Makten över maten

Jag skriver gästkrönikan i senaste numret av Husdjur. Läs den nedan.

Ta makten över maten
Husdjur 2/2012
För en gångs skull är jag överens med Eskil Erlandsson. Jag tror han är något på spåret när han talar om Sverige som det nya matlandet. Jag tror nämligen att Sverige har världens chans att i framtiden producera långt mycket mer livsmedel än vad vi gör idag. Med accentuerade förändringar av klimatet kommer rent vatten och odlingsbar mark fri från miljögifter vara knappa resurser i stora delar av världen. Detta är något vi har i stora mängder i Sverige.

Men det verkar som väldigt få ser detta. Istället är det en allt större mängd mat och djurfoder som importeras till Sverige. Mat som vi skulle och borde kunna producera själva. Att framställa föda som andra kan äta tycks ha en sällsynt låg status i vårt samhälle. Varför vet jag inte. Jag menar, vad kan egentligen vara viktigare än att framställa vårt dagliga bröd? Men titta bara på anslag till lantbruksutbildningar eller lönenivåerna för de som arbetar inom lantbruket. Vill man tjäna pengar och ha hög status i samhället ska man inte producera mat. Man kan möjligen bli kändiskock eller jobba med reklamkampanjer för livsmedel på PR-byråer och annat. Men att bokstavligen plöja, så och skörda är det allt färre som kan leva på idag.

Jag tror att det finns ett grundläggande feltänk. Idag anses mat vara som vilken vara som helst. Inom EU är jordbrukspolitiken det mest harmoniserade (=likriktade) området. Mat som produceras på ett ställe ska självklart kunna exporteras till alla andra länder. Och det görs i en gigantisk skala. Våra europeiska motorvägar är som ett rullande lager av tomater, öl, kött och levande djur. Från norr till söder, från öst till väst och vice versa. Är det så här vi vill ha det med maten?

Nej, jag tycker inte att det är fel att vi kan handla med varandra. Spanskt vin smakar bättre än svenskt och utan grekiska oliver hade mina sallader varit mycket fattigare. Men den absolut största delen av maten borde vi kunna producera själva. Det borde vara en självklarhet att mat  i så stor utsträckning som möjligt produceras lokalt. Det handlar inte bara om att transporterna borde bli färre. Vi konsumenter ska också kunna veta varifrån maten kommer, hur den har producerats. Jag tror också att med en produktion som ligger närmare oss kommer också ett större engagemang i matfrågor. Jag tror egentligen att folk är väldigt intresserade av mat, men när produktionen upplevs som anonym och långt borta försvinner snart intresset. Folk är rätt rationella. Om man inte upplever att man blir lyssnad på gör man inte sin röst hörd.

Att till exempel argumentera för att 80-85 procent av allt livsmedel och djurfoder som konsumeras i Sverige borde vara producerat här är som att svära i kyrkan. Det finns inte längre någon målsättning för självförsörjningsgrad av livsmedel i Sverige. Nej, det finns inte heller någon svensk livsmedels- eller jordbrukspolitik. Den styrs från Bryssel. Det är oerhört frustrerande att vi har så lite att säga till om kring maten vi producerar.

Men vem är det som egentligen bestämmer? Bönderna skyller på politiker och byråkrater, vi politiker skyller på Bryssel och när jag satt i EU-parlamentet fick jag alltid höra att vi kunde bestämma en hel del över livsmedels- och jordbrukspolitiken på hemmaplan om vi bara ville. Det är ni svenskar som inte är intresserade, fick jag höra.

Kanske är det dags för en grundläggande inventering över vad vi vill med maten. Vad ska produceras? Hur? Var? Hur ser vi till att produktionen blir ekologiskt hållbar? Att djurens intressen tas om hand?

Nu ses EUs gemensamma jordbrukspolitik över. Ett gott tillfälle att sätta igång denna process.

Jens Holm (V), riksdagsledamot