I början av juni hålls ett internationellt havsmiljömöte i FNs regi i New York. Den svenska regeringen och klimat- och biståndsminister Isabella Lövin i synnerhet har varit initiativtagare till det angelägna mötet. Det är särskilt hållbarhetsmålet 14 om hav och marina resurser som står i fokus för mötet. Inom ramen för det målet ryms bl a en hållbar förvaltning av våra fiskeresurser. Som bekant är en stor del av världshaven redan nu utfiskade, så läget är akut. Eftersom Sverige kommer vara en tung aktör på mötet borde vi också ha möjligheter att påverka vad som sägs och vilka beslut som fattas.
Här borde vi kanske se till att sopa upp framför egen dörr. Jag tänker på EUs s k fiskeavtal med utvecklingsländer, 14 stycket till antalet och de flesta i fattiga afrikanska länder. Även om dessa avtal har förändrats något med t ex krav på bättre uppföljning för att undvika överfiske och mindre summor som går till lokal fiskeförvaltning är de i grunden nykoloniala avtal som har till syfte att låta europeiska fiskeflottor fiske upp fisk i fattiga länders hav.
Vi i Vänsterpartiet har lagt fram förslag om att dessa avtal ska omvandlas till internationella samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske. Årligen lägger EU 180 miljoner Euro på dessa avtal och merparten går till att europeiska fiskeflottor ska kunna fiska längs kusterna hos Mauritanien, Tanzania, Guinea Bissau, Senegal, Sao Tomé etc. Tänk om Sverige istället skulle föreslå att dessa pengar ska gå till att utveckla lokalt hållbart fiske med lokal förädling. Även om mötet i juni är i FNs regi vore det ett bra tillfälle för Lövin att lyfta frågan om EUs och andra rika länders ansvar för ett rättvist och hållbart fiske. Kommer ministern verka för att dessa avtal avvecklas och ersätts med något bättre?
Jag ställde frågan till Isabella Lövin under dagens frågestund i riksdagen. Se min fråga och hennes svar här (scrolla fram till 27,00 min).