Inför klimattoppmötet i Marrakech, COP22

I början av november inleds FNs klimattoppmöte, COP22, i Marrakech, Marocko. I morse hade vi överläggningar med ansvarig minister, Isabella Lövin om COP22. EU har tagit fram förslag till gemensam position i form av en resolution (som jag av sekretesskäl tyvärr inte får dela här). Men jag säga så mycket att den resolutionen räcker inte för att Sverige och EU ska vara tillräckligt pådrivande för att vi tar vårt historiska ansvar för våra utsläpp.

Jag lämnade därför för Vänsterpartiets räkning en s k avvikande mening. Vi anser följande:

* EUs mål om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 måste höjas till minst – 60 procent.

* Man verka för att den s k klimatfinansieringen till världens fattiga länder görs med nya och additionella medel, d v s att det inte tas pengar från ex vis biståndet.

* Formuleringarna kring tekniköverföring och kapacitetsuppbyggande till utvecklingsländer måste bli mycket tydligare. Hur ska det gå till. När? Vilken slags teknik avses? Kan man tänka sig undantag från dagens patent- och immaterialrättsregim för att underlätta tekniköverföringen? Svaren på de frågorna hänger tyvärr fortfarande i luften.

* Sverige borde tydligt avvisa formuleringar kring av kunna öka tillgodoräknandet av s k sänkor (skog och mark) som en del i uppfyllandet av sina minskningsåtaganden.

* Sverige borde presentera en egen position inför COP22 om vilka bidrag man har till de internationella klimatförhandlingarna, inte bara förlita sig på EUs ståndpunkt. Den svenska positionen behöver inte gå emot EU, bara komplettera och gå utöver.

Det finns mycket mer att säga om klimattoppmötet. Allt togs inte upp i vår avvikande mening på EU-nämnden. Det har delvis att göra med att regeringen också gör och säger flera bra saker, men mer måste göras.

En sak till, det är också högst otillfredsställande att flygets snabbt växande utsläpp inte finns med i klimatförhandlingarna. Nu sägs det att den frågan ska lösas på de pågående ICAO-förhandlingarna. Jag hoppas det, och tog upp frågan vid dagens möte. Men det finns stor risk för att ICAO landar på ett beslut som inte alls blir vad som krävs. Då måste Sverige driva på fortsatt i ICAO men också i andra sammanhang samt gå före på nationell nivå. Läs min fråga till regeringen om just detta.

 

 

Gruvindustrin, miljön och samhällsansvaret

Idag har vi debatterar och röstat om ett antal Vänsterpartiförslag om att göra svensk gruvdrift ekologiskt och socialt sett hållbarare. Dessvärre röstades våra förslag ned. Våra förslag baserades på Riksrevisionens rapport från i fjol om de ekonomiska risker som staten i dagsläget tar när man beviljar storskalig gruvbrytning utan krav på ekonomiska säkerheter. Läs deras rapport här (som pdf).

De förslag vi lade fram idag var följande:

  • Att det ska finnas en långsiktig branschfinansiering där bolagen betalar in pengar till en fond som ska kunna ombesörja miljösanering i händelse av oklarheter kring vilken aktör som ska ansvara för återställandet av gruvdrift.
  • Att det i Miljöbalken ska införas krav på ekonomisk säkerhet för de bolag som vill bedriva gruvdrift i Sverige. Om man inte kan  visa upp att man har tillräckligt med pengar i bolag eller ev dotterbolag för att återställa och sanera mark ska tillstånd för mineralbrytning ej beviljas.
  • Att Bergsstaten redan vid prospekteringsansökningar ska ställa liknande krav som ovan, d v s att pengar ska kunna avsättas för miljöarbete efter ev provborrning.
  • Att regeringen ser över regelverket för gruvnäringen i syfte i att åtgärda den internationellt sett minimala mineralavgift (gruvskatt) som vi har idag. Idag ligger den i Sverige på endast två promille, vilket är lägst i världen bland andra gruvnationer.

Betänkandet från Miljö- och jordbruksutskottet (som tyvärr avfärdade våra förslag med att ”arbete pågår hos regeringen” eller ”det är orealistiskt”) går att läsa här.

Här kan du se hela debatten. Jag går ut som förste talare. Missa inte heller replikerna.

Våra förslag som idag debatterades är inte allt vi föreslår på gruvområdet, utan endast det vi lagt fram med anledning av RiR-rapporten. Även om våra förslag inte blev bifallna är det i alla fall positivt att regeringen arbetar med flera av våra förslag, bl a en fond för branschfinansiering av miljösanering samt en höjning av mineralavgiften. Men man undrar varför det ska ta så lång tid? Vi vet ju redan vad som behövs!

Flyget, utsläppen, ICAO

Idag inleds internationella flygfartsorganets, ICAO, årsmötet. Man ska bland annat komma överens om hur flygets utsläpp ska begränsas. På bordet finns ett dåligt förslag om uppköp av krediter istället för verkliga utsläppsminskningar. Kommer Sverige verka för utsläppsminskningar på riktigt? Se min skriftliga fråga nedan till klimatminister Isabella Lövin.

Fråga 2016/17:43 Flygets utsläpp och förhandlingarna i ICAO
av Jens Holm (V) till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
Utsläppen från den internationella flygsektorn är troligen de snabbast växande utsläppen i världen räknat per sektor. Sedan 1990 har de ökat med mer än 70 procent. Hade flygsektorn varit ett land hade det varit världens sjunde största utsläppare. Även i Sverige växer utsläppen från vårt utrikesflygande snabbt, och dess klimatpåverkan är nu ungefär lika stor som de samlade utsläppen från Sveriges personbilar. Dessvärre har vi inga konkreta styrmedel för att minska dessa utsläpp.

Det var en besvikelse att Parisavtalet inte landade i något minskningsåtagande för det internationella flyget. I stället hänvisas det till det internationella luftfartsorganet ICAO. ICAO:s årsmöte inleds den 27 september i Montréal, Kanada. Där hoppas man kunna komma överens om åtgärder för att minska utsläppen från flyget. Men enligt medieuppgifter (bland annat Sveriges Radios Klotet) handlar huvudförslaget inte konkret om att minska utsläppen utan i stället om att kompensera de växande utsläppen med åtgärder i andra länder genom uppköp av krediter (på engelska offsetting). Risken är överhängande att det inte blir några konkreta minskningsmål eller skarpa åtgärder för att minska utsläppen från flygsektorn.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet följande:

Kommer Sverige att stödja ett förslag i ICAO som är baserat på uppköp av utsläppskrediter i stället för konkreta reduktionsmål och verkliga minskningsåtgärder?

Budget för 2017 – steg framåt

Regeringen och Vänsterpartiet har nu presenterat förslaget till statsbudget för 2017. På det hela taget är det en budget som tar steg i rätt riktning, men mycket mer skulle behöva göras. De extra tio miljarderna till Sveriges kommuner, mer pengar till skolan och annan välfärdsverksamhet, höjt bostadsbidrag, höjd sjukersättning och många andra bidragshöjningar som går till dem med minst plånbok, vissa skattehöjningar för höginkomsttagare, jämställdhetsmyndighet och överlag bra satsningar på jämställdhetsområdet är exempel på viktiga reformer som Vänsterpartiet varit med och drivit igenom. Rättvisan får också genomslag i budgeten genom ökade transfereringar från rik till fattig samt något höjda skatter för höginkomsttagare. Därmed är den snedvridande effekten av den borgerliga politiken över. Nu ökar inte klyftorna längre mellan rik och fattig och mellan män och kvinnor.

På miljö- och klimatområdet sticker följande satsningar ut som särskilt positiva, flera av dem bär också ett tydligt V-avtryck.

  • Ytterligare 100 miljoner kr till lokala klimatinvesteringar, det s k Klimatklivet. From 2017 totalt 700 milj kr/år.
  • Skydd av värdefull natur och åtgärder för värdefull natur (nationalparker, naturreservat, bättre underhåll av dessa m m). Ligger kvar på de höga nivåer som regeringen+V tidigare höjt dem till; ca 2,3 miljarder kr/år.
  • Investeringar i utbyggd järnväg och järnvägsunderhåll, totalt 8,7 miljarder kr fram till 2020, den absolut största andelen går till järnvägen.
  • Elbusspremie 100 milj kr/år.
  • Kraftig höjning av investeringsbidraget för solceller (ett åttafaldigande enligt Stefan Löfven, se sid 4).
  • Mer pengar till kemikaliearbetet genom ca 260 milj kr/år till Kemikalieinspektionen.
  • Ca 850 milj kr/år till miljösanering (dubbelt så mycket som borgerliga regeringar anslog).
  • Ungefär 1 miljard kr/år till det viktiga havsmiljöarbetet samt Havs- och vattenmyndigheten.
  • Stadsmiljöavtal för hållbarare stadsplanering och utbyggd kollektivtrafik 750-1000 milj kr/år (stegvis ökning).
  • 3R-center för färre djurförsök, 15 milj kr/år.

Det är inte helt lätt att få överblick över en statsbudget. Satsningar över tid blandas friskt med insatser för ett enda år. Ibland talar man om en höjning med si och så mycket, ibland om det totala anslaget. Ibland räknar man helt enkelt fel som när regeringen missade två miljarder i klimatsatsningar nyligen och var tvungna att korrigera detta.

Hur ska man få överblick? Det enklaste tycker jag är att titta på den s k utgiftsutvecklingen som finns i varje utgiftsområde (statsbudgeten har totalt 27 utgiftsområden). De flesta av de satsningar som rör klimat och miljö står att finna i  utgiftsområde 20 i budgeten (3R finns i UO23). På sid 14 i UO20 finns utgiftsutvecklingen för miljö- och klimatområdet (se nedan). Här ser man att de totala utgifterna för 2017 beräknas bli 7,633 miljarder kr. Hur mycket är då detta? Ja det kan jämföras med den borgerliga regeringens budget som år 2013 budgeterade 4,249 miljarder kr för samma område. Alltså, dagens regeringen lägger hela 80 procent mer på miljö- och klimatbudgeten än vad den borgerliga regeringen gjorde. Här om någonstans ser vi en glasklar skillnad mellan höger och vänster i politiken. Med S+MP+V får vi nästan dubbelt så stora miljö- och klimatinvesteringar som med de borgerliga. Det är inte illa!

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2017:

uo20_bp2017

Anslagen för miljö och klimat, UO20, budget för 2013 (borgerligt styre):

uo20_bp2013

 

Ett annat sätt att uttrycka klimatsatsningarna är att tala om anslagen fram till 2020 som då landar på totalt sett 12,9 miljarder kr enligt regeringen när de tillslut har räknat rätt.

Allt det här är bra. Men det behövs mycket mer. Vi behöver stora investeringar i vårt land för att ta oss ur massarbetslösheten, ta hand om alla nyanlända och inte minst ställa om till ett helt och hållet samhälle med ingen eller minimal klimat- och miljöpåverkan.

Gällande just denna budget återstår en sak att kommentera. Jag är förbryllad över att många av de riktigt stora reformerna kommer så sent, många efter 2018? Detta rör inte minst järnvägsinvesteringarna. Efter 2018 har redan valet varit och därför ökar osäkerheten i vad som blir av och inte. Dessutom måste en regering som verkligen tror på sin reformpolitik rulla ut den nu. Det är ingen ide att vänta. Vill man dessutom vinna valet 2018 behövs konkreta förändringar här och nu.

Vi i Vänsterpartiet får helt enkelt fortsätta att driva på för ökad rättvisa och större klimatansvar i regeringens budget. Och att det inte förslår att vänta till 2018, 2019, 2020…

 

Fortsatt oklart om skydd av skogen

Idag debatterade skogspolitik med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S). Hur vi kan få mer biologisk mångfald i skogen, skydda mer skog och hur skogsbruket i sig kan bli hållbarare. Den direkta anledningen till min debatt var att Bucht i somras sparkade utredaren Charlotta Riberdahl som hade till uppgift att föreslå förbättringar av skogsvårdslagstiftningen samt Buchts utspel om att s k arealbaserade mål inom skogen inte var så viktiga.

Bucht lovade att en ny utredare skulle komma på plats så snart som möjligt samt att tidsfristen, den sista mars 2017 skulle hållas. Han sa också att han förväntade sig att utredningen skulle leda till en förbättrad miljöhänsyn i skogsbruket. Gott så.

Men Sven-Erik Bucht tycktes överlag mycket tillfreds med hur skogsbruket bedrivs i dagens Sverige. Inte ett ord om naturskogen som snabbt skövlas, hotade värdekärnor, hur biologisk mångfald ersättas med en enfald av plantager av gran och tall liksom den stora frustration/sorg som många upplever när en hel skog från en dag till en annan har förvandlats till kalhygge. Bucht talade också om att Sverige redan idag skyddar 16 procent av skogen (en kraftigt uppblåst siffra, enligt mig) samt att han trodde att målet om att skydda ytterligare 150 000 hektar (formellt/statligt skydd) samt 200 000 hektar s k frivilliga avsättningar (sådana som skogsägarna själva bestämmer över) skulle räcka för att uppnå våra mål i enlighet med det s k Nagoyaavtalet och miljömålen.

Det sistnämnda är anmärkningsvärt. Målet om att skydda 150 000+200 000 hektar togs under den borgerliga regeringens tid trots protester från oss rödgröna (vi i V reserverade oss), men nu verkar socialdemokraten Sven-Erik Bucht vara nöjd med det blygsamma målet. Anmärkningsvärt, som sagt. Man ska komma ihåg att vi har över 23 miljoner hektar produktiv skogsmark i Sverige och att en knapp miljon av detta har ett formellt skydd (t ex som nationalpark eller naturreservat), så att skydda ytterligare 150 000 hektar är inte tillräckligt. De ytterligare 200 000 hektaren ska enligt förslaget vara frivilliga avsättningar, d v s skogsbolagen bestämmer i stort sett själva vilken mark de vill skydda och på vilket sätt. När jag frågade Bucht om han hade planer på att ställa kvar på dessa avsättningar (jag har förstått att det var just sådana förslag som utredaren Riberdahl på gång) ekade svaret tomt.

Sven-Erik Bucht påstod också att det var jag som hade sagt att han tyckte att arealbaserade mål var mindre viktiga, inte han. Det är väl bra om han nu står upp för att det är viktigt att när vi talar om skydd av skog talar i termer av arealer, d v s ytor som är mätbara både i omfång och innehåll. Men det var faktiskt Bucht själv som ifrågasatte areal/volymbaserade mål. Så här stod det i TT-intervjun från den 31 augusti i somras:

Landsbygdsminister Bucht tror också att ett mål ensidigt inriktat på att skydda så stora områden som möjligt är mindre bra.
– Jag tror att i diskussionen om hur man verkligen ska göra för att bevara rödlistade arter är inte volymskydd rätta svaret på alla frågor, i många andra fall måste det handla om att utveckla ny teknik, säger Bucht.

Ingen är gladare än jag om landsbygdsministern nu backar från den positionen och vill skydda mer skog. Men det är resultatet som räknas därför får vi fortsätta att trycka på för ett hållbarare skogsbruk och för ökat skydd.

Min interpellation kan läsas här.

Kenya

Är nu på väg hem från en knapp veckas studieresa i Kenya tillsammans med andra ledamöter från Miljö- och jordbruksutskottet. Vi har besökt FNs miljöprogram UNEP (som nu har en norsk gensekr, vänsterpolitikern Erik Solheim), träffat miljöpolitiker, bönder, en skola och sett en hel del djur i det vilda (zebror, gnuer, apor m m). Med några få undantag har alla vi mött påtalat hur klimatförändringarna här och nu påverkar deras livsförhållanden. Regnperioden kommer inte lika förutsägbart som tidigare, perioder av torka kan ödelägga skördar och alltfler människor måste fly från sina hus och hem.
Det råder ingen brist på kreativitet bland människor; småskaliga solcellsanläggningar sätts upp, bankernas dyra avgifter kan undvikas med mobilbetalsystemet M-Pesa, träd blandas med traditionella grödor för att ge skugga och extra inkomster. Men resurser och kunskap är en ständig bristvara. Hälften av Kenyas befolkning lever på under två dollar om dagen och en stor del har inte tillgång till elektricitet, rent vatten eller toaletter. Samtidigt har landet en ekonomisk och politisk elit som är snuskigt rika och struntar blankt i hur merparten av befolkningen lever.

Här är några av mina intryck:

Fattigdomen
Trots en stadig tillväxt på fem procent går det inte att komma ifrån det mest slående intrycket; fattigdomen. Slumområden, skräpsamlarna, försäljarna (som säljer allt från vackra hantverk till importerat krimskrams i varenda korsning), internflyktingarna, flyktingarna, undernäringen (t ex en del av barnen på skolan i Kisumu, som vi besökte, som inte äter lunch och därför blir trötta på eftermiddagen) eller barnen som spelar fotboll med en hemmagjord fotboll av tidningspapper ihopknutet med ett snöre). Man kan fråga sig vad det är för vits med ekonomisk tillväxt om den inte kommer de breda folklagren till del?

Rikedomen
Det var faktiskt länge sedan jag såg så många stora jeepar och överlag dyra bilar på ett och samma ställe som i stadsdelen Gigiri, norra Nairobi (där FN och många av ambassaderna ligger). De som är rika visar det utan omsvep. Fina hotell och restauranger är mycket lyxigare än fina hotell och restauranger hemma i Sverige. Det här landet måste bygga upp system som omfördelar från rik till fattig.

Naturen
I Kenya finns i praktiken alla Afrikas vilda djur såsom vi tänker oss dem; elefanter, zebror, noshörningar, flodhästar, lejon, giraffer, apor m m. Själv har jag sett zebror, gnuer, antiloper och olika sorters apor. Ofta finns det vilda nära inpå en. Precis söder om Nairobi finns en stor nationalpark med vilda djur. När jag joggade i morse Karuraskogen sprang aporna-vad-de-nu-heter (makaker kanske) över stigen eller satt bara uppe i träden och tittade ned på mig. Glädjande nog har kenyanerna förstått värdet av det vilda. Jakt är förbjudet i lag såvida det inte är för självförsvar och man håller överlag en hög profil för att bekämpa illegal jakt och handel med djur. Ekoturism är också en verksamhet som har växt stadigt (med reservation för de senaste åren då säkerhetsläget anses ha försämrats).

Klimatförändringen
Som jag nämnde ovan är klimatförändringen mycket påtaglig, med oregelbundna regnperioder och också perioder av hetta. Tidigare kom torkperioder i långa intervaller, t ex vart femte år, men de senaste åren har Kenya haft ihållande torka varje år. Hundratusentals människor har tvingats lämna landsbygden när de av klimatskäl inte längre kan leva kvar. När vi var vid sjön Naivasha (norr om Nairobi) berättade de om alla människor som nu försöker bosätta sig kring sjön i irreguljära bosättningar. I praktiken är de klimatflyktingar. År 2009 drabbades området av en kraftig torka och sjön sjunk med 4,5 meter. 2011 kom en ny och ännu värre torka som drabbade hela Kenya. I år har Kenya antagit sin, och Afrikas, första uttalade klimatlag; Climate Action Law. Den har främst fokus på hur Kenya ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat.

Folket
I Kenya samexisterar ett 40-tal olika folkgrupper med varandra och det finns mängder av olika lokala språk vid sidan av engelskan. Att vara kikuyu, kalenji, luo eller luhya är helt avgörande för identiteten. Swahilin och engelskan fungerar som enande språk, men annars talar man helst sitt lokala språk. Folkgruppstillhörighet är också avgörande för hur man röstar i valen. Hittills har politiken dominerats av den största folkgruppen, kikuyu, som också är den nuvarande presidenten Uhuru Kenyattas folktillhörighet. Jag hade inte förstått att ursprungsfolktillhörigheten var så påtaglig i detta land.

Trafiken
Nairobi med tre miljoner officiella invånare har ingen fungerande kollektivtrafik. Minibussarna matatus transporterar visserligen en betydande andel av invånarna, men systemet är uppsplittrat (ja, helt avreglerat, så bra funkar det…) och har långt ifrån den kapacitet som behövs. Tänk om nairobi hade gjort som New Delhi och byggt en rejäl tunnelbana eller somt ex Lima och Bogotá och åtminstone investerat i några effektiva BRT-busslinjer? Nu är trafiken en kaosartat inferno; farlig och extremt tidsödande.

Mobilen
Varför gå omvägen med fasta telefoner när man kan använda mobiltelefoner? Mobilen tycks också ha revolutionerat det kenyanska samhället. Har du en mobil kan du också vara ansluten till betalningssystemet M-Pesa (som kenyanerna uppfann långt innan vårt Swish och som dessutom är mycket mer omfattande), du kan lyssna på radio, ta foton, få information om var du bäst säljer dina frukter och grönsaker, var du kan ta ett påhugg och tjäna några tusen schilling extra etc. Mobilerna är helt enkelt allestädes närvarande. Ungefär 70 procent av invånarna ska ha tillgång till en mobil (om jag förstått statistiken korrekt), och det märks!

Kreativiteten
Nöden är ju uppfinningens moder, så även i Kenya. Trots minimala resurser imponeras jag av bonden som grävt diken och vattenkanaler för att bättre ta vara på bäckens vatten, bönderna som byggt drägliga hus av enkla naturmaterial, hur små solpaneler används till att ladda mobiler och lysa upp en annars kolmörk bostad, av hur matatuchaufförerna kryssar sig fram i den annars helt omöjliga trafiken, av kvinnorna som går ihop i sparkooperativ och hjälper varandra fram när samhället sviker, hur man använder hela delen av grödan, t ex kassavan (som människomat, djurfoder och bränsle), hur en lärare får 60 lågstadieelever att göra som man säger, hur man passar på att sova en timme i skuggan när inget annat händer, hur man använder mobilbetalsystemet M-Pesa och en massa annat. Här finns tveklöst en massa potential som borde skalas upp, koordineras och tas tillvara.

Kina
Kinas snabbt växande inflytande över landet är påtagligt. Det är kinesiska pengar som till 90 procent ska finansiera megaprojektet med den helt nya (och eg onödiga, när man redan har en som kan rustas upp) järnvägen från Mombasa till Nairobi och sedan vidare västerut. Det är också kinesiska företag och pengar som står för en stor del av andra infrastrukturprojekt i landet. När man får visitkort från funktionärer för East African Community (Östafrikas motsvarighet till EU) i Kisumu står det på kinesiska på baksidan, när en film automatiskt går igång i vår minibuss (som f ö är av kinesiskt märke) rullar Kung fu Panda igång (på kinesiska), i lobbyn på de flotta hotellen i Nairobi CBD (city) trängs kinesiska affärsmän med kenyanska. I Kenya finns en stor oro för att kineserna sakta håller på att ta över landet, men också för att många av de utlovade projekten inte kommer att bli av eller kommer utföras på ett undermåligt sätt.

Möjligheterna
Kenya, liksom många andra utvecklingsländer har fantastiska möjligheter att skapa bättre liv för sina medborgare. Men det är några fundamentala saker som behövs, ex vis:
* Radikal omfördelning från rik till fattig.
* Korruption och dysfunktionell byråkrati måste bort. Det här låter sig lätt sägas, men är förstås svårare i praktiken. Man kan börja med att halvera politikerna löner (de tjänar mer än vad vi gör i riksdagen, något bidrag till ”tjänstebil” och andra förmåner har vi inte heller i riksdagen, men det finns här).
* Lyft jordbruket. Så gott som alla starka och diversifierade ekonomier har utvecklas från jordbruket. Det är när bönderna får upp produktiviteten så att de producerar inte bara för sig själva, utan för försäljning på en marknad som landet kommer att lyftas. Pengar blir över och barnen kan gå inte bara i grundskola utan också till högre studier. Jordbruksvarorna kan förädlas i enkla industrier (jordnötter -> jordnötssmör, kakaobönor -> chokladkakor, sockerrör -> etanol), industrier som lägger grunden för mer utvecklade verksamheter. Även om Kenya är mer industrialiserat än sina grannar är det i grunden ett ruralt land där merparten av befolkningen lever av vad jorden producerar. Jag tror inte på agribusinesmodellen med patenterade grödor från USA och Europa, GMO, storskaliga bevattningsanläggningar, cash-crops för export o s v. Börja i det lokala, gärna växtförädling, men på grödor som man vet fungerar lokalt, se till att alla får tillgång till bevattningen, export kan vara bra, men varför ett sådant ensidigt fokus (och hur påverkar t ex storskaliga blomsterodlingar miljön och det lokala lantbruket?). Här finns det enormt mycket att göra. Jag imponerades av det jag såg av VI-skogens arbete där i bästa agri-forestryanda integrerar trädplanteringar med småskaligt jordbruk utifrån de lokala förutsättningarna. Jag är mer skeptiskt till storskaliga agribusinessprojekt som ”Alliance for a green revolution in Africa” (som olyckligtvis också får stöd av svenska biståndspengar). Kanske är det någonstans mellan det småskaliga och agribusiness lösningen finns för ett land som Kenya?
* Hållbara och långsiktiga investeringar. Det är bra om företag investerar, men det måste göras med respekt för landet och dess invånare. Här är det helt avgörande hur framtida handelsavtal och internationellt samarbete utformas. De strafftullar som finns i det s k EPA-avtalet som Kenya ska sluta med EU måste bort. Det är inte OK att EU och USA (och andra rika ekonomier) fortsätter att subventionera sina jordbruk (och en del andra verksamheter) samtidigt som man ställer krav på Kenya och andra utvecklingsländer att man ska avreglera.
* Bort med nykolonialismen. Kenya och andra afrikanska länder var kolonier långt in på 1960- och 1970-talet (Kenya blev fritt 1963). I Sydafrika rådde apartheid ända in till 1994. Formellt är den koloniala epoken över, men i praktiken finns mönstren kvar. Kan vi européer anstränga oss lite mer för att komma ur våra koloniala bubblor? Måste man spendera en stor del av sin tid i gated communities bakom höga murar och elstängsel? Kan alla som verkar i utvecklingsländer verka lite mer aktivt för att bryta de nykoloniala strukturerna? Jag tror inte alltid vi ser bjälken i vårt eget öga, kanske särskilt vi som kommer från ett land som – i princip – inte haft kolonier, men ändå varit djupt insyltade. Läs t ex Den trägne odlaren av John le Carré (el se filmen). Råder man bot på de här strukturerna kommer också internationellt samarbete; bistånd, utländska investeringar m m underlättas.
* Se och agera mot klimatförändringen. Effekterna av en allt hetare värld är en realitet i Afrika söder om Sahara. Vi i den industrialiserade världen måste ta ansvar för våra historiska utsläpp och minska dessa kraftigt. En del i detta handlar också om att hjälpa utvecklingsländer, som Kenya, att inte göra om våra misstag. Här kan vi hjälpa till med att sprida den bästa tekniken och andra lösningar för att utsläppen inte ska växa till våra nivåer.

Det finns med andra ord en del att jobba med. Det finns hopp för Kenya och Afrika.