fiske

Sex steg mot hållbarare fiske

/ jensholm / 6 kommentarer

Idag har vi debatterat fiskeripolitik i riksdagen. Jag sade bland annat att närmare 90 procent av fiskebestånden i världen är överfiskade eller fiskas till sin maximala gräns och situationen är akut i Sverige liksom resten av världen. Det är vi människor som skapat problemet genom decennier av helt och hållet ohållbart industrifiske, miljögifter, ohållbart jordbruk och ansvarslös exploatering och andra ingrepp som försvårar överlevnaden för det marina livet. När problemet är skapat av människan är det också vi som kan lösa det, med politiska beslut. Här är sex konkreta förslag för återställda fiskebestånd och ett levande marint liv.

  1. Fiska mindre och med mer skonsamma metoder. Följ den vetenskapliga rådvigningen och sätt fiskekvoterna därefter. Förbjud bottentrålning och inför mer av selektiva fiskeredskap som minskar bifångster. Kamerakontroll på fiskebåtarna kan vara ett bra sätt att kontrollera att rätt fisk och rätt kvantiteter tas upp. Det är bra att alla partier i riksdagen är överens om det.
  2. Inrätta mer marina reservat. Och i reservat ska inte storskaligt fiske tillåtas, i synnerhet inte bottentrålning.
  3. Ställ krav på att jordbruket tar ett större miljöansvar. Jordbrukets avgångar av kväve och fosfor är det främsta skälet till övergödningen i Östersjön och döda bottnar (för att ta ett exempel).
  4. Förbjud mer skadliga kemikalier och miljögifter liksom plast. Förr eller senare hamnar detta i havet och gör stor skada.
  5. Ställ större krav på vattenkraften. En stor del av vår fisk vandrar i våra älvar, men detta förhindras av dammar. Regeringens överenskommelse från förra veckan är ett steg framåt, men otillräckligt. Större ekonomiska krav måste ställas på fler utövare av vattenkraft. Dammar som gör stor ekologisk skada och har förhållandevis liten elproduktion måste rivas och älvar och vattendrag återställas.
  6. Ta bort subventioner till fiskeindustrin. Idag subventioneras den europeiska och svenska fiskeindustrin med miljardbelopp; yrkesfiskets flottor är befriade från bränsleskatt, bidrag ges till marknadsföring och förädling. EU upprätthåller kostsamma och nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer. Här finns mycket att göra, och pengar att spara!

För att se hela mitt inlägg klicka här.

Avskaffa fiskeavtalen

/ jensholm / Lämna en kommentar

Jag skriver i ETC, svar till MP om EUs nykoloniala fiskeavtal. Läs nedan eller hos ETC.

Avskaffa fiskeavtalen
ETC, 2017-06-03
EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) kritiserar Kinas och andra länders utfiskning av afrikanska staters fiskevatten. Det gör hon helt rätt i, men lite balans och självkritik skulle vara på sin plats.

Det var EU, i egenskap av bestående av kolonialmakter, som startade med att tömma de afrikanska ländernas vatten på fisk. Andra länder, som Kina har dessvärre följt efter. EU fiskar ut fattiga länders vatten genom ett fjortontal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Det är bra att Engström exempelvis driver på för förbättrad övervakning och transparens av EUs fiskeflottor, men det är något som skorrar lite falskt. Engström tycks mena att EU ska fortsätta med sina nykoloniala fiskeavtal. Varför inte istället erbjuda länderna ett hållbart fiske på allvar? Sverige och EU skulle som alternativ till dagens fiskeavtal kunna föreslå utvecklingssamarbete för lokalt och hållbart fiske i stället. Syftet skulle kunna vara att utveckla de afrikanska staternas fiske, istället för, som idag, att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster.

I sin bok ”Tyst hav” (Ordfront 2007) är Isabella Lövin skoningslös i sin kritik mot EUs fiskeavtal och förespråkar att utvecklingsländerna själva borde få ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 1990-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på s. 137 i boken.

Att fiskeavtalen kan avskaffas och omvandlas till hållbart fiske är således fullt realistiskt. Problemet är bara att inget land föreslår det; inte EU, inte Sverige. Och de fattiga länderna är i en ekonomisk underordning och är beroende av varenda euro som de kan få in. Idag är Tyst havs författare, Isabella Lövin ordförande för Linnéa Engströms parti; Miljöpartiet, och är bistånds- och klimatminister i regeringen. Men idag är hon märkligt nog tyst i frågan om EUs nykoloniala fiskeavtal. Istället har S-MPregeringen åtminstone vid åtta tillfällen sedan 2014 aktivt röstat för nya fiskeavtal med utvecklingsländer. Det gäller bl a Sao Tomé och Principe, Kap Verde, Gabon och Mauretanien. Endast en gång har man aktivt röstat nej; mot avtalet med Senegal.

Jag har föreslagit för Isabella Lövin att EUs och andra länders fiskeavtal med fattiga länder ska lyftas på havskonferensen i New York. Jag ville debattera detta med Lövin i riksdagens kammare. Istället för att besvara min interpellation har Lövin valt att lämna över frågan till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, en minister med kanske inte riktigt lika hög svansföring i hållbart fiske som Lövin. Bara det en sorglig illustration av hur MP i regeringsställning frivilligt avhänder sig möjligheter till påverkan.

Men än finns det möjligheter till förändring. Linnéa Engström ska själv resa till havskonferensen i New York. Istället för att hylla EUs fiskepolitik borde Engström lägga allt fokus på att sopa upp framför egen dörr. Det skulle kunna vara att verka för att Sverige, i egenskap av värdar för konferensen, föreslår att EUs och andra länders nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer ska upphöra för att istället omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske.

Mitt hopp står till Linnéa Engström. Ansvarig minister och Engströms partiordförande väljer nämligen att tiga.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Debatter om fiskeavtal och nyckelbiotoper

/ jensholm / Lämna en kommentar

Jag debatterade igår EUs nykoloniala fiskeavtal med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Bucht avsåg inte att lyfta ett avskaffande eller modifiering av dessa avtal på havskonferensen i New York nästa vecka. Synd, men då vet vi det. Den debatten kan ses här.

Jag debatterade också stoppet av inventering och registrering av s k nyckelbiotoper (mycket värdefulla naturområden) med miljöminister Karolina Skog. Skog var väldigt oroad över situationen i skogen och inte minst stoppet i nyckelbiotopsinventeringen. Men vad gör hon för att det arbetet kan komma igång igen? Den debatten kan ses här.

Fiskeavtalen och det svenska ansvaret

/ jensholm / Lämna en kommentar

Trots att regeringen består av två partier som säger sig verka för ökad rättvisa och hållbarhet har man röstat för nästan alla EUs kontroversiella s k fiskepartnersavtal med utvecklingsländer. Fiskeavtalen låter europeiska flottor, mot en mindre betalning, fiska upp fisk utanför de fattiga ländernas kuster. Regeringen har alltså gett sitt aktiva stöd till att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk (avtalen kostar ca 180 miljoner euro/år).

Totalt har SMP-regeringen röstat för åtta avtal sedan hösten 2014 samt gett sitt stöd till att förhandlingar om att ytterligare två avtal ska inledas (med Kiribati och Tanzania). Det som SMP-regeringen röstat för är avtal med följande länder: Mauritanien, Sao Tomé och Principe, Gabon, Kap Verde, Liberia, Madagaskar och Guinea Bissau. Endast en gång har regeringen röstat nej. Det gällde avtalet med Senegal. Det visar en genomgång som Riksdagens utredningstjänst har gjort för min räkning samt min egen genomgång av EU-nämndens hanterande av avtalen.

Idag kommer jag debattera detta med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Jag har krävt att få debattera med klimat- och biståndsminister Isabella Lövin, internationellt ryktbar i fiskefrågor och författare till boken ”Tyst hav”, men hon har valt att lämna över besvarandet till Sven-Erik Bucht, en kanske något mindre ryktbar minister i just dessa frågor.

Jag vill ha ett svar på varför regeringen stödjer dessa avtal samt om man på havskonferensen nästa vecka avser verka för att EUs och andra länders fiskeavtal avskaffas och omvandlas till utvecklingsprojekt för hållbart fiske med lokal förädling.  Läs min interpellation här. Följ debatten på riksdagen.se

Rapporten från riksdagens utredningstjänst: Fiskeavtal och regeringens agerande_RUT 2017_734

 

Dags att ta strid mot EUs nykoloniala fiskeavtal

/ jensholm / Lämna en kommentar

Oj, vad jag ser fram emot den här debatten med bistånds- och klimatminister Isabella Lövin. Hennes kritik av EUs fiskeavtal med utvecklingsländer i Afrika var ju skoningslös när hennes bok ”Tyst hav” kom för tio år sedan. Visst lyfter väl hon kritiken på den stora havsmiljökonferensen i juni? Läs min interpellation Havskonferensen och fiskeavtalen här eller nedan.

Interpellation 2016/17:504 Havskonferensen och fiskeavtalen
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Den 5 juni inleds konferensen The Ocean Conference i New York, USA. Det är Sverige och Fiji som gemensamt bjuder in till konferensen. Ett huvudtema för konferensen är FN:s hållbarhetsmål nr 14 som handlar om hållbar förvaltning av marina resurser. Det är första gången som ett av de nya hållbarhetsmålen lyfts till en FN-konferens. Det är därför en mycket viktig konferens och ett bra tillfälle att lyfta frågor som hållbart fiske och överlag hur vi ska få ekosystem i balans.

Dagens industriella form av fiske som bedrivs i en stor del av världen är inte socialt eller ekologiskt hållbar. 90 procent av de kommersiella fiskebestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från fattiga länders vatten. EU gör detta genom ett fjortontal så kallade fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis fattiga länder i Afrika. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal – att en mindre summa ska kunna gå till lokal fiskeförvaltning och att man endast får fiska på ett överskott – kvarstår grundproblematiken, nämligen att stora summor av våra skattepengar går till att europeiska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Ungefär 180 miljoner euro läggs årligen på att tillgängliggöra fattiga länders fiskevatten för europeiska fiskeflottor. Även om EU säger att en del av denna summa ska gå till att utveckla lokalt fiske, är det bara en liten del. Den absoluta merparten av våra gemensamma medel går till att suga ut andra länders resurser. Det här torde vara så långt ifrån ett socialt och ekologiskt hållbart fiske man kan komma.

Så här skulle det inte behöva vara. Precis som bistånds- och klimatministern själv har konstaterat i boken Tyst hav (Ordfront 2007) vore en bättre väg att låta utvecklingsländerna själva ta hand om sina fiskeresurser. I boken framhålls Namibia som ett gott exempel. Namibia har sedan i början av 1990-talet, trots EU:s försök till det motsatta, inte längre något fiskeavtal med EU. Namibias egen fiskeindustri har däremot gått från klarhet till klarhet efter att man övergett EU:s fiskeavtal, framgår det på s. 137 i boken.

Det här skulle förstås kunna vara vägen framåt för Mauretanien, São Tomé och Príncipe, Kap Verde, Gabon, Guinea-Bissau, Tanzania och andra länder som i dag har fiskeavtal med EU. EU, och något land inom EU, skulle kunna föreslå länderna alternativet till de nykoloniala avtalen; att avtalen omvandlas till projekt för lokalt och hållbart fiske i stället för att tillfredsställa europeiska fiskeflottors önskan om att maximera sina fångster. Det landet skulle kunna vara Sverige och frågan skulle kunna väckas i New York. Havskonferensen i New York är extra lämplig eftersom fler länder än EU fiskar i utvecklingsländernas fiskevatten.

Sedan S-MP-regeringen kom till makten hösten 2014 har flera fiskeavtal varit uppe till beslut på EU-nivå. Dessvärre kan jag inte erinra mig att om regeringen en enda gång har lyft fram förslag om att avsluta eller omvandla dessa avtal. Tvärtom har man vid mängder av tillfällen sedan 2014 röstat för att förlänga och/eller fördjupa dessa avtal.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Isabella Lövin:

1.Delar statsrådet bedömningen att EU:s och andra industrialiserade staters fiskeavtal med fattiga länder bör upphöra eller i grunden omvandlas av de skäl som anförs ovan, och tänker statsrådet i så fall lyfta detta vid konferensen?
2.Kommer statsrådet att verka för att EU:s fiskepartnerskapsavtal omvandlas till samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske?

Bottentrålning, kamerakontroll, fiskeavtal

/ jensholm / Lämna en kommentar

Igårkväll debatterade vi betänkandet MJU14, Fiskeripolitik i riksdagens kammare. Debatten handlade mycket om bottentrålning (som vi vill förbjuda), försöksverksamhet med kamerakontroll på fiskeflottor (som alla partier står bakom), nykoloniala fiskeavtal med utvecklingsländer (som vi vill göra om till biståndsprojekt för hållbart fiske) och mycket annat.

Hela debatten kan ses här.

Tänker regeringen agera mot de nykoloniala fiskeavtalen?

/ jensholm / Lämna en kommentar

I början av juni hålls ett internationellt havsmiljömöte i FNs regi i New York. Den svenska regeringen och klimat- och biståndsminister Isabella Lövin i synnerhet har varit initiativtagare till det angelägna mötet. Det är särskilt hållbarhetsmålet 14 om hav och marina resurser som står i fokus för mötet. Inom ramen för det målet ryms bl a en hållbar förvaltning av våra fiskeresurser. Som bekant är en stor del av världshaven redan nu utfiskade, så läget är akut. Eftersom Sverige kommer vara en tung aktör på mötet borde vi också ha möjligheter att påverka vad som sägs och vilka beslut som fattas.

Här borde vi kanske se till att sopa upp framför egen dörr. Jag tänker på EUs s k fiskeavtal med utvecklingsländer, 14 stycket till antalet och de flesta i fattiga afrikanska länder. Även om dessa avtal har förändrats något med t ex krav på bättre uppföljning för att undvika överfiske och mindre summor som går till lokal fiskeförvaltning är de i grunden nykoloniala avtal som har till syfte att låta europeiska fiskeflottor fiske upp fisk i fattiga länders hav.

Vi i Vänsterpartiet har lagt fram förslag om att dessa avtal ska omvandlas till internationella samarbetsprojekt för att utveckla lokalt och hållbart fiske. Årligen lägger EU 180 miljoner Euro på dessa avtal och merparten går till att europeiska fiskeflottor ska kunna fiska längs kusterna hos Mauritanien, Tanzania, Guinea Bissau, Senegal, Sao Tomé etc. Tänk om Sverige istället skulle föreslå att dessa pengar ska gå till att utveckla lokalt hållbart fiske med lokal förädling. Även om mötet i juni är i FNs regi vore det ett bra tillfälle för Lövin att lyfta frågan om EUs och andra rika länders ansvar för ett rättvist och hållbart fiske. Kommer ministern verka för att dessa avtal avvecklas och ersätts med något bättre?

Jag ställde frågan till Isabella Lövin under dagens frågestund i riksdagen. Se min fråga och hennes svar här (scrolla fram till 27,00 min).

Ris och ros om överlåtbara fiskerättigheter

/ jensholm / 1 kommentar

Idag arrangerar vi i Miljö- och jordbruksutskottet ett seminarium om de s k överlåtbara fiskerättigheter som infördes i Sverige 2009. Det innebär att fiskeföretag kan köpa och sälja rätten att fiska med varandra. Allt redovisas i rapporten Uppföljning av systemet med överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket. Jag har varit ordförande i den arbetsgrupp som tagit fram rapporten. En av våra slutsatser är att systemet lett till ökad ägarkoncentration inom det pelagiska fisket (fiske långt ute till havs, främst sill och makrill) och att det är oklart om systemet lett till hållbarare förvaltning av fiskeresurserna. Kritiken från det småskaliga och kustnära fisket har också varit stor mot systemet. Å andra sidan har det varit ett effektivt sätt att få ned överkapaciteten inom fiskebranschen och det har genomförts utan att en enda krona i statliga subventioner har betalats ut (vilket annars kan vara fallet om man t ex betalar ut skrotningspremier av fartyg).

I rapporten föreslår vi bl a att kamerakontroll av fiskefartyg ska kunna införas på prov, bättre transparens av främst pengaflödena i systemet, att det småskaliga fisket måste värnas samt att det måste analyseras noggrant vilket system som ska gälla efter 2019 då tiden för de överlåtbara fiskerättigheterna går ut.

Läs gärna rapporten, klicka på länken ovan. Programmet till seminariet finns här: Program fiskeseminarium 20 april

Handelsavtal, jordbruk, bottentrålning

/ jensholm / Lämna en kommentar

I veckan har jag debatterat bottentrålning i naturreservat. Visste du att i de flesta av våra marina reservat, naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden förekommer bottentrålning? Marina reservat är jätteviktigt, men om det fortsätter att vara business as usual med storskaligt fiske förfelas själva syftet.

Regeringen har ju varit pådrivande för att begränsa fisket i området Bratten, på Västkusten. Det är bra, men tänker man göra något mer? Tyvärr var svaret från jordbruksminister Sven-Erik Bucht inte direkt övertygande. Att jag hade ställt frågan till miljöminister Karolina Skog, men hon väljer att låta Bucht svara istället, ja det är ju också ett svar. Se hela debatten via länken ovan. Missa inte min debattartikel på temat.

Samma dag debatterade jag också handelsavtals påverkan på våra möjligheter att producera mer hållbara livsmedel. EU-parlamentet har tagit fram en kritisk rapport om TTIP och framtida europeisk jordbruksproduktion. TTIP ligger nu i malpåse, men rapporten skulle lika gärna kunnat handla om CETA-avtalet med Kanada. De sju riksdagspartierna (alla utom SD) har samtidigt antagit en livsmedelsstrategi med intentionen att producera mer hållbara livsmedel i Sverige. Hur går det ihop med den ökade konkurrens, stordrift och risk för bolagsstämningar som CETA och andra avtal kommer att medföra? Följ debatten via länken ovan. Missa inte heller min och Håkan Svennelings debattartikel på temat.

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten

/ jensholm / 1 kommentar

Skriver idag i Effekt om bottentrålning som måste stoppas och vikten av att överlag reglera fiske hårdare i synnerhet i marina reservat. Läs där eller nedan.

Stoppa bottentrålningen i de marina reservaten
Effekt, 2017-02-13
I höstas välkomnade miljöminister Karolina Skog att EU-kommissionen godkänt det svenska förslaget om fiskeförbud i betydande delar av det marina reservatet Bratten på västkusten. ”Jag hoppas att det här beslutet kan bli vägledande i liknande processer i framtiden”, sa miljöministern. Jag instämmer. Våra hav är hemmet för en mångfald av fiskar, fåglar, marina däggdjur, känsliga koraller och rev. Men mångfalden är hotad och det räcker inte med enstaka brandkårsutryckningar.

Sveriges målsättning är att minst 10 procent av våra havsområden ska vara skyddade till 2020 och enligt regeringen är målet uppnått. Det är ett bra steg på vägen. Men för de marina naturtyper som är särskilt skyddsvärda är läget fortfarande dåligt, och i Östersjön uppnår ingen av dessa naturtyper en gynnsam bevarandestatus. Skydd handlar sålunda inte bara om yta. Kvaliteten på skyddsområdet är avgörande för att vi verkligen ska kunna få levande hav med en rik biologisk mångfald.

I det här perspektivet är det märkligt att det faktiskt förekommer yrkesfiske i de flesta av våra marina skyddsområden, varav en stor del är bottentrålning. Under perioden 2011 – 2013 bottentrålades det i över 40 områden som är naturreservat eller Natura 2000-områden. Trålningsförbud råder endast i några enstaka skyddade områden och då bara i de mest känsliga delarna. Trots att det finns vetenskapligt stöd för att bottentrålning har stor påverkan på bottenmiljöer så sker detta i till exempel Kosterfjordens nationalpark, Norra Midsjöbanken och Väderöarna.

Både Havs- och vattenmyndigheten och Östersjöcentrum vid Stockholms universitet har lyft fram betydelsen av att reglera fisket noggrannare i våra skyddade områden. Ett stopp för bottentrålning skulle i det sammanhanget vara ett bra första steg. Men även helt fiskefria områden behöver inrättas så att fiskebestånden kan återhämta sig. Ett helt fiskefritt område skulle även vara ett värdefullt referensområde för hur fiskfaunan förändras över tid i områden där inget fiske sker.

Vänsterpartiet har föreslagit att Sverige ska förbjuda bottentrålning samt att Sverige även bör driva detta krav på EU-nivå. Vi ser också skäl att i övrigt stärka regleringen av fiske i våra skyddade havsområden samt att ett antal helt fiskefria områden inrättas. Trots att fiske är en av de mänskliga aktiviteter som har störst påverkan på känsliga arter och naturtyper i till exempel Östersjön så är fisket sällan begränsat i våra skyddade områden. Detta är en konsekvens av att förvaltningen av havsmiljö respektive fiske sker separat och med olika mål. För att uttrycka mig tydligt: Å ena sidan har vi en miljöminister som vill skydda mer, å den andra en landsbygdsminister som vill fortsätta att värna storskaligt fiske. Den logiska frågan infinner sig, vad vill egentligen regeringen?

Men båda ministrarna borde kunna vara överens om att bottentrålning i marina naturreservat inte ska vara tillåtet liksom att det borde införas fler helt fiskefria områden. Alternativet förskräcker; naturreservat där storskalig verksamhet får fortgå som vanligt. Så ser det dessvärre ut idag.

Jens Holm (V) riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

P S Jag kommer nu att ha en interpellationsdebatt om bottentrålning i marina reservat. Interpellationen är ställd till miljöminister Karolina Skog, men hon valde att lämna över svaret till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Även det ett svar.