Staten och kapitalet

Då har det hänt igen. Industrin kommer med kravlistan till regeringen. Regeringen bockar och bugar och verkställer lydigt. I det här fallet handlar det om vår miljöbilsdefinition där gränsen tidigare gick vid utsläpp på 60 gram/km för att erhålla en klimatbonus. Volvo, som tillverkar stora och tunga bilar med relativt höga utsläpp, klarade sig inte under den nivån. Regeringen höjde då gränsen för en miljöbil till 70 gram/km och – simsalabim – så kunde elva nya bilmodeller falla inom ramen för en miljöbil. Sju av dessa var Volvo, bland annat deras stora SUV-hybridmodeller.

Hur hade det varit om Volvo istället hade anpassat sig till de klimatkrav som politiken sätter upp och tillverkat lite lättare och snålare bilar? Men, nej.

Att regeringen samt C och L sätter Volvos vinstintressen före klimatet är oacceptabelt. Men det följer en gammal princip: Staten och kapitalet…

Jag kritiserar detta i SVT, som rapporterade om regeringens klimatsvek igår.

Här görs framtidens hållbara mat

IMG_0830

Lokalproducerad, klimatsmart, ekologisk, prisvärd och välsmakande, kan det bli bättre? Alla epitet stämmer väl överens på Vallentunaföretaget Yi Pins tofu. Tofu producerad ett par mil från där vi bor? Det måste undersökas, tänkte jag och min kollega Andreas Lennkvist Manriquez som idag besökte tofufabriken Yi Pin i Vallentuna.

Joceline Lu och hennes familj startade tofutillverkning i Stockholm redan för 20 år sedan. När efterfrågan växte med den vegovåg som svept över Sverige beslutade de sig för att investera i en veritabel tofufabrik. Resultatet blev Tofufabriken i industriområdet Vargmötet straxt utanför Vallentuna. Nu har man 25 anställda och producerar så mycket att fabriken behöver byggas ut.

– De senaste åren har vi vuxit med 30 procent per år, berättar Joceline Lu. Om Yi Pin tidigare hade asiatiska nischbutiker som huvudsaklig marknad för 20 år sedan är det ICA, Coop och offentlig sektor som idag är den dominerande köparen av Yi Pins tofuprodukter.

– Vi säljer alltmer till offentlig sektor. Inte minst skolor i Malmö, Uppsala och Stockholm, har upptäckt våra produkter fortsätter Lu. Alla de stora grossisterna har också våra produkter, som du numera kan hitta i de flesta livsmedelsbutiker, fortsätter hon.

Yipins sojabönor kommer från ett trettiotal ekologiska gårdar i södra Frankrike. Andra råvaror kommer i huvudsak från Sverige. Yi Pin är involverade i projekt där man försöker utveckla nya tofusorter av andra baljväxter, men Lu tror att det kan vara svårt. Sojan är den baljväxt med högst proteininnehåll och det är soja som alltid använts för att producera tofu.

IMG_0820

Tofufabriken ligger i ett anspråkslöst industriområde strax utanför Vallentuna. Inne i fabriken är det trångt och bullrigt. Arbetet går på högvarv. In i den ena änden kommer blötlagda sojabönor, ut ur den andra färdigförpackad tofu till servering i en skolmatsal eller försäljning i närmsta livsmedelsbutik. Däremellan har sojabönorna kokats till mjölk som sedan pastöriseras och tillslut pressas ihop till tjocka tofubitar. Dessa rullar sedan vidare på löpande band där de skärs upp och paketeras i de förpackningar som sedan går ut i handeln.

IMG_0818Yi Pin har nu nästan nått sitt kapacitetstak och väntar enträget på det efterlängtade tillståndet för att få bygga ut verksamheten. Då kommer de kunna producera ännu mer klimatsmart och god tofu till svenska folket.

Utsläppen från vår livsmedelskonsumtion står för en allt större del av vår klimatpåverkan, i Sveriges del ungefär lika mycket som från bilismen. Och det är kött och andra animalier som bidrar med den absoluta lejonparten av matens utsläpp. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Att äta tofu istället för biff skulle kunna vara en viktig del i en sådan omställning. Att tofun dessutom kan produceras på hemmaplan med ekologisk soja är ett stort plus. Det ska bli spännande att följa Yi Pins fortsatta

Yi Pin, förresten? Jo, det betyder högsta kvalitet på kinesiska. 

Debatt om osäkra utsläppskrediter

Sverige har varit en av världens största uppköpare av osäkra utsläppskrediter i utvecklingsländer. Detta innebär att vi utlokaliserar klimatåtgärderna till andra länder istället för att ställa om vårt eget, något som vi i Vänsterpartiet har kritiserat vid upprepade tillfällen. Dagens Nyheter har också i en serie artiklar kritiserat flera av projekten i sig, som finansieras med svenska pengar.

Igår debatterade jag detta med miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP). Kommer hon att gå till botten med dessa usla klimatprojekt? Hur kommer Sverige hantera framtida utsläppsuppköp?

Ni kan se debatten här. Här kan ni också se ett referat som Dagens Nyheter gjorde.

Några särskilt intressanta frågor som uppkom var:

  1. Regeringen har inte vidtagit någon egen granskning av Energimyndighetens involvering i usla klimatprojekt (ex vis där 6000 bönder tvångsfördrivits)? Man verkar inte heller ha någon plan på att vilka göra något sådant.
  2. Inte heller Vattenfalls omfattande uppköp av osäkra utsläppskrediter är något som ministern särskilt har involverat sig i. Iallfall tidigare har Vattenfall köpt upp en stor del krediter av tveksam karaktär (rör bl a investeringar i s k HFCgasprojekt).
  3. Med den internationella flygindustrins klimatkompensationsprogram CORSIA förväntas utsläppskrediter motsvarande 164 miljoner ton koldioxid köpas upp de kommande femton åren. Regeringen stödjer CORSIA, det gör inte Vänsterpartiet. Men hur bra kommer dessa projekt bli? Blir det additionella utsläppsminskningar? Dessa projekt ska dessutom inte heller omfattas av Parisavtalets art 6 om internationell samverkan på klimatområdet. Jag tror att det är upplagt för framtida klimatskandaler med riktigt usla klimatprojekt. Det här måste granskas vidare.
  4. Regeringen har sedan 2016 avbrutit alla uppköp av utsläppskrediter. Alla utsläpp ska göras på hemmaplan. Det är bra och är indirekt en bekräftelse av att systemet med utsläppskrediter inte funkar. Varför Sverige samtidigt genom CORSIA öppnar upp för nya krediter är outgrundligt.

 

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar

En handlingsplan borde fokusera på just handling – inte nya utredningar. Jag skriver på DN-debatt om regeringens handlingsplan för klimatet. Läs där eller nedan.

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar
DN-debatt, 2019-12-23
Regeringen har med stöd av Centerpartiet och Liberalerna lagt fram sin klimatpolitiska handlingsplan för den här mandatperioden. Det är bra att man så tydligt trycker på att alla politikområden måste verka för att klimatmålen nås, men det är inget nytt. Det var vad vi enades om i miljömålsberedningen redan 2017 och som sedan stipulerades i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket året därpå. Regeringen har med andra ord haft rätt gott om tid på att se till att alla politikområden ska dra åt samma håll.

En handlingsplan borde fokusera på just handling, men ändå väljer regeringen att begrava de skarpaste åtgärderna i nya utredningar. Paradnumret om att klimatanpassa alla politikområden ska till exempel utredas i ytterligare 2,5 år. I allt väsentligt vet vi vad som behöver göras. Att tillsätta så många nya utredningar och låta de löpa under en stor del av mandatperioden innebär att vi förlorar tid och momentum. Och tid är en bristvara i klimatpolitiken.

Regeringen skulle redan nu ha kunnat ge våra statliga myndigheter och gemensamt ägda bolag instruktioner att tydligt verka för att klimatmålen ska nås. Jag tänker på styrningen av Vattenfall eller att SJ:s ägardirektiv borde ändras så att bra service och låga biljettpriser överordnas ensidig vinstmaximering, att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft eller att Swedavia ska sluta verka för ökat flygande till och från Arlanda.

Regeringen skulle kunna agera här och nu även på andra områden. Regeringen vill exempelvis utreda så kallade konsumtionsbaserade utsläppsmål, det vill säga att hitta mål och styrmedel för att minska klimatbelastningen av vår konsumtion. Här hade regeringen kunnat lägga fram förslag för minskad köttkonsumtion och satsningar på växtbaserad kost. Det är ett konkret exempel på hur utsläppen från vår konsumtion skulle kunna minska.

Jag hade också hoppats att regeringen skulle komma med skarpa förslag som förhindrade fortsatta investeringar i klimatskadlig verksamhet och en tydlig plan för hur klimatskadliga subventioner ska fasa ut. Men inget sådant har presenterats i handlingsplanen.

Det är också mycket bekymmersamt att regeringen fortsatt anser att det är acceptabelt med investeringar i nya motorvägar med ökad vägtrafik som konsekvens. Jag saknar inte minst kraftfulla åtgärder inom transportsektorn och åtgärder för ökad klimaträttvisa.

Däremot är det bra att regeringen äntligen insett att vi behöver en infrastrukturplanering som ska hålla sig inom våra klimatmål. Men detta behöver korrigeras redan i innevarande infrastrukturplanering. Vi behöver också snarast åtgärder för billigare och utbyggd kollektivtrafik. Det är hög tid att stärka järnvägens konkurrenskraft med ökade investeringar och införa avståndsbaserad beskattning av lastbilstrafiken.

Regeringen har lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i handlingsplanen finns ingen beräkning för hur mycket utsläppen kommer att minska. Det är besynnerligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

Det är positivt att klimatplanen nu landat hos riksdagen som en proposition. Då kan alla riksdagsledamöter som vill bidra till förbättringar göra det i form av motioner. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer att göra. För det är politisk handling – inte nya utredningar som räddar klimatet.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Handling – inte utredningar som räddar klimatet

Jag brukar kritisera regeringen för att begrava viktig politik i utredningar. Vissa bemöter detta med att säga att det är viktigt att ha gedigna underlag innan beslut fattas. Visst är det så, men underlag finns det redan gott om på klimatområdet. Låt mig ta ett exempel. Regeringen presenterade i veckan sin handlingsplan för klimatpolitiken för den här mandatperioden. Ett av de stora numren var att all politik måste bidra till att klimatmålen uppnås.

Väldigt viktigt. Men det är ingen nyhet. Det var vad vi i Miljömålsberedningen föreslog redan sommaren 2016 och som inkorporerades (som en ambition) i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket som trädde i kraft 1 januari 2018.

Dessutom vill regeringen nu låta utreda frågan. Den utredningen ska pågå till juni 2022, alltså i 2,5 år!

Jag säger inte att det finns aspekter av detta som behöver utredas vidare, men varför lät man inte göra det redan då Miljömålsberedningen presenterade vårt förslag? Och varför plockar man inte ut de områden där regeringen redan idag kan agera för ökad samstämmighet för att uppnå våra klimatmål? Jag tänker på regeringens möjlighet att styra våra myndigheter och statliga företag med instruktioner, ägardirektiv och annan form av styrning. Jag tänker på styrningen av Vattenfall, SJs ägardirektiv (inte ensidig vinstmaximering), att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft, Skattemyndigheten underlätta för egen el, att Swedavia inte ska expandera Arlanda eller att Trafikverket ska planera infrastruktur utifrån våra klimatmål. Här skulle regeringen redan på nästa sammanträde se till att det hände något. Jag har tagit upp den här frågan flera gånger med regeringen och alltid är svaret att man vill utreda vidare. Varför?

Utredningar må vara viktigt, men det är handling som räddar klimatet.

Skarpaste kniven i lådan – klimatskatt på lastbilstransporter

Jag har just debatterat avståndsbaserad skatt på tunga transporter med finansminister Magdalena Andersson (S) Se debatten här. Det är märkligt, regeringen har själv föreslagit en sådan skatt, men de vägrar att lägga fram ett förslag. Förslaget arbetades fram under förra mandatperioden då regeringen hade ett formellt samarbete med Vänsterpartiet, nu då man har en ny samarbetskonstellation förhalar och försämrar man. En tydlig konsekvens av Januariavtalet.

Regeringen har presenterat promemorian En ny inriktning för beskattning av tung lastbilstrafik som förordade att en skatt skulle införas på lastbilstransporter. Denna skatt skulle kraftigt minska utsläppen från tunga transporter, minska trängseln på våra vägar, flytta över gods från väg till järnväg och sjöfart samt bringa större ordning bland den osunda konkurrens som idag finns inom åkerinäringen. Regeringens promemoria har remitterats med bifall inte bara från miljörörelsen utan också från myndigheter som Naturvårdsverket, Transportstyrelsen och Trafikanalys.

I en ny rapport från Svenska miljöinstitutet, IVL, ger stöd för regeringens linje. Forskarna har studerat effekten av olika styrmedel som påverkar godstransporterna. De kom fram till att en kilometerskatt/vägslitageavgift är den åtgärd som skulle ge den största minskningen av utsläpp.

Regeringen har lovat att återkomma med ett förslag till riksdagen på en kilometerskatt/vägslitageavgift. Ja, tanken var att förslaget skulle ha kommit redan innan valet 2018, något bland annat Per Bolund (MP) underströk maj 2018. Något sådant har inte skett. Varför? Kanske går svaret att hitta hos regeringens nya samarbetspartners, C och L? I Januariavtalets punkt 28 står det: ”Dagens eurovinjetteavgift för godstransporter ska behållas så länge som möjligt. Ett nytt miljöstyrande system ska utredas (Tillsätts våren 2019).” Eurovinjettsystemet innebär att en förhållandevis låg engångsavgift tas ut för lastbilarna baserad årsvis. Systemet är med andra ord tidsbaserat och, som konstateras i regeringens PM, har en svag klimatstyrning. Att hålla fast vid ett sådant system så länge som möjligt och att begrava skarpare åtgärder i nya utredningar är att medvetet tillåta en fortsatt lastbilsinfarkt med tillhörande trängsel och ökade utsläpp.

Vänsterpartiet har under lång tid förespråkat en avståndsbaserad skatt på tunga lastbilar. Det är orimligt att tågen ska behöva betala dyra banavgifter för varje kilometer de trafikerar på våra järnvägar utan att det finns en motsvarande avgift för lastbilarna. Vi subventionerar med andra ord miljöskadliga vägtransporter på bekostnad av tåg och sjöfart. Införandet av en skatt på lastbilstransporter skulle inte bara stimulera överflytt av gods från väg till hållbarare transportslag, en sådan beskattning skulle dessutom se till att svenska och utländska lastbilar skulle kunna beskattas på lika villkor och att myndigheter skulle ges bättre möjligheter att upptäcka den illegala lastbilstrafiken (det handlar om ca 100 000 utländska lastbilar, fler än de ca 90 000 svenska).

Regeringen har i praktiken redan ett färdigt förslag till avståndsbaserad beskattning av lastbilstransporterna. Det är fullt förenligt med dagens eurovinjettdirektiv. Den rådande klimatkrisen och den sociala dumpning som finns på våra motorvägar talar för att regeringen måste agera skyndsamt.

Regeringen kommer inte nå målet om att minska transportsektorns utsläpp med 70 procent till 2030. Det är hög tid att använda den skarpaste kniven i lådan. Lägg fram förslaget om en klimatskatt på tunga lastbilstransporter. Nu.

Sluta utred – ställ om

Idag har regeringen med stöd av C och L lagt fram sin klimatpolitiska handlingsplan för den här mandatperioden. Det är bra att man så tydligt trycker på att alla politikområden måste verka för att klimatmålen nås, men det är inget nytt. Det var vad vi enades om i miljömålsberedningen och som sedan stipulerades i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket. Lagen och ramverket klubbades av riksdagen redan juni 2017 och trädde sedan ikraft 1 januari 2018. Regeringen har med andra ord haft rätt gott om tid på att se till att alla politikområden ska dra åt samma håll.

Visst, det här är lite av en Atlantångare som ska vända, men bara en sån enkel sak som att ge våra myndigheter och gemensamt ägda bolag instruktioner att tydligt verka för att klimatmålen ska nås. Och likadant är det med en mängd andra områden. Regeringen vill exempelvis utreda s k konsumtionsbaserade utsläppsmål, d v s att även klimateffekten av vår konsumtion ska synliggöras och får mål och styrmedel så att de utsläppen minskar. Här hade regeringen kunna lägga fram förslag för minskad köttkonsumtion och satsningar på växtbaserad kost. Det är ett konkret exempel på hur utsläppen från vår (kött)konsumtion skulle kunna minska här och nu.

Jag hade också hoppats att regeringen skulle komma med skarpa förslag som förhindrade fortsatta investeringar i klimatskadlig verksamhet och en tydlig plan för hur klimatskadliga subventioner ska fasa ut. Men inget sådant har presenterats idag.

Det är också mycket bekymmersamt att regeringen fortsatt anser att det är acceptabelt med investeringar i nya motorvägar med ökad vägtrafik som konsekvens. Jag saknar inte minst kraftfulla åtgärder inom transportsektorn och åtgärder för ökad klimaträttvisa. Men det är mycket bra att regeringen äntligen insett att vi behöver en infrastrukturplanering som ska hålla sig inom våra klimatmål. Men detta behöver korrigeras redan i nuvarande planering. Vi behöver också åtgärder nu för billigare och utbyggd kollektivtrafik. Det är hög tid att stärka järnvägens konkurrenskraft med ökade investeringar och införa avståndsbaserad beskattning av lastbilstrafiken.

Regeringen har nu lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i handlingsplanen finns ingen beräkning för hur mycket utsläppen kommer att minska som en följd av planen (bekräftades av Isabella Lövin (MP) på presskonferensen idag). Det är märkligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

Det är också djupt frustrerande att regeringen idag inte har presenterat själva handlingsplanen, utan endast en promemoria och en debattartikel på DNdebatt. Handlingsplanen i form av en proposition ska vi, enligt uppgift, få imorgon till riksdagen. Ja, regeringen gör så här medvetet för att vi i opposition inte ska ha all relevant info. Det är ett oskick!

Uppdatering. Nu finns handlingsplanen, klicka här för att läsa.