Regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna

Vi skriver på DNdebatt idag. Läs vårt inlägg där eller nedan.

S/MP-regeringen saknar ambition att åtgärda klimatorättvisorna
Dagens Nyheter, 2020-12-09

Oxfams och Swedish Environment Institutes rapport om svensk klimatojämlikhet är mycket efterlängtad och välkommen. Att den rikaste procenten i Sverige släpper ut mer än tio gånger mer per person än den fattigaste tiondelen är ett tydligt exempel på ojämlikheten. Och det är rent utsagt provocerande att när merparten av svenskarna har minskat sina utsläpp så har den rikaste delen av svenskarna fortsatt att öka utsläppen. Vi kan inte stillatigande låta en liten klick klimatvärstingar fortsätta som om ingenting har hänt och öka sina utsläpp i kraft av en helt och hållet ohållbar livsstil.

Vi har länge efterfrågat ett rättviseperspektiv i miljö- och klimatpolitiken. Inte så att klimatpolitiken i sig skapar orättvisor. Tvärt om, i dag är det de med sämst ekonomiska förutsättningar som drabbas värst av utsläpp och föroreningar. Därför har de grupperna också mest att vinna på en klimatomställning.

Dessvärre ser vi sällan, eller aldrig, en ambition från S/MP-regeringen att synliggöra och åtgärda de klimatorättvisor som finns. FN:s klimatsamarbete ska baseras på principen om rättvisa (equity). Det kan tolkas som att de med störst klimatpåverkan också ska ta det största ansvaret för minskade utsläpp. Lite förvånande för vissa, men det är inte den politik den socialdemokratiskt ledda regeringen driver. För ett år sedan presenterade regeringen sin klimathandlingsplan för den här mandatperiodens klimatarbete. Det var en plan som främst aviserade nya utredningar och helt utan ambition att stärka jämlikheten.
Det är hög tid att komma till rätta med klimatojämlikheten. Politiken måste i större utsträckning utkräva ansvar för de med störst klimatpåverkan. Det här kan inte bara vara klimatpolitikens ansvar, utan det behövs samtidigt en radikal omläggning av skattepolitiken Under de tre senaste decennierna har klyftorna ökat i Sverige, som ett resultat av en medveten politik.

De klyftorna ser vi nu också i vår miljöpåverkan. Omställning till ett hållbart samhälle måste därför få störst konsekvenser för dem som i dag har störst klimatpåverkan och som tar mest resurser i anspråk. Därför är det nödvändigt med ett reformerat skattesystem i syfte att öka jämlikheten genom omfördelning och skapa förutsättningar för att lyckas med den gröna omställningen.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd samtidigt som utsläppen minskar. För att lyckas och vinna folkligt stöd måste omställningen ha ett tydligt rättviseperspektiv och förena det gröna perspektivet med ett rött.

Den övergripande uppgiften måste därför vara att verka för en ekonomisk politik som utjämnar klyftor mellan rika och fattiga. Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Den politiken skulle kunna utvecklas mer. Till exempel genom:

● En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

● En justering av bonus malus med en högre skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp.

● Fasa ut rot-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

Det är hög tid att synliggöra vår tids klimathjältar. Det är inte direktören i sin Tesla och klimatkompenserade Londonresor. Klimatföredömet är snarare förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern.

Tony Haddou (V), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson

Jens Holm (V), riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson

Elin Segerlind (V), riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

De rikas utsläpp – dags att agera

Vilken viktig rapport! Oxfam och SEI har idag släppt rapporten Svensk klimatojämlikhet (presenterad på DN-debatt idag). Jag har tidigare kommenterat deras viktiga granskningar av utsläppsorättvisor i värden, som att världens rikaste tiondel står för nästan lika stora utsläpp som hälften av hela världens befolkning.

Nu har de satt svenskarnas utsläpp under luppen och relaterar detta till våra inkomster. Slutsatsen är det som vi länge sagt i Vänsterpartiet. Ju större plånbok, desto mer utsläpp. Den rikaste procenten släpper ut hela 43 ton CO2/pers/år. Den rikaste tiondelen i Sverige släpper ut 17 ton/person/år, vilket är fyra gånger så mycket som den fattigaste tiondelen (fyra ton/person/år). Ska vi uppfylla Parisavtalet måste den rikaste tiondelen minska sina utsläpp med 87 procent de kommande tio åren.

Intressant är också att den fattigaste tiondelen i Sverige faktiskt har minskat sina utsläpp med 16 procent sedan 1990, medan de rikaste inte har minskat sina utsläpp. Sverige som land har minskat våra utsläpp med nästan 30 procent sedan 1990. De rikaste är alltså utsläppsvärstingar som fortsätter precis som förut och motverkar våra klimatmål.

Varför pratar vi så lite om detta? Om vilka som släpper ut och vilka som faktiskt lever som vi ska, med minskade utsläpp?

Klimathjälten är förortskvinnan som tar bussen till jobbet, hemestrar, bor i lägenhet och hyr en bil på semestern. Eller studenten som bor i kollektivet, som cyklar och äter vegetariskt.

Inte direktören som kör Tesla och klimatkompenserar för flygresan till London.

Det finns så mycket vi skulle kunna göra politiskt för att förändra detta.

För det första behöver vi en mer omfördelande ekonomisk politik, där rika bidrar mer till det gemensamma.

Men klimatpolitik är också i sig ofta omfördelande om de med störst utsläpp får gå före med de största minskningarna. Här går det att extrapolera politiken ytterligare. Tex med:

1. En progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor – intäkterna till kollektivtrafiken.

2. Höjd skatt vid försäljning av nya bilar med stora utsläpp – intäkterna till kollektivtrafiken.

3. Skatt på livsmedel med höga utsläpp – intäkterna till offentlig växtbaserad mat.

4. Skrota ROT-bidraget, som går till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Ersätt med investeringsstöd för klimatupprustning av allmänna lokaler och miljonprogrammets bostäder.

5. Förbud mot en mängd onödiga lyxprodukter som bara ökar utsläppen här hemma men också i de länder där de produceras.

UNFCCC och biobränsle

Idag har jag debatterat ett svenskt klimatåtagande till FNs klimatkonvention, UNFCCC, och risken för att den ökade efterfrågan (som en följd av regeringens politik) på biobränsle kan hota biologisk mångfald, levande skogar i synnerhet. Fick jag några bra svar från klimatminister Isabella Lövin (MP)? Det kan diskuteras, men jag ser iaf fram emot att regeringen innan årsskiftet kommer att skicka in en svensk klimatstrategi till UNFCCC (dock inte ett eget klimatbidrag, som är en annan sak).

Jag är dock mycket oroad för den stora användningen av biobränsle som regeringens färdplaner för fossilfrihet, reduktionsplikten och andra delar i klimatpolitiken kan medföra. Där fick jag inte några betryggande svar från ministern.

Här kan du se debatten om svenskt klimatåtagande till UNFCCC.

Här kan du se debatten om biobränsle och värnandet av skogen.

Varifrån ska biobränslet komma?

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har just levererat svar på mina frågor kring den s k reduktionsplikten och hur mycket biobränsle som detta väntas medföra. Reduktionsplikten innebär att biobränsle ska blandas i de fossila drivmedlen bensin och diesel. Inblandningen ska successivt öka och 2030 väntas 28 procent (idag 4,2 procent) av bensinen bestå av förnybart och 66 procent (idag 21 procent) av dieseln. Även flyget har fått en reduktionsplikt där 27 procent förnybar andel ska blandas i bränslet till 2030.

Reduktionsplikten är regeringens viktigaste verktyg för att minska utsläppen från transportsektorn och för att nå målet om minskade utsläpp med 70 procent till 2030.

Enligt RUT kommer det behövas ungefär 37 – 58 TWh biobränsle för att tillmötesgå ambitionerna i reduktionsplikten. Idag används ungefär 20 TWh biobränsle och den absoluta merparten importeras som färdigt bränsle eller råvara. Den svenska transportsektorn förbrukade totalt 92 TWh bränsle under 2019. Tanken är att Sverige i framtiden ska göra sig oberoende av import av förnybara bränslen. I praktiken innebär det att de 37-58 TWh biobränsle som RUT menar behövs kommer att behöva produceras i Sverige. Det är en otrolig massa bränsle.

Lägg till det alla andra områden som också efterfrågar biobränsle, ex vis färdplanerna inom ramen för Fossilfritt Sverige. Där handlar det om 75 TWh biobränsle (en del inom ramen för reduktionsplikten, men inte allt) eller en ökning med drygt 80 procent. Det är en fråga jag för övrigt kommer att debattera med klimatminister Isabella Lövin (MP) nu på fredag. Trafikverket har i sitt inriktningsunderlag till ny nationell infrastrukturplan räknat ut att det kommer att behövas ytterligare 70 procent biobränsle till 2030 för att ställa om transportsektorn.

Och det viktigaste, vi vill öka den biologiska mångfalden i våra skogar och marker. Vi vill kunna skydda mer skog. Ska då samtidigt gigantiska arealer användas till biobränsleproduktion? Nej, det går inte ihop. Självklart kan vi producera en del förnybara bränslen, men då måste det göras hållbart och inte äventyra andra miljömål. Att använda restprodukter från skog och mark är utmärkt, likaså biogasproduktion baserad på vårta hushållsavfall. Men hur långt räcker det?

Så, frågan som fortfarande är obesvarad är: Varifrån ska biobränslet komma? Har regeringen någon strategi för biobränsleproduktion utan att våra andra miljömål äventyras?

Läs gärna rapporten från RUT:

Lätta miljölastbilar

Ser fram emot att debattera hur vi kan få fler transporter med el- och andra lätta miljölastbilar. Läs min interpellation här eller nedan. Debatt i riksdagen fre 11 december. Läs tidigare inlägg i ämnet här.

Utökad fordonsvikt för lätta lastbilar
Interpellation 2020/21:178 av Jens Holm (V)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser, och i enlighet med vår klimatlag och vårt klimatramverk ska transportsektorns utsläpp minska med 70 procent till senast 2030. Mycket mer måste göras för att vi ska uppnå det målet. Elektrifiering är det bästa alternativet utifrån såväl lokala utsläpp som buller och klimatpåverkan. Men också ett cirkulärt drivmedel som biogas är mycket bra och dessutom tillgängligt här och nu.

Problemet för många aktörer inom lätta transporter som använder sig av lätta lastbilar på upp till 3,5 ton är att de i praktiken har mycket svårt att gå över till dessa alternativ eftersom fordonen i sig då blir så tunga att de inte får med sig den last de behöver. Med el- eller gasdrift tappar de 30–60 procent av sin lastförmåga med nuvarande viktgräns på 3,5 ton, vilket gör att aktörerna skulle behöva köra med motsvarande antal fler fordon för att få ut sina varor. Fler fordon i städerna är givetvis inte önskvärt för någon, då det ger negativa effekter när det gäller klimat, miljö och trängsel.

Jag har tidigare frågat (fråga 2019/20:69) infrastrukturministern om han är beredd att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/645 så att förare med B-körkort kan framföra lätta lastbilar med en vikt på upp till 4,25 ton under förutsättning att den extra vikten motiveras av alternativa drivmedel.

I nämnda direktiv, EU:s körkortsdirektiv, har artikel 6.4 ändrats så att medlemsstaterna får tillåta följande: ”Innehavare av körkort för kategori B som erhållits minst två år tidigare får framföra fordon som drivs med alternativa bränslen som avses i artikel 2 i rådets direktiv 96/53/EG med en tillåten totalvikt som överstiger 3 500 kg men inte 4 250 kg för transport av gods som körs utan släpvagn, förutsatt att den vikt som överstiger 3 500 kg uteslutande beror på framdrivnings-systemets extra vikt i förhållande till framdrivningssystemet hos ett fordon av samma storlek som är utrustat med en konventionell förbränningsmotor med gnisttändning eller kompressionständning, och förutsatt att lastkapaciteten inte är större än för detta fordon.”

Körkortsdirektivet har alltså ändrats så att lätta miljölastbilar ska kunna framföras med B-körkort. I svaret till mig den 9 januari säger ministern att frågan behöver genomgå en konsekvensanalys samt samråd med EU-kommissionen.

Riksdagens utredningstjänst (dnr 2020:1493) har för min räkning tagit reda på att ett tiotal EU-länder har genomfört EU-direktivet och tillåter B-körkort för lätta miljölastbilar på upp till 4,25 ton. Några av länderna är Danmark, Österrike, Storbritannien och Spanien. Även vårt grannland Norge har genomfört körkortsdirektivet för att främja lätta miljölastbilar.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Har ministern tagit nya initiativ sedan han svarade mig den 9 januari för att implementera direktiv 2018/645 för att möjliggöra för förare med B-körkort att framföra lätta lastbilar med en vikt på upp till 4,25 ton under förutsättning att den extra vikten motiveras av alternativa drivmedel?

Godspendlar och externa stationer

Igår hade jag två viktiga klimat-transportdebatter med infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

Den första – Godspendlar – rörde ett kärt tema; hur att flytta över godstransporter från väg till hållbarare transportslag. Den här debatten handlade om det konkreta förslaget att sätta upp godspendlar för transport av gods på järnväg istället för väg. Tänkbara pendlar skulle kunna vara Göteborg-Stockholm/Älvsjö och Malmö-Stockholm/Älvsjö. Det finns ett stort intresse för detta, men staten behöver i en uppstartsfas gå in med ekonomiska garantier. Exakt hur har utretts och förslag lämnas in till just Tomas Eneroths departement. Trafikverket föreslår en start-upp-garanti (s 47) och Trafikanalys en breddad ekobonus (s 81, ekobonus finns idag bara för sjöfarten). Till detta kan man lägga att banavgifterna – den avgift tågbolagen betalar för att köra på järnvägen har höjts med närmare 300 procent 2009-2019 (s 48, Trafikverket), så en minskning av dessa avgifter vore mycket välkommet.

Vad svarade då Tomas Eneroth? Se själva, visst verkar han lite väl nöjd med situationen…

Den andra debatten – Externa stationslägen – rörde hur de kommande höghastighetsbanorna ska byggas. Trafikverket laborerar här med den vanskliga idéen att bygga stationerna utanför städerna, och inte inuti. Glädjande nog var Tomas Eneroth kritisk till förslaget. men Trafikverket lägger fram det förslaget för att möta Eneroths krav på att banorna max ska få kosta 205 miljarder kronor. Som man frågar får man svar, med andra ord. Bygg höghastighetsbanorna med lånade pengar och som ett separat industriellt projekt, säger vi. Och det börjar brådska rejält. Se själv i debatten.

Främja hållbara godstransporter med lätt lastbil

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och utsläppen måste snabbt minska. Ett konkret sätt att göra det på skulle kunna vara att underlätta för fler transporter med miljöfordon i främst våra städer. Problemet idag för de som vill transporter med t ex en lätt ellastbil är att de fordonen lätt överstiger gränsen på 3,5 ton när batteripacket väger mycket. Över 3,5 ton gäller inte längre B-körkortet (”vanligt” körkort alltså) utan lastbilskort fordras.

EU har nyligen ändrat körkortsdirektivet så att lätta lastbilar ska kunna framföras med en något högre vikt (4,25 ton) för att kompensera för den extra vikt som ett batteri eller biogastank kan medföra. EU har ändrat artikel 6.4 i körkortsdirektivet så att det numera lyder så här:

”Innehavare av körkort för kategori B som erhållits minst två år tidigare får framföra fordon som drivs med alternativa bränslen som avses i artikel 2 i rådets direktiv 96/53/EG med en tillåten totalvikt som överstiger 3 500 kg men inte 4 250 kg för transport av gods som körs utan släpvagn, förutsatt att den vikt som överstiger 3 500 kg uteslutande beror på framdrivningssystemets extra vikt i förhållande till framdrivningssystemet hos ett fordon av samma storlek som är utrustat med en konventionell förbränningsmotor med gnisttändning eller kompressionständning, och förutsatt att lastkapaciteten inte är större än för detta fordon.”

För att detta ska börja gälla i Sverige måste vi genomföra det nya körkortsdirektivet. Ett tiotal europeiska länder (bl a våra grannar Danmark och Norge) har redan gjort det, men inte Sverige. Det framgår av en ny rapport som jag låtit riksdagens utredningstjänst ta fram (RUT 2020/1493).

Jag har tidigare frågat infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) om han kommer att införa de nya ändringarna i Sverige. Då svarade han att han ville analysera frågan vidare. Nu har det gått nästan ett år sedan dess, så jag tycker att det är dags att få ett tydligare svar från honom. Jag kommer därför lyfta frågan igen till honom. Återkommer när jag gjort det.

Uppdatering 26/11. Nu har jag lämnat in min interpellation Utökad fordonsvikt för lätta lastbilar. Debatten äger rum fre 11/12.

Här kan du läsa rapporten: