Låt oss säga nej till julskinkan

Läs gärna mitt inlägg på Politikerbloggen: Låt oss säga nej till julskinkan! Där eller nedan. God jul!

Låt oss säga nej till julskinkan
Politikerbloggen, 2012-12-19

Julen ska ju vara kärlekens högtid. Det är då vi förhoppningsvis tänker lite extra på dem som det inte gått så bra för här i livet. Jag föreslår därför att vi skänker våra barn, barnbarn och djuren en extra tanke.

Det är våra barn och barnbarn som kommer att drabbas av våra utsläpp av växthusgaser. Den utsläppsbana vi är inne på just nu leder snarare till en temperaturhöjning på fyra grader än den begränsning på de två som världens länder enats om. Skulle jorden bli fyra grader varmare skulle civilisationen som vi känner den idag vara ett minne blott. Det är vi som är vuxna nu som har ansvaret att lösa problemet, men egentligen blir det våra barn som kommer att få hantera de akuta effekterna av klimatförändringarna; livsmedelskriser, extrema väder, ökade konflikter och miljontals klimatflyktingar. Nej, detta är en utveckling som ingen av oss vill ha.

Men vad har detta med julskinkan på matbordet att göra? Jo, en stor del av våra utsläpp kommer från det vi äter. Och av maten är köttet det som absolut bidrar mest till utsläppen. Sedan 1950-talet har världens köttkonsumtion mer än femfaldigats. Om inget görs kommer världens konsumtion av kött att fördubblas till 2050 jämfört med 1999 års nivåer. Enligt FAO-rapporten Livestock’s Long Shadow står den globala animalieindustrin för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. I Sverige handlar det nästan om lika stora siffror. Utsläppen kommer från den stora mängd foder som måste produceras till djuren, i produktionen används stora mängder fossil konstgödsel. När fodret bryts ned i djurens magar bildas stora mängder metan, en stark växthusgas. Avskogningen är en annan viktig effekt av den växande köttindustrin.

Även i Sverige äter vi mer kött än någonsin. Sedan 1990 har konsumtionen ökat med 50 procent. Utsläppen från animaliekonsumtionen i Sverige har därför ökat kraftigt. Nu orsakar den svenska konsumtionen av kött, ägg och mjölkprodukter utsläpp på 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år (se artikeln ”Trends in greenhouse gas emissions from consumption and production of animal food products”, Animal, July 2012). Det handlar om nästan lika stora utsläpp som från alla svenska personbilar.

Vi diskuterar med all rätt de stora utsläppen från långtradare, flygtrafik och massbilism, men hur ofta problematiserar vi det vi äter? Är det rimligt att vi har utsläpp från köttindustrin som växer kanske snabbare än någon annan sektor? Hur mycket kött och andra animaliska produkter är rimligt att äta?

Det är rätt uppenbart att djuren skulle kunna få ett mycket bättre liv om vi åt mindre kött eller inget kött alls. Varje år dödas nästan 3 miljoner grisar i Sverige. En stor del av dessa dödas för att bli skinka på våra julbord. Vem kom inte ihåg de förfärliga bilderna för några år sedan som Djurrättsalliansen hade dokumenterat? Djurrättsalliansen hade varit på helt vanliga svenska anläggningar där den absoluta merparten av grisarna föds upp. Naturliga beteenden för en gris är att kunna böka, beta och bygga bon. Idag försvåras eller omöjliggörs dessa helt grundläggande beteenden när grisarna föds upp under industriliknande former på små utrymmen inomhus på betonggolv. Det är inte ovanligt att grisar får dras med magsår, liggsår och får beteendestörningar som en följd av torftiga uppfödningsmiljöer. Grisar som föds upp enligt KRAV erbjuds ett bättre liv, exempelvis med rätt till utevistelse sommartid. Men dessvärre är de grisar som föds upp på det sättet en försvinnande minoritet (ca 0,8 procent av de slaktade grisarna 2011).

Förra veckan lade Naturvårdsverket fram sin rapport om hur Sverige ska kunna uppnå noll-utsläpp till 2050. Köttkonsumtionens stora miljöpåverkan var ett av de områden som togs upp och Naturvårdsverket rekommenderade en klimatskatt på kött. Jag hoppas nu att detta spännande förslag kommer att bejakas av regeringen. Andra åtgärder man kan tänka sig är att minska animaliernas andel i den offentliga upphandlingen, införa vegetariska dagar på skolor och andra offentliga inrättningar och att satsa offentliga medel på att ta fram fler bra miljövänliga vegetariska livsmedel. Precis som inom alla andra sektorer behövs politiska beslut för att få ned våra utsläpp av växthusgaser och för att göra det bättre för djuren. Vi kan inte lägga hela det ansvaret på enskilda individer.

Men, fram tills att vi har dessa beslut på plats hoppas jag att vi kan bilda en kritisk massa bland svenska folket för att minska köttkonsumtionen. Tänk om vi kunde säga nej till julskinkan och allt annat kött nu när den stora köttfrossarhelgen närmar sig. Som ett kärlekslöfte för våra barn, barnbarn och djuren. Klarar du inte att avstå välj då KRAV-kött och ät mindre kött. Att avstå från kött skulle ge en direkt signal om att vi är många som vill rädda vår planet.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

P S Det finns så mycket annat gott vi kan äta, som inte leder till stora utsläpp och besparar djuren lidande: grönkålssoppa, röbetssallad, cashewnötspaté med rödvinbärsgelé, vegetarisk Janssons frestelse och – ja, för den som vill ha julskinka, finns faktiskt vegetarisk julskinka baserad på baljväxter. Den är god. Jag lovar.

Så här får klimatarbetet en nystart

Genom en demokratisering av de globala klimatförhandlingarna och med ambitiösare politik på hemmaplan kan klimatarbetet avancera. Läs mitt inlägg i Dagens Arena.

Så här får klimatarbetet en nystart
Dagens Arena, 2012-12-17
Nästan efter ett dygn på övertid lyckades FN:s klimattoppmöte i Doha, till slut enas. Men resultatet är långt från vad som krävs. Det var bra att klimatmötet beslutade om en förlängning av Kyotoprotokollet, men det var egentligen det enda riktigt substantiella som kom ut efter två veckor av intensivt förhandlande i Doha, Qatar. När det nya Kyotoprotokollet endast omfattar 15 procent av världens utsläpp samt är fyllt med flera kryphål är det svårt att tycka annat än att vi har förlorat ännu ett år i klimatarbetet. Det har vi inte tid med.

Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum svepte tyfonen Bopha över södra Filippinerna. Den hade helt förödande konsekvenser. Hundratals människor har dött och lika många saknas fortfarande. Över 100 000 har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Anförandet från Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.”

Det är inte det minsta märkligt att delegaterna från de fattigaste länderna blir allt mer desperata. Det är de som drabbas här och nu av de växande utsläppen. Av de historiska utsläppen kommer den absoluta merparten från de industrialiserade länderna. Det är också därför Klimatkonventionen slår fast ett tydligt rättviseperspektiv: det är de rika länderna – de så kallade Annex 1-länderna, som ska åta sig bindande minskningar av sina utsläpp samt föra över kapital och ny teknik till utvecklingsländerna.

Men efter 18 år av internationella megamöten är vi mer fel ute än någonsin. Ett stort antal rapporter publicerades inför årets toppmöte. De visar alla på samma sak, den utsläppskurva vi är inne på kan leda till en temperaturhöjning på så mycket som fyra grader inom innevarande århundrade. Ärligt talat, det är en utveckling som skrämmer mig. Mina barn och deras barn kan tvingas leva i en värld där civilisationen som vi känner den har ersatts av en global oordning där ren överlevnad upptar den största delen av människans vakna tid.

Under förhandlingarna har merparten av tiden upptagits av tekniska definitionsfrågor och olika länders positioner, till synes orubbliga. Mötet i Doha försökte lösa ut fler frågor än någonsin. Man förhandlade i sju olika spår; om allt från ett nytt Kyotoprotokoll och utsläppsmarknader till skogsfrågor, finansiering och tekniköverföring.

Detta är alldeles för mycket. Ju fler frågor som man lägger på de dryga 190 länderna inom klimatkonventionen att lösa desto fler låsningar kommer man få. FN:s klimatförhandlingar borde göra färre saker, men bättre. Man måste gå tillbaka till grunduppdraget: att hitta en för världen rättvis lösning på klimatproblemet. Det handlar i praktiken om att fokusera på att få till stånd bindande avtal för utsläppsminskningar samt att snabbt mobilisera kapital och ny teknik till utvecklingsländerna. Andra frågor kan med fördel lösas inom andra fora samt genom bilateralt samarbete mellan länder.

Det är viktigt att ha hantera klimatfrågorna på ett demokratiskt sätt inom FN:s regi. Men det är inte bara antalet frågor som måste ses över utan även arbetsformerna. Klimatmötena borde tydligare kopplas till folkvalda politiker, intresseorganisationer och experter. Med dagens arbetsformer bestämmer regeringarna allt. Det medför tyvärr ett stort inslag av hemlighetsmakeri och revirtänkande som utestänger andra.

En lösning på detta skulle kunna vara en permanent parlamentarikerförsamling kopplad till klimatförhandlingarna. Församlingen skulle kunna utses av respektive parlament och ha till uppdrag att komplettera ministerförhandlingarna, bygga upp långsiktigt förtroende mellan länderna och kanalisera det engagemang som finns i frågan. Med ett permanent demokratiskt utsett organ kopplat till förhandlingarna skulle ministerhegemonin brytas och den folkliga insynen stärkas. Och med den skulle ett hårdare tryck byggas upp i förhandlingarna. Som det är nu kan ministrar alldeles för lätt trixa bort viktiga frågor.

Det kan vara frustrerande att de internationella förhandlingarna går så trögt. Desto viktigare att varje land tar ansvar för sina utsläpp och gör mer än vad man tidigare har utlovat. Den svenska regeringens målsättning om att sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är i ljuset av detta inte tillräckligt.

I det svenska målet inbegrips uppköp av osäkra utsläppsrätter i andra länder motsvarande 7 miljoner ton, det vill säga 33 procent av det svenska klimatmålet. Vänsterpartiet lägger därför fram konkreta förslag på hur svensk klimatpolitik ska förbättras. Vi föreslår ökade ambitioner och att allt ska göras på hemmaplan i Sverige samt att EU höjer sina ambitioner. Vi menar också att det är samhällsekonomiskt lönsamt att gå före i en nödvändig omställning av våra ekonomier till lägre utsläpp. Med ett högre klimatmål följer investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem.

Det går inte längre att leva på gamla lagrar i klimatpolitiken. Det är fullt möjligt att minska våra utsläpp i den utsträckning de senaste forskningsrönen kräver. Vi måste ta ansvar. Som Naderev Saño sa inför hela toppmötet förra veckan: ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är oss han talar till.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och representant för riksdagen på klimattoppmötet i Doha

Klimatanförande

Idag har vi haft debatt i kammaren om utgiftsområde 20, d v s det som bland annat rör klimatet. Nedan mitt anförande, eller här: UO20_anförande2012-12-13

2012-12-13

Uo20, tal Jens Holm (V)

Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum i Doha förra veckan svepte tyfonen Bopha över ön Mindanao på södra Filippinerna. Den kom att få helt förödande konsekvenser. Hundratals döda människor och lika många saknade. Över 100 000 har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Aldrig någonsin har en så stark vind svept över området. Anförandet från Filippinernas förhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.”

Vad har då denna uppmaning med den här debatten att göra, utgiftsområde 20 i statsbudgeten för nästa år? Jo, det är i det här utgiftsområdet regeringen berättar vad Sverige ska göra nästa år för att minska utsläppen och förbättra för miljön. Frågan är om regeringen har lyssnat på budskapet från Filippinerna och andra utvecklingsländer, att vi måste agera nu?

Nej, dessvärre. Med budgeten för 2013 aviserar regeringen neddragningar med 132 miljoner kronor. Från drygt 5 miljarder kronor till 4,893 miljarder. Och då ska man komma ihåg att även fjolårets budget var en nedskärningsbudget för miljön. Detta i tider då vi borde satsa extra på miljön och klimatet.

Det här innebär att viktiga verksamheter som marksanering, havs- och vattenmiljön och klimatanpassning blir utsatta för regelrätta nedskärningar. Och det blir inga ambitionshöjningar på klimatområdet. Varför?

Det kan låta futtigt att prata miljoner fram och tillbaka från utgiftsposter i den svenska budgeten samtidigt som människor blir hemlösa i andra delar av världen på grund av klimatförändringarna. Jag menar, vi måste ju få ned de skenande utsläppen i världen. Vi måste snabbt hjälpa de fattiga i världen som drabbas av våra utsläpp.

Men det är ju så, att när de internationella klimatförhandlingarna kärvar är det desto viktigare att alla länder tar klimatansvar och kraftigt minskar sina utsläpp. Den svenska regeringens målsättning om att sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är i ljuset av detta långt ifrån inte tillräckligt. I det svenska målet inbegrips dessutom uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder motsvarande 7 miljoner ton, d v s 33 procent av det svenska klimatmålet.

Vi i Vänsterpartiet lägger därför här och nu fram konkreta förslag på hur svensk klimatpolitik ska förbättras. Vi föreslår ökade ambitioner; att utsläppen minskas med minst 52 procent till 2020 i den icke-handlande sektorn jämfört med 1990. Vi vill att allt ska göras på hemmaplan i Sverige. Vi kommer också att verka för att EU minskar sina utsläpp med minst 40 procent till 2020. Vi menar också att det är samhällsekonomiskt lönsamt att gå före i en nödvändig omställning av våra ekonomier till lägre utsläpp. Med ett högre klimatmål följer investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem. Med ökade investeringar i detta skapas också många nya gröna jobb. I dag när ekonomin i många europeiska länder står och stampar borde ett skärpt klimatmål och gröna investeringar vara prioriterat.

Vi skapar möjligheter för ett helt nytt samarbete med utvecklingsländerna med hjälp av ett nytt separat klimatbistånd på 4,5 miljarder kronor utöver regeringens anslag med nya additionella medel för de kommande tre åren. Vi föreslår också den största investeringsfonden någonsin för klimatet, Klimatprogrammet, med en miljard årligen i statliga medel för att kanalisera klimatomställningar i våra kommuner, landsting och företag. Vi höjer också koldioxidskatten, vilket är det träffsäkraste sättet att få ned våra utsläpp samt generera nytt kapital till klimatarbetet. Vi lägger fram konkreta förslag för hur varje sektor ska kunna ta sitt klimatansvar; allt från en skatt på inrikesflyget, ny definition för miljöbilar och stöd till ökad konsumtion av vegetarisk mat. Vi föreslår också inrättandet av en separat klimatminister och klimatdepartement. Med våra förslag gör vi vad vi kan för att Sverige ska bli ett land som tar klimatansvar, som lever upp till det vi har lovat andra länder; nämligen att kraftigt minska våra utsläpp och hjälpa utvecklingsländerna.

Låt mig återigen få understryka: Det är våra utsläpp som idag drabbar människorna i Syd. Utsläppen leder ju till havsnivåhöjning i vissa områden, torka i andra samt plötsliga och extrema väder på många platser. Det handlar om bönderna i Botswana som inte längre kan odla sin mark eftersom öknen breder ut sig. Människorna i Bangladesh och som blir hemlösa på grund av översvämningar eller invånarna på låglänta öar som Tuvalu och Mikronesien som berövas sina hem som en följd av ett stigande hav. Eller människorna i södra Filippinerna som dör av det extrema väder som tyfonen Bopha var ett exempel på.

Sverige har ett rykte om att vara föregångare i frågor som rör miljö och mänskliga rättigheter. Det går inte längre att leva på dessa gamla lagrar. Det är därför dags för ett omtag i svensk klimatpolitik. Det är fullt möjligt att minska våra utsläpp i den utsträckning de senaste forskningsrönen kräver. Men då kan vi inte vänta på andra. Vi måste gå före. Vi måste ta ansvar. Som Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño sa inför hela klimatmötet i Doha förra veckan: ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är oss han talar till.

Kryphål i klimatvisionen 2050?

Naturvårdsveket presenterade igår sitt förslag till ett ”Sverige utan klimatutsläpp 2050″. Redan i rubriken måste jag stanna till och fråga mig vad man menar. Klimatutsläpp torde vara våra utsläpp av växthusgaser. Alltså att dessa ska bort? Vad bra, det är också Vänsterpartiets politik! Men på rad sex i regeringen uppdragsbeskrivning till våra myndigheter att ta fram denna rapport står det: ”… uppnå visionen om att Sverige inte ska ha nettoutsläpp av växthusgaser 2050.”

Nettoutsläpp är ju något helt annat. Det kan handla om att man kompenserar sita utsläpp med upptag i s k kolsänkor (skog och mark) eller att man köper utsläppskrediter i andra länder. I dagsläget gör inte Sverige det första, man räknar alltså inte in upptaget från kolsänkorna. Det är bra. Men däremot köper regeringen mängder av utsläppskrediter, motsvarande 30 procent av vårt nuvarande klimatmål.

Detta problem med kryphål i klimatpolitiken präglar därför Naturvårdsverkets rapport. Där skriver man nämligen att uppköp av utsläppskrediter och tillgodoräknande av kolsänkor kan användas för att uppnå målet 2050. Gör man det förfelas mycket av det som annars hade kunnat vara en ambitiös målsättning.

Annars finns en hel del intressant i naturvårdsverkets rapport. Den för fram ökad användning av koldioxidskatten, utsläppsmål till 2030 och 2040, transportsnålt samhälle och ökat konsumtionsperspektiv. Positivt är även förslag om utredning av avgifter på handelsgödsel och köttkonsumtion. Nu undrar man bara, kommer miljöminister Lena Ek att föreslå något av detta? Det är bara att se till att hennes parti röstar för Vänsterpartiets motioner. Vi har nämligen förslag på höjd koldioxidskatt, skatt på handelsgödsel, åtgärder för minskad köttkonsumtion och att konsumtionen måste ingå i våra officiella minskningsstrategier.

Jag lämnar troligen in en interpellation idag till Lena Ek för att få debattera detta närmare.

Läs mitt pressmeddelande från igår.

Doha: Ett förlorat år för klimatet

Klimattoppmötet i Doha, COP18, har tillslut kommit överens. Det blev tyvärr inte vad som behövs. Läs mina kommentarer i mitt pressmeddelande. Eller läs nedan.

Pressmeddelande, 2012-12-08
Ett förlorat år för klimatet
Klimatmötet COP18 i Doha är nu avslutat. Jens Holm (V), riksdagsledamot har följt förhandlingarna på plats och är besviken på slutresultatet.

– Vi har förlorat ännu ett år i klimatarbetet. Det har vi inte tid med. Med så här fluffiga uppgörelser går världen mot en temperaturhöjning på fyra grader. Uppriktigt sagt; det skrämmer mig, säger Jens Holm (V).

– Jag är visserligen glad över att förhandlingarna inte bröt samman helt och hållet. Vi har fått en förlängning på Kyotoprotokollet. Men detta avtal är ett tomt skal, fortsätter Holm.

Samtidigt som klimatförhandlingarna har ägt rum har en tyfon svept över södra Filippinerna med helt förödande konsekvenser. Hundratals människor har dött och lika många är saknade. Tiotusentals har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa. Delegater från de fattigaste länderna blir allt mer desperata. De kräver hjälp nu och kraftiga utsläppsminskningar från de rika länderna. Men i-länderna lever inte upp till de åtaganden man tidigare har gjort; om utsläppsminskningar, klimatfinansiering och överföring av ny teknik, menar Jens Holm.

– Klyftan mellan rika och fattiga länder har tyvärr förstärkts. Dessvärre har inte heller Sverige och EU spelat en positiv roll. Om man inte ens kan anslå nya klimatpengar utöver biståndet blir utvecklingsländerna med all rätt upprörda, säger Jens Holm.

Jens Holm menar att en av huvudorsakerna till det tunna utfallet av klimatmötet är EUs svaga agerande under klimatmötet. EU har ofta spelat en relativt aktiv och pådrivande roll på klimatmötena. Den här gången kom man till Doha med ett splittrat upplägg i synnerhet i frågor som rör överskottet av utsläppsrätter (AAUer), klimatfinansiering och möjligheten att öka minskningsåtagandet till 30 procent.

– Det var länge sedan jag såg EU agera så svagt som på detta klimatmöte. EU har tvingats lägga en stor del av tiden på interna förhandlingar istället för att prata med andra om hur klimatet ska kunna räddas. Det håller inte, säger Jens Holm, som tidigare var ledamot av EU-parlamentet.

Läs Jens Holms analys av EUs agerande under COP18.

COP18 var Jens Holm fjärde klimattoppmöte. Han anser att klimatmötena är viktiga, men frustreras av att så mycket av tiden ägnas åt formaliteter och detaljfrågor.

– Det är jätteviktigt att ha hantera klimatfrågorna på ett demokratiskt sätt inom FNs regi. Men arbetsformerna och kanske också antalet frågor som diskuteras borde ses över. Jag tycker också att man tydligare borde koppla arbetet till folkvalda politiker och andra aktörer. Med dagens arbetsformer bestämmer regeringarna allt. Det medför tyvärr ett stort inslag av hemlighetsmakeri och revirtänkande som utestänger andra, säger Jens Holm.

Mer info:
Jens Holm, tel 0708-250 889
Läs Jens Holms rapporter från Doha på http://www.jensholm.se
Vänsterpartiets presstjänst 070-620 00 64

Doha IV

Några rader om klimatmötet, COP18, innan det är dags att sova (vi är två timmar före er i Sverige). Idag har ministrar och andra potentater avlöst varandra med utspel, side events och medieframträdanden. Förväntningar skruvas upp. Spänningen stiger.

Låsta förhandlingar
Ärligt talat, förhandlingsmässigt har det inte hänt särskilt mycket idag. Klyftan mellan rika och fattiga länder finns kvar. Tjänstemännen har arbetat från flera olika textalternativ inom de olika förhandlingsspåren; Kyotoprotokollet, en långsiktigt avtal, finansiering m m (se mer nedan), men faktum är att de stora frågorna fortsätter att vara olösta.

Tyfon över Filippinerna
Allt mer information har kommit fram om den förfärliga tyfonen, Bopha, som svepte över Philippinerna i onsdagsnatt. Över 400 har dött, hundratals saknade och 85 000 har blivit tvungna att lämna sina hem. Det känns lite smått bisarrt att t a l a om extrema väderfenomen och klimatflyktingar på en luftkonditionerad hypermodern konferensanläggning i världens rikaste land samtidigt som extremt väder sker här och nu. Jag talade tidigare idag med Elenita Dano från Philippinerna som menade att en tyfon aldrig nått landet så långt söderut som denna. Hon menade också att de värsta effekterna skulle kunna förhindras om Filippinerna bara hade tillgång till en pålitlig väderlekstjänst. Sådana tjänster finns att tillgå, men de är fastlåsta i copyright och det finns inga pengar till att betala licenser. Snacka om att en reform av patent/immaterialrätt skulle kunna göra nytta på det här området.

EU splittrat
Det var nog länge sedan EU agerade så svagt och splittrad som vid detta toppmöte. Man kan inte lova något gemensamt om klimatfinansiering till Syd och det som lovas av enskilda länder är redan befintliga biståndsmedel (möjligen med undantag för Tyskland). EU lovar inga skärpta utsläppsmål och ambitionerna att bygga allianser med utvecklingsländer (sådana ambitioner har funnits) känns mycket långt borta. I den viktiga frågan om överskottet av utsläppsrätterna, AAUer, är EU knäpptysta. Nu försöker man istället tona ned frågan. Den fråga som man internt diskuterade i höstas och då under förespegligen att det var en fråga som ”absolut måste lösas”. Polen får mycket av skulde, med viss rätt. Men det är också ett svaghetsbevis på EU och dess medlemsstater. Kan ni verkligen inte mer? Vill ni inte?

Var är Indien?
Jag tycker att man märker mindre av Indien än på tidigare COP. Indiens miljöminister kommer inte ens till Doha. Hon hänvisar till en viktig omröstning i parlamentet. Kanske är det det som spökar. Det är i vart fall synd. Om man inte är på plats påverkar man mindre. Och Indien behövs verkligen!

Klimatförnekarkupp
Den (ö)kände klimatförnekaren Christoffer Monckton lyckades smyga sig fram till Burmas bord och få ordet i den stora plenaförhandlingen (som följs av princip hela toppmötet). Han gjorde ett anförande där han ifrågasatte klimatförändringarna och sa att det inte behövdes några minskningar. Folk började skruva på sig, något som sedan utmynnade i ett allmänt buande. Men hur kunde han få ordet öht? Han representerar ju inget land. Ett klart underbetyg till det qatariska ordförandeskapet. Men lite roligt var det också…

Imorgon
Rent formellt går förhandlingarna in på sin sista dag imorgon, med förhoppningen om att bli klar någon gång sent på natten. De flesta vet att det n0g inte kommer gå så. Troligen kommer man fortsätta in till lördagen, kanske till och med till söndag innan man bli klar. Från och med imorgon kommer en stor del av förhandlingarna att skötas av ministrarna, dse flesta fall miljöministrarna. De har ett större mandat än tjänstemännen och kan därför föra förhandlingarna närmare ett resultat. Några av de viktigaste frågorna är:

* Klimatfinansiering till utvecklingsländerna: Hur mycket pengar kommer lovas från de rika länderna? I dagsläget ser det MYCKET illa ut.

* En förlängning av Kyotoprotokollet: Här finns bland annat frågan om överskottet på AAUerna, de flexibla mekanismerna (som enligt mig fungerar illa), om protokollet ska förlängas med fem eller åtta år.

* Tekniköverföring: Hur ska det göras på ett rimligt sätt till utvecklingsländerna?

* Ett avtal efter 2020. Om tre år ska det avtalet vara färdigt, år 2020 ska det träda i kraft. Det ska vara lagligt bindande och innehålla minskningskrav på alla rika länder (och även vissa av de fattigaste? det diskuteras…). Än så länge har man i praktiken inte rört sig en milimeter i denna långsiktiga fråga.

Förresten, sent imorgon, natten till lördag, reser jag hem till Stockholm igen. Troligen får jag följa upploppet hemifrån. Så, efter imorgon blir det nog mindre rapportering om COP18.

Doha III

Onsdagens förhandlingar är avklarade. Som vanligt är man full av intryck. Några av dessa är:

1. Vilken missad chans, Lena Ek
Miljöminister Lena Ek talade idag inför hela klimatkonferensen. Men fick vi egentligen höra något nytt? Nej, det var samma gamla klimatpengar som utlovades (d v s pengar som tas från biståndet) och inte ett ord om ökade minskningsambitioner eller ett klart besked om överskottet av utsläppsrätter, AAUer. Hur kan man missa en sådan chans? Det gör man endast om man faktiskt inte har någon politik att presentera. Sorgligt. Läs vad jag säger i Miljöaktuellt. Se förresten inslaget från SvT idag där jag uttalar mig om AAUerna.

2. Bra Storbritannien
Ett par timmar efter Lena Ek talade Storbritanniens klimatminister Ed Davey. Vilken skillnad! Besked om ungefär 20 miljarder kronor i klimatpengar varje år, en summa som är en ÖKNING jämfört med tidigare år. Davey sade också klart och tydligt att det nu är dags att skärpa EUs klimatmål till minskade utsläpp på 30 procent. Äntligen någon med ambitioner!

3. Utvecklingsländerna säger som det är…
Jag lyssnade på ett stort antal utvecklingsländers anföranden. Vilken skillnad i perspektiv. När de rika länderna ofta talar teoretiskt och om klimatförändringarna som något som händer i framtiden är det för utvecklingsländerna något som händer här och nu. Några exempel:
     Papau Nya Guineas klimatminister Patrick Pruaitch berättade om hur deras skog blev allt mindre och hur de drabbades av havsnivåhöjningen. Han sa: ”Rika måste stödja de som kämpar för att överleva. Vi accepterar inte längre att bli utnyttjade som försökskaniner.”
     Nigerias miljöminister Hadiza Ibrahim Mailafia gjorde en detaljerad beskrivning över hur många människor i hennes land som här och nu drabbades av utsläppen. Den rika världen måste ta sitt ansvar, menade hon.
     Egyptens miljöminister Moustafa Hussien Kamel var inne på samma spår och berättade hur vädret blivit allt extremare och räknade upp exempel på hur människor drabbades av bland annat: torka, försämrat jordbruk, brist på jordbruksmark, matbrist, havsnivåhöjning.
     Tuvalus utrikes- och miljöminister, Apisai Ielemia var som vanligt omskakande att lyssna på. Han krävde en temperaturbegränsning på max 1,5 grader. Han sa: ”Tuvalu sjunker. Vårt folk är i ”great danger”. Mitt folk kommer snart att drunkna om inget görs på denna konferens.”
     Bolivia var annars en favorit. Miljöminister Jose Antonio Zamora kritiserade marknadsfundamentalismen och bristen på konkreta åtaganden från de rika länderna. ”Vi är här för att rädda planeten – inte för att ta fram nya marknader för kol”, sa han. Mycket bra tal och välbehövlig kritik av marknadstänket.

4. …men vad många som inte gör det
För mig är det smått obegripligt hur så många supererfarna politiker: miljöministrar och vissa presidenter väljer att inte säga något vettigt ALLS under den tid som de får tala inför hela COP18. Varje minister får tre minuter till ett anförande. De flesta talar minst det dubbla. Många kan använda flera minuter till att berätta vilken bra värd Qatar är för COP18 och hur viktigt det är med förhandlingar i sig (men att rädda klimatet, då?, undrar vän av ordning…). Är det bara en allmän FN-sjuka att man ska hålla på med en massa krusiduller hela tiden eller har man verkligen inget att säga? Tur iallafall att många trots allt har hållit riktigt bra tal.

5. Trycket ökar
På fredagkväll ska allt vara klart. Imorgon sätter sig ministrarna ned och förhandlar på allvar. Om jag sa imorse att det var skarpt läge idag blir läget än mer skarpt imorgon. Otåligheten växer. Sju olika förhandlingsteman ska lösas. Hur ska det gå? Jag är livrädd för en urvattnad kompromiss och att vi därmed har förlorat (ännu) ett år av internationella klimatförhandlingar.

6. Chatt
Vad kul det var att chatta med Svenska Dagbladets läsare idag. Läs alla frågor och svar här.

Det var allt för den här gången.

P S Jag har aldrig sett så många stadsjeepar på ett och samma ställe som här i Doha. Det är sjuuukt. Men så blir det när bensinen kostar en spänn litern och vägarna är breda som tennisbanor.