Valet 2018

Valet 2018 är nu avklarat och det kan vara på sin plats med några slutsatser.

  1. Det går inte att komma ifrån att 7,9 procent kändes som ett antiklimax på valnatten. Nog hade jag trott att vi skulle få en bit över 9 procent iallafall optimistisk som jag varit surfandes på ett tvåsiffrigt rus de senaste två veckorna. Ökningen från 5,7 till 7,9 procent innebär en ökning med nästan 40 procent. I väljare räknat handlar det om en ökning med 150 000 till nästan 500 000 väljare, så 7,9 procent får nog betraktas som helt OK. Valresultatet (om det nu håller, men allt talar för förändringar endast på marginalen) innebär att Vänsterpartiet växer från 21 till 28 mandat i riksdagen. Vi får nya mandat från Skåne (Lund), Västkusten (Göteborg), Halland, Jönköping och Stockholm (två nya mandat). 7,9 procent innebär också att det är tack vare Vänsterpartiet det rödgröna blocket fortfarande är större än det borgerliga. Både S och MP gick ju kraftigt bakåt. Det faktum att vi vuxit så mycket ska vi självklart se till att förvalta i genomslag för våra politiska idéer.
  2. För egen del ser det bra ut. Med det här resultatet ser det ut som att jag kommer in i riksdagen med god marginal, men osvuret är bäst. Förhoppningsvis har vi resultatet inklusive personkryssen imorgon.
  3. Vilket kanonval vi har gjort här i Stockholm; 13 procent! Även i Storstäder som Göteborg och Malmö har vi gått fram kraftigt.
  4. Det är ett stort fokus på SD, för stort tycker jag. Även om de blev riksdagens tredje största parti kom deras uppblåsta förhoppningar helt på skam. Det är fortfarande 82 procent som har röstat på partier som är mot SD, glöm inte det.
  5. Vem tar vem? Just nu pågår en intensiv diskussion om vilket block som ska få bilda regering. För mig är det uppenbart att a) Det största blocket borde få bilda regering och b) Regeringen bör ledas av det största partiet. I dagsläget leder de rödgröna med 144 mot 142 och Socialdemokraterna är i särklass det största partiet. Alltså borde Stefan Löfven fortsätta som statsminister. Att Ulf Kristersson som leder det parti som tappat flest röster av alla ändå insisterar på att han ska bli statsminister är magstarkt och verklighetsfrånvänt. Det kan bara betyda en sak; Kristersson hoppas kunna bilda en regering med aktivt parlamentariskt stöd från SD. Det vore en mycket, mycket oroväckande utveckling. Tror Moderaterna verkligen att ett stöd från SD kommer gratis? Om Stefan Löfven bildar regering med stöd av Vänsterpartiet kan han räkna med att behöva leverera en billigare tandvård, mer pengar till offentlig service och klimatinvesteringar. Vilka blir Jimmie Åkessons motkrav på Kristersson? Jag tycker att DNs ledarskribent (ja, det är sällan jag refererar till DNs ledarsida, men det här var bra) Amanda Sokolnicki har formulerat svaret på den frågan väl i i texten Mer står på spel än den önsketänkande delen borgerligheten vill erkänna. Hon skriver bl a om SDs strategi:
    ”Bara genom att framstå som rumsrent kan partiet samla tillräckligt många röster – och först då kan man ta fram det tunga artilleriet. Det är ingen spekulation, det är partiledningens egna ord.”
    Och:
    ”Fram till nu har vi talat mycket om SD:s rötter. Men dessa är inte det primära problemet, inte nu längre. Det vi har anledning att vara bekymrade för nu är inte partiets historia, utan dess framtid.”
    Här har partier som M och KD ett val att göra. Vi upprörs över att högerextremistiska partier fått inflytande runt omkring i Europa, men det har faktiskt aldrig skett med mindre än att etablerade borgerliga partier har bjudit in dem i stugvärmen. SD sa i valrörelsen att de vill ha ”förändring på riktigt”. Det finns inga skäl att inte ta dem på orden. Om inte M och KD oroas av detta så borde åtminstone C och L göra det. Eller? Det är i spelet om regeringsmakten Sveriges framtid avgörs.
  6. På tal om M. Vilket praktfiasko. De har förlorat flest väljare av alla partier; -3,5 procent; alltså 170 000 röster.
  7. På tal om högerpartier. Kristdemokraterna är väl det enda som verkligen kunde korka upp champagneflaskorna på valnatten? 6,4 procent var helt otippat, måste jag säga. Nej, jag förstår ärligt talat inte var dessa 6,4 procent finns någonstans. Jag fattar inte: Vem röstar på KD idag, år 2018? Varför?
  8. På tal om andra partier. Feministiskt Initiativ tappade nästan hela sitt väljarstöd och backade med -2,6 procent och fick blott 0,4 procent. FI finns alltså inte på det nationella planet. Däremot finns FI kvar som politisk kraft i Stockholms stadshus och en del andra kommuner. Dags att ändra strategi, FI?
  9. Men en valrörelse är inte bara procentsatser fram och tillbaka, utan framför allt just en rörelse av människor. Vänsterpartiet har vuxit till 25 000 medlemmar och mobiliserat bättre än på mycket länge. För egen del tycker jag att det varit en  fantastiskt kul valrörelse. Jag kommer särskilt minnas vår galna cykelturné i Sthlms södra förorter med musik från gruppen Bicycle Beat och korta appeller varhelst vi träffat folk, något som uppmärksammades både i media och överallt i sociala medier. Men det har också varit en valrörelse där alltmer kretsat kring partiledarna (och det gäller alla partier). Så gott som alla större nationella mediala politiska events har befolkats av partiledarna. Det har gjort att partiledardebatterna stundtals har blivit en upprepning av samma gamla oneliners, utan djup och nyanser. Nog har det funnits en mängd andra kompetenta politiker som borde ha kunnat synas? Nog borde vi kunna haft fler nationella debatter inriktade på sakfrågor med just de mest lämpliga politikerna på området (för egen del var jag med på Sveriges Radios klimatdebatt, som var bra)? Här får både partier och media tänka till en vända.
  10. Min sista debattartikel under valrörelsen var en uppmaning om att omsätta det klimatengagemang som vuxit fram under valrörelsen till politisk handling. Det behöver vi göra för kommande generationer, för att värna vår sköra planet; den som vi kallar vårt hem. Det tar jag med mig in i den mandatperiod som snart tar sin början.

Nu ser vi till att Gretas kamp inte varit förgäves

Jag skriver i Effekt magasin idag om den växande folkrörelsen för klimatet och vikten av att den omsätts i politisk handling. Läs där eller nedan.

Nu ser vi till att Gretas kamp inte varit förgäves
Effekt, 2018-09-08
Diskussionen var inte helt enkel i Miljö- och jordbruksutskottet för ett par veckor sedan. Jag hade uppmanat utskottets ledamöter inklusive landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) att gå ut och träffa 15-åriga Greta Thunberg som då just inlett sin skolstrejk för klimatet utanför riksdagens lokaler. ”Men ska inte barn vara i skolan?”, frågade en kollega på den rödgröna sidan. ”Om hon får bryta mot lagen då kan väl jag strunta i att betala skatt?”, invände en ledamot på högerflanken.

Men Greta strejkar inte för att hon vill ha mer pengar i plånboken, inte heller för att det är kul att strunta i skolan. Hon strejkar för att vi alla ska ha en planet att leva på i morgon och i övermorgon. Och så länge som vi vuxna sviker kommande generationer, genom att inte ta ansvar för våra utsläpp, är det svårt att med trovärdighet säga att hon måste följa skolplikten och vara i skolan i stället för att kämpa för planeten.

Endast vår diskussion i Miljö- och jordbruksutskottet visar att Gretas kamp inte varit förgäves. Det här blev som ett gnagande gruskorn i dojan, det gick inte att hitta bra argument till varför kommande generationer inte ska få strejka för klimatet. Nu, med en dag kvar till valet, har Greta och alla andra engagerade medborgare rätt att avkräva oss politiker svar på den lika raka som uppfordrande frågan:

Hur tänker ni lämna efter er ett samhälle där kommande generationer också kan leva goda liv?

Mitt och Vänsterpartiets svar på det är att vi kommer göra allt för att minskade utsläpp finns med i allt vi gör. Vi behöver göra långt mycket mer än vad vi tidigare trott varit tillräckligt. Några saker:

1. Det är bra med en klimatlag- och ramverk, men mycket mer måste göras. Målen måste skärpas och framför allt måste vi ha tydliga styrmedel på plats som gör att vi minskar utsläppen så att vi uppnår nollutsläpp senast 2040.

2. Vi vill reglera bort våra utsläpp. Alltför länge har ansvaret för omställningen lagts på enskilda individer eller en abstrakt marknad. Men det är ju vi politiker som har makten. Vi kan lagstifta bort försäljning av fossilt drivna bilar, något vi vill göra. Som ägare av kommunala och statliga bolag kan vi se till att förbränning av kol, olja och fossilgas upphör snarast. Vi kan uppdra åt våra myndigheter att agera inom ramen för klimatlagen. Då skulle Försvarsmakten sluta att motarbeta vindkraft och Trafikverket skulle få planera för järnväg och cykelinfrastruktur i stället för nya motorvägar.

3. Vi kan investera oss ur klimatkrisen. Omställningen kommer inte vara gratis. Vi i Vänsterpartiet vill ha en grön investeringsbank med minst 100 miljarder i eget kapital som ska ha en enda uppgift: Hitta de bästa investeringsobjekten som så snabbt som möjligt tar Sverige mot nollutsläpp. En grön investeringsbank? Ja, vi vet att det funkar. Vi inspireras av Storbritannien som inrättade en sådan bank 2012 och som sedan dess har lett stora delar av klimatomställningen i landet.

4. På tal om pengar. Vi ska se till att våra pensioner blir hållbara genom nya placeringsdirektiv till våra AP-fonder. Det är lika orimligt som ohållbart att de är fulla med placeringar hos bolag som BP, Shell, ExxonMobil, Gazprom och Lundin Petroleum. Och med politikens makt kan vi fasa ut våra miljöskadliga subventioner – det ska vi göra.

5. Den rikaste tiondelen i världen står för 45 procent av världens utsläpp. Därför behöver vi ett skattesystem som omfördelar från rik till fattig både av rättvise- och klimatskäl. Med vår miljonärsskatt och andra kapitalskatter dämpar vi de superrikas konsumtionsutrymme och utsläpp. Vi får dessutom in mycket pengar som vi vill använda till välfärden och omställningen.

6. Vi behöver också en ekonomisk politik för att omfördela från det som släpper ut till det som ställer om. Flygskatten är ett bra första steg, men mer behöver göras för att minska flygets utsläpp. Den omdiskuterade vägslitageavgiften på långtradartransporter behöver införas och bonus-malus kan stärkas så att utsläppande bilar i högre utsträckning får finansiera el- och biogasbilar.

7. Vi måste också komma till rätta med utsläppen från vår konsumtion. Här finns i dag inga konkreta styrmedel eller målsättningar. Vi vill börja med att sätta upp ett mål för minskad köttkonsumtion och stimulera omställningen mot mer av växtbaserad kost. Vegonorm i offentlig sektor, stöd till ny vegetarisk mat, bort med EU:s animaliesubventioner är några exempel på hur vi kan minska köttkonsumtionen.

När Naomi Klein fick frågan om hur klimatfrågan ska kunna komma högre upp på den politiska dagordningen svarade hon att den måste ”play on repeat, all day every day, everywhere”. Kanske är det något sådant vi ser nu valrörelsens absoluta slutskede.

Även om en hade kunnat önska bättre svar har i alla fall klimatfrågan varit ett prioriterat ämne i alla partiledardebatter. Och Greta strejkar inte längre ensam, nu har en bred rörelse av elever, lärare och organisationer anslutit sig. Och i dag, lördag, arrangeras klimatmarscher på ett antal platser runt om i landet, och i hela världen. Jag ser fram emot att ansluta mig till den stora marschen i Rålambshovsparken i dag.

Den stora utmaningen är att se till att rörelsen sedan omvandlas till konkret politisk handling i våra valda församlingar. Vi i Vänsterpartiet har bestämt oss för att bygga en rättvis och hållbar värld – oavsett vad banker och fossilbolag säger.

I dag marscherar vi för klimatet, i morgon röstar vi med hjärtat och för planeten och i övermorgon ser vi till att Gretas kamp inte varit förgäves.

Jens Holm (V), riksdagskandidat

Klimatomställning på riktigt – fem vägar framåt

Skriver i Aktuell Hållbarhet om klimatet och valet. Läs där eller nedan.

Aktuell Hållbarhet, 2018-09-07
Klimatomställning på riktigt – fem vägar framåt
Regeringen har gjort mycket bra för klimatomställningen. Klimatlagen, flygskatten och fördubblingarna av anslagen till miljö och klimat i statsbudgeten inger respekt och en del hopp. Men när det handlar om att styra med politiska beslut återstår det mesta att göra. Här är fem förslag som skulle skapa en grön omställning på riktigt.

Bilen
Inrikes transporter är den enda sektorn som har ett tydligt etappmål i det klimatpolitiska ramverket, med målet om minus 70 procent till 2030. Vi i Vänsterpartiet vill dessutom, i linje med tidigare statliga utredningar minska med 80 procent. Bonus malus, bränslebytet, laddstolparna, ursprungsmärkning av drivmedel i all ära, men det räcker inte. Jag instämmer fullt ut med klimatpolitiska rådets vice-ordförande Johan Kuylenstiernas: “Det blir svårt att nå målet om man inte sätter ett stopp för försäljning av fossildrivna fordon.” Exakt så! Det är därför vi i Vänsterpartiet vill ha ett nybilsförsäljningsstopp för fossilt drivna bilar senast 2025. På så sätt kan vi driva på det teknikskifte som vi behöver och lägger ansvaret på industrin att ta fram bilar utan utsläpp.

Flyget
Flygsektorns utsläpp av växthusgaser är de snabbast växande utsläppen i Sverige. Utrikesflyget står för ca 90 procent av flygsektorns klimatbelastning och har ökat utsläppen med 70 procent sedan 1990. Fortsätter vi att flyga som nu kan enbart klimatpåverkan från flyget om ett par decennier vara lika stor som Sveriges idag samlade utsläpp. Flygskatten är ett bra första steg mot minskade utsläpp, men vi i Vänsterpartiet anser att mer behöver göras. Det fina i det hela är att det finns många styrmedel av använda sig av. Några exempel; höjd flygskatt, att flyget får betala moms för sina resor, avskaffad skattebefrielse på bränsle, stopp till subventioner av flygplatser och framför allt kraftiga investeringar i det som är alternativet till flyget; tåget. Det är några förslag på vägar framåt.

Köttet
Även utsläppen från vår köttkonsumtion har ökat kraftigt, men det konstiga är att det idag inte finns några politiska beslut för en minskad köttkonsumtion. När jag har debatterat frågan både med borgerliga och S/MP-ministrar får jag svaret att politiken inte ska lägga sig i köttkonsumtionen. Tvärt om; vi har ett politiskt ansvar att minska utsläppen från animaliekonsumtionen, som nu släpper ut lika mycket som alla Sveriges personbilar tillsammans. Vi i Vänsterpartiet vill ha ett mål för minskad köttkonsumtion och en handlingsplan för att uppnå det. Vi vill ha mer vegetarisk mat i våra skolor och särskilt stöd till växtbaserad mat.

Pensionerna
Trots att våra pensioner ska ge oss en trygg ålderdom inger AP-fondernas miljardplaceringar i bolag som Gazprom, ExxonMobil, Shell, BP, Chevron och Lundin Petroleum allt annat känslan av en hållbar framtid. Även detta är en politisk fråga. Vi vill ha nya placeringsregler för AP-fonderna som ska bygga på att alla fossila innehav ska fasas ut och ersättas med hållbara placeringar. Ibland får jag höra av MP-företrädare att detta redan är gjort, men hur kommer det sig då att AP-fonderna fortsätter sina innehav i några av världens absolut värsta fossilbolag?

Myndigheterna
Trots att vi har en klimatlag och klimatpolitiskt ramverk har vi myndigheter som agerar som inget hade hänt. Försvarsmakten motarbetar målet om 100 procent förnybar genom att motsätta sig vindkraftsutbyggnad så ofta de kan. Trafikverket föreslår nya motorvägar trots att de leder till ökade utsläpp och slukar resurser från kollektivtrafiken. Och statliga Svedavia talar om att trefaldiga (!) flygandet från Arlanda. Och allt sker med S7MP-regeringens goda minne. Vi måste självklart ha myndigheter som går i takt med våra klimatmål. Regeringen skulle lätt kunna lösa problemet genom nya myndighetsinstruktioner. Dessvärre har det inte skett och verkar inte heller vara på gång. Hög tid uppdatera myndighetsinstruktionerna i linje med klimatramverket.

Ibland framställs klimatutmaningen som övermäktig, att det är omöjligt att ställa om i den takt vi behöver. Men vi har lyckats lösa stora utmaningar tidigare, och det är klart att det går nu också. Men då behöver vi ett mycket kraftfullare offentligt agerande än hittills. Politik med andra ord. Vi i Vänsterpartiet är redo för klimatomställning på riktigt.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson och riksdagsledamot

För en politik på djurens sida – på riktigt

Jag svarar på miljöpartisten Ulf Kamnes inlägg om djurpolitik. MP har en bra politik för djuren, men varför stoppade de inte pälsindustrin när de hade chansen? Läs i Syre eller nedan.

För en politik på djurens sida – på riktigt
Syre, 2018-09-05
Det är bra att Ulf Kamne (MP) lyfter ett antal viktiga reformer som skulle göra tillvaron bättre för djuren. Jag har förstått att MP och V tillsammans fått igenom flera bra reformer i Göteborg, bland annat mer vegetariskt i skolan. Men det mesta som Kamne lyfter fordrar beslut på nationell nivå, och är ofta sådant som vi redan behandlat i riksdagen. Då har vi dessvärre inte alltid kunnat lita på Miljöpartiet.

Efter flera års väntan lade S/MP-regeringen i våras fram förslag till ny djurskyddslag. Även om den innehåller en del positivt, går det inte att komma ifrån att förslaget som helhet var en besvikelse för djuren.

Cirkus med sjölejon och elefanter förbjuds, men det är obegripligt att S och MP inte passade på att sätta stopp för alla vilda djur på cirkus. Och varför gick inte regeringen på den tidigare utredningens förslag om obligatorisk märkning och registrering av katter? Kamne nämner med rätta vikten av att betesdjur kan få gå utomhus, men något sådant krav formulerades tyvärr inte i den nya djurskyddslagen. När vi i V i samband med behandlingen av den nya lagen föreslog att fler djur skulle ges rätt till utevistelse och att uppbindning skulle förbjudas röstade MP och andra partier ned det förslaget.

Men det största sveket var ändå det mot den 1 miljon minkar som lider i den svenska pälsindustrin. Här hade regeringen kunnat lägga fram ett förslag som hade satt stopp för denna djupt oetiska verksamhet. Men istället valde S och MP att uppdra åt Jordbruksverket att – återigen – utreda verksamheten.

Att regeringen inte gick fram på samma sätt som i flera andra europeiska länder och stoppade pälsindustrin är det verkligt stora sveket. De hade kunnat få igenom pälsstoppet endast genom en ändring av de nu gällande föreskrifterna om minkuppfödning. De var alltså inte ens beroende av en riksdagsmajoritet. Men istället valde S/MP-regeringen tillsätta ännu en utredning. Är det inte NU det gäller?

Det är bra att MP i Göteborg driver minskad köttkonsumtion. I riksdagen har vi i Vänsterpartiet, som enda parti, motionerat om en minskad köttkonsumtion med konkreta målsättningar. Men varje gång vi lyft våra förslag om mindre kött har det avfärdats av S/MP-regeringen, ibland av Miljöpartiet direkt. Så var det när jag debatterade med konsumentminister Per Bolund (i riksdagen 20/12–16) då ministern ansåg att minskad köttkonsumtion skulle lösas av konsumenternas ”klimatsmarta val”. Vi politiker hade uppenbarligen inget ansvar.

Hur djur behandlas blir en allt viktigare fråga för svenska folket. Allt fler drar ned på sin köttkonsumtion, blir vegetarianer eller engagerar sig för djuren på annat sätt. Vi i Vänsterpartiet kommer fortsätta att verka för djuren på alla sätt vi kan, och jag noterar att Djurens Rätt amser att Vänsterpartiet varit det bästa partiet för djuren under mandatperioden. Hög tid för politik på djurens sida.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och djurpolitisk talesperson

Valspurt – kalendariet

Tre dagar kvar. Nu ökar vi tempot! Nedan några av mina offentliga aktiviteter. Har du hjärtat till vänster? Kom gärna förbi och hjälp till!

To 6/9
11.00 Förtidsröstar, Enskede bibliotek
12.00-14.00 KTH
14.30-16.00 Valstugan Sergel
18.00 Arbetsplatsbesök posten, Årsta
20.00: Missa inte heller TV4s valdebatt där Jonas Sjöstedt deltar.

Fre 7/9
7.30-9.00 Folderutdelning Enskede, t-bana Sandsborg
12.00-14.00 Valstugan Liljeholmen
14.30-18.00 Cykelturné för hållbarhet och rättvisa
Hålltider: Mynttorget 14.30. Cykelstart 15.15, Slussen 15.45, Medborgarplatsen 16.15, Mariatorget 16.30, Hornstull 17.00, Liljeholmen 17.15, Aspudden 17.30; AW i Aspudden. Har du hjärtat till vänster och har du cykel?, cykla med!
20.00: Missa inte Svt1s stora valdebatt där Jonas Sjöstedt deltar.

Lö 8/9
11.00 Medis, V-valfinal med bl a Jonas Sjöstedt
12.30 Högdalen
13.15 Enskede gatufest (mellan t-bana Sandsborg och Nynäsvägen)
14.00 Årsta torg
15.30 Ansluter till Hjärtat slår för jorden – Folkets klimatmarsch. Rålambshovsparken.
20.00 Rödgrönt samtal om klimatet hos ETC, Bar Brooklyn, Hornstull (köp biljett innan).

Sö 9/9
10.00-12.00 Delar ut valsedlar, Enskedeskolan
Kvällen: Vänsterpartiets valvaka Bar Brooklyn, Hornstull. Firar förhoppningsvis V-valseger!

 

Bostaden – rättighet eller spekulationsobjekt?

Många frågar oss i Vänsterpartiet vad vi vill göra mot bostadsbristen. Vi har massor med bra förslag. Vi har varit med och infört ett investeringsstöd för nybyggnation av klimatsmarta hyresrätter till en rimlig hyra. Nu ligger det på drygt 3 miljarder kronor per år, något som vi vill höja ytterligare. Nu ser vi också att bostadsbyggandet ökar mer än någonsin och även moderatledda kommuner är intresserade av att använda investeringsstödet.

Bygg bort bilen och flyget. Idag hindras mycket nybyggnation av vägar, parkeringsplatser, parkeringshus och flygplatser. Här i Stockholm vill vi lägga ned Bromma flygplats och bygga en helt ny stadsdel med minst 30 000 nya bostäder. Vägar kan däckas över, dras i tunnel eller helt tas bort. Samma sak med parkeringsplatser. Det vill vi göra. Bilen ska komma sist i stadsplaneringen. Många marker är idag kraftigt förorenade när det t ex tidigare legat fabriker och liknande i ett område. Vi har därför avsatt mycket mer pengar till marksanering för att få bort miljögifter och annat. När saneringen är gjord går det att bygga nytt, t ex bostäder, skolor och anlägga parker. Just så vill vi arbeta.

Vi behöver också ändra en del lagar för att underlägga bostadsbyggnation. Idag håller fastighetsbolag på byggrätter och väntar in höjda priser. Det innebär i praktiken att det är tusentals lägenheter som inte blir byggda. Det vill vi ändra på. Det borde också vara självklart att lägenheter kan planeras in i kommunernas detaljplaner. Vi vill också underlätta för kommuner att sänka markhyran för de som bygger hyresrätter. Vår bostadspolitiska talesperson Nooshi Dadgostar har nyligen presenterat en intressant utredning med många bra förslag.

Vi vill också att staten ska kunna erbjuda topplån för de som bygger. Idag blir många byggen inte av för att mindre byggbolag, kommuner m fl inte har de extra kapital som de inte kan låna upp. Då borde staten erbjuda lån till låg ränta för att se till att pengarna finns. Vi vill också ha ett statligt byggbolag som ska kunna pressa priserna inom byggmarknaden, som idag i praktiken kontrolleras av ett fåtal byggjättar.

Vi vill självklart inte ha marknadshyror; vi tycker att folk ska kunna bo kvar i sina lägenheter och vi vill stoppa utförsäljningen av allmännyttans bostäder (något vi lyckats med här i Stockholms stad).

Många undrar också hur vi ska ha råd till detta? Idag är det så att det ägda boendet (bostadsrätter och villor) subventioneras i Sverige med minst 25 miljarder kronor/år. Ränteavdragen – som går till de som har ett lån – belastar statsbudgeten med ca 16 miljarder och ROTavdraget (som endast får nyttjas av de som äger sin bostad) kostar 9 miljarder. Vi vill fasa ut dessa kostsamma och orättvisa avdrag och istället införa mer träffsäkra stöd, några av dem är nämnda ovan.

Mellan höger och vänster går en tydlig skiljelinje. Ska vi ha en aktiv bostadspolitik för fler billiga hyresrätter med minsta tänkbara miljöbelastning? Ska vi bygga hållbara städer med kollektivtrafik och cykelinfrastruktur i toppklass och där bilen kommer sist? Eller ska våra bostäder vara ett spekulationsobjekt på en marknad där den med störst plånbok vinner? Den 9 september är det du som väljer.

Läs mer om Vänsterpartiets bostadspolitik.

En politik där cykeln väger tyngre än bilen

Jag skriver för tidskriften Bicycling om hur vi ska få fler att cykla och färre att åka bil. Läs den där eller nedan.

En politik där cykeln väger tyngre än bilen
Bicycling, 2018-08-31
Det är morgon och jag cyklar längs Nynäsvägen på väg mot riksdagen. Som vanligt ser jag långa rader av nästintill stillastående bilar sakta på väg mot centrum. Cyklandet känns lätt när jag rullar förbi dem, en efter en. Så har det sett ut i många år när jag har cyklat. Men det nya är att jag känner mig allt mindre ensam där på cykelbanan. Vid stoppljuset i Skanstull ser jag mig omkring. Där står småbarnsmamman med barnet i cykelsadeln, den flåsande medelåldersmannen hängandes över bockstyret, hantverkaren med verktygen i cargocykeln, kvinnan i min mammas ålder som snart åker från oss alla med sin elcykel och så jag. Att cykla är att transportera sig fort och smidigt, utsläppen blir noll och gratismotionen får vi alla på köpet. Inte undra på att cyklandet är vår nya folkrörelse.

Men det ska sägas. Nu är det så många som cyklar att cyklandet inte är helt utan intressekonflikter. Bilisterna tycker vi är i vägen, vissa fotgängare blir rädda när cyklisterna åker ned mot Gamla stan likt bålgetingar och själv kan jag bli arg på cyklister som verkar tro att trafikregler inte gäller dem. Vi har bara en begränsad yta i våra städer. Därför måste vi se till att det blir plats för alla.

Därför är det hög tid för en aktiv cykelpolitik. Det kan inte vara rimligt att vi fortfarande – 2018 – planerar våra städer utifrån bilens behov, med ytkrävande parkeringsplatser och dyra vägar som konsekvens. Trots Parisavtalet och målsättningar om minskade utsläpp från vägtrafiken är det fortfarande bilen som är normen. Cykelinfrastruktur planeras endast i relation till bilvägar, och det som investeras i cykelvägar är kaffepengar i jämförelse med det som går till infrastruktur för bilar. Det borde förstås vara tvärt om; vi ska bygga våra samhällen så att bilen används endast i undantagsfall, annars gäller kollektivtrafik eller cykling. Vi i Vänsterpartiet vill ha ett mål för ökat cyklande och vill att cykelns andel av resorna ska vara 20 procent till 2020. Det skulle innebära nästan en fördubbling av dagens cyklande. Även om det börjar bli bråttom är det fullt möjligt, men då måste vi skapa de rätta förutsättningarna.

Med kraftigt ökade investeringar i cykelinfrastruktur skulle vi kunna bygga riktiga cykelbanor, som sammanhängande stråk både inne i städerna och utanför. Skyltningen behöver bli bättre och vi behöver fler cykelparkeringar. Självklart ska cykeln kunna tas med i kollektivtrafiken. Skicka våra politiker och Trafikverkets planerare på studieresa till Nederländerna eller Danmark för inspiration.

Det här kostar ju en massa pengar invänder någon. Ja, men försvinnande lite jämfört med vad byggandet av nya motorvägar kostar. Är det inte konstigt, den vägburna trafikens utsläpp ska ha minskat med hela 70 procent inom 12 år, och ändå planeras det för nya dyra motorvägar? Stoppa Förbifart Stockholm och andra dyra vägprojekt medan vi fortfarande kan.

90 procent av tiden använder jag min cykel till att färdas från punkt A till punkt B. Jag tar cykeln för att det går fortast och är enklast helt enkelt. Men ibland plockar jag fram min gamla racercykel för att få ett träningspass. Det finns så många helt fantastiska gamla landsvägar att cykla på kring Stockholm, där jag bor. Men smolket i bägaren är den lätta anspänningen av att hela tiden vara beredd att kasta sig ut i vägrenen, i värsta fall ned i diket. Därför vore det på sin plats med en bestämmelse om att bilar som kör om cyklar ska göra det på samma sätt som om de kört om ett annat fordon, det vill säga genom att hålla avståndet. Inne i våra städer borde cyklarna ha företräde framför bilar i korsningar och där det är lämpligt och noga utmärkt kunna cykla mot bilarnas körriktning. Det är bilarna som ska anpassa sig efter cyklarna, inte tvärt om.

Under hela 1900-talet har politiker överträffat varandra i höjda anslag till motorvägar. Och med nya vägar kommer fler bilar. Och längre köer. Ett civiliserat sätt att hantera mobilitetsutmaningar anno 2018? Nej, svaret säger sig självt när jag tittar ut över Nynäsvägens bilköer.

Civilisation är att tillsammans bygga ett hållbart transportsystem – befriat från avgasångor och bilköer. Möjligt? Ja. Det går genom mer och bättre kollektivtrafik och mer gång och cykel. Det är en politik där cykeln väger tyngre än bilen.

Jens Holm, miljöpolitisk talesperson (V)