Tillbaka från London

På väg hem efter att ha spenderat drygt 24h i London. Har talat på en konferens om köttindustrins klimatpåverkan samt deltagit i ett möte i brittiska parlamentet i samma ärende. Några reflektioner kan vara på sin plats.

Intressant konferens. Jag presenterade Vänsterpartiets motion för minskad köttkonsumtion. Känns som att vi som parti, i ett europeiskt perspektiv, ligger långt framme i denna fråga. I de flesta länder diskuteras inte ens köttindustrins klimatpåverkan, trots att den är större än världens samlade transporter. Det går att läsa vår kött-klimatmotion här på engelska och här på svenska.

Storbritannien är annars landet där diskussioner om köttindustrin och klimatet har fått en viss status. På konferensen talade Kerry McCarthy, färgstark Labourpolitiker från Bristol och vegan sedan drygt tio år tillbaka. Hennes kollega Robert Flello har lagt fram motionen Sustainable livestock bill, som kommer upp för andra behandling i brittiska parlamentet nästa fredag. Bra förslag, även om det inte går riktigt lika långt som vi 🙂

Annars är UK lite som att åka tillbaka tillbaka rejält i tiden. Parlamentet, med två kammare, där den ena är befolkad av grevar och andra betitlade högheter, är fullkomligt impregnerat av arkaiska traditioner. Inne i House of Commons går man runt på heltäckande mattor i lokaler från medeltiden och blir vänligt tillrättavisad av parlamentspersonal i smoking. För att komma upp på läktaren behövs ett särskilt formulär fyllas i, vilket man sedan måste visa upp vid fyra (!) olika tillfällen. Inne i parlamentets sessionssal finns det inte tillräckligt med sittplatser för alla ledamöter, men att flytta till större och modernare lokaler finns inte på kartan. Debattformerna är lika underhållande som obegripliga för en utomstående. Jag förstår att man vill sända ut budskapet: It was here it all started. Yes, I get that point, men hur progressivt är det? Finns det risk för att mötesformerna och de uråldriga traditionerna påverkar politikens innehåll? Den nyvalda ledamoten Caroline Lucas, den enda från De Gröna, hävdar det i en artikel i New Internationalist. Och då har jag inte berört det som kanske är Storbritanniens största demokratiska brist, systemet med enmansvalkretsar. De Gröna har som sagt en enda ledamot (för första gången) i parlamentet, med ett proportionerligt system skulle de garanterat ha många fler. Valsystemet gynnar de redan sittande partierna och lägger en våt filt över nya politiska initiativ. Man får hoppas att det blir en valreform, som utlovat i valrörelsen.

Det är uppenbart att de svenska moderaterna och högern i Storbritannien har bestämt sig för samma strategi: Ny förpackning, samma innehåll. Tories-Libdemregeringen presenterade idag ett förslag på att tredubbla studieavgifterna till de brittiska universiteten. Närmare 100 000 kronor kan det kosta per år att studera i UK i framtiden. Ett effektivt sätt att utestänga mindre bemedlade. I Sverige hoppas jag att vi aldrig hamnar där, men den borgerliga regeringens beslut om att ta ut avgifter på utländska studenter vid svenska universitet är ett oroande steg i fel riktning. På klimatområdet talar gärna premiärminister David Cameron om klimatet, men han har inte tagit några nya initiativ på området. Liksom i Sverige har man ärvt klimatpolitiken av den tidigare regeringen (Labour), men frågan är om man tänker utveckla den och fullfölja vad som beslutats. I mitt tycke utvecklade den tidigare Labourregeringen, ledd av dåvarande miljö- och klimatminister Ed Miliband, Europas kanske intressantaste lagstiftningspaket på området, Climate Change Act, bland annat med ett eget klimatdepartement och en separat kolbudget.