Klimatflyktingar

Läser om inuitbyn Shishmaref, Alaska, där de 600 invånarna gemensamt har beslutat att flytta hela byn. De kan inte längre bo kvar i byn när havsnivån snabbt stiger som en följd av klimatförändringen. De 600 inuiterna har en sak gemensamt med miljontals sudaneser, bangladeshier, peruaner, kineser och tuvaluaner – de flyr alla för att deras fysiska livsbetingelser har försvårats till den grad att de inte längre kan leva vidare. De har blivit klimatflyktingar.
Att människor tvingas fly på grund av miljörelaterade orsaker blir dessvärre allt vanligare. Enligt Global Report on Internal Displacement 2016 var det fler som tvingades fly som en följd av naturkatastrofer, 19 miljoner, än som en följd av konflikter, 9 miljoner. Totalt redovisar rapporten 27,8 miljoner nya internflyktingar i 127 olika länder under 2015. Det är alltid svårt att bedöma vad som är orsak och verkan. Ofta hänger konflikter och miljörelaterade orsaker samman. Konflikten i Syrien har sin grund i den extrema torka i landet under 2010. Att landet var en diktatur med mängder av religiösa och etniska undertryckta motsättningar skapade en grogrund för kriget och som sedan lett till över miljontals flyktingar inom och utanför landets gränser.
Trots att allt fler blir flyktingar på grund av miljö- och klimatrelaterade orsaker saknas idag en internationellt vedertagen definition av klimatflyktingar. Försök har gjorts att presentera en sådan. Redan 1985 lanserade FNs miljöprogram, UNEP, begreppet ”miljöflykting” som en person som tvingats lämna sina traditionella hemtrakter ”på grund av markant miljömässig störning (naturlig eller utlöst av människor) som äventyrat deras existens och/eller allvarligt påverkat deras livskvalitet” (Ur askan, Shora Esmailian, s 126). Flera andra förslag till definition av miljö- och eller klimatflykting har avgivits efter det. Den mest omtalade är de nederländska forskarna Frank Biermann och Ingrid Boas som har föreslagit att en definition av klimatflykting ska vara relaterad till åtminstone tre effekter av klimatförändringen: havsnivåhöjning, extrem väderhändelse eller torka/vattenbrist (s 126).
När chefen för FNs flyktingprogram, UNHCR, António Guterres talade i riksdagen i februari 2015 frågade jag honom hur han såg på det faktum att de som flyr på grund av klimatskäl idag inte har något skydd. Guterres svarade att det idag är miljontals människor som flyr som en följd av ett förändrat klimat och att de idag lämnas i ett internationellt rättsligt limbo. Han sa att han ville ha en lösning på detta, men gav inga detaljer utöver det. UNHCR har emellertid vid ett flertal tillfällen lyft frågan om migrationsströmmar av miljö- och klimatskäl och även vänt sig direkt till de internationella  klimatförhandlingarna.
Ett sätt att undvika det limbo som Guterres talar om är att erkänna de som flyr av klimatskäl just som klimatflyktingar. På så sätt skulle världssamfundet kunna ta ansvar för de människor som idag tvingas på flykt på grund av det förändrade klimatet. Idag finns Genevekonventionen som internationellt rättsligt dokument för flyktingar. Kanske behöver den konventionen kompletteras med ett separat dokument som kan ge skydd till alla de människor som idag flyr på grund av ett förändrat klimat?

Läs också: War on Climate Terror (II).

 

Ge inte storbolagen fritt fram

Idag svarar jag och Håkan Svenneling Cecilia Malmström och Chrystia Freeland om handels- och investeringsavtalet CETA i GP. Läs inlägget där eller nedan.

Ge inte storbolagen fritt fram
Göteborgs-Posten, 2016-07-28
Vi delar inte handelskommissionär Cecilia Malmströms och Kanadas handelsminister Chrystia Freelands optimism kring handels- och investeringsavtalet, CETA.

Precis som Malmström och Freeland skriver föreslås det att det ska inrättas en investeringsskyddsdomstol i och med CETA. Den domstolen kommer vara öppen för bolag att stämma stater, men inte det omvända att stater ska kunna stämma företag. Domstolen kommer likt andra skiljedomstolar ligga utanför de ordinarie rättsväsendet.

Tvistlösningsmekanismer/domstolar finns kopplade till flera andra handelsavtal. Och de tjänar nästan alltid de stora bolagens intressen. Enligt FNs handelsorgan UNCTAD har storbolag i allt större utsträckning börjat använda dessa handelsdomstolar för sina egna syften. Så var t ex fallet när Barack Obama i fjol av miljöskäl stoppade bygget oljeledningen XL Keystone genom USA. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Svenska Vattenfall har två gånger stämt den tyska staten på miljardtals kronor för framsynta miljöbeslut; avvecklingen av kärnkraften och hårdare miljökrav på Vattenfalls kolkraftverk i Hamburg. I alla dessa fall har bolagen använt sig av internationella handelsdomstolar utanför det ordinarie rättsväsendet och krävt mångmiljardbelopp.

En liknande domstol vill nu Malmström och Freeland koppla till avtalet mellan EU och Kanada. Varför ska en sådan extraordinär rättsform inrättas? Vad är det för fel på våra svenska, europeiska eller kanadensiska rättsväsenden? Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut? Det borde CETA-anhängarna Malmström och Freeland svara på.

Malmström/Freeland framställer CETAs krav kring offentlig upphandling som något positivt. Men effekten kommer att bli att det blir ännu svårare för våra offentliga upphandlare, t ex i Göteborgs stad, att ställa progressiva krav i upphandlingen.

Att få ned tullar och tariffer och underlätta internationell handel är en bra sak. Men tullnivåerna är redan nu rekordlåga inom det transatlantiska området. Ett allomfattande handels- och investeringsavtal som överordnar handelsintressena framför progressiv politik är inte vad Europa, Kanada eller Göteborg behöver.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker
Håkan Svenneling (V), riksdagsledamot och handelspolitiskt ansvarig

 

Fartblinda

Fartblinda
Recension: Fartblinda, Carolina Neurath.

Fartblinda; en spänningsroman om det fula spelet som krävs för att få aktiekurserna att stiga till höjderna, bonusar att slå rekord och champagnen att sprudla. Det är iallafall den dramatiska berättelsen som Svenska dagbladets ekonomireporter Carolina Neurath tecknar i sin debutroman. Det skulle kunna vara HQ-bank eller någon av de svenska bankerna under 1990-talets bankkris.

Men det här är fiktion och överlag bra sådan. Det är spännande och som sommarläsare med tid vill man ständigt vända nya blad för att följa den grävande reportern Beatrice Farkas komma allt närmare sitt stora avslöjande av den vilt spekulerande Stockholmsbanken.

Visst kan man ha synpunkter på några av bokens personer, hur de gestaltas. Jag tänker särskilt på huvudpersonen Peder af Rooth. Vad får honom att verkligen gå så långt som han gör? Endast förblindad av Mammon? Det räcker inte helt som förklaring.

Men, annars; Fartblinda rekommenderas till alla som vill ha en bra spänningsroman i hängmattan. Dessutom en stenhård kritik mot bankerna, finansbranschen och inte minst det gubbvälde som fortfarande råder där.

Jag läste f ö Fartblinda i mobilen, nedladdad som e-bok från biblioteket. Funkar hur bra som helst tycker jag. En mobil har man ju alltid med sig, vilket inte är fallet med en bok. Man läser mer och oftare helt enkelt. Dessutom kan man läsa i mörkret t ex i tält eller nattågskupéer.

Rädda Östersjön – mer måste göras

Igår debatterade jag med miljöminister Karolina Skog om tillståndet för miljön i Östersjön. Läget är akut. Algblomningen kommer tidigare i år än någonsin och antalet döda bottnar fortsätter att vara stort. Det är hoppfullt att en del åtgärder för att minska övergödningen har gett resultat, men det räcker inte, mer måste göras.

Några av de saker som jag tog upp var; ökade anslag till miljöförbättrande åtgärder, miljöanpassa/förbättra Landsbygdsprogrammet, skatt på handelsgödsel, kom tillrätta med de enskilda avloppen och stöd beteendeförändringar mot en minskad köttkonsumtion. Se hela debatten. Min interpellation kan du läsa här.

För att skydda miljön måste CETA stoppas

Jag skriver idag på Etc om handels- och investeringsavtalet Ceta och dess konsekvenser för att bedriva en progressiv miljöpolitik. Läs inlägget där eller nedan.

För att skydda miljön måste CETA stoppas
ETC, 2016-06-28
Medan progressiva EU-kritiker har ögonen på TTIP är ett annat, liknande avtal mycket närmare implementering; handelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement). Avtalet är mellan EU och Kanada ska ratificeras senare i år och målet är att det provisoriskt ska träda i kraft redan under 2016. Det finns en överhängande risk att CETA kommer att försvåra progressiv lagstiftning på flera områden, bland annat miljöområdet.

CETA har likt TTIP ett förslag om investeringsskyddsdomstol där företag stora nog att ha råd med processen kan stämma en stat om företaget uppfattar att deras profit påverkas negativt till följd av lagändringar. Dessa investeringsdomstolar ligger utanför det ordinarie nationella rättsväsendet och kan bara användas av bolag och inte andra intresseorganisationer om en stat genomför lagar som till exempel skadar miljön.

Det finns flera exempel på när storföretag använt sig av detta skydd i handelsavtal för att straffa stater för deras miljöpolitik. I november 2015 beslutade sig Barack Obama för att stoppa en kanadensisk oljeledning genom USA eftersom det skulle leda till ökade utsläpp av växthusgaser. Företaget TransCanada, som hade planerat bygget svarade med att stämma Obamaadministrationen på 15 miljarder dollar med NAFTA-avtalets domstol som grund. Andra exempel på miljöpolitik som straffats av företag är den kanadensiska delstaten Quebecs stopp mot miljöskadlig fracking och Ecuadors beslut att stoppa oljeutvinning i mycket känsliga naturområden.

I CETA finns alltså ett liknande investeringsskydd inskrivet. Varför ska storbolag ges möjligheter att överpröva demokratiskt fattade beslut att skydda natur eller minska utsläpp av växthusgaser? CETA är likt TTIP ett praktexempel på när politiker tippar inflytandeförhållanden till förmån för storföretag och storägare. Det motsatta finns inte, till exempel att Greenpeace skulle kunna stämma regeringen för att sälja det tyska brunkolet till ett tjeckiskt skurkbolag.

Ett exempel på avtalets indirekta påverkan på miljöregleringar är hur Kanada tryckte på EU för att mjuka upp klassificeringen av bränsle från kanadensisk tjärsand. Flera källor hävdar att det var en direkt konsekvens av CETA-förhandlingarna. Det kommer med stor sannolikhet att leda till större konsumtion av smutsigt bränsle i EU.

Förespråkarna för CETA menar att EU genom avtalet kan importera bränsle från Kanada och därmed göra sig oberoende av rysk energi. Här byts ett problem ut mot ett annat; ökat beroende av fossil energi istället för att satsa på förnybara energikällor.

Offentlig upphandling är också en del i CETA och avtalet gör det svårare för kommuner, landsting och stat att premiera miljövänlig lokal produktion eller minska transportutsläpp. Detta när miljö- och klimatinitiativ behövs mer än någonsin. Dessutom innehåller CETA ett så kallat regulativt samarbete det vill säga att nya lagförslag ska passera genom en icke politiskt vald församling som ska granska förslagen bland annat ur ett handelsperspektiv. Det här riskerar att leda till ”paralysering genom analysering” inte minst på miljöområdet.

Med ett avtal som har ett så tydligt ensidigt handels- och konkurrensperspektiv som CETA kommer det bli mycket svårt för länder att utveckla miljö- och klimatlagstiftning. Och det är just föregångare och innovativa regleringar som behövs om vi ska klara de klimatmål som beslutades om i Parisavtalet.

Runt om i Europa har 1 800 städer och regioner förklarat sig TTIP-, och CETA-fria zoner, inklusive miljonstäder som Barcelona, Madrid och Milano, i protest mot avtalen och den tvångströja det sätter på demokratiska församlingar. Låt oss hoppas att de får rätt och att dessa avtal inte blir verklighet.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och ledamot av riksdagens EU-nämnd

EU och Sverige efter Brexit

Imorgon inleds EUs toppmöte. Storbritanniens folkomröstningsbeslut om att lämna EU och flyktingpolitik blir de två stora frågorna. Som vanligt hoppas jag att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll på mötet. Gällande Storbritannien kan man antingen välja att straffa det brittiska folket, alltför att andra länder inte ska följa i deras spår. Jag noterar att EU-kommissionen verkar vara inne på en sådan linje. Den andra vägen att gå är att tona ned undergångstonerna och lösa situationen. Det är precis det som borde bli Stefan Löfvens roll på toppmötet imorgon och övermorgon.

Imorgon kl 8.00 möts vi i riksdagens EU-nämnd. Jag kommer att ta upp följande:

  1. Folkomröstningen är avklarad och en majoritet av Storbritanniens befolkning har röstat för att lämna EU. Egentligen är jag inte särskilt förvånad över resultatet. Nästan alla få gånger folket får rösta om EU röstar man för mindre EU och att makt ska tas tillbaka. Så även i det här fallet. I de flesta EU-länder har vi också sett hur inkomstklyftor har ökat och hur folk med rätta är upprörda över detta. EU har varit en pådrivare i den utvecklingen och krävt avregleringar och privatiseringar i medlemsländerna. På arbetsplatser runt om i Europa står arbetare sida vid sida och gör samma jobb men till helt olika villkor och löner. EU förbjuder, eller åtminstone kraftigt försvårar, medlemsländerna att ställa schyssta villkor (se Lavaldomen m m). När den sociala dumpningen sätts som norm blir folk med rätta förbannade, likaså när klyftorna vuxit så mycket att en toppchef tjänar 100-150 ggr mer än en vanlig arbetare. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden för detta. Problemen måste adresseras, och lösas.
  2. Stefan Löfven måste verka för att Storbritannien erbjuds ett avtal som garanterar fortsatt gott samarbete mellan Storbritannien, EU och omvärlden. Det skulle kunna vara ett omförhandlat EES-avtal (som Norge och Island redan har), ett bilateralt avtal som det med Schweiz eller en annan form av avtal. Det viktiga är att vi ska kunna fortsätta att resa, arbeta, studera, handla och samarbeta med varandra.
  3. Oavsett vad som händer är det ett helt nytt EU vi ser efter Brexit. Efter Storbritanniens utträde måste sannolikt också ett nytt EU-fördrag tas fram. I det här läget bör Sverige spela en aktiv roll för att lösa några av EUs grundläggande problem. Stefan Löfven och socialdemokraterna har flera gånger krävt att ett s k socialt protokoll införs i EUs fördrag. Stefan Löfven svarade t ex mig så sent som i februari i år (se anförande 22) att han ville ha ett sådant. Ja, då är det hög tid att driva det. Så många bättre chanser än så här kommer inte att ges.
  4. Det finns också ett antal ytterligare reformförslag Sverige borde driva gentemot EU. Vi borde alltid ges rätten att gå före på miljö- och folkhälsoområdet, få bindande undantag från EMU och frikopplas från EUs dysfunktionella jordbrukspolitik. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer där.

Läser för övrigt Boris Johnson i The Telegraph. Han försöker tona ned motsättningarna, vilket han gör rätt i. I övrigt är det ett rätt tomt inlägg med tanke på att han var Brexitsidans främste härförare. Men, det är intressant att han trycker på ekonomiska klyftor (snarare än invandringskritik) som ett av skälen till att britterna röstade nej. När den kritiken förs fram mer av högern (som han) än vänstern (Labour m m) är det något som gått fel, och kanske är en av förklaringarna till Brexits seger. Han skriver: ”We heard the voices of millions of the forgotten people, who have seen no real increase in their incomes, while FTSE-100 chiefs now earn 150 times the average pay of their employees.”

FTSE-100 = Financial Times Stock Exchange index på de 100 mest lönsamma företagen (på den brittiska börsen).

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium

Jag skriver idag på Aktuell Hållbarhet om Miljömålsberedningens slutbetänkande. Visst är det märkligt, och olyckligt, att man sänker målsättningarna för trafiksektorn? Och varför ska flyget helt friskrivas från klimatåtaganden? Läs inlägget där eller nedan.

Varför flygsektorn ska friskrivas från klimatåtaganden är ett mysterium
Aktuell Hållbarhet, 2016-06-27
Matilda Ernkrans (S) och Stina Bergström (MP) skriver att de är stolta över det slutbetänkande som Miljömålsberedningen lämnar över till regeringen (Aktuell Hållbarhet 22/6). Det är vi också. Med Miljömålsberedningens båda betänkanden får vi äntligen ett långsiktigt mål om nollutsläpp i Sverige, senast 2045, en klimatlag och klimatpolitiskt råd som ska se till att alla politikområden tar klimatansvar.
Med det senaste betänkandet föreslås vidare en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik och cykling samt att de trafikslagen ska ges förtur i infrastrukturplaneringen. Sverige ska driva på EU för högre klimatmål, reseavdraget ska ses över, en bioekonomistrategi ska inrättas, liksom strategi för nollutsläpp inom basmaterialindustrin, eventuella överskott av utsläppsrätter ska annulleras samt utsläppen från livsmedelsindustrin ska minska bland annat genom förändrade kostvanor med mer vegetabilier och mindre kött.

Det är också positivt att beredningen föreslår att teknik ska kunna användas mer fritt där ”standarder och kritisk mängd data är öppet och fritt att använda”. Vänsterpartiet har bidragit aktivt till att flera av just de ovan nämnda förslagen finns med i betänkandet.

Men det är ett stort tillkortakommande att betänkandet föreslår en sänkt ambition för transportsektorn. Utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta (FFF) föreslog sänkta utsläpp från vägtransporterna med 80 procent och konstaterade att det fanns teknisk potential för en minskning med 90 procent till 2030.

I beredningen fanns det enligt mig en bred uppslutning kring att minska utsläppen med minst 80 procent. Det var endast ett av de borgerliga partierna som var tveksamt till målet och till slut blev det så att beredningen lyssnade på partiet som ville minst och FFF-målsättningen frångicks. Det håller inte om vi ska nå den omställning som behövs. Vi har fortfarande inte hört några argument för hur den här ambitionssänkningen gynnar miljön.

Det förvånar mig också att S och MP ställde sig bakom att varken sätta mål eller vidta åtgärder i Sverige för att minska flygsektorns utsläpp. Flyget har några av våra snabbast växande utsläpp och de har mer än fördubblats de senaste 20 åren.

Redan klimatberedningen från 2008 konstaterade att det krävs åtgärder nationellt för att komma åt flygets utsläpp och det har införts i länder som Storbritannien och Tyskland. Det skulle till exempel vara en ren flygskatt, men även full moms på flygresor samt kvotplikt med förnybart bränsle för sektorn skulle bidra till kraftigt minskade utsläpp från flygsektorn i Sverige. Varför flygsektorn helt ska friskrivas från klimatåtaganden är för mig ett mysterium.

I takt med ökad internationell handel produceras allt mer av det vi konsumerar i Sverige någon annanstans än inom landets gränser. Det betyder att de utsläpp vi är ansvariga för genom vår konsumtion sker på annan ort och dessa är i dag större än Sveriges territoriella utsläpp. Naturvårdsverket skrev 2015 i en rapport att det finns behov av mål för konsumtionens utsläpp och det har också uttryckts av beredningens experter och sakkunniga samt Klimatmålsinitiativet, en bred sammanslutning av 21 olika aktörer. Det är tyvärr inte heller omhändertaget av beredningens majoritet.

Det är viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser för klimatet. Därför står vi bakom Miljömålsberedningens betänkanden, men inte helt utan reservationer. Sänkta ambitioner på transportområdet, att flyget friskrivs och att det inte tas ansvar för de konsumtionsrelaterade utsläppen är exempel på områden där vi inte delar beredningens slutsatser.

Nu är det upp till regeringen att omsätta beredningens förslag i praktiken. Det står varje regering fritt att lägga förslag som går utöver det beredningen föreslagit, vilket behövs på de ovan nämnda områdena. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer arbeta mot och vi hoppas att Matilda Ernkrans och Stina Bergström är med oss i detta.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Storbritanniens lämna – början på något nytt

Storbritannien har röstat för att lämna EU (52 % lämna, 48 % stanna). Beslutet måste tolkas som ett klart underkännande av EU och vad det har utvecklats till; en odemokratisk och dysfunktionell superstat som hämmar progressiv politik. Förhoppningsvis kan det här bli början på något nytt och bättre, ett wake-up call. Det går faktiskt utmärkt att samarbeta utan att nödvändigtvis skapa en överstatlig union. Den svenska regeringen borde därför verka för att Storbritannien ansluts till ett reformerat EES-avtal eller annat liknande avtal. Det vore ett bra svar mot de domedagsprofetior som nu kommer att spridas. Några av de nordiska vänsterpartierna, inklusive Vänsterpartiet, har just antagit ett bra uttalande i den riktningen.

Jag hoppas därför att Storbritanniens lämna-beslut kan bli början på något nytt och bättre. Ett europeiskt samarbete som verkligen är ett samarbete, men inte där enskilda länder hämmas i att gå före med progressiv politik, och ett samarbete som fokuserar på det som är relevant och skippar resten.

Det är alltför sällan Europas folk har fått tycka till om EU och dess utveckling. De få gånger det sker röstar folk nästan alltid mot att flytta mer makt till EU. Storbritanniens folkomröstning sänder förstås signaler genom hela EU och det är en unik möjlighet för Sverige att verka för något bättre. Därför borde statsminister Stefan Löfven nu kliva fram i den här diskussionen och kräva ett om ett omförhandlat EU-avtal för Sveriges del. Vi borde garanteras ett s k socialt protokoll för att garantera att alla som arbetar i Sverige gör det på samma villkor, att vi alltid ska kunna gå före på miljöområdet, bindande undantag för EMU och att vi vår ta tillbaka bestämmandet över jordbrukspolitiken. Förhoppnings skulle dessa undantag inte bara gälla för Sverige utan kunna för hela EU.

För övrigt instämmer jag i att det har varit beklämmande att följa delar av den brittiska folkomröstningskampanjen som till stor del handlat om invandringskritik. Därför är det så viktigt att progressiva krafter kliver fram och visar att ett Storbritannien utanför EU inte behöver betyda mindre samarbete eller stängda gränser, utan nya former för samarbete på progressiv grund.