Kriget mot terrorismen

Jag såg filmen Dirty Wars på biografen Zita igår. Filmen är en mycket gripande och uppslitande uppgörelse med USAs s k krig mot terrorismen. Nation-journalisten Jeremy Scahill reser till Afghanistan, Jemen och Somalia för att se effekterna mot kriget. Vi vet redan att mängder av civila har dödats av USA-soldater i de länderna. Men det riktigt oroväckande är hur utövarna allt oftare blir kontrakterade bolag – ex vis Blackwater – eller hemliga förband inom USAs armé, ex vis JSOC. Filmen ställer frågan när allt detta ska sluta? Det underliggande svaret är; hur länge som helst. Scahill reser sedan tillbaka till sitt hemland, USA, och försöker avkräva svar från ansvariga politiker och militären; varför dödar ni civila? Varför låter ni det fortgå? Antingen får han inget svar och när han får ett handlar det alltid om samma sak; vi måste bekämpa terrorismen.

Efteråt diskuterade jag, Carl Tham, Sven Britton (S) och Pernilla Stålhammar (MP) filmen. En man i publiken frågade vad kriget mot terrorismen gör med oss som människor. Bra fråga och eg för svår för mig att försöka svara på. Men om jag får vända lite på frågan; hur påverkar USAs krig mot terrorismen resten av världen, inklusive Sverige? Ett av svaren kom i dagens rapport från Reportrar utan gränser, om (den minskande) pressfriheten i världen. Dagens Nyheter skriver idag om rapporten i artikeln ”USAs terrorjakt slår mot pressfriheten” (som jag dessvärre inte hittar på nätet, länk någon?). Sverige är sämst i Norden på pressfrihet. Varför? Svar: FRA och terrorjakten. USA och Storbritannien rasar på rankingen. Varför? Svar: jagandet efter visselblåsare som Edward Snowden, Julian Assange och Bradley Manning i syftet att bekämpa terrorismen.

Vissa kan med viss rätt hävda att det finns ju länder som är långt värre än USA och Storbriannien både vad det gäller pressfrihet och att kränka mänskliga rättigheter över lag. Jo, det kan man lugnt säga. Titta på Kina, Jemen, Syrien, Etiopien, Marocko för att nämna några. Det ska självfallet kritiseras. Hårt. Men det stora problemet med USAs s k krig mot terrorismen är att hur det påverkar resten av världen. USAs terrorjakt har sänt ut en signal rätt ut till världens alla diktatorer; allt ont ni har gjort och ämnar göra i framtiden kan ni fortsätta med bara ni gör det i namnet av kriget mot terrorismen. Kina jagar minoriteter som uigurerna i namnet av terrorjakten (inte undra på att några uigurer hamnade på Guantánamo, trots att de var helt oskyldiga). Marocko ockuperar Västsahara och kallar Polisario för terrorister. I Jemen jagas påstådda terrorister med drönare. Oskyldiga fängslas och torteras. Allt i namnet av kriget mot terrorismen. När jag satt i EU-parlamentet granskade vi USAs s k rendition program; när människor hämntades från världens alla hörn (även från Sverige) och sattes i hemliga fångläger. De få gånger vi lyckades baxa ansvariga personer till Bryssel för förhör med vårt utskott fick vi till svar att terrorjakten ibland kunde kräva okonventionella metoder.

Kort och gott. Om USA får bedriva terrorjakt kommer andra också att göra det.

Detta är mycket bekymmersamt och självklart helt oacceptabelt. Vi måste gå till botten med den s k terrorjakten. Även vi i Sverige har ett ansvar; samarbetet NSA-FRA, svenska truppen i Afghanistan, utvisandet av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, de s k Djuboutisvenskarna, svensken Joaquin Perez som nu suttit snart tre år i colombianskt fängelse och det totala tigandet från utrikesminister Carl Bildt. Ja, detta är bara några exempel.

Jag gillar för övrigt Pierre Schoris artikel i ETC igår om att ge Edward Snowden en fristad i Sverige. Ja, men hur gör vi?

Sist, jag har just fått svar på min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om NSAs övervakning av det svenska ordförandeskapet i EU och klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Regeringen tycker uppenbarligen att detta förfarande är helt oproblematiskt. Annars hade de förstås agerat. Det tycker jag är problematiskt.