TTIP – så mycket för den öppenheten

Både svenska regeringen och EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Men när vi riksdagsledamöter vill läsa alla relevanta dokument förvägras vi göra det. Nu senast gäller det tretton dokument kring TTIP som efter ett beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16 ska finnas tillgängliga för läsning i respektive land.

Dokumenten är viktiga eftersom flera av dem i princip är färdigförhandlade och man där för första gången kan få en bild av hur TTIP slutgiltligen kommer att se ut. Jag bad redan i somras om att få läsa de tretton TTIP-dokumenten, men fick då nej från Utrikesdepartementet. Nu har jag överklagat det beslutet. I slutet av förra veckan fick jag ett skriftligt besked från utrikesminister Margot Wallström där hon vidhåller UDs nej.

Wallström menar att jag och andra folkvalda istället ska åka till Bryssel för att där läsa dokumenten.

Helt orimligt, tycker jag. Först uppmanas vi riksdagsledamöter att sätta oss in i TTIPavtalet. När man väl försöker göra det får man inte läsa dokumenten, utan hänvisas av utrikesministern till ett annat land. Så mycket för den öppenheten.

Är det så här det ska gå till i Sverige 2016? Året då vi för övrigt firar 250 år med offentlighetsprincipen…

Läs min överklagan: overklagan_ttip_jensholm

Läs utrikesminister Margot Wallströms svar: beslut_wallstrom_ttip_mrg1115_20161027_0184_001

UDs första avslag (där de 13 dokumenten namnges): avslag-j-holm-002

EU, CETA, Västsahara, klimatpolitik

Under veckan har jag haft ett antal viktiga debatter i riksdagen. I onsdags var det överläggningar med statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmötet som fortfarande pågår. Jag tog särskilt upp investeringsavtalen CETA och TTIP samt vikten av en human migrationspolitik. Som extra argument mot s k investeringsskydd i internationella handelsavtal kunde jag använda doktor och tillika EU-nämndens ordförande Åsa Romsons avhandling Environmental Policy Space and International Investment Law som handlar just om hur miljöpolitiken kan begränsas med investeringsavtal. På sidan 325 diskuterar doktorn i miljörätt just möjligheten att plocka bort s k investeringsskydd ur internationella handelsavtal. Är statsministern beredd att göra det avseende avtalen med Kanada, CETA och det med USA, TTIP. Se vårt meningsutbyte, scrolla fram till 1,03 om du inte orkar se allt.

Igår debatterade jag EUs förslag till s k ansvarsfördelning om minskade utsläpp bland EU28 med klimatminister Isabella Lövin. Kommer hon verka för en högre ambitionsnivå och kommer hon täppa till de kryphål som finns i förslaget? Och varför finns inget med om samarbete med de som här och nu drabbas av våra utsläpp, utvecklingsländerna? Fick jag svar på mina frågor? Se själv här.

Med samma minister debatterade jag också Västsahara med anledning av min kollega Lotta Johnsson Fornarves interpellation om bistånd till Västsahara. Vi fick en del besked om biståndet, bl a att Sverige inte skulle ha något emot att rikta bistånd direkt till de områden som befrielserörelsen Polisario styr. Dessvärre fick jag inget svar om varför regeringen inte erkänner Västsahara. Och på min fråga om varför regeringen är med och överklagar EU-domstolens dom mot EUs fiskeavtal med Marocko svarade Lövin att det var en principiellt viktig dom. Men om det är en så viktig dom – vilket det är, eftersom den dömer ut hela avtalet – borde man välkomna den, inte motarbeta.

När storbolag stämmer utvecklingsländer

Det är glädjande att handelsfrågor alltmer diskuteras. Från min horisont är det avtalen med Kanada – CETA – och USA – TTIP – som är mest aktuella just nu. Förespråkarna brukar ofta framställa dessa avtal som enkla handelsavtal. Det är försåtligt, vem är egentligen motståndare till internationell handel? När avtalen innehåller möjligheter för företag att stämma stater, s k investeringsklausuler, blir de något helt annat än att underlätta för ökad handel genom t ex borttagandet av tullar och tariffer.

Frågan är också aktuell från ett tredje världenperspektiv. Utvecklingsländernas tankesmedja South Centre har tagit upp internationella investeringsavtal mängder av gånger och pekat på det asymmetriska förhållandet i dessa, d v s den fördel som ges till i-länder och deras bolag över utvecklingsländerna. I rapporten ”Approaches to international investment protection” går Kinda Mohamadieh och Daniel Uribe igenom bakgrunden till investeringsavtalen (BITs), vilka konsekvenser dessa fått för fattiga länder (att de blir stämda av storbolag) och att vissa utvecklingsländer nu lämnat investeringsskyddsregimen bakom sig (t ex Indien, Brasilien och Sydafrika).

I rapporten får vi bland annat lära oss att det faktiskt var europeiska länder – Tyskland och Schweiz – som var först ut att teckna investeringsavtal med utvecklingsländer, redan på 1950/60-talet. USA tecknade sina första BITs först på 1980-talet; med Panama och Egypten. Idag finns drygt 3000 investeringsavtal i världen. Bland de investeringsavtal som har USA som undertecknare (som är de rapporten fokuserar på) är det just bolag från USA som varit mest aktiva att stämma stater (ett motsatt förfarande, att stater stämmer bolag finns inte i dessa investeringsavtal). Av de 608 fall av investeringsdispyter som FNs handelsorgan UNCTAD radar upp är det 138 st som initierats av USA-bolag. Av dessa har merparten (80 st) riktat sig mot utvecklingsländer. 54 av de 80 stämningarna har hittills blivit avgjorda i skiljedomstolar (utanför det ordinarie rättsväsendet) och av dessa 54 är det 37 stycken avgöranden som gjorts till USA-bolagets fördel eller gjorts upp i förlikning. I endast en mindre andel av dispyterna – 21 st – har staten stått som vinnare (s 9). När ett bolag vinner mot en stat eller när man gör upp i förlikning åläggs nästan alltid staten betala stora skadestånd till bolaget. I de här fallen handlar det alltså om fattiga länder som tvingas betala miljontals USD till t ex amerikanska storbolag. Motbjudande är bara förnamnet.

Flera utvecklingsländer har nu tröttnat på att bli stämda av nordamerikanska och europeiska bolag och har därför lämnat investeringsskyddsregimen. Två av dessa länder är Indien och Brasilien som nyligen tagit fram nya former av handelsavtal med en helt annan sorts investeringsskydd. Rapporten jämför (s 19 f f) de indiska och brasilianska avtalen med det multilaterala handels- och investeringsavtalet mellan bl a USA och en mängd asiatiska stater, TPP (The Trans Pacific Partnership).Det är en intressant jämförelse som visar att Indien och Brasilien har lämnat den investeringsmodell som tidigare gett långtgående förmåner för bolag till förmån för mer lokalt anpassade förhållanden.

Rapporten påpekar ex vis att Indien-Brasilien i sina avtal har en mycket snävare syn på vad en investering egentligen är, liksom synen på expropriering, hur lokala företag ska kunna behandlas liksom att man helt har uteslutet investeringsskyddet/ISDS som i Brasiliens fall eller kraftigt begränsat det som i Indiens. Indien-Brasilien har också skrivit in relativt långtgående krav på investerare (krav på miljö, öppenhet, korruption, skatter m m). TPP å andra sidan är fast vid ett gammalt investeringsskydd som ger bolagen rättigheter och staterna stora skyldigheter. TTIP och CETA berörs sporadiskt, men i enkla termer kan de beskrivas som att ligga nära TPP avseende skydd för storbolagens ”investeringar”. EU och USA skriver alltså i sina avtal in mycket mer långtgående rättigheter för bolag att stämma stater än vad länder som Indien och Brasilien gjort. Här kanske vi har en del att lära?

South Centres rapport konstaterar också att det inte finns något empiriskt underlag för att investeringsavtal per se leder till ökade investeringar för de stater som ingått avtalen (det som ofta är huvudargumentet för investeringsavtalen). Förhoppningsvis kan rapporten leda till att fler utvecklingsländer inspireras av Indien, Brasilien, Sydafrika och vissa andra utvecklingsländer och tar kontroll över sina internationella handels- och investeringsrelationer.

Rapporten handlar om investerare mot stat-processer, s k ISDS. Det är alltså processer som avgörs helt utanför det ordinarie rättsväsendet, i en ofta helt stängd process i skiljenämnder i i-ländernas större städer. Ett annat sätt att lösa tvister är genom WTOs s k tvistlösningsmekanismer där stater processar mot varandra. Men den här rapporten handlar alltså inte om det.

Det hade också varit intressant med en liknande genomgång av europeiska företags stämningar mot utvecklingsländer, men det rymmer inte denna rapport som främst fokuserar på USA-bolagens processer.

 

Värna Östersjön och fisken som lever där

Regeringen har dessvärre gått med på fiskekvoter som innebär att tusentals ton mer torsk kommer att kunna fiskas i Östersjön än vad som först var föreslagit av EU-kommissionen. När vi förhandlade med regeringen förra veckan om detta i EU-nämnden lovade regeringen att man skulle följa EU-kommissionens förslag som skulle innebära näst intill ett totalstopp för torskfisket i den västra delen av Östersjön.

Så blev det inte. Istället gick landsbygdsminister Sven-Erik Bucht med på långt högre kvoter än vad som beslutades i EU-nämnden förra fredagen. Torskbeståndet i Östersjön har näst intill kollapsat, därför behövs mycket lägre kvoter. Annars kanske det inte finns någon fisk kvar överhuvudtaget för kommande år.

Jag anser att regeringen har frångått riksdagens mandat i den här frågan. Därför KU-anmäler jag idag Sven-Erik Bucht. Läs anmälan här eller nedan: 161014-ku-anmalan-sven-erik-bucht-jens-holm

Till konstitutionsutskottet

Begäran om granskning av statsråd Sven- Erik Buchts agerande i samband med EU-nämndens sammanträde 7 oktober 2016
Den 7 oktober höll EU-nämnden sammanträde för att samråda inför möte i rådet (Jordbruk och fiske) 10 oktober om 2017 års fiskekvoter i Östersjön. På sammanträdet föredrogs ärendet och Sveriges position inför rådsmötet av statssekreterare Elisabet Backteman. Där framkom att regeringens position gällande torskkvoterna var att följa EU-kommissionens och Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rekommendationer på total tillåten fångstmängd (TAC). Regeringens position innebar därmed kraftiga minskningar av TAC för torskbeståndet med en minskning på -88 % i västra Östersjön och -39 % i östra Östersjön. Mötet ställde sig, med undantag av en avvikande mening från SD, bakom denna redovisade position från regeringen och på direkt fråga från mig framgick att om man var på väg att gå utanför mandatet så behövde regeringen återkomma till nämnden.

På mötet i Luxemburg 10 oktober ställde sig den svenska regeringen efter förhandlingar bakom beslut om kvoter för torskfisket som innebär en minskning med endast -56 % i västra Östersjön och -25 % i östra Östersjön. Att regeringen ställde sig bakom dessa kvoter för torskfisket, som så kraftigt avviker från Sveriges position, kan enligt min bedömning inte kan anses vara inom ramen för den ståndpunkt som regeringen fick stöd för i samrådet på EU-nämnden 7 oktober. Torskbeståndet i Östersjön är på gränsen till en total kollaps. För att värna det långsiktiga beståndet finns ingen annan väg fram än mycket kraftigt reducerade kvoter. För att den svenska regeringen under förhandlingarna skulle ha haft mandat att anta fiskekvoter som i denna omfattning avviker från Sveriges position borde statsrådet kontaktat EU-nämnden under förhandlingarna. Samråden i EU-nämnden är ett mycket viktigt instrument i beredningen av olika EU-ärenden och för den demokratiska förankringen kring Sveriges agerande på EU-nivå. Det är därför av stor betydelse att regeringen vid agerande på EU-nivå följer de ramar till ståndpunkt som beslutats i EU-nämnden.

Med anledning av detta begär jag att konstitutionsutskottet granskar statsråd Sven- Erik Buchts agerande med anledning av samråd på EU-nämndens sammanträde 7 oktober och efterkommande förhandlingar i Luxemburg 10 oktober, för att bedöma dess förenlighet med regeringsformens bestämmelser och övrig tillämpning och praxis.
Stockholm 14 oktober 2016

Jens Holm, Vänsterpartiet

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?

Idag skriver jag i ETC om EUs och regeringens hemlighetsmarkeri kring USA-avtalet TTIP. Läs där eller nedan.

Varför motarbeta öppenhet i TTIP-förhandlingarna?
ETC, 2016-10-14
EUs handelskommissionär Cecilia Malmström brukar skryta med att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin. Och vid en första anblick kan det verka precis så. EU-kommissionen har låtit publicera en mängd dokument kring det omfattande avtalet på sin webbplats. Där kan vi t ex läsa att storföretag kommer ges möjligheten att stämma stater i specialdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet samt att ett s k regulativt samarbete ska införas där kommande lagar ska granskas ur ett handelsperspektiv innan de införs. Bara det är illa nog.

Men för den som vill skaffa sig en mer heltäckande bild av avtalet räcker inte Malmströms hemsida. Hos kommissionen finns nämligen endast EUs version av vad det transatlantiska handels- och investeringsavtalet förväntas bli. Den andra partens, USAs, ståndpunkter får vi inte ta del av. Och gällande vad de båda hittills kommit fram till i de i princip färdigförhandlade texterna råder locket på. Så, i allt väsentligt är vi hänvisade till Malmströms och EU-kommissionens tolkningar av TTIP. Vi är flera som är rätt otillfredsställda med den ordningen.

Jag hade inte några större förväntningar när jag, efter rätt mycket om och men, en varm dag i slutet av juni tog hissen upp till åttonde våningen hos utrikesdepartement och det nyinredda ”läsrummet” för TTIP-texterna. Alla EU-länder ska efter ett EU-beslut inrätta sådana läsrum så att ländernas folkvalda rikspolitiker ska kunna läsa TTIP-texterna, eller åtminstone utvalda delar. Men även läsrummet är belagt med förbehåll när vi som går in där måste lova att inte kopiera innehållet eller berätta om detsamma.

Ett av de första dokumenten jag såg var ett beslut från EUs ministerråd från januari i år där man bestämt att ett antal – tretton närmare bestämt – tidigare hemligstämplade dokument skulle tillgängliggöras i medlemsländernas läsrum. Flera av dessa dokument var s k konsoliderade texter, d v s i princip färdigförhandlade och där man alltså kan se vad EU och USA kommit fram till. Jag sökte febrilt efter just de tretton texterna, men fick efter ett tag besked om att ingen av dessa fanns i läsrummet. I ett skriftligt besked senare meddelar UD mig att EU inte lämnat över dessa texter till Sverige när vår offentlighetsprincip är mer omfattande än den som gäller i EU. En ordning som UD inte verkar ha ifrågasatt.

Utrikesdepartementet tyckte istället att jag skulle resa till Bryssel för att i ett läsrum där läsa de hemligstämplade dokumenten. Den uppmaningen har senare upprepats av handels- och EU-minister Ann Linde som nyligen sa följande: ”Jag vill understryka att både svenska Europarlamentariker och svenska riksdagsledamöter har tillgång till dokument under förhandlingarnas gång i Bryssel.” (Europaportalen 4/10) Det är under all kritik. En svensk riksdagsledamot hänvisas alltså av ansvarig minister till ett annat land för att kunna ta del av handlingar som är helt avgörande för dennes uppdrag.

Det här visar att när det kommer till kritan är förhandlingarna kring det transatlantiska handels- och investeringsavtalet lika präglat av hemlighetsmakeri som andra avtal. Det som är nytt i detta är att vi nu också har en regering som inte står upp för öppenheten utan hänvisar svenska riksdagsledamöter till Belgien. Det är mycket anmärkningsvärt och beklagligt.

Men med kontroversiella handelsavtal är det som med trollen. De spricker när de kommer ut i ljuset. Så var det med det Multilaterala avtalet, MAI. När avtalet tillslut läckte var det bara en tidsfråga innan det, efter massiva folkliga protester, stoppades i slutet av 1990-talet. Samma sak med det ifrågasatta ACTA-avtalet som stoppades med en enkel omröstning 2012 i EU-parlamentet efter att det hade läckts ut av bl a Wikileaks.

Därför är frågan om insyn och öppenhet i TTIP-förhandlingarna helt avgörande. Folket har rätt att i god tid få veta vad detta och andra kontroversiella avtal handlar om. Kanske är det just det som Ann Linde och den svenska regeringen är så rädda för; sanningen om TTIP och folkets dom? Vad säger gräsrötterna inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet?

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare ledamot av EU-parlamentet

Mogherini, EU, Colombia, klimatflyktingar

Igår träffade jag EUs utrikeschef Federica Mogherini. Vi var några riksdagsledamöter som lyssnade på hennes dragning om EUs uppdaterade utrikesstrategi. Efter det diskuterade vi en del och ställde frågor. Jag tog upp Colombia och frågade vad EU kunde göra för att underlätta fredsprocessen i landet, trots nejet i folkomröstningen förra söndagen. Det var ett ämne som Mogherini uppenbarligen var engagerad i. Hon talade inlevelsefullt om hur EU var redo att rulla ut en mängd olika projekt efter att folkomröstningsresultatet var klart, men efter att nejsidan vann med minsta tänkbara marginal gick luften ur lite grann. Hon berättade att EU trots allt kommer att genomföra flera fredsprojekt i landet och att hon har goda förhoppningar om ett slut på det över 50 år långa inbördeskriget. Nobelpriset till Colombias president Juan Manuel Santos underlättar, menade hon.

Federica Mogherini berättade också att EUs beslut nyligen att ta bort gerillan Farc från terrorlistan var ett sätt för EU att stödja de fredliga krafterna i landet.
”Så länge Farc fortsätter att inte ta till vapen och följa det man kommit överens om i fredsavtalet kommer de fortsätta att inte vara på listan över terroristorganisationer”, berättade hon. Det har hon ju helt rätt i och kanske kan det ses som ett sentida erkännande av att EUs terrorlista ofta motverkar sitt syfte, nämligen att få aktörer att tala med varandra istället för att kriga.

Vi diskuterade också klimatförändringar och risken för att ännu fler personer kommer tvingas på flykt i framtiden. Det finns uppskattningar om att vi i framtiden kan ha flerdubbelt så många flyktingar som idag endast pga det förändrade klimatet. Har EU i sin strategi fullt ut internaliserat klimatproblematiken?, undrade jag. Mogherini menade att den nya utrikesstrategin har mer av en klimatdimension. Jag vet inte om jag håller med om det. Man talar om ”klimatdiplomati” och att en större del av biståndet ska vara miljörelaterat, men inte så mycket mer.

Syrien, Palestina, Turkiet och den rådande flyktingsituationen var andra saker vi diskuterade. Intressant det också.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget

Jag skriver i Altinget om EUs otillräckliga förslag till s k bördefördelning/ansvarsfördelning för minskade utsläpp till 2030. Läs där eller nedan.

Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget
EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man titta på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EUs medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

 

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den s k icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

 

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal s k flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5,6 och 7). Länder ska ex vis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EUs handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

 

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp som kommissionen föreslår är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen att den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen. Kommissionens s k flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (t ex både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är OK att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar ex vis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

 

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till. Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln. Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill? Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna? I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller t o m öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten. Det är bra att Kristina Yngves parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

  • EUs totala klimatåtagande måste skärpas till minst – 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
  • Täpp till kryphålen. Det ska inte vara OK att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
  • Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
  • Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

Jens Holm (V), klimattalesperson och riksdagsledamot

Hemlighetsmakeriet överklagat

EU har beslutat att s k läsrum ska inrättas i alla EU-länder för att parlamentariker ska kunna få läsa dokument kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP. Jag har besökt läsrummet, som finns på utrikesdepartementet, två gånger. Jag saknade särskilt tretton dokument som räknades upp i ett beslut från EUs råds generalsekretariat från januari i år. Flera av dessa tretton dokument ska vara s k konsoliderade texter, d v s texter som kommit långt i förhandlingarna och där både EUs och USAs ståndpunkt blir tydlig.

Dessa texter ville jag förstås läsa. Men av UD har jag fått beskedet att de inte finns i läsrummet och inte i Sverige överhuvudtaget. UD påstår att EU inte kan lämna över dokumenten till Sverige pga vår offentlighetsprincip som bl a förbjuder att efterforska källan (t ex i händelse av läcka). UD hänvisar mig istället till ett läsrum i Bryssel.

Det tycker jag inte är OK. Ska man som riksdagsledamot vara tvungen att resa till Belgien för att ta del av handlingar som är relevanta för sitt uppdrag? Och förresten läsrum; det är endast öppet för riksdagsledamöter och högt uppsatta tjänstemän. Innan man går in i rummet måste man avhända sig några, för mig, helt grundläggande rättigheter såsom att berätta om innehållet för allmänheten. Alla dokument kring detta omfattande avtal borde offentliggöras för den breda allmänheten.

Därför överklagar jag nu hemlighetsmakeriet kring TTIP. Läs min överklagan nedan. UDs beslut om att jag inte får ta del av dokumenten (alltså det jag överklagar) finns här: avslag-j-holm-002

2016-09-30

Till den som det berör på UD/ansvarigt statsråd,
Jag överklagar beslut UD2016/11989/HI där UD inte möjliggör för mig att ta del av de tretton uppräknade TTIP-dokumenten. De dokumenten, varav flera ska vara s k konsoliderade texter, ska, efter beslut av Europeiska rådets generalsekretariat 19/1-16, finnas tillgängliga för läsning i respektive lands parlaments s k läsrum. Trots EU-beslutet hävdar UD att dokumenten inte finns tillgängliga i Sverige.

Det är helt i strid med EU-beslutet om att de ska finnas tillgängliga för läsning för oss parlamentsledamöter. UD hänvisar mig till det s k läsrummet hos EU-kommissionen i Bryssel. Jag anser att det är fullkomligt absurt och oacceptabelt att vi svenska lagstiftare ska tvingas resa till Belgien för att ta del av handlingar som rör vårt politiska uppdrag. EUs handelskommissionär Cecilia Malmström säger att förhandlingarna kring handels- och investeringsavtalet med USA, TTIP, är de mest öppna och demokratiska någonsin bland internationella handelsavtal. Men när man som engagerad lagstiftare försöker sätta sig in i frågan och vill läsa relevanta dokument försvåras eller omöjliggörs detta i praktiken. Det här visar att TTIP-förhandlingarna följer en trist tradition av hemlighetsmakeri.

Rådets generalsekretariat ska ha beslutat om att ytterligare tre dokument ska tillgängliggöras i ländernas läsrum. På min direkta fråga till UD har jag fått besked om att inte heller dessa dokument finns i UDs läsrum. Jag vill ta del av även dessa dokument. De dokumenten räknas upp i ett rådsbeslut från 4/2-16 som dokument nr 14 (”Graphic comparision on tariffs…”) nr 15 (”Explanatory note comparing EU-US tariff…”) och nr 16 (”General comments on Product Specific Rules in TTIP”).

Jag kan meddela att jag också försökt få ut dessa dokument från riksdagens näringsutskott, men inte heller de förfogar över dessa dokument.

Det är av yttersta vikt att jag som riksdagsledamot, och som kommer vara med och fatta beslut om detta omfattande avtal, ges möjlighet att sätta mig in i vad det handlar om. Jag överklagar därför UDs beslut och vill få tillgång till de tretton dokumenten samt de ytterligare ovan nämnda tre. Jag vill kunna ta del av dem här i Sverige och inte behöva resa utomlands för att läsa dem.

Jag förväntar mig en skyndsam behandling av min begäran i enlighet med offentlighetsprincipen.

Beslutet från UD bifogas.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Sveriges riksdag, 100 12 Stockholm
jens.holm@riksdagen.se
Tel: 08-786 57 33, mobilnr: 0708-250889

Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.

 

 

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig