Volkswagens fusk

Jag har lämnat in frågan nedan till klimat- och miljöminister Åsa Romson. Svar kommer inom en vecka.

Volkswagens fusk
Volkswagens långtgående och systematiska fusk med avgastester är helt oacceptabelt, och det är bra att klimat- och miljöminister Åsa Romson tydligt markerat mot företaget. Enligt medieuppgifter trycker också regeringen på i EU för att få ett annat testsystem av fordon som bygger på verkliga utsläpp och inte teoretiska labbtester. Det är mycket välkommet.

Det är djupt problematiskt att EU:s lagstiftning idag tillåter system där fordonstillverkarna testar bilarna under näst intill laboratorieliknande förhållanden. När bilarna tas i drift i verkligheten är utsläppen så gott som alltid högre än under testerna. Det här systemet underminerar tilltron till hela systemet, konsumenter luras och framför allt försämras möjligheterna att förbättra miljön och luftkvaliteten.

Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöministern på exakt vilket sätt regeringen trycker på EU för att ändra på testsystemen och vilka bestämmelser det är regeringen vill se ändrade?

Jens Holm (V)

Hoppfullt om fred i Colombia

Den colombianska regeringen och Farcgerillan har enats om en historisk fredsuppgörelse. Inom sex månader, innan den 23 mars 2016, ska ett definitivt fredsavtal finnas på plats och det mer än 50 år långa inbördeskriget kan då definitivt få ett slut. Farc ska sedan kunna integrera sig i politiken utan vapen. Jag hoppas, och tror, verkligen att det här kan bli det historiska avtal som på allvar sätter stopp för Latinamerikas äldsta konflikt och som kan lägga grunden för ett Colombia med social rättvisa.

Kubas och Norges regeringar, liksom Venezuelas och Chiles, förtjänar ett stort erkännande i sitt värv som värdar och underlättare för fredsprocessen. Jag hoppas nu att den svenska regeringen gör vad vi kan för att underlätta för ett bra fredsavtal nästa år. Senast då det var tal om fredsförhandlingar, i slutet av 1990-talet spelade Sverige en mycket mer aktiv roll än vad vi gör idag. Det var också under den tiden jag vistades i Colombia för att driva på fredsprocessen och vara med och bygga upp ett Ungdomens hus i Ciudad Kennedy, Bogotá.

Jag intervjuas idag i Aftonbladet och en del andra tidningar om detta.

Den officiella hemsidan för fredsförhandlingarna, som äger rum i Havanna på Kuba.

Höstbudgeten – steg i rätt riktning

Regeringen har presenterat budgetpropositionen för 2016 – hur mycket pengar som staten ska spendera under 2016. Utifrån de behov som finns; orättvisor, arbetslöshet, klimatförändringen, flyktingar, bostadsbrist, skolan och mycket annat kommer inte den här budgeten att svara upp mot vad som behövs. Men det är ändå en budget som inger lite hopp och som tar steg i rätt riktning. Äntligen satsas det mer betydligt mycket mer pengar på skolan, äldreomsorgen, vården, miljön, klimatet och för att aktivt skapa nya jobb än vad som gjordes under de åtta åren då de borgerliga partierna styrde. Och äntligen får de rika vara med och betala mera. Det är alltså en budget som omfördelar från rika och, i viss mån från män, till de med mindre pengar och till kvinnor.

Vänsterpartiet har fått igenom en rad viktiga satsningar på välfärdsområdet. Det handlar om gratis tandvård för unga (upp till 23 år), gratis preventivmedel för unga (upp till 20 år), gratis mammografi, höjd föräldrapenning, billigare kulturskola, bättre skolgårdar, mer personal på fritids, sommarlovsstöd för fler barn, solcellssatsning, mer pengar till kollektivtrafiken, upprustning av våra hyresrätter och byggande av nya klimatsmarta bostäder.

Det som främst rör klimat- och miljöfrågor i budgeten är utgiftsområde 20. Efter många år av sparlåga blir det en rejäl satsning på miljöpolitiken. Budgeten höjs från 4,4 miljarder kronor 2014 till 6,9 miljarder 2016. En höjning med 57 procent. Det är den enskilt högsta höjningen av miljöbudgeten på mycket länge, så vitt jag kan komma ihåg.

Här finns många bra satsningar, som Vänsterpartiet har varit pådrivande för under förhandlingarna; ökat stöd till solceller (225 milj kr 2016 och 390 milj de kommande åren), kollektivtrafik på landsbygden (200 milj kr), järnvägsunderhåll (1,2 miljarder kr/år samt ytterligare 100 miljoner för landsbygden), investeringsstöd för hyresrätter med låg energianvändning (1,9 miljarder kr 2016, ökar sedan till 2,7 resp 3,2 miljarder) samt upprustningsstöd för energieffektivisering och bättre boendemiljö (1 miljard kr /år). Mer om dessa klimatsatsningar, som enligt regeringen kommer att uppgå till 4,5 miljarder kr redan nästa år, finns sammanställt hos regeringen.

Det finns också stora satsningar på skydd och vård av värdefull natur, miljösanering, kemikaliepolitik, klimatanpassning m m. Även det är anslag som är de högsta på mycket länge, se själva i tabell på sid 14.

Men den kanske bästa klimatsatsningen, som inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar, är de lokala och regionala klimatinvesteringarna (se sid 124 i UO20) som för övrigt numera går numera under namnet Klimatklivet. Det handlar om 600 miljoner kronor per år som kommuner, landsting och företag kan söka för att minska utsläppen lokalt och regionalt. Det kan handla om energieffektivisering, biogas, hållbart resande, hållbar livsstil eller laddstolpar för elbilar. Det är snarlikt det Klimatprogram (se kap 6.2) som Vänsterpartiet motionerade om för två år sedan. Då ville vi ha 1 miljard kronor per år, nu blir det istället 600 miljoner. Rätt OK, trots allt.
För övrigt ser jag sedan nu att intresset från lokal nivå är stort, trots att regering och myndigheter ännu inte annonserat brett för Klimatklivet. Redan nu har 434 ansökningar kommit in till Naturvårdsverket.

Det tas flera steg åt rätt håll i och med budgeten, med andra ord. Men från klimatperspektiv finns det några områden där budgeten förtjänar kritik. Det är:
* Klimatmålet. Där föreslår regeringen inga nya klimatmål och man avser fortsätta att uppnå delar av klimatmålet genom uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder, istället för att se till att omställningen sker helt och hållet här i Sverige. En liten ljusning är formuleringen på sid 90: ”Regeringens ambition är att i ökad utsträckning genom nationella insatser nå målet 2020.” Regeringen vill alltså att klimatmålet (minska utsläppen med 40 procent till 2020) ska uppnås mer på hemmaplan och mindre med krediter. Här borde man förstås skrivit klart och tydligt att det ska göras helt och hållet på hemmaplan.

* Klimatfinansiering. 500 miljoner kronor avsätts till s k klimatfinansiering i utvecklingsländer. Det är bra. Men pengarna måste vara helt och hållet additionella, d v s får inte tas från biståndsbudgeten. Och i viss mån tas pengarna därifrån eftersom biståndsbudgeten inte uppnår 1 procent av BNI enligt det nya sättet att räkna (i tabellen på sid 12 i UO7 beräknas biståndet bli 0,98 procent, inklusive de 500 klimatmiljonerna).

* Miljöskadliga subventioner. Det finns bra formuleringar om att miljöskadliga subventioner ska fasas ut. Tydligast är de när det gäller vad andra länder ska göra. När det gäller våra egna miljöskadliga subventioner (som uppgår till 50 miljarder kronor och leder till ökade utsläpp) vill regeringen fortsätta att ”kartlägga” dessa (sid 88). Dessutom vill man, precis som den tidigare borgerliga regeringen, bara angripa de ”icke-skatterelaterade” subventionerna. Allt som har med skatter att göra ska tydligen kunna få fortsätta att smutsa ned och kosta staten många miljarder.

Det här visar att det finns en del förbättringspotential, men på det stora hela är höstbudgeten ett välkommet steg i rätt riktning för miljön och för ökad rättvisa mellan alla vi som lever i detta land.

Läs påven

I påven Franciskus första rundskrivelse, s k encyklika, Laudato Si ägnas hela utrymmet till miljöproblemen, klimatförändringen och världens orättvisor. Det är en viktig text  och kanske den tydligaste uppgörelsen med vår ekonomiska modell som skrivits de senaste åren.

Tillståndet är som bekant akut och påven skriver: ”Aldrig har vi skadat och misshandlat vårt gemensamma hem såsom under de senaste två hundra åren” (s 39).  Påven Franciskus påpekar att det som inträffat ingalunda är följden av oturliga omständigheter. Det är en direkt konsekvens av det ekonomiska system som vi lever under och där ett fåtal överkonsumerar och begränsar livsutrymmet för andra samt förstör miljön. Som ett exempel på detta konstateras det att den södra delen av halvklotet är rikt på naturresurser,  men dess möjlighet till utveckling förhindras av ”ett system av kommersiella relationer och ägande som är strukturellt sett perverst” (s 38). Utvecklingsländernas råvaruberoende, utlandsskuld och mottagande av miljöfarligt avfall från rika länder är exempel på dessa perversa strukturer, enligt encyklikan.

Hos påven blir orättvisor, fattigdom och det allvarliga miljötillståndet en del av ett och samma problem. Franciskus tar t ex upp det oacceptabla i att bygga upp skyddade områden där det är rent och fint, medan människor utanför lever i nöd och med stora miljöproblem. Han skriver: ”En verkligt ekologisk ansats måste alltid vara en social ansats; den måste integrera frågor om rättvisa i debatter om miljön. Man måste kunna höra klagoropen både från jorden och från de fattiga” (s 35). På samma tema skriver han lite längre fram: ”Sålunda måste varje ekologisk ansats också inkludera det sociala perspektivet som värnar de grundläggande rättigheterna för de fattiga” (s 68-69). Man får också säga att påven har ett tydligt klassperspektiv. Förutom att kamp mot orättvisor är en röd tråd genom hela encyklikan märker man det t ex hur han formulerar sig kring konsumtion. Där många andra rutinmässigt kritiserar ”konsumtionssamhället” som ett allmänt begrepp är påven tydlig med att påpeka att det är ”konsumtionsnivåerna i vissa privilegierade sektorer” (s 126) som är ohållbara. Här hade det varit intressant om han problematiserat konsumtionsmönster lite mer. Även om det är industriländerna som skapat konsumtionssamhället som livsform är det ett mönster som sprider sig snabbt över världen. Hur ska det hanteras?

Helt i linje med FNs klimatkonvention understryker encyklikan att det är världens rika som ansvaret att skyndsamt minska sina utsläpp och hjälpa de som här och nu drabbas. Den understryker också vikten av internationellt samarbete, och inte minst globala beslut för att lösa de svåra miljöfrågorna och konstaterar att det globala samfundet tidigare varit kapabla att fatta beslut (t ex Montrealprotokollet mot freoner och Baselkonventionen mot transporter av farligt avfall samt CITES mot handel med utrotningshotade arter), men att man alltsedan FNs första stora miljökonferens i Stockholm 1972 har det internationella samfundet gjort för litet och att det idag är dags för, mer av överstatliga regleringar och ytterst ”en sann politisk världsauktoritet” (s 129). Påven preciserar inte, men förslaget osar världsparlament. Eller varför inte en permanent parlamentarisk församling med enda syfte att driva på klimatförhandlingarna, som föreslaget av undertecknad?

Ett återkommande tema i Laudato Si är det ohållbara, både socialt och miljömässigt, i fokuserandet på kortsiktig vinst, eller profit som faktiskt är begreppet påven genomgående använder. ”Vi måste avfärda det magiska begreppet marknaden”, skriver han liksom ”att tro att problem kan lösas genom att öka profiten för företag eller individer” ( s 139). Han fortsätter och menar att principen om maximerad profit är en ”missuppfattning av hela begreppet ekonomi” (s 142) när det alltid finns någon annan eller annat som har betalat priset för profiten (han exemplifierar med skövlade skogar, förstörd biodiversitet eller ökade utsläpp). Än mer radikal blir påven när han slår fast att den privata äganderätten ”inte är något absolut eller okränkbart” (s 69). Jag skulle gärna vilja höra Kristdemokraternas svar på detta…

Påven gör också upp med vanföreställningar inom kristendomen som att människan getts rätten att ”dominera världen”. Det handlar snarare om en ansvarsfull relation mellan människan och naturen, där vi har det vi har endast till låns och inte som ett evigt okränkbart ägande (s 49).

Påven menar också att den finansiella krisen 2008 och räddandet av bankerna var en missad möjlighet. Här menar påven att det fanns en chans att utveckla en ny ekonomi baserad på andra grunder. Men istället konstaterar han lakoniskt att rädda banker, på allmänhetens bekostnad, bara har stärkt den absoluta makten i det finansiella systemet (s 138). En alternativ väg hade kunnat vara minskad tillväxt inom vissa områden och att andra, som inte tär på planeten eller som idag måste få växa av jämlikhetsskäl, ska kunna få växa. Påven ser detta som en möjlighet och lutar sig mot det som nuförtiden brukar kallas för en cirkulär ekonomi, med ett lägre resursuttag och större andel återvinning och återanvändning.

 

Påven är också rätt specifik när han talar om vad som bör göras. Utgångspunkten måste vara principer om rättvisa, historiska utsläpp och gemensamma med olikartat ansvar utifrån respektive lands förmåga, principer som idag är inskrivna i de internationella klimatförhandlingarna. Han varnar också för principen om att ”internalisera” miljöförstörande kostnader genom att sätta pris på utsläpp. Det riskerar att drabba länder i behov av utveckling (och därmed utsläpp, även om det inte nämns specifikt) och påven konstaterar:  ”Även här blir det de fattiga som får betala priset” (s 125). Här hade encyklikan med fördel kunnat belysa ett antal förslag som tagits fram om att hitta rättvisa lösningar för att internalisera miljöskador och överlag ha rättvisa lösningar på klimatproblemet, exempelvis Greenhouse Development Rights.

Påven angriper de som tror att miljöproblemen och världens fattigdom kommer att lösa sig automatiskt med ny teknik eller med ”marknadstillväxt” (s 81). Det är inte så att är skeptisk till ny teknik (se s 76 ff och kap om GMO), men det går inte ensidigt att förlita sig till den om man inte samtidigt omfördelar och bestämmer sig för vilka problem tekniken ska hjälpa oss att lösa. Genmodifierade grödor tas upp, och där menar påven, kanske förvånande för vissa, att växtförädling alltid har skett och är ett naturligt verktyg för att uppnå större skördar och grödor som är bättre anpassade till olika förhållanden. Ja, intressant är att det inte tycks vara GM-tekniken som sådan som är största bekymret för den katolska kyrkans överhuvud, utan snarare att de ekonomiska intressena som driver GMutvecklingen är ”koncentrerade till ett fåtals ägares händer” (s 99) och där småbrukare blir beroende av att köpa utsädet från rättighetsinnehavarna samt att GM-tekniken ”förstör komplexa ekosystem och minskar mångfalden i produktionen” (s 100).

Påven Franciskus kritiserar också  system med utsläppskrediter, där länder eller personer kan kompensera för sina utsläpp. Han menar att detta står i vägen för ”den radikala omställning som omständigheterna kräver” och innebär att ”överdriven konsumtion hos vissa länder och sektorer bibehålls” (s 126). Här hade det varit intressant att få veta mer och om påven utmanat sig själv med att fråga om det inte kan finnas krediter som också finansierar en del rätt bra projekt i utvecklingsländer.

De 180 sidorna i Laudato Si måste vara en av dagens hårdaste vidräkningar med inte bara det konsumtions- och slit-och-slängsamhälle som vi lever i, utan hela vårt ekonomiska system som vi ibland benämner som kapitalismen. Det är ett system som göder orättvisor och miljöförstörelse och ja, där Mammon är heligare än påven. Men det här är också en text som är en stark uppmaning till handling. Kanske ett rop i elfte timmen? Men tajmingen är bra, inför klimattoppmötet i Paris om några månader. Det faktum att påven talar till 1,2 miljarder katoliker i världen och självklart alla andra intresserade gör att stödet för en radikal klimatpolitik just nu har stora möjligheter att växa . Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad svenska kristdemokrater och kristna överlag säger om påvens encyklika.

Laudato Si betyder för övrigt ”lovad vare du” och är en återkommande fras i  Franciskus av Assisis dikt Solsången. Citaten i min text är tagna direkt från Laudato Si och översatta av mig.

Läs gärna Maria Schottenius recension av Laudato Si och Bill McKibbens.

Agera mot Ungern

Snart har vi sammanträde med EU-nämnden. Flyktingkatastrofen står överst på dagordningen. Återigen kommer jag lyfta det oacceptabla i att EU är medskyldiga till den rådande situationen. Det är EU som beslutat om att bygga murar mot omvärlden. Idag är det i princip omöjligt för en människa som är på flykt att ta sig till ett EU-land på laglig väg. EU har infört visumkrav mot länder utanför EU, Dublinförordningen som innebär att människor förvägras söka asyl i det land de kommit till, transportöransvaret som ställer krav på myndighetsagerande på kommersiella bolag, Schengensystemet med databaser etc.

Samtidigt slår sig EU för bröstet och i grundfördraget talar man om mänskliga rättigheter (bl a artikel 2), och även om rätten till asyl (i stadgan om de mänskliga rättigheterna). Även om EUs politik i sig bryter mot detta finns det ett land som i dagsläget helt och håller mäler ut sig; Ungern. Premiärminister Viktor Orban har sagt att asylsökande inte är välkomna till Ungern (och att muslimer är extra ovälkomna!), kriminaliserat de som hjälper flyktingar att ta sig till landet, bygger upp taggtrådsstängsel mot grannlandet Serbien och överlag behandlas de flyktingar som ändå tagit sig in i landet på ett inhumant sätt.

Jag har noterat att även Stefan Löfven markerat tydligt mot detta oskick. Det är bra, men orden måste fyllas med ett konkret politiskt innehåll. På dagens sammanträde kommer jag därför kräva att Sverige ska verka för att Ungern ska suspenderas från EUs beslutsfattande. Det kan man göra med hänvisning till artikel 7 i EU-fördraget. Artikel 7 säger att om ett land bryter mot de mänskliga rättigheterna kan det suspenderas från beslutsfattandet i ministerrådet. Det är precis vad Ungern nu borde utsättas för.

Om det Ungern gör inte är att bryta mot de mänskliga rättigheterna undrar jag vad man fyller dessa rättigheter med för innehåll? Agera mot Ungern nu. Mardrömmen vore att andra EU-länder gör som Ungern. Då vet vi inte var det kan sluta.

Vi kan inte vänta på kapitalismens sammanbrott

Jag och Marie Engström skriver i ETC idag om vår eko-ekorapport. Läs där eller nedan.

Vi kan inte vänta på kapitalismens sammanbrott
ETC, 2015-09-08
Vi vet att den ekonomiska modell som idag håller världen i schack håller på att leda världen mot en okontrollerbar och direkt farlig klimatförändring. För miljontals människor i den fattiga delen i världen är detta redan ett faktum när de tvingas fly från konsekvenserna av ett förändrat klimat. En rörelse med anspråk på rättvisa kan inte stillatigande låta detta fortsätta. Klimatförändringen handlar om att fördela de knappa resurser som finns på jorden. Sverige och världen behöver därför en omställning som sker helt och hållet inom ekosystemens ramar, men som samtidigt är rättvis. Därför har vi i Vänsterpartiet i tre års tid arbetat med att ta fram en grundläggande rapport, Eko-eko, som ska skapa en ekonomisk politik som går i takt med de ekologiska förutsättningarna.

Vi presenterar härmed några av våra slutsatser för Dagens ETC:s läsare.

Vi vet att dagens ekonomiska system inte bara skapar orättvisor och konflikter, det är också destruktivt för miljön. Men att bara vänta på kapitalismens sammanbrott räcker inte. Vi måste ha en ekonomisk politik som förändrar här och nu och där varje ton CO2 som försvinner ut ur systemet är en seger. Därför behövs det kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige – i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

Men det handlar inte bara om nyinvesteringar. Det handlar också om att flytta rådande placeringar från det som smutsar ned till det som ställer om Sverige: att divestera. Våra pensionsplaceringar är av särskild betydelse. AP-fonderna, som har ett kapital på cirka 870 miljarder kronor (SOU 2012:53) och är en av världens största placerare på aktiemarknaden. I dagsläget är miljardtals kronor bundna i oljebolag och annan ohållbar verksamhet. Vi vill att AP-fonderna ges i uppdrag att avinvestera verksamheter med stora mängder fossil energi och där mänskliga rättigheter kränks. Nya placeringsdirektiv ska införas där krav på hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor.

Samtidigt som vi i Sverige rätt framgångsrikt har minskat våra utsläpp har utsläppen från konsumtion av importerade varor ökat kraftigt. I dagsläget finns få eller inga styrmedel för att hantera dessa växande utsläpp. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från vår konsumtion. Vi vet att offentlig konsumtion (en ökning av offentlig sektor) medför mycket lägre utsläpp än privat. Vi vill ha en ekonomisk politik som ökar den offentliga konsumtionen på det privatas bekostnad. Andra viktiga områden att komma tillrätta med är de växande utsläppen från köttkonsumtion och utlandsresor.

Resorna med kollektivtrafiken måste kraftigt öka och bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån ett kollektivt resande, gång och cykel. Bilen ska inte längre vara normen. Men bilarna kommer att finnas kvar i ett framtida hållbarare samhälle. Därför måste utsläppen från personbilsflottan minska för att bli noll kring år 2030 i enlighet med utredningen om en fossilfri fordonsflotta till 2030. Men vi saknar de konkreta åtgärderna för att uppnå detta. Sverige behöver en strategi för elektrifiering av våra bilar. Vätgas och bränsleceller kan också spela en viktig roll. De tunga fordonen kan behöva bioenergi för att få bort sina utsläpp. I det korta perspektivet är satsningar på kollektivtrafiken, ökat cyklande och en registreringsskatt på bilar med stora utsläpp (så kallad bonus malus) rätt steg på vägen.

Vänsterpartiet driver idag att Sverige ska ha uppnått nollutsläpp 2050. Det är ett ambitiöst mål, men sett till forskningsläget anser vi i arbetsgruppen att ett än mer ambitiöst mål är nödvändigt. Vi vill att målet om nollutsläpp av fossila växthusgaser ska vara uppnått redan 2040. Klimatmålen ska uppnås genom utsläppsminskningar inom landet och omfatta utsläpp av såväl den handlande som den icke-handlande sektorn. Förutom att det är helt nödvändigt att skärpa våra klimatmål skulle det också vara en viktig injektion till klimattoppmötet i Paris om ett utvecklat land som Sverige höjde sina ambitioner. I dagsläget kommer regeringen och Åsa Romson inte ens att ha någon annan ståndpunkt än EU:s. Det är oacceptabelt och oambitiöst.

Vår rapport Eko-eko är nu färdig och skickas härmed ut på remiss i vårt parti och i landet i stort. Till vår kongress 2016 ska ett heltäckande omställningsprogram tas fram som har denna rapport som grund. Här hoppas vi att långt fler än Vänsterpartiets medlemmar vill vara med och påverka.

Jens Holm (V), Miljöpolitisk talesperson och ledamot av Eko-eko
Marie Engström (V), Före detta riksdagsledamot i skatteutskottet och ledamot av Eko-eko

Så här kan vi producera mer mat lokalt

Idag är jag i Jönköping och träffar 700 mjölkbönder. Branschen är i kris och idag i Sverige lägger nästan en mjölkbonde ned sin verksamhet varje dag. Mjölkproduktionen är en del av det svåra läge som svensk livsmedelsproduktion befinner sig i i allmänhet. Idag kommer allt mindre av den mat vi äter från Sverige; endast hälften av maten. För drygt 20 år sedan låg siffran på ungefär 80 procent. Då hade vi en målsättning om att producera merparten av vår mat på hemmaplan.

Man undrar vad vi politiker kan göra för att hjälpa bönderna. Det är klart att politiken kan hjälpa till med en del. Några av mina, och Vänsterpartiets, förslag är.

Skydda lokal produktion. Den svenska matkrisen är en direkt följd av vår anslutning till EU. Hälften av all mat som konsumeras i Sverige är importerad, nästan allt kommer från andra EU-länder. Innan EU-anslutningen var nästan all mat som konsumerades i Sverige också tillverkad här. Jag tycker att det är helt logiskt att alla länder ska kunna brödföda sig själva. Självklart måste man kunna importera en del varor som kan inte kan producera själv, men den största delen av det vi äter; spannmålen, baljväxterna, potatisen, mjölk och andra animalier, kan vi och borde vi producera här i Sverige. Vi borde därför återinföra det självförsörjningsmål för livsmedel som vi hade innan EU-inträdet.

Vi borde också ha rätt att säga nej till import av mat som strider mot våra lagar. Idag ställer vi högre miljö- och djurskyddskrav på vår livsmedelsproduktion än vad man gör i andra EU-länder. Och det ska vi fortsätta att göra. Men då ska vi också ha rätt att tacka nej till det som inte når upp till vår standard. Det är inte OK med kött från andra länder som strider mot svensk djurskyddslag. Eller att antibiotika rutinmässigt används, eller att miljökraven är lägre ställda. Vi får gärna handla över gränserna, men handeln måste vara schysst och inget land ska tvingas sänka sina standarder. Jag vet att detta strider mot tanken om EUs inre marknad; där fri konkurrens ska råda och inga hinder för denna konkurrens får införas, men jag tycker att en bra miljö och omsorg om djuren är viktigare än fri konkurrens. Dessutom är det absurt att mat transporteras kors och tvärs mellan Europas länder. Om mat kan produceras någorlunda lokalt ska det främjas, inte motarbetas.

Offentlig sektor ska köpa mer lokalt. Vi vill att våra skolor, sjukhus, äldreboenden och resten av offentlig sektor upphandlar mer lokala livsmedel. Det är helt uppåt väggarna att vi med våra skattepengar göder storskalig livsmedelsindustri nere på kontinenten som producerar livsmedel i strid med svensk lagstiftning. Därför behövs en en ny lag om offentlig upphandling (ska komma nästa år) som ger större flexibilitet bl a att ställa krav på miljö, djurskydd och arbetsrätt. Det behövs också ökad stöd till upphandlarna så att de blir bättre på att ställa kravs som främjar högre kvalitet i upphandlingen. Jag välkomnar den nya upphandlingsmyndigheten som nu ska inrättas. Det kommer att göra det lättare att ställa just dessa krav.

Stöd till de som går över till eko. Vänsterpartiet vill stödja bönder som lägger om produktionen till ekologiskt; en produktion som ger oss stora mervärden i form av ökad biologisk mångfald och större omsorg om djuren. Det finns i dagsläget ett väldigt stort intresse från svenska folket att handla ekologiska varor. Det är toppen. Men produktionen har inte alltid hunnit med. Ofta ser vi importerade ekologiska varor (Sverige importerar eko-mat för flera miljarder kronor per år). Det här borde vi kunna producera själva. Därför är det en god ide att stödja alla bönder som vill gå över till eko.

Kreditgarantier i statsbudgeten. Vänsterpartiet och regeringen är överens om att avsätta 500 miljoner kronor i särskilda pengar till Sveriges bönder. Krediterna ska gå till de som har det svårt att få det att gå ihop ekonomiskt och som behöver akut stöd.

Nedsättningar på koldioxidskatten. Lantbrukarna kommer, i och med höstbudgeten som läggs inom kort, också att få rabatt på koldioxidskatten, även detta för att deras ekonomiska situation ska stärkas.

Regeringen håller också, tillsammans med alla partier, på att ta fram en livsmedelsstrategi som ska främja svenska livsmedel. Vänsterpartiet arbetar aktivt inom den utredningen.

Det finns vissa som tycker att vi ska sänka våra djurskyddskrav. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Det är ju just genom högre ambitioner för djuren, och även för miljö, som vi får livsmedel med ett extra mervärde. Den svenska livsmedelsbranschen borde bli bättre på att tala om just detta.

Jag skulle också önska att Sverige mjölkbönder kunde pressa på Arla mer. Arla Foods är efter fusionen med danska MD Foods idag ett av världens största mjölkföretag. Företaget har blivit alltmer centraliserat och styrs nu från danska Århus. Gång efter gång har man sänkt avräkningspriset för mjölk, det pris man betalar för att köpa det bönderna producerar. Det här har möjligen gynnat ledningen för mejerikoncernen, men för de enskilda bönderna har Arlas politik varit destruktiv. Det är dags att Arla lyssnar på sina medlemmar nu.

I Sverige borde vi ha utmärkta förutsättningar att producera mer mat. Vi har rena jordar, rent vatten, friska djur, utbildad befolkning, stark hemmamarknad och ja, de flesta förutsättningar för att producera mer hållbar mat. Det gäller att vi inte sumpar detta utan ser värdet i att mat faktiskt produceras nära där den konsumeras. Läs gärna mer om detta i vår motion Hållbara matlandet Sverige