Vänstern och EU

För Vänsterpartiet har EU gått från att vara vår paradgren till att bli ett sänke. Det märktes redan i förra EU-valet och blev ställt bortom allt tvivel även i detta där vi blev mindre än i det nationella valet i höstas.

Vad ska vänstern göra med EU?, frågar sig den grekiske nationalekonomen Costas Lapavitsas i ”The Left Case Against the EU”. Hans svar är att vänstern ska bryta med EMU, åtstramningspolitiken och kanske också med hela EU. Han sätter fingret på något centralt, EUs inre marknad med dess tillhörande institutionella och juridiska överbyggnad. EUs inre marknad har gått som en röd tråd sedan EUs skapelse med Kol- och stålunionen 1951. Sedan dess har avlägsnandet av tariffära och icke-tariffära handelshinder varit den stora uppgiften. De första – tullar, avgifter m m – är inget större problem, men icke-tariffära handelshinder handlar om politiska ambitionsnivåer på olika nivåer.

Många har frågat sig, hur kommer det sig att EU som en av få politiska organisationer kan tvinga medlemsländer att försämra lagar och regler på en rad politikområden. Svaret är just inre marknaden. För att en optimal marknad ska skapas behövs så likartade nivåer som möjligt (annars blir det handelshinder av olika slag). Därför krav på harmonisering och därmed försämringar eller försvårande av progressiv politik på nationell nivå (statsstödsförbudet, försvårandet att gå före på miljö- och folkhälsoområdet, social dumpning, svårigheterna med offentlig upphandling, alla direktiv som nu omvandlas till förordningar med ambitioner om harmonisering).

Lapavitsas gör rätt som sätter fokus på denna marknadsfundamentalism och kräver förändring. EU-politik måste förenas med systemkritik. Den Brexit han framhåller som en möjlighet för vänstern till ett progressivt alternativ utanför EU får man emellertid nog se som redan gått förlorad. Kanske är Lapavitsas också lite dåligt uppdaterad på intressanta trender inom EU. Jag tänker särskilt på klimatfrågan där marknadsfundamentalistiska dogmer ställs på sin spets, nu senast statsstödsreglerna, men också ett antal domar från EUs domstol där ECJ viktat upp miljöhänsyn i sina domslut.

Kanske går det ändå att bryta marknadens primat, och detta i närtid. Om vänstern vill.

EU-valet – bättre kan vi

Vänsterpartiet noterade 6,7 procent i gårdagens EU-val. Vi bibehåller vårt mandat, men tar inte de två platserna som vi hoppats på. Under hela valrörelsen har vi pendlat mellan 7,5 och 11 procent. Även om det innebär en liten uppgång jämfört med EU-valet 2014 är det klart att gårdagens resultat var en besvikelse. Nu får vi analysera resultatet och se till att vi rättar till det som gått fel.

Några iakttagelser som kan bidra till den analysen:

  1. Klimatet som huvudfråga. Vi gjorde helt rätt som fokuserade på klimatet. Det är vår tids ödesfråga och det som sker i EU är helt avgörande där. Men vi var inte ensamma om att prata om klimatfrågan. Alla andra gjorde det också. MP har en stor trovärdighet i frågan, i synnerhet i EU-parlamentet där de inte varit insyltade i usla kompromisser för miljön på samma sätt som de gjort här hemma. Kanske kunde vi ha pekat mer på hur vi vill förändra EU för att underlätta för Sverige och enskilda länder att gå före på miljöområdet. Det är ju bara vi i Vänsterpartiet som vill göra upp med marknadsfundamentalismen (i detta inräknar jag även handelsavtal som CETA, TTIP m m) som idag försvårar för länder att gå före för miljön. Här har vi en unik och viktig roll som vi borde ha talat mer om.
  2. SVTs ”avslöjande” om stora ersättningar. Dessvärre spelade SVTs ”avslöjande” om Malin Björks mottagande av dagstraktamenten från EU-parlamentet en större roll än vi trodde. Det var djupt orättvist att den ende EU-parlamentarikern som öppet visat alla sina intäkter och utgifter, tjänat minst av alla och inte gjort något fel blev den som granskades hårdast. Djupt orättvist, men om man också sticker ut näsan i vandelsfrågan (som vi gjort) öppnar man för hård granskning. Det var en orättvis granskning, men den gjordes och den påverkade resultatet.
  3. Valdeltagandet. Endast 53 procent röstade. Det innebär att nästan hälften av valmanskåren inte gjorde det. Och vi vet att det finns en mycket tydlig socioekonomisk skiktning i detta; välbeställda röstar, mindre bemedlade gör det inte. I Djursholm röstade drygt 70 procent, i mitt gamla bostadsområde Alby endast 30 procent. Det här drabbar vänstern i vid bemärkelse.
  4. Entusiasmen för EU. Jag tror vänstern behöver jobba på sitt narrativ med EU. Vi vet alla att EU är ett industriprojekt som startade med kol- och stålunionen 1951 och sedan dess är det marknaden som varit den röda tråden. Inte arbetarnas rättigheter, inte miljön, inte folkhälsan, inte den globala solidariteten. Självklart ställer vi upp i EU-valen. Men vad vill vi? Hur entusiasmerar vi våra väljare? Ju mer vi kan bidra till en progressiv paneuropeisk vänsterrörelse som är tydligt grön och feministisk som blir vår naturliga klangbotten desto bättre. Vårt arbete med Plan B, gemensamma europeiska utspel m m är bra, men mycket mer kan göras.
  5. Som Vänsterpartiet? Det finns inget självändamål att ställa upp som parti i alla val. Det hade varit klart intressant att mobilisera en bred rörelse för rättvis klimatomställning, biologisk mångfald, arbetsrätt, jämställdhet, djurrätt, rättvis handel och fred (ingen EU-armé). En bred lista under parollen ”Ett rättvist Europa” eller liknande. Där hade Vänsterpartiet kunnat vara den tongivande, men inte den enda kraften. Något att fundera på inför nästa EU-val.

Det är svårt att dra en enkel slutsats över de politiska trenderna i Europa. Glädjande att gröna partier går fram i många länder och vänstern i några (Portugal, Belgien, Irland, Danmark). Men också högerextrema partier skördar framgångar, liksom liberala. Det är en rätt spretig bild som skiljer sig mellan länderna.

Vänstergruppen GUE/NGL går ned från 50 till ungefär 40 ledamöter. Det är synd, men vi spottar i händerna och tar nya tag. Bättre än så här kan vi.

 

Rösta för kommande generationer

Jag är ny krönikör i Miljömagasinet. Nedan eller här mitt första bidrag.

Rösta för kommande generationer
Miljömagasinet, 2019-05-22
Vi politiker ska säga som det är, brukar det påstås. Så, låt oss då göra det. Det råder nödläge för klimatet och den biologiska mångfalden.
Redan i dag tvingas miljontals människor bort från hus och hem i fattiga länder på grund av klimatförändringen. Klimatkrisen skapar konflikter om landområden och naturresurser. Extremvädren i världen breder ut sig, nu senast med cyklonen i Mocambique. Det mesta talar för att perioden av torka och skogsbränder redan har inletts i Sverige. Flera allvarliga tillbud har redan skett. Har vi rätt beredskap för detta? Nyligen konstaterade FN:s expertpanel om biologisk mångfald, IPBES, att en miljon växt- och djurarter riskerar utrotning. Klimatkrisen är en av de värsta pådrivarna för detta. Rapporten förändrar egentligen allt och är i sig ett exempel på nödläge.

Häromdagen kom uppgiften om att halten koldioxid i atmosfären nu uppgått till 415 miljondelar, den högsta nivån på de senaste tre miljoner åren. Och trots klimatlag, ramverk och ett antal viktiga åtgärder ökade utsläppen av växthusgaser i Sverige i fjol.

Ja, det råder ett nödläge.

Tänk om vi kunde få ett EU-parlament som tar till sin första uppgift att utropa nödläge för klimatet och den biologiska mångfalden. Och efter utlysandet av nödläget fattar en serie beslut där planetens överlevnad prioriteras framför allt annat. Och på EU-nivå finns det en hel del att göra.

Avskaffa EU:s miljöskadliga subventioner. Enbart flyget subventioneras med hissnande 200-300 miljarder kronor varje år i Europa, främst i form av att flygbränslet är skattebefriat. Den svenska S/MP-regeringen har lobbat i Bryssel för mångmiljonbidrag till byggandet av en så kallad LNG-terminal i Göteborg, alltså en terminal för fossil naturgas. Storskalig animalieindustri med intensivuppfödning av djur, foderimport och slakt på löpande band gynnas med miljardtals euro varje år. Ju större bolag, desto högre subventioner. Pengarna borde i stället gå till att främja hållbar växtbaserad mat.

På tal om pengar. Tänk om vi kunde göra om Europeiska investeringsbanken till en renodlad klimatinvesteringsbank? Då skulle vi snabbt kunna ställa om EU till 100 procent förnybart och med hållbara transporter.

En annan viktig fråga är att medlemsstaterna aldrig någonsin ska tvingas försämra bra politik för miljö, folkhälsa och arbetsrätt. Tyvärr sätter EU den fria konkurrensen före allt annat. Här behöver vi EU-parlamentariker som tar strid för progressiv politik kontra marknadsfundamentalismen. Detta gäller även EU:s handelspolitik där EU ensidigt prioriterar avtal på de stora bolagens villkor. Frihandel? Nej, vi behöver rättvis handel.

Klimatnödläget fordrar politiker med krisinsikt och som är beredda att agera nu. Den 26 maj är det DU som väljer. Jag hoppas du röstar på ett parti och en kandidat som alltid sätter miljön och social och ekonomisk rättvisa först. Jag noterar att Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk är i topp i alla svenska och europeiska miljögranskningar. Det är ett kvitto på väl utfört arbete, något vi nu vill göra ännu bättre.

Men valet är förstås ditt. Rösta med hjärtat och för våra kommande generationer.

Jens Holm (V)
riksdagsledamot

Ska verkligen EU kunna förbjuda bra klimatåtgärder?

Ska EU kunna fortsätta att stoppa bra klimatåtgärder? Hoppas inte. Därför måste regeringen agera mot EUs statsstödsförbud. Jag ser fram emot att debattera detta med EU-minister Hans Dahlgren (S). Läs min interpellation här eller nedan.

Förändring av EU:s statsstödsregler
Interpellation 2018/19:219 av Jens Holm (V) till Statsrådet Hans Dahlgren (S)
För alla som tycker att staten ska spela en avgörande roll i klimatomställningen är EU och dess så kallade statsstödsregler ett stort hinder. EU:s statsstödsregler slår helt enkelt fast att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden (artikel 107 i EU-fördraget). Grundregeln är alltså ett förbud mot statligt stöd. Statligt stöd kan vara allt från offentliga monopol till statliga eller kommunala bidrag, skattenedsättningar och mycket annat. Många kan nog instämma i att om vi ska få den förnybara energin att ersätta den fossila, utveckla hållbara transporter, bygga hållbara städer och byar och understödja klimatsmart växtbaserad kost i stor utsträckning kommer det att behövas en aktiv statsmakt.

Även detta har EU förstått och därför finns ett antal undantag för statsstödsförbudet upptagna i EU:s fördrag, men miljöskydd och klimatåtgärder finns inte med bland undantagen. Och för varje undantag fordras ett beslut från EU-kommissionen. Sverige har lyckats förhandla till sig undantag från statsstödsreglerna, bland annat för att ha lägre skatt på biogas och en del andra förnybara drivmedel. Men undantagen är bara temporära och kan försvinna nästa år. Och att få ett undantag är krångligt, så krångligt att regeringar ofta undviker att vidta viktiga åtgärder som eventuellt kan vara oförenliga med statsstödsreglerna.

I dagsläget diskuteras nya statsstödsregler på EU-nivå. Här är det oerhört viktigt att Sverige verkar för att statsstödsreglerna i grunden görs om så att medlemsstaterna alltid ska kunna främja miljö- och klimatinsatser utan att de riskerar att stoppas av EU:s statsstödsregler. Även på andra politikområden, till exempel folkhälsa, miljöpolitik och sociala åtgärder, är det viktigt att medlemsstaterna kan vidta relevanta åtgärder utan att stoppas av Bryssel.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren:

Avser statsrådet att verka för en grundläggande reform av statsstödsreglerna så att det blir enklare för medlemsstaterna att ge stöd till åtgärder för att bromsa klimatförändringen och rädda biologisk mångfald?
Avser statsrådet att verka för att miljöskydd och klimatåtgärder ska formuleras som uttryckliga skäl för undantag från statsstödsreglerna?

EU – boktips

Härligt att EU-valrörelsen nu börjar dra igång. Själv har jag hållit i ett antal utbildningar för vänsterpartistiska valaktivister. Jag märker också att alltfler efterfrågar information om EU och klimatet, miljön, djuren, internationella handeln, banker, arbetsrätt och mycket annat. Jag skriver fortlöpande om politik, och ofta om EU på den här hemsidan. Jag har också skrivit böcker som delvis eller helt och hållet handlar om EU. Jag tipsar härmed om dessa två.


EU inifrån skrev jag 2009 i slutet av min tid som EU-parlamentariker. Den sålde slut två gånger från förlaget. Nu kan du köpa den som EU-bok till det förmånliga priset av 39 kronor. Ladda ned den redan nu om du inte har gjort det (den finns också hos Adlibris om du hellre vill köpa den där).


Om inte vi, vem? innehåller flera kapitel om EU, handelsavtal, statsstödsregler, miljögarantin (som inte är någon garanti), kemikalier, subventioner och annat som kan vara bra att hålla koll på inför EU-valet.  Du kan även köpa den från Bokus om du vill.

God läsning inför 26/5!

Hög tid att avskaffa storbolagens investerarskydd

EU har äntligen beslutat att investeraravtal mellan EU-länder ska avskaffas. Det är mycket glädjande. Det är investeraravtalen (även kallat ISDS) som gör att bolag kan stämma stater. Progressiv politik på t ex miljö- och folkhälsoområdet hotas när storbolag kan hota med massböter. Vattenfalls stämning av tyska staten två gånger på miljöområdet avskräcker. Men varför motarbetar den svenska regeringen att investerarskyddet också ska plockas bort från det internationella energifördraget, det avtal som Vattenfall använt för att stämma Tyskland.

Idag debatterade jag frågan med handelsminister Ann Linde (S). Att en socialdemokrat så krampaktigt försvarar storbolagens intressen hade jag inte väntat mig.

Se hela debatten här. 

Rädda klimatet från EUs statsstödsförbud

För alla vi som tycker att staten ska spela en avgörande roll i klimatomställningen är EU och dess s k statsstödsregler ett stort hinder. EUs statsstödsregler slår helt enkelt fast att statligt stöd är ”oförenligt med den inre marknaden” (art 107 i EU-fördraget). Grundregeln är alltså ett förbud mot statligt stöd. Statligt stöd kan vara allt från offentliga monopol, statliga eller kommunala bidrag, skattenedsättningar och mycket annat. Det säger sig självt att om vi ska få den förnybara energin att ersätta den fossila, få hållbara transporter, bygga hållbara städer och byar, rulla ut växtbaserad kost i stor utsträckning och… ja, ställa om samhället i grunden, då kommer vi behöva en aktiv statsmakt.

Även detta har EU förstått därför finns ett antal undantag upptagna i EUs fördrag (se art 107-109), men miljöskydd och klimatåtgärder finns inte med bland undantagen. Och för varje undantag fordras ett beslut från EU-kommissionen. Sverige har lyckas förhandla till sig undantag från statsstödsreglerna bl a för att ha lägre skatt på biogas och en del andra förnybara drivmedel. Men undantagen är bara temporära och kan försvinna nästa år. Och att få ett undantag är krångligt, så krångligt att regeringar ofta undviker att vidta viktiga åtgärder som eventuellt kan vara oförenliga med statsstödsreglerna.

Därför måste EUs och medlemsländernas miljö- och klimatpolitik befrias från statsstödsförbudet. Och jag ser en del positiva tecken på att just detta nu sker. Ett intressant exempel är EUs s k batteriallians. Batterialliansen handlar om att EU vill främja en storskalig utbyggnad av elbilstillverkning i Europa, och här är batterier (i dagsläget) avgörande. Svenska Northvolt är ett av de mest framstående exemplen. Här har EU faktiskt fattat ett aktivt beslut och sagt att det är OK med offentligt stöd för att bygga upp en inhemsk batteriproduktion. Detta trots att det eg är i strid med statsstödsreglerna och att miljö och klimat inte är ett skäl för undantag mot dessa.

Läs själva hur EU svarar på frågan om statsstödsregler i frågor och svar om batterialliansen.

EU håller också i dagsläget på att se över statsstödsreglerna i grunden. Därför är EU-valet ett perfekt tillfälle att lyfta frågan om att miljö- och klimathänsyn måste överordnas EUs inre marknad (där statsstödsreglerna sorterar). Alla anhängare av en progressiv klimatpolitik borde fråga partierna frågan: Vill ni göra om/slopa EUs statsstödsregler så att medlemsstaterna aktivt kan stödja verksamheter som bidrar till en bättre miljö-, folkhälso- och klimatpolitik?

Jag skriver om detta på s 78 ff i min bok Om inte vi, vem? Har du inte läst den beställ den idag.

Klimatbesluten under 2019

Med ett nytt år kommer förstås nya möjligheter. Trots Trump, Bolsonaro, M/KD/SD-budget hoppas jag att 2019 blir året då klimatfrågan verkligen kommer högst upp på dagordningen. Ute i stugorna märks engagemanget för att ställa om vårt samhälle allt mer. Vem har inte diskuterat flygets utsläpp under jullovet, eller julskinkans klimatpåverkan? Utanför riksdagen har Greta Thunberg och hennes vänner klimatstrejkat varje fredag, och fler dagar därtill. Jag kommer göra allt jag kan för att se till att omställningstempot höjs i Sverige.

Några beslut som har särskilt bäring på klimatet som jag kommer att följa – och påverka – under 2019 är.

Klimatlagen sätts på prov
Den 1 januari 2019 har vi haft klimatlagen på plats i exakt ett år. Under 2019 kommer det klimatpolitiska rådet att komma med granskningar om hur klimatarbetet går i Sverige, först ut nu under våren en granskning om transportsektorn och klimatmålen. Klimatlagen stipulerar också att varje ny regering måste anta en handlingsplan för hur klimatmålen ska nås under mandatperioden. Eftersom vi haft en övergångsregering har vi ännu inte sett någon sådan, men det borde vara en av de mest prioriterade frågorna att ta sig an för en ny regering.

Det gemensamma som blåslampa – inte bromskloss
En ännu mer brådskande uppgift för en ny regering är styret av våra myndigheter och statliga bolag. Så snart regeringen finns på plats förväntas den snart att presentera nya instruktioner till våra 200-talet statliga myndigheter och våra 48 statliga företag. Det här kan vara ett av de absolut kraftfullaste besluten som tas för att ställa om Sverige. Jag ska göra allt jag kan för att den nya regeringen ser till att Vattenfall får 100 procent förnybart som huvuduppdrag, Försvarsmakten slutar att motarbeta vinkraftsparker, att vi får ett SJ som erbjuder bokning av utlandsbiljetter och kör nattåg ned till kontinenten, att Trafikverket slutar bygga dyra motorvägar,  Upphandlingsmyndigheten ännu mer proaktivt främjar hållbara upphandlingar, AP-fonder divesterar bort det fossila, att Swedavia slutar tala om att trefaldiga flygandet från Arlanda, Konkurrensverket som slutar att lägga krokben för alla som vill göra något gott och att vi får ett skatteverk främjar egenproducerad el och andra smarta klimatlösningar (t ex inom den s k cirkulära ekonomins hägn). Detta som några exempel på vad vi kan ha våra gemensamt ägda bolag och myndigheter till.

Unik chans att fasa ut de miljöskadliga subventionerna
I Sverige subventioneras miljöskadlig verksamhet med upp till 60 miljarder kronor varje år. De rena klimatskadliga subventionerna uppgår till 30 miljarder kronor, enligt en rapport från Naturskyddsföreningen. Vi i Vänsterpartiet har länge drivit att regeringen måste fasa ut dessa skadliga subventioner. Och kanske blir 2019 året då det börjar hända? I regeringens budget från 2018 fick vi in att ett utfasningsarbete ska påbörjas. Även från borgerligt håll finns ett intresse av att få stopp på de miljöskadliga subventionerna. En ny regering kan se till att det sker.

Ett nytt reseavdrag
Ett mycket konkret sätt att sluta upp att subventionera det som skadar och förstör är att införa ett nytt reseavdrag för arbetsresor. Dagens reseavdrag, som egentligen är ett bidrag, gynnar ensidigt bilresande och belastar statskassan med närmare sex miljarder kronor per år. Senast den 1 juli i år ska regeringens utredningsuppdrag om ett nytt reseavdrag läggas fram. Jag förväntar mig att vi då får ett förslag som främjar hållbara arbetsresor och att det är boende i glesbygd som främst omfattas (inte storstadsbor som idag).

Explosion för tågresor i Europa
Jag tror att 2019 blir året då svenskarna på allvar ser tåget som det självklara färdmedlet för resor ned till kontinenten. Vårt flygande planade glädjande nog ut något under 2018, en logisk konsekvens av att vi vill ta större klimatansvar. Med ett antal relativt enkla politiska beslut kan vi se till att vi snart har ett gemensamt europeiskt tågbokningssystem, synkroniserade tidtabeller, nattåg genom Europa, bättre tågförbindelser mellan Sverige och Norge samt att SJ får ett konkret uppdrag att ombesörja utlandsbokningar av tågbiljetter.

Höghastighetstågen ser ljuset
En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering borde vara att väcka liv i samtalen om höghastighetsbanor i Sverige. Under 2019 kommer vi förhoppningsvis överens om detta. Genom en lånefinansierad lösning kan utbyggnaden gå relativt snabbt och kommer inte att konkurrera med andra viktiga investeringar. Det kommer att bli den största samlade järnvägsinvesteringen sedan järnvägens utbyggnad i Sverige för över hundra år sedan.

EU-valet den 26 maj
Det är förstås helt avgörande att vi får ett så progressivt EU-parlament som möjligt. Just nu har den gröna vänstern medvind runt om i Europa, och så även i Sverige. Vill man ha ett parti som verkar för att miljöskadliga subventioner fasas ut, minskad köttkonsumtionen, stopp för fossilsatsningar, europeisk tågtrafik (nattåg, bokningssystem, tidtabeller, priser),  100 procent förnybar energi, att EUs klimatambitioner överlag skärps, aktivt samarbete med Syd i omställningen, stopp för marknadsfundamentalism och verkar för en rättvis handel och mycket mer därtill då ska man rösta på Vänsterpartiet.

Ny fart i de internationella klimatförhandlingarna
Efter klimattoppmötet i Katowice finns en regelbok på plats för hur Parisavtalet ska genomföras. Under 2019 kommer arbetet att tydliggöras och ny energi kommer att injekteras i det internationella klimatsamarbetet. Klimattoppmötet COP25 i Chile blir en av höjdpunkterna.

Detta, ett axplock av klimatfrågor att hålla koll på. Vad har jag glömt?