Durban – vad bör göras?

Kanada har just formellt meddelat att man drar sig ur Kyotoprotokollet. Det är mycket olyckligt, men ett väntat drag från den nya konservativa regeringen som ogillar allt vad ambitiös miljöpolitik heter. Jag lyssnade på miljöminister Peter Kent i Durban nu för några dagar sedan, då han avfärdade bindande åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet (det var då det genomfördes en helt underbar protestaktion mot honom, tyst, fredligt och effektufullt med aktivister som ställde sig upp med t-shirts med protesttext på). Med även Ryssland och Japans motvilja att ställa sig bakom en andra åtagandeperiod blir Kyoto kraftigt urvattnat. Lena Ek och de andra förhandlarna i Durban sätter sin tilltro till överenskommelsen om att 2020 ha ett nytt globalt klimatavtal på plats. Det ska innefatta alla länder, tror man. Men frågan är om det blir så? Överenskommelsen är inte rättsligt bindande och att vänta ända till 2020 har vi inte tid med. Det är bara att konstatera att Durban slutade mycket, mycket illa. Processen är räddad, men inte klimatet, som flera har uttryckt det.

I fjol slogs ett icke smickrande rekord. Aldrig någonsin har utsläppen ökat så fort från ett år till ett annat, utsläppen uppgick i fjol till 33 gigaton koldioxidekvivalenter. För att ha en rimlig chans att begränsa uppvärmningen till max 2 grader måste utsläppen stabiliseras på en nivå av högst 44 gigaton till år 2020. Men med dagens utsläppskurva kommer det bli omöjligt att nå detta, enligt FN-rapporten ”The Emissions Gap Report” (2010). Durbanöverenskommelsen erkänner behovet av att skyndsamt bryta denna utsläppskurva, men alla vet att utan rättsligt bindande åtaganden och ett tilltäppande av det stora antalet kryphål i klimatpolitiken (t ex osäkra utsläppskrediter, s k hetluft i det forna östblocket och en alltför generös tillgodoräkning av mark och skogsinnehav) blir det omöjligt att nå detta.

I värsta fall kan vi räkna med en temperaturhöjning långt över två grader under detta århundrade. Och med detta kan vi räkna med konsekvenser av våra väder- och ekosystem av apokalyptiska proportioner, med en kraftig havsnivåhöjning, livsmedelsbrist, konflikter och miljontals klimatflyktingar som ett brev på posten. I utvecklingsländerna är denna process redan igång.

I klimatkonventionen slås det fast att det är de historiska utsläppen som ska räknas. Och det är den rika delen av världen som har stått 75 procent av dessa. Det är därför de rika länderna ska gå före och göra de nödvändiga utsläppsminskningarna samt föra över stora summor kapital till de fattiga. Redan i Marrakech 2001 utlovades en klimatfinansiering till utvecklingsländerna som i praktiken aldrig blev av. Sedan dess har utlovandet av de fiktiva pengarna fortsatt. I Köpenhamn, för två år sedan, lovade de rika länderna 30 miljarder dollar i s k snabbstartspengar till den fattiga världen, något som inte heller blivit av. Istället för att lägga fram reda pengar på bordet har Durban ägnat nästan två veckor åt att diskutera hur den nya gröna klimatfonden ska styras. Från och med 2020 har nämligen de rika länderna utlovat 100 miljarder dollar per år till den fattiga. I Durban utlovade Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien mindre summor. Men från miljöminister Lena Ek och Sverige kom ingenting. Vi har alltså fått en klimatfond utan pengar, som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte det på toppmötet.

Det som verkligen svider i ögonen och gör hjärtat tungt är att följa det EU-toppmöte som paradoxalt nog har lagts exakt samtidigt som Durbankonferensens sista dagar. Därifrån har vi fått höra hur skuldsatta utvecklade europeiska stater och spekulerande banker nu ska få ännu större kapitaltillskott. Det är direkt provocerande att Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna kan ge stöd på hundratals miljarder bara för att rädda prestigeprojektet euron men samtidigt blunda de för de fattiga ländernas behov. Utan klimatpengar till de fattiga länderna lämnas hundratals miljoner människor i Syd i sticket. Bankmiljarderna borde stoppas omedelbart och istället kanaliseras som klimatbistånd till de fattiga länderna.

Det är bra att Durban inte brakade ihop helt och hållet. Klimattoppmötena är viktiga och är det enda internationella organet vi har för att få kontroll över världens utsläpp av växthusgaser. Men att bara förlita sig på ett toppmöte en gång om året räcker förstås inte. Sverige och EU måste gå före i klimatarbetet. Den gamla EU-positionen om att villkora högre minskningskrav med att ställa krav på USA och Kina håller inte. Sveriges minskningsambitioner måste skärpas, likaså EUs (ser att min kollega Matilda Ernkrans S är inne på samma spår idag). Detta år något Vänsterpartiet kommer verka för. Vi kommer lägga fram konkreta förslag i form av skarpare styrmedel, ökade klimatinvesteringar och stimulanser för hållbarare livsstil för att nå dit. Inte minst måste den fattiga delen av världen få pengar till klimatarbetet. Och det är NU.

Avsutningsvis, Durban var mitt tredje besök på ett klimattoppmöte, COP. FN är en fantastisk organisation som förtjänar allt stöd. Men det krävs stora institutionella förändringar för att tempot i klimatarbetet ska kunna skruvas upp. Toppmötena borde sammanstråla oftare med ett långsiktigt mål om att skapa en permanent parlamentarikerförsamling för klimatfrågan. Kan vi involvera våra nationella- och regionala (t ex EU-parlamentariker) politiker i klimatfrågan skulle tempot kunna höjas. På nationell nivå skulle jag önska att fler länder gjorde som exempelvis Storbritannien och Danmark och inrättade separata klimatministrar. Med en separat minister för bara klimatet är det lättare att hålla fokuset och kompetensen i frågan.

Ja, det finns mycket att göra. Det är det enda vi kan veta med säkerhet. Jag hoppas därför kunna utveckla mina tankar om exempelvis en permanent parlamentarikerförsamling för klimatet.


Publicerat

i

av