Ta klimatanpassningen på allvar

Jag och Deniz Tütüncü har ett inlägg i Dagens Samhälle om klimatanpassning. Se det där eller nedan.

Ta klimatanpassningen på allvar
Dagens Samhälle, 2013-02-19
I framtiden kommer mer extrema väderhändelser som plötsliga regn, kraftiga stormar och ökad hetta att öka markant. Sverige är i detta sammanhang inget undantag. Att inte förbereda Sverige på detta måste ses som ett stort risktagande. Dessutom är det dyrt att inte göra rätt saker i tid. Skadorna efter stormen Gudrun år 2005 beräknas – enligt näringsdepartementet – ha kostat samhället drygt 20 miljarder kronor.

Vi delar Lorentz Tovatts kritik (Dagens Samhälle 2/1-13) mot regeringens bristfälliga insatser för klimatanpassning. En av regeringens stora insatser för klimatanpassningen var inrättandet av Nationellt kunskapscentrum för klimatanpassning, på SMHI, i fjol. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) lovade att kunskapscentrumet skulle bli en nod för klimatanpassningsarbetet i Sverige. Men enligt den färska undersökningen Behovskartläggning Nationellt kunskapscentrum för klimatanpassning känner inte ens hälften av kommunerna till att kunskapscentrumet överhuvudtaget finns. Samma undersökning visar att kommunerna är i behov av en drivkraft för klimatanpassningen och de ser gärna att kunskapscentrumet är den drivkraften. Men vi ser det som ett näst intill omöjligt uppdrag när regeringens anslag till kunskapscentrumet endast ligger på 5 miljoner kronor per år.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) inrättades 2009 och har i uppdrag att samordna den nationella krisberedskapen. Klimatanpassningen är en del av detta. MSBs roll är att vara en paraplymyndighet med ett övergripande ansvar för krisberedskap, naturolyckor, informationssäkerhet och samhällsplanering. Av den dryga miljard som regeringen anslår till myndigheten går endast 24 miljoner till klimatanpassning. Är det rimliga proportioner? Vi tycker inte det. Vad tycker försvarsministern och miljöministern? 

Enligt rapporten Kommunernas arbete med klimatanpassning från Sveriges kommuner och landsting anser ”en stor andel” av de tillfrågade kommunerna att de har för dåligt underlag för att kunna klimatanpassa sin kommun. Kommuner som kontinuerligt ska klimatanpassa sig behöver lokal kompetens och kännedom. Vilket stöd ger regeringen till dessa kommuner?

Nästan allt återstår att göra för att Sverige på allvar ska kunna anpassa vårt samhälle till ett förändrat klimat. Det handlar om att värna samhällets viktigaste funktioner som dricksvattenförsörjning och tillgång till elektricitet. Det handlar om hur vi planerar våra städer och vår infrastruktur. Det handlar om hur vi i framtiden ska producera våra livsmedel. Det är inte minst i våra kommuner och landsting klimatanpassningen verkligen måste ske. Och det brådskar. Men ska anpassningen verkligen komma igång behövs ökade statliga resurser och en bättre koordinering. I dagsläget smiter regeringen från detta helt grundläggande ansvar.

Vi kan inte skicka notan för det förändrade klimatet till våra barn och barnbarn. Vi i Vänsterpartiet vill se ett tydligare uppdrag till exempelvis Myndigheten för samhällsskydd för att arbeta med klimatanpassning. Vi anslår extra resurser till MSB samt till SMHI för att de bättre ska kunna arbeta med klimatanpassning. Vi satsar dessutom en miljard kronor årligen till stöd för kommuner, landsting och företag som vill klimatanpassa och minska sina utsläpp. Vi tänker oss ett klimatinvesteringsprogram likt det tidigare uppskattade Klimp, men där anslagen är större samt att pengar uttryckligen också ska kunna användas till klimatanpassning.

Klimatet har redan förändras och det kommer att fortsätta så. Många av vårt samhälles mest grundläggande funktioner kommer att påverkas. Därför är dags att ta ansvar för klimatanpassningen.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, Stockholm

Deniz Tütüncü (V), Norrköping, ledamot bygg- och miljöskyddsnämnden 

Skogen och klimatet

Jag har just debatterat med landsbygdsminister Eskil Erlandsson om skogens roll som kolsänka eller källa till utsläpp. Jag ville veta om regeringen var beredda att avsätta pengar för skonsammare skogsskötsel, t ex i form av s k kontinuitetsskogsbruk (plockhygge, inte totalavverkning). Jag frågade också Erlandsson vad han hade för vetenskaplig bas för det s k trakthyggesbruk (kalhyggen) som är den helt klart dominerande skogsskötseln idag. Erlandssons svar gick mycket ut på att vi måste hugga mer skog för att vi behöver mer biomassa. Han kunde inte ge något vetenskapligt stöd för miljövinsterna med trakthyggesbruket, å andra sidan menade han att det inte rådde konsensus om de alternativa metoderna. Det senare kan jag möjligen instämma i, men om det inte finns väldigt goda skäl för de storskaliga avverkningarna, borde man inte vara lite försiktigare då? Och borde man inte anslå resurser för att hjälpa de skogsägare som vill ställa om sin skogshantering? Vi i Vänsterpartiet anslår ex vis 100 miljoner kronor per år för omställningsstöd till kontinuitetsskogsbruk.

På tal om vetenskapliga belägg. I fjol skrev flera professorer från Lunds universitet ett intressant inlägg på DN-debatt direkt riktat till Eskil Erlandsson där de menade att de svenska kalhyggena (hela 200 000 hektar per år) kan bidra till utsläpp på så mycket som 18 miljoner ton varje år. Det är drygt en fjärdedel av Sveriges totala utsläpp av koldioxid! Symptomatiskt nog valde Erlandsson att inte svara på den kritiken (som jag refererade nu i debatten). I fjol kom det en rapport i tidskriften Geosciences där forskare från bland annat Göteborgs universitet menade att utsläppen blir mycket större vid det konventionella skogsbruket än vid alternativa metoder. Detta handlar inte minst om att utsläppen av lustgas (som är 300 ggr starkare än koldioxid) blir mycket större samt att kalhyggen inte binder metan på samma sätt som om stora delar av skogen får stå kvar.

Eskil Erlandsson valde istället att upprepa som ett mantra att det är ”frihet under ansvar” som gäller i skogen. Skogen består av hela två tredjedelar av Sveriges yta. Det är nog ingen överdrift att säga att vi svenskar älskar vår skog. Barnen lekar i den och klättrar i dess träd, vi joggar och går ut med hunden i den, vi plockar bär och svamp, vi bjuder in våra utländska vänner och berättar stolt om floran och faunan i skogen, vi mediterar i skogen eller så betraktar vi den helt enkelt bara andäktigt. I ljuset av detta borde vi fråga oss om inte skogen borde ha en högre status inom politiken. Vi skulle aldrig säga att frihet under ansvar räcker för att ha kontroll över våra industrier och trafiken – för att ta två exempel. Men skogen. Då räcker det uppenbarligen med att lita på skogsägarnas goda intentioner. Och det finns ofta sådana. Men det finns också ett profitintresse i den andra vågskålen. Självklart kan man tjäna stora pengar på att snabbt hugga ned alla träd i en skog. Av det skälet räcker förstås inte frihet under ansvar.

Därför vore det inte så dumt med:

1. Skarpare lagsftiftning för att skydda skogen.
2. Mer resurser för att stimulera alternativa metoder.

Tyvärr blev svaret av det negativa slaget från landsbygdsministern. Men vi fortsätter att driva dessa frågor. Inte minst med vår motion En långsiktigt hållbar skogspolitik.

Läs också tidigare inlägg om skogen, där jag bland annat tar upp Maciej Zarembas viktiga artiklar i DN.

Att börja i det lilla

Har en krönika i senaste numret av tidningen Västsahara. Läs den nedan.

Att börja i det lilla
Västsahara 1/2013
I december i fjol röstade svenska riksdagen igenom att Sverige ska erkänna Västsahara som en självständig nation. Ett stort beslut, naturligtvis, som sände eko över hela världen.

Ända sedan den första dagen då jag stod i höstrusket på Uppsalas gator och samlade in pengar och namnunderskrifter för Västsaharas frihet har just ett erkännande av Västsahara varit en av hörnstenarna i kampen för ett fritt Västsahara. Ett Sverige som erkänner Västsahara stärker moralen hos det sahariska folket, underlättar för oss när vi tar kampen vidare mot Marockos ockupation och, inte minst, öppnar dörrarna för andra länder att göra samma sak. Nu är det upp till den svenska regeringen att verkställa riksdagens beslut. Räkna med att vi är många i riksdagen som kommer att ligga på i den frågan.

Men lika fort som vi korkar upp champagneflaskorna infinner sig osäkerheten. Vad spelar det för roll om lilla Sverige gör något? Är det ändå inte stormakterna som bestämmer när det verkligen gäller?

USA, Frankrike och andra stora länder har mycket makt, men man ska inte underskatta vad små oberoende stater kan åstadkomma. Vad enskilda länder gör – och inte gör – följs mycket noga runt om i världen. Om detta vittnar exempelvis Marockos hetsiga reaktioner på riksdagens erkännande. Nästan all progressiv utveckling på det internationella planet startar med att ett land tar första steget. När detta är gjort följer andra efter, och så är bollen i rullning. Se på avskaffandet av Apartheid – det var knappast USA eller Storbritannien som satte bollen i rullning i den industrialiserade världen, snarare två småländer i Europas utkant; Norge och Sverige. Vem hade en aning om att den Arabiska våren började i protestlägret Gdeim Izik, spred sig till en landsortsstad i Tunisien och sedan var ett faktum?

Jag var nyligen i Danmark och träffade politiker både från Folketinget och den danska regeringen. När vi tog upp det svenska erkännandet och vår uppmaning om att Danmark borde gå samma väg nickade de intresserat. Ja, om Sverige verkligen sätter ned foten i frågan då är det inte direkt långsökt att tro att våra nordiska grannar kommer att gå samma väg. Och vem kan då förneka att bollen är i rullning för ett erkännande på bred front?

Ett erkännande av Västsahara är bara ett exempel på hur ett enskilt land kan göra skillnad för det sahariska folket. Fiskeriavtal är oftast sådant som bara glider igenom utan debatt inom politiken. Men vi i riksdagen har fått regeringen att rösta nej till fiskeavtalet med Marocko. Andra länder har hakat på. Och i fjol stoppade EU-parlamentet fiskeavtalet helt och hållet. Det är en rätt stor skillnad mot 2006, då Sverige som enda land i EU röstade mot fiskeavtalet. Nu är avtalet stoppat (även om EU-kommissionen nu försöker få igenom det igen). Stora förändringar börjar helt enkelt i det lilla.

I kampen för ett fritt Västsahara ska vi därför inte glömma: Det har betydelse vad vi gör i Sverige. Det har betydelse vad DU, JAG och VI gör tillsammans. Vi är alla en del av samma värld.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Gå till botten med hästköttsskandalen

Om en knapp timme träffas EUs jordbruksministrar för att diskutera skandalen med det felmärkta köttet. Jag har därför lämnat in en skriftlig fråga till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Årligen försvinner tusentals hästar spårlöst från den svenska statistiken. Det är sannolikt att misstänka att ett betydande antal exporteras till andra länder. I Italien får man exempelvis fyra gånger så mycket för en slaktad häst som i Sverige (enligt Svd idag). Redan 2003 indentifierade djurtransportsutredningen problemet med hästar som försvinner. Idag kan det handla om 4000 – 9000 hästar som försvinner varje år. Det är oacceptabelt.

Idag kräver djurskyddskontrollanter i Skåne mer resurser för att kunna kontrollera djurtransporter. Ett fullt rimligt krav. Vänsterpartiet har länge krävt mer pengar till djurskyddskontrollen samt en separat ombudsman för djuren, en djuretisk ombudsman. Vi vill också ha obligatorisk ursprungsmärkning av allt kött, något som Erlandsson lovade mig i somras i Svt att han skulle driva.

Hur blir det med allt detta? Nu kräver jag svar från Erlandsson. Läs min fråga här: Hästar_skriftligfråga2013-02-13

Dags för omtag i klimatpolitiken

Jag svarar Lena Ek idag på DN-debatt angående krisen inom EUs handelssystem för utsläppsrätter. Läs det där eller nedan. Eks inlägg finns här.

Dags för omtag i klimatpolitiken
DN-debatt 2013-02-13
Det är välkommet att miljöminister Lena Ek tillslut har bestämt sig för att stödja EU-kommissionens blygsamma förslag att reformera handelssystemet med utsläppsrätter. EUs handelssystem med utsläppsrätter EU ETS ska vara EUs främsta verktyg att minska utsläppen av växthusgaser. Det omfattar 40 procent av utsläppen inom EU. Systemet har länge varit nära en kollaps. Idag har priset på en utsläppsrätt rasat till att vara så lågt som 30 kronor per utsläppsrätt (ett ton CO2). De flesta är överens om att priset måste vara ungefär det tiodubbla för att systemet verkligen ska göra det mycket dyrare att släppa ut. EU-kommissionens förslag om att tillfälligt undanta 900 miljoner ton utsläppsrätter från handelssystemet är välkommet, men långt från tillräckligt. Långt fler utsläppsrätter borde undantas. Kommissionen har också lagt fram flera andra åtgärder, som exempelvis minska köpen av billiga utsläppskrediter eller att införa ett minimipris för utsläppsrätter. Viktiga förslag som Lena Ek inte bemöter.

Lena Ek försöker nu framställa sig och regeringen som de som räddar systemet. Tyvärr är verkligheten snarare det motsatta. Flera länder har tidigt krävt en reformering av systemet, inte minst Storbritannien. Jag har själv frågat Lena Ek ett fleratal gånger hur hon vill reformera det havererade handelssystemet, jag har aldrig fått ett vettigt svar. Lena Ek skriver att hon ska verka för att ”förutsättningarna ska öka för att EU ska kunna skärpa sitt mål för utsläppsminskningar till 2020 från 20 till 30 procent.” Vad betyder egentligen detta? Ett kan vi vara säkra på, Lena Ek driver inte att EU ska höja sina minskningsambitioner till 30 procent. Då hade hon förstås sagt det rakt ut. Varför inte göra som exempelvis Storbritannien och Danmark och kräva att EU ska minska sina utsläpp med 30 procent till 2020? Det är oärligt att göra som Lena Ek, försöka ge skenet av att hon driver en mer progressiv klimatpolitik än vad hon egentligen gör.

Det går inte att komma ifrån att den rådande krisen inom EUs handelssystem med utsläppsrätter är ett hårt slag mot Lena Ek och alla andra som hoppats på marknaden som välgörare för klimatet. Det näst intill havererade handelssystemet visar att när marknaden inte levererar måste politiken gå in och styra upp. Marknaden har nu under flera års tid varit oförmögen att sätta ett rimligt pris på koldioxid, nu tvingas politiken plocka bort utsläppsrätter för att på så sätt höja priset. Vi måste ställa oss frågan, törs vi verkligen lita på marknaden för att lösa ödesfrågor som att minska våra utsläpp av växthusgaser?

Nu har vi utsläppshandelssystemet på plats. Det är rimligt att strama upp detta så att det börjar fungera. Men det kan inte räcka. Det är inte förrän varje land fattar de viktiga politiska besluten om minskade utsläpp vi kommer närmare en lösning på klimatfrågan. I Sverige har regeringen alltmer avhänt viktiga styrmedel som miljöskatter och miljöavgifter. I jämförelse med andra OECD-länder ligger Sverige långt ifrån toppen när det gäller ambitionsnivå på miljöskatter. Det statliga stödet till lokala klimatinvesteringar har regeringen avskaffat. Regeringen har skapat stor osäkerhet för framtiden för förnybar energi då man öppnat upp för nya kärnkraftsreaktorer istället för att säga att all ny energi ska produceras förnybart. På den internationella arenan tappar Sverige allt mer i förtroende, inte minst för att vi inte kan leverera ett nytt additionellt klimatbistånd.

Att politiskt styra upp ett havererat handelssystem för utsläppsrätter är ett måste. Men de senaste årens klimatpolitik har varit en stor besvikelse. Det är dags för ett omtag i klimatpolitiken. Endast så kan Sverige bli en föregångare.

Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimattalesperson och tidigare EU-parlamentariker 2006-2009 annat med ansvar för EUs handelssystem med utsläppsrätter

Klimatet och marknaden

Miljöminister Lena Ek tycker att hon är pådrivande för klimatet när hon i elfte timmen går med på EU-kommissionens förslag om att undanta ett antal utsläppsrätter för att på det sättet få upp priset på koldioxid. Man undrar också, är detta ett av Eks vanliga soloutspel eller har hon hela regeringen med sig? Man får hoppas på det senare.

EUs handelssystem med utsläppsrätter, EU ETS, ska vara EUs främsta verktyg att minska utsläppen av växthusgaser. Det omfattar 40 procent av utsläppen inom EU. Systemet har länge varit nära en kollaps. Idag har priset på en utsläppsrätt rasat till att vara så lågt som 30 kronor per utsläppsrätt (ett ton CO2). De flesta är överens om att priset måste vara ungefär det tiodubbla för att systemet verkligen ska göra det mycket dyrare att släppa ut.

EU-kommissionens förslag om att tillfälligt undanta 900 miljoner ton utsläppsrätter från handelssystemet är välkommet, men långt från tillräckligt. Långt fler utsläppsrätter borde undantas. Kommissionen har också lagt fram flera andra åtgärder, som exempelvis minska köpen av billiga utsläppskrediter eller att införa ett minimipris för utsläppsrätter. Viktiga förslag som Lena Ek inte bemöter. Det är synd.

Jag har debatterat denna fråga ett flertal tillfällen med Lena Ek (se DN, Miljöaktuellt, debatt i kammaren). Jag har då hela tiden fått svaret att vi ska avvakta med att göra ändringar i handelssystemet. Vi får hoppas att dagens utspel är ett försiktigt tecken på tillnyktring. Vi får också hoppas att insikten om att marknaden inte är mycket att hålla i handen när det gäller att rädda klimatet. EU-kommissionens förslag är just ett exempel på detta. EU ETS har funnits sedan 2005 och har sedan dess inte lyckats leverera att tillräckligt högt pris på CO2.

Nu måste politikerna gå in och styra upp det. Marknaden levererar inte, helt enkelt.

Gröna jobb i skogen

Vi har tusentals personer som har gått i flera år utan jobb samtidigt finns det stora behov i skogen. Skulle man inte kunna skapa gröna jobb i skogen åt långtidsarbetslösa? Jo, vi i Vänsterpartiet har föreslagit just detta och idag går Arbetsförmedlingen och Skogsstyrelsen med en satsning på 1500 nya jobb i skogen. Helt rätt!

Satsningen hade kunnat vara större, men steg i rätt riktning. Vi behöver fler händer och fötter i skogen. Fler som röjer, fixar ordning, bygger upp rastplatser där det behövs och överlag tillgängliggör så att fler människor kan ta sig ut i vår fantastiska vildmark.

Se vår motion ”En långsiktigt hållbar skogspolitik”, punkt 13 handlar om Gröna jobb i skogen.