Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker

Jag och Elin Segerlind skriver i ETC idag. Läs vårt inlägg hos ETC eller nedan.

Minska smittriskerna i Sveriges djurfabriker
ETC, 2022-06-13
Coronapandemin är över i stort, men smittorna består. Inte minst hos djur som hålls trångt och smutsigt i djurfabriker. Så låt oss ändra på detta, skriver vänsterpartisterna Elin Segerlind och Jens Holm.

Smittor är dessutom dyra att hantera, men av någon anledning verkar regeringen hellre låta djurfabrikerna fortgå som de är – än att införa de restriktioner som krävs för att minska samhällets kostnader. Under coronapandemin kompenserades minkfarmer med 60 miljoner kronor på grund av utebliven vinst när minkarna inte fick avlas på. Samtidigt betalades minst 360 miljoner kronor ut till företag inom ägg- och kycklingköttsproduktion då de behövt massavliva djur på grund av fågelinfluensan. Ersättningar som betalas ut med våra gemensamma skattepengar.
Till det måste vi också addera de samhällskostnader som krävs för de människor och djur som blir sjuka och/eller dör på grund av smittspridningen, vilket ger än en högre prislapp för samhället.

Regeringen har i februari tagit emot en rad förslag om att förebygga smittoutbrott i Sveriges djurhållning. Detta både från civilsamhällets ideella organisationer och från ansvarig myndighet, Jordbruksverket. Men förslagen hanteras långsamt.
I slutänden kan vi inte vänta till valet på att ta tag i den här frågan. Varje dag föds djur upp i undermåliga förhållanden som kan öka risker för smittspridning och antibiotikaresistens framöver. Det gäller Sverige, precis som alla andra länder.

Sverige var ett av de länder med högst smittspridning bland minkar under coronapandemin. Nästan alla minkfarmer hade minkar med antikroppar mot viruset när Statens veterinärmedicinska anstalt undersökte läget. Smittan kunde inte stoppas, men ändå har minkfarmerna fått gå tillbaka till normal uppfödning under året. Det här gäller en djurhållning som har extremt litet stöd hos väljarna, och samtidigt höga risker för samhället. Är det värt det?

Vi menar att det åtminstone inte var värt de 60 miljoner som betalades ut i kompensation till företag som nu ändå går i konkurs. Bättre hade varit att betala ut kompensation för att företagen direkt hade kunnat avveckla sin verksamhet. Istället väljer regeringen nu att svälta ut de som idag arbetar med minkfarmning och hoppas att de ska sluta självmant.

För samtidigt som vi lägger mycket pengar på att upprätthålla verksamheten så vill inget parti fullt ut heller försvara dess existens. Vi behöver avveckla minkfarmerna på riktigt och under sansade former, med ekonomisk kompensation och hållbar lagstiftning så ingen pälsproduktion återuppstår. Restriktionerna var kostsamma både för samhället och minkfarmerna. Det är dags att se till att det blir sista året med minkfarmer i Sverige.

Regeringen måste agera för att ställa om samhället och minska smittrisker. Inte minst genom att lyssna på förslagen från ansvarig myndighet. Vänsterpartiets förslag om att avveckla minkfarmerna är ett första viktigt steg för att minska framtida risker och säkra en god djurvälfärd. Inget land som skryter med att ha en av världens bästa djurskyddslag kan anse det rimligt att hålla djur i bur, varken ur djurskyddssynpunkt eller med hänsyn till framtida smittorisker.
Regeringen behöver ta följande ansvar:

  1. Avveckla minkfarmerna under 2022 med stöd för omställning.
  2. Genomför ändringarna i lagstiftning som Jordbruksverket föreslår.
  3. Agera för mer hållbar konsumtion med mindre behov av djurfabriker.

Elin Segerlind (V), miljöpolitisk talesperson, riksdagsledamot
Jens Holm (V), riksdagsledamot

Genombrottet för klimatet

Återigen har vi haft en sommar av extremväder med värmerekord både i Europa och Nordamerika, översvämningar (Gävle, västra Tyskland, Henanprovinsen, Kina) och en tundra som brinner i Sibirien, bara för att nämna några exempel. Efter IPCCrapporten kan ingen längre ducka för att klimatförändringen är en kris och det är akut. FNs generalsekreterare Antonio Guterres har med anledning av rapporten utfärdat nödläge (code red) för mänskligheten. Återigen har vi väckts av väckarklockor om att det är bråttom att stoppa klimatkrisen.

Jag hoppas verkligen att detta kan bli det genombrott som klimatfrågan behöver i svensk och internationell politik. I november är det dags för klimattoppmötet COP26 i Glasgow, och då måste länderna bekänna färg, inklusive Sverige. Jag skriver i Aftonbladet om några av de saker vi kan göra i närtid för klimatet. Förra veckan hade jag också en debattartikel i ETC på temat, där med ett omställningsprogram i tio steg. Jag med enkelhet rada upp tio åtgärder till vi kan göra i närtid som snabbt skulle kunna minska våra utsläpp.

Det som skiljer augusti 2021 från augusti 2020, 2019, 2018 etc är att nu står vi inför en höst där vår ekonomi ska återstartas efter pandemin. När man tar sig ur en kris är det stora satsningar som gäller. Det positiva i det hela är att en stor del av världens stora reformer har härrört ur kriser. USAs president Franklin D. Roosevelts nya giv på 1930-talet är det mest framstående exemplet och har med rätta blivit stilbildande för en radikal rödgrön rörelse som pläderar för en grön ny giv. Men även byggande av det svenska folkhemmet under efterkrigstiden och reformpolitiken i och med oljekrisen i början på 1970-talet borde kunna inspirera. Tiden mellan 1970 och 1975 hör faktiskt till Sveriges mest reformintensiva med 40-timmarsveckan, medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd, studiereformer, bostadsbidrag och sänkt pensionsålder som några exempel på långtgående reformer. Till detta kan vi lägga den omfattande elektrifieringen, samt effektiviseringen av svensk industri och svenska hushåll som en följd av oljekrisen. Utsläppen av koldioxid minskade faktiskt mer då än nu. Mellan 1970 och 1990 minskade utsläppen med nästan 30 procent, detta i en tid då ordet klimatförändring inte ens fanns i den politiska vokabulären.

Nu står vi inför en liknande situation. Ska vi vara fjättrade av ett nattståndet finanspolitiskt ramverk och överspelade statsstödsförbud från EU eller väljer vi att på allvar ta oss ur klimatkrisen? Jag förutsätter att vi väljer det senare. Låt åren 2020-2030 bli decenniet då vi investerar oss ur klimatkrisen. Då vi bygger ut bra kollektivtrafik i hela landet och minimerar behovet av privatbilar och flygresor, investerar i 100 procent förnybar energi, ställer om (elektrifierade) våra industrier, lägger ned verksamheter i strid med våra klimatmål och hittar nya gröna ersättningsjobb, reglerar bort onödig lyxkonsumtion, rustar upp bostäder och lokaler, ordnar ett skogsbruk på naturens villkor och ställer om vår livsmedelsproduktion mot växtbaserat.

Det är inte för mycket begärt.
Det är fullt möjligt.

Fågelinfluensan och risken för nya pandemier

Vad gör regeringen för att förhindra smittspridning från djurfabriker? Är det rimligt att samhället ska stå för kostnaden för djurfabrikernas virusspridning? jag vill veta vad regeringen gör för att förhindra nya pandemier med ursprung i storskalig djuruppfödning. Se min interpellation till landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) här eller nedan. Debatten äger rum i riksdagens kammare ti 27/4.

Fågelinfluensan och risken för nya pandemier
2021-04-14, Interpellation av Jens Holm (V) till Jennie Nilsson (S)

Just nu grasserar den extra farliga formen av fågelinfluensa, högpatogena HPAI (Highly patogenic avian influenza), på många platser runtom i Europa, och även i Sverige. Smittan tros ha sitt ursprung hos vilda fåglar som kommit i kontakt med tamfåglar. I mitten av november nådde viruset Sverige och drygt 2 miljoner kycklingar och kalkoner har avlivats, varav en stor del på Sveriges största äggproducent CA Cedergrens i Mönsterås. I dagsläget råder, efter beslut av Jordbruksverket, skyddsnivå 2 i hela Sverige. Detta innebär att alla tamfåglar måste hållas inomhus. Fågelinfluensan är med andra ord inte stoppad.

Fågelinfluensan är förstås en tragedi för alla inblandade, men det innebär också en stor ekonomisk belastning för samhället. Hittills har sanering, avlivning och kompensation till uppfödare kostat skattebetalarna 340 miljoner kronor. Det konstaterar Riksdagens utredningstjänst i rapporten ”Fågelinfluensan” (dnr 2021:121), som tagits fram för min räkning. Man kan fråga sig om det är rimligt att samhället ska ta den ekonomiska risken för den storskaliga djuruppfödningen.

Fågelinfluensan är bara ett exempel på smittor som sprids mellan djur och ibland muterar och sprids vidare till människor som s.k. zoonoser, vilket är fallet med det nu aktuella coronaviruset. Salmonellautbrott, fågelinfluensa, svinpest och andra virusutbrott ses ofta som naturkatastrofer och enskilda tragedier för de inblandade. Men smittorna blir vittspridda epidemier när de landar i djurbesättningar med tusentals djurindivider på en minimal yta. Smittan sprider sig sedan som en löpeld. Det är djurfabrikerna som möjliggör att smitta kan fästa, muteras och spridas vidare. Minkuppfödningen är ytterligare ett exempel och där Vänsterpartiet krävt att de ska stängas av både djurskyddsskäl och p.g.a. risk för virusspridning.

Gällande fågelinfluensan skriver Folkhälsomyndigheten på sin hemsida: ”Det största hotet mot människors hälsa är inte smitta av fågelinfluensa i sig, utan möjligheten att den ska ge upphov till en för människan helt ny influensavariant. I synnerhet en variant med bättre förmåga att spridas mellan människor och mot vilken vi inte har skyddande antikroppar.”

Det är med andra ord uppenbart att dagens storskaliga djuruppfödning utgör ett latent hot för nya smittspridningar och i värsta fall pandemier.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:
1) Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förhindra fortsatta utbrott likt den pågående fågelinfluensan?

2) Är det statsrådets bedömning att det är rimligt att staten ska bekosta en sådan stor andel av kostnaden för fågelinfluensan och andra smittspridningar som har sin grund i intensiv och storskalig djuruppfödning?

………………………………………

Jens Holm (V)