Det är du och jag som betalar för djurfabrikerna

Förorenaren betalar, väl? Nej, inte om du bedriver storskalig djuruppfödning, plågar djur och utsätter tusentals för smittorisk. Då är det DU och JAG som får slanta upp. Rimligt? Läs min senaste text i Syre där eller nedan.

Det är du och jag som betalar för djurfabrikerna
Syre, 2023-01-25

Häromveckan cyklade jag mot rött. Jag blev invinkad av polis och erkände snart min förseelse. Det blev en bot på 1 500 kronor. Det sved i plånboken, men gör man fel får man ta konsekvenserna. Så, tänkte jag iallafall.
Men plågar du djur och utsätter tusentals människor för fara, då blir det inga konsekvenser, tvärtom, du får all hjälp från staten. Det händer gång på gång. Nu senast handlade det om äggproducenten Cedergrens i Mönsterås. På grund av risk för salmonella måste 165 000 hönor avlivas där. Det var tyvärr ingen enskild händelse, utan en logiskt följd av hur Sveriges största äggproducent behandlar djur, nämligen som produktionsenheter som ska inbringa största möjliga profit.

Den här gången handlade det om salmonella. För två år sedan grasserade fågelinfluensan och över två miljoner fjäderfän avlivades på ett flertal djurfabriker i Sverige, däribland nämnda Cedergrens. Tidigare skäl till massavlivning av djur har varit svinpest, corona och galna kosjukan. Gemensamt för dessa farsoter är att de har sin grund i vårt sätt att föda upp, transportera och masslakta djur. Vi gör det i fabriker där tusentals djurindivider trängs med varandra. Smittas en individ är snart hela besättningen smittad.

Att djurfabrikerna är oetiska från ett djurperspektiv är inte svårt att lista ut. De är så långt i från djurens naturliga beteende man kan komma. Djurfabrikerna konsumerar också enorma mängder resurser i form av foder, vatten, läkemedel och energi. Men det vi talat för lite om är den stora risk som djurfabrikerna utsätter våra samhällen för.

Under pandemin avlivades alla minkar i Sverige. Varför? Jo, coronavirus hade redan muterat från minkfarmar till människor och de kvarvarande farmerna var latenta pandemihärdar. Fram till nyligen rådde utegångsförbud för fjäderfä i södra Sverige. Varför? Jo, för att risken för spridning av fågelinfluensa var påtaglig.

Djurfabrikerna leder till stort lidande för djuren och är gigantiska resursförstörare, det blir alltfler överens om. Men hur många talar om att det är samhällskollektivet som rycker in när nästa smitthärd uppstår? Det är nämligen vi skattebetalare som finansierar avlivning, sanering, produktionsbortfall och s k förlorat djurvärde där djurbesättningar avlivas på djurfabriker. När fågelinfluensan härjade bekostade staten massavlivning för 340 miljoner kronor. Avlivandet av minkarna slutade i en nota på 60 miljoner kronor för skattebetalarna. Vad salmonellautbrottet kommer att landa på är ännu oklart. Det enda vi vet säkert är att det är DU och JAG som får betala.

Att förorenaren ska betala är en grundprincip i svensk förvaltning. Men förorenar du bara tillräckligt mycket behöver du inte betala en spänn. Djurfabrikerna har sitt stöd i epizootilagen (1999:657) som säger att det är staten som ska ta hela kostnaden. Hur rimligt är det? Borde inte djurindustrierna få bära sina egna kostnader?

Köttet må vara billigt där det ligger i charkdisken, men det verkliga priset för djurfabrikerna är högt. Och det priset betalar vi alla; köttätare som vegan, gammal som ung.

Trafikboten, den sved, men det var bara att slanta upp. Varför ska det inte svida för dem som sprider smittor och plågar djur?

Jens Holm

Tumme upp
Jogga med dubbskor. Ingen risk för halka.

Tumme ned
En dansk fjant som bränner Koranen. Kan vi bara ignorera?

Privatiseringarna leder till svällande byråkrati

Läs min senaste krönika i Flamman, hos Flamman eller nedan.

Privatiseringarna leder till svällande byråkrati
Flamman, 2023-01-17

Privatiseringar drivs ofta igenom med argumentet att marknaden kan göra jobbet effektivare än det offentliga, och att vi därmed slipper stora byråkratiska organisationer. Men i själva verket är det tvärtom. Region Stockholm och Västra Götaland har nyligen inrättat egna enheter som enbart ska verka för kontroll av vårdbolag och läkare så att de inte fifflar bort skattepengarna. Den tidigare S-regeringen fattade beslut om att inrätta en helt ny myndighet med uppdrag att arbeta mot fusk inom välfärdssystemet.

Det här är exempel på vad filosofen Jonna Bornemark kallar ”förpappring”. När vinstintresset släpps in i det som är offentligt finansierat kommer också fuskarna och bedragarna. För att det ska förhindras måste kontrollen öka och därmed byråkratin. Den byråkrati som privatiseringen skulle bryta ned uppstår i stället i en annan ände.

Fråga vem som helst som arbetar inom vård och skola och de kan hålla föreläsningar om den ökade förpappringen. Problemet är likartat inom infrastrukturen, det område jag arbetat inom de senaste fyra åren. Tidigare regeringar har avreglerat så mycket att statliga Trafikverket i dag inte underhåller en meter av väg eller järnväg i egen regi. Allt är utlagt på bolag. Pajar en järnvägsväxel eller behöver en mutter dras fast, då är det inte som tidigare Trafikverket/Vägverket/Banverket som rycker ut utan ett upphandlat bolag.

Sverige har i dag världens mest avreglerade underhåll av infrastrukturen, men långt ifrån det mest effektiva. Riksrevisionen konstaterar i sin senaste rapport att järnvägsunderhållet i snitt blir drygt 70 procent dyrare än det pris som uppgivits i upphandlingen. Den marknad som skulle uppstå vid avregleringen av järnvägsunderhållet har uteblivit. En stor del av de 30 miljarder som staten årligen lägger på väg- och järnvägsunderhåll går till dyr byråkrati i stället för att täppa till potthål och laga järnvägsräls. Offentliga upphandlingar, kontraktsuppföljningar och att hantera överklaganden tar tid och kostar pengar. Den tidigare infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) gav en myndighet (Transportstyrelsen) i uppdrag att kontrollera en annan myndighet (Trafikverket) för att den skulle göra effektivare upphandlingar av infrastrukturunderhållet. Men oavsett hur mycket han staplade myndigheter på varandra blev inte järnvägsunderhållet effektivare. Att leka marknad med det som borde vara ett naturligt monopol är dyrt och ineffektivt.

Och nu är det dags igen. Partierna överträffar därför varandra i satsningar på elektrifiering av transportsektorn. Men det är inte ägaren av vägarna – Trafikverket/staten – som ska ansvara för laddinfrastrukturen, utan ett plotter av företag som med statliga pengar ska placera ut laddstolpar där det passar dem bäst. Var och en med sitt eget unika betalsystem. Allt till elbilistens förbannelse som måste köra omkring med en uppsjö av laddbrickor och appar för att kunna ladda bilen. I glesbygd vill ingen eller få sätta upp laddstolpar. Regeringens lösning: ännu mer pengar till bolagen. En annan lösning hade varit att se laddinfrastrukturen som en del av vägen, på samma sätt om belysning och mitträcken. Alltså, något som staten bygger ut och äger i egen regi.

Slimmade effektiva organisationer? Glöm det. Privatiseringar och avregleringar ger oss svällande byråkratier.

Och kom ihåg: ordet privatisering härstammar från latinets privare, som betyder beröva. Privatiseringen har berövat oss rådigheten över det som vi naturligt borde äga och driva gemensamt. Det är kontentan av decennier av högerpolitik och en slapphänt socialdemokrati.

Jens Holm

Med ett Sverigekort får alla bättre kollektivtrafik

Läs min senaste krönika i Syre, nedan eller hos Syre.

Med ett Sverigekort får alla bättre kollektivtrafik
Syre, 2023-01-14

Utan en välfungerande kollektivtrafik kommer det att vara omöjligt att nå klimatmålen. Dessutom borde möjligheten att ta sig till och från jobb, skola och fritidsaktiviteter vara en grundläggande rättighet på samma sätt som utbildning och sjukvård. Men ändå behandlas kollektivt resande allt mer som vilken kommersiell tjänst som helst.
Sedan 1995 har priset på att resa kollektivt ökat fyra gånger mer än den allmänna prisökningen, mer än att resa med egen bil. Det har talats mycket om bensinuppror, men är det någonstans vi skulle behöva ett uppror så är det för billigare och bättre kollektivtrafik.

Men det finns en uppenbar risk att vi får rakt motsatt utveckling. Pandemin slog stenhårt mot kollektivtrafiken, då vi uppmanades att inte resa kollektivt. Sveriges 21 regioner har tappat 17 miljarder kronor från kollektivtrafiken under pandemin, och regeringen har bara kompenserat för en tredjedel av det tappet.

Om inget drastiskt görs kommer vi snart få se ännu högre biljettpriser eller indragna turer. Av såväl sociala som miljömässiga skäl borde vi göra allt vi kan för att undvika det. Jag har ett förslag; Gör som Tyskland och inför ett Sverigekort. Till våren kommer kommer tyskarna att kunna resa obegränsat i både den lokala och regionala kollektivtrafiken för 500 kronor i månaden. Detta efter ett gemensamt beslut av tyska regeringen och de regionala delstaterna.

I Tyskland kallar man detta Deutschlandticket, och det är en fortsättning på den populära 9-eurosbiljetten som gällde i somras då man kunde resa obegränsat i kollektivtrafiken för nio euro i månaden. Nu permanentas alltså detta, men till en något högre kostnad.

Vi borde göra nåt liknande. Med ett Sverigekort för en femhundring (billigare eller gratis för barn och unga) skulle vi kunna resa obegränsat i all kollektivtrafik i hela landet. Jämfört med i dag skulle ett Sverigekort innebära avsevärt mycket billigare kollektivtrafik för alla i hela landet.

Därutöver skulle vi få ett enkelt och lättöverskådligt system. Istället för 21 olika system med en uppsjö av olika taxor skulle vi få ett kort som skulle fungera likadant i hela landet. Den tillfälliga besökaren i Stockholm eller Malmö skulle inte behöva ladda ned nya appar eller detaljstudera den nya regionens biljettsystem utan bara enkelt resa vidare med sitt Sverigekort.

Kostnaden för Sverigekortet skulle som tidigare finansieras från regionskatten samt med ett extra statligt anslag för att kompensera för de minskade biljettintäkterna. Stora effektivitetsvinster skulle göras med ett nationellt enhetligt biljettsystem i hela landet. Ett Sverigekort skulle sannolikt locka till sig många nya resenärer när det skulle bli det överlägset billigaste och enklaste sättet att resa på.

Ett nationellt biljettsystem för kollektivtrafiken utreddes för ett par år sedan, men vare sig den tidigare S-regeringen eller den nya har lyckats införa detta. Med ett Sverigekort skulle det gå geschwint, som tyskarna skulle säga.

Tänk att ta bussen i Umeå eller Sundsvall, t-banan i Stockholm, spårvagnen i Norrköping eller spårvägen i Lund med ett och samma kort. Inget krångel och allt till ett mycket överkomligt pris. I Tyskland kallar man Tysklandsbiljetten för den största biljettreformen någonsin, och den presenteras som en lika mycket social som klimatmässig reform. Låt inte Sverige vara sämre. Med ett Sverigekort öppnar vi kollektivtrafiken för fler och ger alla möjligheten till ett hållbart resande.

Jens Holm

Tumme upp:
Det entydiga fördömandet av högernationalisternas kuppförsök i Brasilien.

Tumme ned:
Regeringens krypande för Erdogan. Sluta genast!

Varför ska vi betala för djurindustrierna?

Det är DU och JAG som betalar det höga priset för djurfabrikerna. Nu ska 165 000 hönor avlivas hos en äggproducent i södra Sverige pga risk för salmonella. För två år sedan grasserade fågelinfluensan och över två miljoner fjäderfä avlivades bara i Sverige. Det är leder till ett stort lidande för djuren och resursförstörelse, men det kostar också samhället stora summor. Det är nämligen vi skattebetalare som finansierar avlivning, sanering, produktionsbortfall och s k förlorat djurvärde. Senast kostade det samhället 340 miljoner kronor, enligt en uträkning som riksdagens utredningstjänst gjorde för min räkning. Vad notan slutar på den här gången är ännu oklart.

Det billiga köttet, mjölken och äggen har ett högt pris för djur, miljö och samhället. Borde inte djurindustrierna få bära sina egna kostnader?

Vi lever i en mardröm av sopor

Jag skriver i Flamman om varför vi behöver en konsumentpolitik från vänster. Läs texten nedan eller hos Flamman.

Vi lever i en mardröm av sopor
Flamman, 2022-12-28

Hörlurarna som glappar, glödlampan som flimrar, bredbandet som kommer och går, elcykelns motorkrångel och tågbiljetter som ska returneras. Det är några exempel på min tids senaste konsumentstress. Skulle jag skriva en ny bok skulle den nog heta ”Mitt liv som konsument”, eller ”Den motvillige konsumenten”. För roligt är det inte att ha grejer som inte funkar, felsöka, försöka reparera och sedan gå tillbaka till butiken och gnälla. I butiken möts jag förvisso nästan alltid av ett glatt; ”jamen då får du en ny”. Det gör liksom inte situationen bättre när jag försöker reducera mitt konsumerande till enbart det nödvändiga.

När jag intervjuade den gamla vänsterledaren CH Hermansson innan han gick bort frågade jag vilket politikområde han ansåg att vänstern kunde bli bättre på. Lite oväntat svarade han konsumentpolitik. ”Det saknas en stark konsumentrörelse i Sverige”, sade han och jag vill minnas att han menade att det var vänsterns roll att se till att en sådan byggdes upp.

Men konsumentpolitik har ofta setts ned på från vänsterhåll. Jag förstår varför. Jag vill helst förtränga att vi lever i ett masskonsumtionssamhälle och att det vi köper förvärrar klimatkris och utarmar våra ekosystem samtidigt som pengarna hamnar hos ett fåtal monopolföretag som skär guld med täljkniv. Och vad ska en konsumentrörelse syssla med egentligen? Ge oss lägre priser, längre öppettider, fler prylar att shoppa… Det skulle ju inte lösa något.

Jag tror att CH snarare ville se en rörelse som verkade för en tydlig reglering av konsumtionssamhället. Det går att uppnå genom antingen skarpare lagstiftning eller krav på standardisering av det som sätts ut på marknaden. Bara genom att förlänga garantitider och ställa krav på utbytbara delar på elektronikprodukter skulle affärsidén billigt och dåligt försvinna från elektronikmarknaden.

I samma veva skulle så kallat planerat åldrande förbjudas. Det är oklart i vilken utsträckning det tillämpas, men är det inte märkligt att vissa saker slutar fungera bara en kort tid efter att garantitiden har löpt ut?

I dag är engångsförpackningar normen. Det har lett till sopberg av flaskor, burkar, plastpåsar och annat. Trots att vi svenskar är duktiga på att källsortera vet vi att mycket av förpackningarna måste brännas. Det finns helt enkelt för mycket olika material som blandas med varandra, vilket försvårar återvinningen. Det här må vara en julafton för tillverkarna, men för oss andra är det en mardröm av sopor. Även det här problemet skulle kunna lösas med en tydlig reglering med syftet att förpackningar som inte kan återvinnas/återanvändas inte längre ska tillåtas. Och, varför bara pant på vissa burkar och flaskor, varför inte pant på alla förpackningar? Får du fem kronor tillbaka för lunchlådan eller tre för muggen kommer de också att lämnas tillbaka.

Farliga kemikalier ska förstås bort från alla produkter, och här kan vi i Sverige inte vänta på EU. Lås oss gå före och få bort bisfenoler och ftalater. Det skulle gynna både miljön och arbetarna i kemikalieindustrin.

Och då har jag inte kommit till reklamen, som nu koloniserar allt större territorier av vår tillvaro. I Sverige fattade vi tidigt galoppen och förbjöd alkohol- och tobaksreklam liksom införde andra begränsningar för marknadsföring. På grund av EU och kapitalets globalisering har reklamrestriktionerna luckrats upp, men läget är ändå bättre än i de flesta andra jämförbara länder. Vi vet att det är de med lägst utbildning och barn som är mest mottagliga för reklamen. Vänsterns uppgift måste vara att skydda dessa grupper.

En konsumentpolitik från vänster skulle kunna ställa krav på tydligare regleringar av allt som sätts ut på marknaden så att resurspåverkan och klimatutsläpp minimeras. Det skulle inte bara gynna miljön, utan också arbetare inom industrin och folk i tredje världen som i dag utsätts för masskonsumtionssamhällets kemikalier och elektronikskrot. Med en konsumentpolitik från vänster skulle vi dessutom slippa känna oss som lurade individer i shoppinggallerian. Det handlar om en politik som inser i vilket samhälle vi lever, men med en strategi för att förändra.

Ja, det är nog vad jag helst hade velat hitta under granen.

Jens Holm

Politikens brist på ansvar för djuren

Jag skriver i Syre om varför djurparkerna borde stängas. Läs nedan eller hos Syre.

Politikens brist på ansvar för djuren
Syre, 2022-12-24

Med all rätt har en massiv vrede väckts mot Furuviks djurpark och dödandet av fyra schimpanser som försökte fly fångenskapen. Furuvik hävdar att det inte skulle ha gått att skjuta schimpanserna med bedövningspilar eftersom djuren omedelbart skulle ha dragit ut pilarna. De hade med andra ord agerat ungefär som du och jag, och de hade de gjort eftersom schimpanser har mer gemensamt med oss människor än vad som avviker. Schimpanser är intelligenta djur som kommunicerar med tecken och är på en intelligensnivå motsvarande ett människobarn. Framför allt är de kännande individer som borde ha rätt till goda liv i en naturlig miljö. Något sådant erbjuds inte i en bur på en djurpark.

Jag välkomnar kritiken mot Furuviks djurpark. Förhoppningsvis kan den växa till ett bredare avståndstagande mot hela fenomenet djurparker. Djurparker är ett av de yttersta uttrycken för människans självpåtagna överordning över andra djur. Visst finns det mycket som bara vi människor kan sköta i ett samhälle, men vad ger oss rätten att spärra in vilda och delvis självmedvetna djur i burar och hägn?

Det hävdas ofta att vi behöver djurparkerna för att vi ska lära oss mer om de vilda djuren. Men vad är det vi lär oss egentligen? Att vi kan stänga in annars intelligenta varelser i små utrymmen? Och utrymmena är små för annars skulle det inte gå att kombinera Furuvik, Skansen eller Kolmården med massbesök. Och massbesök behövs för att djurparkerna ska gå runt ekonomiskt. Till syvende och sist är det business vi snackar om, ingen välgörenhet.

Djuren finns där för att djurparksbolagen vill tjäna pengar på dem. Punkt.

Som Astrid Pleijel skrev tidigare i den här tidningen har vi alla ett val att undvika såväl djurparker som att äta animalier. Jag hoppas fler gör sådana avståndstaganden efter dödandet av schimpanserna. Men vi har också ett val att rösta fram politiker som lagstiftar så att djurförtryck överhuvudtaget inte är ett alternativ. Dessvärre är dagens olika politiska alternativ en bra bit från den möjligheten. I boken Alla mot djuren (h:ström, 2021) gör författaren Pelle Strindlund en näst intill heltäckande genomgång av de politiska ideologiernas förhållningssätt till djuren. Det är en hård men rättvis dom; ingen av de moderna ideologierna har ännu lyckats inkludera djuren som ett subjekt med grundläggande rättigheter även om det går att hitta en del hoppfulla initiativ här och där.

Men politik är dynamisk materia. Det som var liberalism eller socialism i går behöver nödvändigtvis inte vara detsamma i dag. För två decennier sedan var det få partier i Sverige som betecknade sig som uttalat feministiska, i dag verkar alla utom SD ha omfamnat begreppet, även om det är långt kvar tills vi får en feministisk politik på allvar. Jag tror på en liknande utveckling vad det gäller djurrätten. Det finns inget parti i dag som koketterar med att djur ska fara illa, ändå är det det som blir konsekvensen av att tillåta storskalig animalieproduktion, pälsdjuruppfödning, transporter och djurparker.

Det här måste ändras på. Säger politikerna att djur ska ha det bra måste de också kunna dra de logiska konsekvenserna av detta. Moderna politiker av i dag måste placera djurutnyttjandet där det hör hämma, på historiens skräphög. Därefter får de dra slutsatserna och reglera bort missförhållande efter missförhållande. Låt oss börja med att förbjuda djurparkerna.

Jens Holm

Tumme upp
Tyskland inför enhetstaxa i kollektivtrafiken till våren med den så kallade Tysklandsbiljetten.

Tumme ned
Svenskt EU-ordförandeskap 2023 med sänkta klimatambitioner. Skämmigt.

Tillväxt eller nedväxt – måste vi välja?

Jag skriver i Syre. Läs min text där eller nedan.

Tillväxt eller nedväxt – måste vi välja?
Syre, 2022-12-07

Vilken ekonomisk modell kan rädda klimatet? Minskad tillväxt så att vi hamnar inom naturens ramar? Eller någon form av grön tillväxt så att de nödvändiga klimatinvesteringarna kan göras? Det är en av de centrala frågorna i humanekologen Rikard Warlenius purfärska och superintressanta bok ”Klimatet, tillväxten och kapitalismen” (Verbal, 2022). Läsarna av den här tidningen är nog snabba att hålla med mig i att tillväxt som begrepp är tämligen oanvändbart för alla som vill rädda klimatet. Går en oljetanker på grund i Östersjön vore det förstås helt förödande för allt marint liv, men för tillväxten vore grundstötningen något bra eftersom det skulle få fart på den ekonomiska aktiviteten.

Så, vi väljer nedväxten. Eller?

Rikard Warlenius, själv kritiker av konceptet evig tillväxt, synar nedväxten i sömmarna. Minskar vi totalt den ekonomiska aktiviteten minskar också utsläppen. Det såg vi under finanskrisen 2008 och nu senast under pandemin. Så, vad händer om nedväxt används som huvudsaklig strategi för att minska utsläppen? I mitten av boken gör Warlenius det som få nedväxtanhängare tidigare gjort, nämligen kvantifierar de ekonomiska konsekvenserna av en nedväxt inom klimatets ram. Han utgår från IPCCs antagande om en årlig utsläppsminskningstakt på 7 procent fram till 2050, då behöver den ekonomiska aktiviteten, d v s BNP, minska med hela 89 procent. En så stor krympning av ekonomin skulle innebära att vi i Sverige skulle ha en tiondel så mycket att leva på som idag. Än svårare skulle det bli för utvecklingsländer som skulle behöva krympa sin ekonomi lika mycket, d v s i praktiken ned till nästan ingenting alls. För att undvika det skulle Sverige och andra rika länder behöva krympa sina ekonomier ytterligare, något som skulle vara mycket svårt att vinna gehör för.

I det perspektivet framstår nedväxt som klimatstrategi både politiskt och fördelningsmässigt som en återvändsgränd. Men det är också evig tillväxt. Att bara låta ekonomin växa i förhoppningen om att även klimatomställningen kommer att få en bit av den växande kakan är som att släcka en eld med bensin. Det kommer bara att ta oss ännu längre in i klimatkatastrofen.

Bättre vore att komma ifrån uppdelningen mellan tillväxt och nedväxt och snarare titta på innehållet i ekonomin. Rikard Warlenius utgår från att någon form av ekonomisk aktivitet är nödvändig både för klimatomställningen och för att skapa en välfärd åt alla, men att en ständigt växande ekonomi inte är något självändamål. Kan vi skapa en ekonomi fri från fossila bränseln blir frågan om en växande ekonomi eller inte mindre relevant ur ett klimatperspektiv.

Att göra oss fria från det fossila är förstås svårt, men genom en kraftfull statlig styrning är det fullt möjligt, menar Warlenius. Det sägs att det finns få användbara exempel på hur en sådan styrning skulle gå till. Men är det så?

Är inte den just avklingade pandemin ett bra exempel på kraftfullt offentligt agerande för att avvärja ett yttre hot? Många fel begicks förstås under pandemin, men vem hade kunnat vänta sig flygplan på marken, hemarbetet, vaccin som togs fram i rekordfart och att regering och riksdagen skulle fatta beslut om över 400 miljarder kronor i coronainsatser?

Sett i det ljuset är det förstås inte omöjligt att lagstifta bort fossil energi och drivmedel. Sedan får vissa delar av ekonomin gärna växa; tjänster, hållbara livsmedel, förnybar energi, kollektivtrafik och kultur. Andra delar hamnar på nedväxt; slit- och slängkommers, onödiga transporter, kött och förstås fossil energi.

En generell nedväxt är lika ohållbart som en generell tillväxt. Låt oss istället tala om vad i ekonomin som ska bort och vad som ska växa.

Jens Holm

Tumme upp
Äntligen vinter med minusgrader

Tumme ned
En lätt känsla av skam när jag tittar på fotbolls-VM


Vem går i täten för den rättvisa omställningen?

Skriver i Flamman om den rättvisa klimatomställningen som delvis kommer underifrån.

Vem går i täten för den rättvisa omställningen?
Flamman, 2022-12-01
Klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheik är över. Som vid tidigare toppmöten krävde utvecklingsländerna pengar och ny teknik för att avvärja den värsta effekten av klimatkrisen, de rika länderna – inklusive Sverige – håller emot. På så sätt är det ett plågsamt skådespel att följa och en illustration av vår orättvisa världsordning. Inte blir det bättre av att Sverige till det här toppmötet deltar mer tomhänt än någonsin. Den nya klimatministern Romina Pourmokhtari (L) vinner ingen trovärdighet hos sina klimatkollegor med det neddragna biståndet och den stympade miljö- och klimatbudgeten. 

Tyvärr är Sverige inget undantag. Det är i dag allt svårare att hitta hoppfulla tecken inom klimatpolitiken. Men om vi släpper minister-förhandlingarna i Egypten och blickar mot det lokala ser vi att det händer saker. Under pandemin byggdes en underifrånrörelse upp med syfte att utnyttja det momentum som krisen skapat. Städer som Bogotá, Mexiko City, London, Barcelona och Paris utnyttjade nedstängningar och öde gator för att bygga hållbara och inkluderande städer. Tillfälliga cykelbanor, grönområden och uteserveringar på tidigare avstängda gator har nu blivit permanenta. Utrymme för bilar har successivt ersatts med plats för fotgängare och cyklister. 

Paris har under den socialdemokratiska borgmästaren Anne Hidalgo gått längst med det nya planeringsverktyget ”15 minuters-staden”, där all relevant samhällsservice ska kunna nås inom max 15 minuters gång- eller cykelfärd. Två tredjedelar av alla bilparkeringsplatser ska bort och nio helt nya cykelstråk från förorterna in till centrala Paris håller på att färdigställas. I den franska huvudstaden ska framtidens pendling ske med cykel och kollektivtrafik.  

I Kina är det lokalt tryck på bättre luftkvalitet som gjort att kolkraftverk – åtminstone innan energikrisen – stängts ned i ett tempo som ingen tidigare kunnat vänta sig. Den sydkinesiska tolvmiljonersstaden Shenzhen väntade inte på nationella beslut om att fasa ut fossilfordon, utan har själv sedan 2017 förbjudit alla fossilt drivna bussar och taxibilar. Nu rullar 16 000 elbussar och 22 000 eltaxibilar på gatorna i världens största försök att elektrifiera transportsektorn. 

Närmare 100 större städer i världen har gått ihop i samarbetet C40 för att skapa hållbarare städer, men också för att driva på sina respektive regeringar. På lokal nivå är beslutsgångarna ofta snabbare och utrymmet för att bedriva progressiv klimatpolitik större, kanske som en följd av den nära kontakten med väljarna. 

I somras valdes vänsterpolitikern och tidigare gerillaledaren Gustavo Petro till Colombias president med en tydlig klimatagenda. Innan Petro klev in i den nationella politiken var han en omtyckt borgmästare i huvudstaden Bogotá. Borgmästare var också tidigare Mexikos nuvarande vänsterpresident Andres Manuel Lopez Obrador. Två exempel på hur det lokala senare blir politik på högsta nationella nivå. 

Här i Sverige har vi en regering som med precision skjuter ned mycket av det som tidigare gjorts på miljö- och klimatområdet. I det läget behöver vi mobilisera motståndet. Men vi behöver också politiska föregångare som visar att en rättvis klimatomställning är möjlig, och att det dessutom går att vinna val på det. Var hittar vi sådana föregångare de kommande fyra åren? I Stockholms nya rödgröna styret? Eller i Göteborg, Uppsala, Sundsvall, Luleå eller annan kommun med nytt progressivt styre?

Jens Holm

Låt naturen ta över

Jag skriver i Syre. Läs min artikel där eller nedan.

Låt naturen ta över

Syre, 2022-11-27
Det finns knappt en kvadratmeter på vår jord där människan inte lämnat spår. När jag hörde om plastskräp nere i Marianergraven, världens djupaste plats, var det som om en gräns passerades. Skräp där också? Kan vi inte lämna naturen i fred någonstans i alla fall?

Lika mycket som jag kan bli nedslagen av människans kolonisering av planeten kan jag känna tillförsikt av att naturen faktiskt kan återhämta sig. I den sällsamma boken Islands of abandonment reser den skotska författaren Cal Flyn till platser i världen som övergetts av människan. Gamla industriområden, gränsen mellan Nord- och Sydkorea, den delade och öde staden Famagusta på Cypern och Tjernobyl, som några exempel. Gemensamt för alla är att när människan har lämnat har naturen tagit över.

Reaktorhaveriet i Tjernobyl 1986 var förstås en naturkatastrof av episka mått, men vem hade väntat sig att det för människor avhysta området (stort som Blekinge) skulle bli en fristad för vargar, vildhästar, älgar, brunbjörnar, fåglar och hundratals växter? Det är i alla fall fallet. Bara tio år efter kärnkraftskatastrofen hade bestånden av vilda djur minst fördubblats i området. Antalet vargar har sjufaldigats och för första gången på ett sekel har brunbjörnar skymtats inte långt från staden Prypjat i det ödelagda området.

Även längs den 25 mil långa och fyra kilometer breda gränszonen mellan Nord- och sydkorea har naturen tagit över. I det som är ett landskap av skog och våtmarker lever över tusen arter, bland annat asiatisk svartbjörn, olika kattdjur och många andra sällsynta arter. Naturen tog också över längs den ”inre tyska gränsen”, mellan Öst- och Västtyskland. I dag är den tidigare hårt bevakade gränsen fortfarande en viktig korridor för det vilda livet i Östeuropa och till vissa delar konverterad till naturreservat.

Kanske kan man tror att det är frånvaron mänskliga bosättningar som främst får naturen att träda fram, men avveckling av jordbruk är det som erbjuder naturen störst möjligheter till återväxt. Det är mest framträdande i det forna östblocket. Sedan östblockets fall har stora jordbruksarealer ersatts av skog, totalt tio miljoner hektar skog har brett ut sig i Sovjetunionen och andra öststater. En uppskattning gör gällande att återväxten av skog i det forna östblocket har medfört att drygt sju miljarder ton koldioxid har bundits mellan 1992 och 2011. Östblockets kollaps har därmed lite oväntat blivit en av historiens största kolsänkor.

Samtidigt som vi med all rätt oroas över att tropisk skog skövlas kan vi finna tröst i att på det norra halvklotet sker en stark utveckling av skog, även om gammal naturskog fortfarande skövlas. Det gäller inte bara tidigare Sovjetunionen, utan även andra delar av Europa, Nordamerika och Kina. Även här är det jordbruksmark som får växa igen till skog. I EU förväntas jordbruksarealer stort som Italien försvinna fram till 2030. Vi har vant oss med att förfäras över en sådan utveckling, men om åkermarken – som är en monokultur – ersätts med växande skog behöver det inte vara fel. I Spanien har ytan med skog trefaldigats under 1900-talet. Idag kan du träffa på både varg, lodjur och björn i norra Spanien, det gjorde du inte tidigare.

Avindustrialisering, döende landsbygd och jordbruk i träda fyller oss oftast med vemod och sorg, men för naturen kan det vara bra att människan försvinner därifrån. Skog och grönska får breda ut sig. Djuren får en plats att leva på igen.

Att låta naturen ta över brukar gå under namnet rewilding och är en växande rörelse inte minst i Storbritannien. Återförvildning – som vi kan kalla det på svenska – torde vara det snabbaste och billigaste sättet att både binda koldioxid och stärka den biologiska mångfalden.

Jag tittar på grässtrået som bryter sig igenom asfalten. Jag kan inte förklara hur det kan ske, men det är en bild nog så tydlig på att om vi bara ger naturen chansen så kommer den att ta den. Träd kommer att växa till skog. I skogen kommer björnar, rävar, harar, ekorrar, älgar, hökar och örnar att finna sitt hem. Att kol binds och den biologiska mångfalden stärks är en bonus.

Låt naturen ta över. Det enda vi behöver göra är att hålla oss därifrån. Det ger hopp i en tid av krig och klimatkris.

Jens Holm

Tumme upp
Snön även om den kom plötsligt

Tumme ned
Att få corona igen. För tredje gången och efter två vaccinationer.

Grönt ljus för odlat kött

Vilket positivt besked. USAs motsvarighet till livsmedelsverket har gett grönt ljus för odlat kött. Ett par formaliteter återstår, men nu är det nog bara en tidsfråga innan företaget Upside Foods kan få sälja odlat kycklingkött på restauranger och i affärer. Odlat kött innebär att inga djur har farit illa och på sikt kan produktionen göras på ett mycket resurssnålare och klimatsmartare sätt än dagens köttindustri.

Än så länge är det bara Singapore som sedan knappt två år tillbaka tillåter försäljning av odlat kött. Med det här beskedet kan USA bli det andra landet. Men visst vore det roligt om något europeiskt land hann före?

Med odlat kött kan vi lösa en av vår tids största resursmässiga och etiska utmaningar; hur ska vi producera livsmedel på ett sätt så hela jordens befolkning ska kunna mättas, på ett sätt som håller sig inom naturens ramar och inte åsamkar djur något lidande. Hoppfullt!