För Vänsterpartiet har EU gått från att vara vår paradgren till att bli ett sänke. Det märktes redan i förra EU-valet och blev ställt bortom allt tvivel även i detta där vi blev mindre än i det nationella valet i höstas.
Vad ska vänstern göra med EU?, frågar sig den grekiske nationalekonomen Costas Lapavitsas i ”The Left Case Against the EU”. Hans svar är att vänstern ska bryta med EMU, åtstramningspolitiken och kanske också med hela EU. Han sätter fingret på något centralt, EUs inre marknad med dess tillhörande institutionella och juridiska överbyggnad. EUs inre marknad har gått som en röd tråd sedan EUs skapelse med Kol- och stålunionen 1951. Sedan dess har avlägsnandet av tariffära och icke-tariffära handelshinder varit den stora uppgiften. De första – tullar, avgifter m m – är inget större problem, men icke-tariffära handelshinder handlar om politiska ambitionsnivåer på olika nivåer.
Många har frågat sig, hur kommer det sig att EU som en av få politiska organisationer kan tvinga medlemsländer att försämra lagar och regler på en rad politikområden. Svaret är just inre marknaden. För att en optimal marknad ska skapas behövs så likartade nivåer som möjligt (annars blir det handelshinder av olika slag). Därför krav på harmonisering och därmed försämringar eller försvårande av progressiv politik på nationell nivå (statsstödsförbudet, försvårandet att gå före på miljö- och folkhälsoområdet, social dumpning, svårigheterna med offentlig upphandling, alla direktiv som nu omvandlas till förordningar med ambitioner om harmonisering).
Lapavitsas gör rätt som sätter fokus på denna marknadsfundamentalism och kräver förändring. EU-politik måste förenas med systemkritik. Den Brexit han framhåller som en möjlighet för vänstern till ett progressivt alternativ utanför EU får man emellertid nog se som redan gått förlorad. Kanske är Lapavitsas också lite dåligt uppdaterad på intressanta trender inom EU. Jag tänker särskilt på klimatfrågan där marknadsfundamentalistiska dogmer ställs på sin spets, nu senast statsstödsreglerna, men också ett antal domar från EUs domstol där ECJ viktat upp miljöhänsyn i sina domslut.
Kanske går det ändå att bryta marknadens primat, och detta i närtid. Om vänstern vill.