenska CO2skatten kostar det drygt 1000 kr/ton).

Nu diskuteras ändringar på EU-nivå. Det är bra. Jag kommer göra vad jag kan för att den svenska regeringen ska förbättra sin position inför förhandlingarna med de andra EU-ministrarna. Nedan vår avvikande mening som vi lämnade in i Miljö- och jordbruksutskottet när vi igår diskuterade frågan med klimatminister Isabella Lövin.

2016-12-15, MJU, avvikande mening, ETS
Vi välkomnar att ETS ska reformeras och att den svenska positionen överlag innebär flera skärpningar av systemet. Men utifrån det akuta läget för klimatet och i synnerhet med tanke på att tidigare beslut om ETS togs innan Parisavtalet måste EU och övriga industrialiserade länder åta sig högre klimatambitioner än idag. Sverige ska också verka för en skärpning av ETS enligt betänkandet från Miljömålsberedningen tidigare i år.

Därför vill vi att den svenska positionen ska tydliggöras enligt följande:
• I ljuset av Parisavtalet och den alltmer allvarliga klimatförändringen ska Sverige verka för att en brantare linjär årlig utsläppskurva än på 2,2 procent. Kurvan borde justeras så att den motsvarar totala utsläppsminskningar för EU om 60 % till 2030 jämfört med 1990.
• Att Sverige verkar för att en funktion för annullering av utsläppsrätter införs och att utsläppsrätter ska kunna annulleras utifrån behov på marknaden. Funktionen borde vara ny, men kan i andra hand kopplas till marknadsstabilitetsreserven. Vi noterar att det i dagsläget finns ett överskott på närmare två miljarder utsläppsrätter.
• Att Sverige släpper kravet om att undanta 10 procent av anläggningarna från den årliga nedskrivningen av gratis tilldelning. Kravet riskerar att urholka miljöintegriteten i systemet.
• Att Sverige inför ett system med lägsta pris på utsläppsrätter, ett så kallat golvpris.

Med dessa förslag till förbättringar kan EU ETS bli ett handelssystem som på allvar sätter ett högt pris på utsläpp samt minskar utsläppen i linje med vad vetenskapen säger. I övrigt välkomnar vi att EU-kommissionen ska komma med ett förslag för hur flygets utsläpp inom ETS bättre ska hanteras. Dessa utsläpp måste minskas kraftigt.

Jens Holm (V)

Jag noterar för övrigt att både socialdemokraterna i EU-parlamentet och Miljöpartiet vill ha ett lägre tak för det totala antalet utsläppsrätter (genom att justera den s k linjära kurvan). S vill justera den till 2,4 procent och MP 2,8. Det är lite märkligt att den svenska regeringen inte driver liknande krav…

TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.