Artikeln nedan är publicerad i Supermiljöbloggen.
Systemkritik i det långa och korta loppet
Jag debatterade nyligen på SvT det stora slöseriet med mat. Det är förstås extremt upprörande att svenska hushåll slänger var fjärde matkasse. Detta i synnerhet när man tänker på att antalet människor som hungrar i världen nu är fler än någonsin. Matsvinnet medför också stora utsläpp av växthusgaser, cirka 2 miljoner ton motsvarar det enligt Naturvårdsverket.
Jag och centerpartisten, som jag debatterade mot, var ungefär lika upprörda över detta. Och visst var jag och centerpartisten överens om flera viktiga åtgärder för att minska svinnet: anta ett nationellt mål om att minska slöseriet, informationskampanjer, se över förpackningar och kanske kan något också göra åt datummärkningen.
Men sedan var vi inte så överens längre. För jag tror att dessa åtgärder visserligen är välvilliga, men de kommer tyvärr inte förslå särskilt långt. Det kan nämnas att Naturvårdsverket redan är igång med en del åtgärder. Handeln (företagen) säger också att de jobbar med frågan. Men, ärligt talat, är det inte bara skrap på ytan? Vem törs ta tag i huvudproblemet? Nämligen att vi lever i ett samhälle som dagligen pumpar oss med budskapet: köp, köp och köp ännu mer. Dagens ekonomiska system vilar på tanken om evig tillväxt. Och tillväxten ska upprätthållas av att vi alla köper mer och mer.
Det var här jag och centerpartisten inte var så överens längre. Och kanske är jag inte heller helt överens med delar av miljörörelsen, som enligt mitt tycke alldeles för mycket har talat om tekniska förändringar istället för ifrågasätta vår livsstil och det samhälle vi lever i. Om vi verkligen vill råda bot på de enorma miljö- och klimatproblemen vi har framför oss måste vi fråga oss själva vad det är för slags ekonomiskt system vi vill ha. När jag debatterade frågan nyligen med finansminister Anders Borg (M) svarade han mig att det i alla fall var bättre att ha det som i Sverige; ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp (enligt regeringens sätt att räkna) än som i Grekland och Spanien; ekonomisk nedgång och också minskade utsläpp (som en följd av lågkonjunkturen). Ja givet de två alternativen kanske valet är lätt. Men det säger också något om svensk politik idag. Tanken om ett samhälle utan tillväxt finns inte ens på kartan.
Men det faktum att Sverige såväl som Grekland och Spanien är länder som lever långt över vad planeten tillåter är liksom inte på dagordningen då finansministern talar. Om världen fortsätter med samma tillväxttakt som de senaste 60 åren kommer världsekonomin att vara 80 gånger större i slutet av det här århundradet jämfört med 1950. Är det hållbart? Nej, självklart inte. Vi har inte två planeter till, inte ens en.
Måste vi därmed förbereda oss på ett liv i säck och aska? Nej, jag tror inte det. Ett lågtillväxt- eller nolltillväxtsamhälle kan vara ett samhälle där det finns fler lärare i skolan, fler förskolepedagoger, bättre sjukvård, en kollektivtrafik som fungerar, parker och gator som är rena och prydliga och ett sprudlande kulturliv.
Systemkritiken borde därför vara ett naturligt förhållningssätt inom miljö- och klimatrörelsen. Det är inte förrän vi verkligen tar tag i samhällsbygget vi kan ändra riktningen på skutan. Vissa invänder med rätta att ett sådant perspektiv kan vara korrekt, men det kanske inte tillför något i det korta perspektivet. Vad ska en lokalpolitiker, eller för den delen en riksdagsledamot, göra med det systemkritiska perspektivet?
Jag har funderat en del på det där. Låt mig ta ett exempel. Skatter. Visst har miljörörlsen framgångsrikt kampanjat för bra skatter; koldioxidskatten och trängselskatten i Stockholm är två konkreta exempel. Men hur många talar om inkomstskatterna och skatternas omfördelande effekter? Från vänsterhåll har vi länge kritiserat den borgerliga regeringens skattesänkarpolitik. Många kan nog instämma i att det är upprörande att de skattesänkningar på drygt 100 miljarder kronor främst har gynnat redan välbeställda. Men utifrån ett systemkritiskt perspektiv är det ännu mer upprörande att dessa skattesänkningar har inneburit en omfördelning på 100 miljarder kronor, från offentlig konsumtion till privat. Istället för pengar till förskolorna, äldreomsorgen, parkskötseln, sjukvården och kulturen har hushållen fått 100 miljarder kronor mer att konsumera för. Det blir fler stadsjeepar, platt-tv, Thailandsresor och ännu en hushållsapparater man inte behöver. Den här ökade konsumtionen leder förstås till ökade utsläpp. Dessvärre syns det inte i den officiella svenska statistiken eftersom en stor del härör från importen och utlandsresor och därför inte behöver bokföras.
Skatter, privat eller offentlig konsumtion och importens betydelse för utsläppen. Se där några konkreta frågor att ta sig an för en systemkritisk miljörörelse. Både i det korta och långa loppet. Jag ska göra mitt bästa för att utveckla detta, i och utanför riksdagen.
Jens Holm (V), riksdagsledamot och miljö- och klimatpolitisk talesperson
Kommentarer
3 svar till ”Miljörörelsen och systemkritiken”
Bra perspektiv med systemkritik. Det behövs. Påvisandet av sociala klyftor tillhör ju vänsterns frågor, men jag är glad att du tar upp kritik av tillväxt och köttkonsumtion på ett bra vis. Kämpa på, Jens!
Det där var väldigt svepande, Jens. Vilken är den ”miljörörelse” du talar om?
Säker går det att hitta folk som räknar sig dit som är precis så teknikfixerade som du säger. Samtidigt som det finns andra, t.ex. Jordens Vänner, som är lika systemkritiska som du.
Problemet med att hänga upp kritiken på tillväxtbegreppet är att det är ett för innehållslöst begrepp. Det är varken meningsfullt som mål eller som problembild. Även med en radikal klimatomställning skulle vi ha massor av tillväxt, t ex genom all mjukvaruutveckling vi har framför oss, och allt det frivilligarbete vi skulle se som ett resultat av en arbetstidsförkortning. Sånt är också tillväxt, och monetariseras det syns det också i BNP-begreppet.
”Tillväxt” betyder i botten av definitionerna bara att folk har det bättre. ”BNP-tillväxt” avgörs helt av vilka aktiviteter som monetariseras och inte. Inget av dem är särskilt användbart för att mäta något annat än typ konjunktursvängningar.