Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige

Vi skriver i Aftonbladet. Läs vårt inlägg där eller nedan.

Privatiseringar ledde till tågkaos i Sverige
Aftonbladet, 2022-08-22

”Tågstrul” har blivit ett begrepp, ett återkommande och nästan naturligt inslag i mångas vardag. Men det behöver inte vara så. Med andra politiska beslut kan vi få en annan tågtrafik. En trafik som går att lita på.

Tekniskt fel, signalfel, växelfel, sen vändning, lövhalka. Den som tågpendlar får lägga många nya ord till sin vokabulär, i väntan på nästa avgång. Den här sommaren har personalbrist varit en av de vanligaste illavarslande termerna på informationstavlor runtom i landet. I tidningarna har vi kunnat läsa om hur lokförare flyr SJ på grund av scheman som gör det omöjligt att få ihop livspusslet. Arbetsmiljön för personalen på tågen blir allt sämre, enligt facken.

Det är inte konstigt att vi har hamnat här. När allt är till salu och marknaden tillåts sitta i välfärdens förarhytt är det alltid personalen som hamnar i kläm. Löner och arbetsvillkor är det första som offras när företag ska konkurrera med varandra, om sådant som vi tidigare ägde och styrde gemensamt. Vi har sett det i vården, i skolan, i äldreomsorgen, och vi ser det nu i kollektivtrafiken.

Kinesiska MTR, det bolag som lyckats vinna flest upphandlingar när den spårbundna trafiken sålts ut, har på kort tid skaffat sig ett rykte som en usel arbetsgivare i branschen. Personal vittnar om stökig schemaläggning, obligatorisk utbildning på fritiden och en osund tystnadskultur. Men det är inte bara trafiken som marknaden har misslyckats med. Privatiseringarna av järnvägsunderhållet har i hög grad bidragit till de förseningar och inställda avgångar som vi dras med i dag.

Både Trafikverket och Region Stockholm har reducerats till upphandlare av kontrakt, underhållet är splittrat och ingen har ett helhetsansvar. De effektiviseringar som avregleringen skulle leda till har uteblivit, det konstaterades bland annat i en statlig utredning av järnvägsunderhållet som blev klar för två år sedan.

Ett av de mest skrämmande exemplen på privat inflytande över spåren är det nya signalsystemet på röda linjen i Stockholm, som skulle rusta upp tunnelbanan och möjliggöra tätare turer. Projektet kantades av problem och Region Stockholm rev till slut avtalet med företaget som skulle leverera systemet. Trots att stora delar av de utlovade förbättringarna på linjen inte kommit på plats tvingades regionen att betala en halv miljard kronor i skadestånd till leverantören.

I februari förra året spårade ett godståg ur vid Häggvik strax norr om Stockholm, i över 100 kilometer i timmen. Tack och lov skedde olyckan inte på dagtid. Nyligen kunde Statens haverikommission konstatera att det fanns tecken på sprickbildning i rälsen på platsen. ”De materiella skadorna på infrastrukturen blev omfattande”, skriver myndigheten i sin rapport. Händelser likt dessa måste ses som gigantiska varningsklockor, och kvitton på att järnvägsunderhållet måste återtas av det offentliga så snart som möjligt.

Privatiseringarna har gått långt och vi inser att det här inte går att förändra över en natt. Men regionerna bör omedelbart börja planera för trafik i egen regi på sikt. Kompetens behöver byggas upp för att kunna lägga egna bud i upphandlingar i ett första steg. I Stockholm ser vi skärgårdstrafiken samt kundservice och kontrollpersonal i kollektivtrafiken som lämpliga verksamheter att börja med att ta tillbaka i egen regi, för att långsiktigt bygga upp det högerpartierna ägnat decennier åt att rasera.

Marknaden har fått chansen, och har visat att den inte kan lösa problemen på de svenska järnvägarna. Det är hög tid att vi tar tillbaka kontrollen över tågtrafiken. Punktligheten måste upp och biljettpriserna måste ner. Vi måste skapa en trafik som går att lita på, både för resenärernas och för klimatets skull.

Anna Sehlin, oppositionsråd Region Stockholm (V)
Jens Holm, riksdagsledamot (V)
Jessica Thunander, riksdagsledamot (V)

Låt alla kunna röra sig fritt

Läs min senaste krönika i Syre eller nedan.

Låt alla kunna röra sig fritt
Syre, 2022-08-21

I Sverige är vi stolta över att välfärden finansieras gemensamt via skattsedeln. Om det inte hade varit fallet hade ett benbrott på sjukhuset kostat tusentals kronor och barnens utbildning en mindre förmögenhet. Det ska inte vara en klassfråga att få adekvat vård eller en bra utbildning. Gott så.
Men att förflytta sig har däremot blivit en klassfråga. Det har varit mycket väsen kring höjda drivmedelspriser, men faktum är att är det någonstans vi behöver ett veritabelt uppror är det kring kollektivtrafiken. De senaste 20 åren har kostnaden för att resa kollektivt ökad med 127 procent. Det är fyra gånger så mycket som den allmänna prisökningen och långt mycket mer än kostnaden för att resa med egen bil. Faktum är att när jag bad Riksdagens utredningstjänst att jämföra olika kostnadsökningar kunde de inte hitta någon vara eller tjänst vars pris ökat lika mycket som just att resa kollektivt.

Ska du ta tuben från Gamla stan till Medborgarplatsen i Stockholm kostar det nu 39 kronor ett månadskort närmare en tusenlapp. Samtidigt förväntar vi oss att folk reser kollektivt när de ska till arbete eller de flesta fritidssysselsättningarna. Kanske är rätten till utbildning och sjukvård snäppet viktigare än allas rätt till bra kommunikationer, men bara snäppet. Kan du inte ta dig fram är du snart isolerad från samhället. Dessutom är rätten att fritt förflytta sig fastslagen i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Trots detta har politiker i Sverige låtit det bli dyrare och dyrare att ta bussen och tunnelbanan. Så behöver det inte vara. Tidigare i år besökte jag den nordfranska staden Dunkirk. Där är det sedan 2018 helt och hållet avgiftsfritt att resa kollektivt. Det kollektiva resandet har sedan dess mer än fördubblats och en stor del av de nya resenärerna är tidigare bilister. Reformen finansieras bland annat med en något höjd regional bolagsskatt. Idag vallfärdar europeiska politiker till Dunkirk för att inspireras av nolltaxan. Grannkommunen Calais har nu också avgiftsbefriat kollektivtrafiken och i den större närliggande staden Lille förs likande diskussioner. I hela Tyskland är kollektivtrafiken i praktiken avgiftsbefriad nu under sommaren i och med den s k 9-eurosbiljetten.

Men i Sverige är det snarast en principfråga att kollektivtrafiken ska kosta pengar. Och krångligt ska det dessutom vara. I Stockholm har moderater och miljöpartister tillsammans fördyrat och försvårat för alla som vill göra en klimatgärning och ta bussen. Ingen får kliva på där bak och för att komma ned i t-banan måste du först riskera att halshuggen av stenhårda spärrar.

Ja, ända tills i sommar. För sedan skolavslutningen får 170 000 barn och unga i Stockholm resa helt gratis i kollektivtrafiken. Att ta bussen till badstranden är inte längre en klassfråga. Barnen kan stolt visa upp sina gröna SL-kort och sedan resa hur mycket de vill. Succén är uppenbar.

Men frågan är varför det ska vara gratis att resa kollektivt bara ett par veckor innan valet? Och varför bara för barn och unga? Att fritt kunna ta sig till arbete och fritidssysselsättningar kan finansieras solidariskt på samma sätt som skolan och sjukvården. Kollektivtrafiken kan dessutom få en extra peng från trängselskatter, p-avgifter och bränsleskatter.

Så kan vi se till att kollektivtrafiken på allvar lever upp till deklarationen om de mänskliga rättigheterna så att alla fritt kan förflytta sig?

Jens Holm

Tumme upp
Regn på ingång.

Tumme ned
Sommarens tågstrul – går att lösa med bättre planering av järnvägsunderhållet.

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar

Jag skriver krönika i Flamman. Läs min text där eller nedan.

Kriget mot klimatförändringen kommer att kräva blod, svett och tårar
Flamman, 2022-08-19

Enligt schematisk vänsterteori uppstår samhällsförändringar när motsättningarna blivit tillräckligt stora. När tillräckligt många kastats ut i arbetslöshet eller tvingats lämna hus och hem säger folk ifrån och kräver ett bättre samhälle. Men att det inte alltid fungerar så har vi sett exempel på många gånger. Varför röstar annars en stor del av arbetarklassen på sådana som Trump, Bolsonaro, Johnson eller, för den delen, Åkesson?

Detsamma ser ut att gälla för klimatomställningen. Värmerekorden har duggat tätt i sommar. Italien är ett av de värst drabbade länderna. Vattnet i floden Po har sinat och den annars så bördiga Podalen är i dag mer lik en steril öken. Snart är det parlamentsval i Italien och klimatrörelsen gör sitt bästa för att slå mynt av extremvädret. Men i dagsläget ser högern ut att bli störst och postfascistiska Italiens bröder kan bli störst av alla partier. Det är förstås så långt ifrån ett konstruktivt svar på klimatkatastrofen man kan komma.

I fallet Italien tror jag väljaropinionen kan förklaras med en lång tid av teknokratstyre, nu senast under ledning av tidigare EU-centralbankschefen Mario Draghi. I stället för att möta kriserna med verkningsfulla reformer har han tassat försiktigt fram. Det politiska styre som inte vågar ta ut svängarna i svåra lägen blir lätt omsprunget av sina konkurrenter.

Även i Sverige vankas val. Jag har försökt uppbringa intresset med hjälp av Sveriges radios partiledarintervjuer. Finns krisinsikten här? De stora reformerna? Inte hos statsminister Magdalena Andersson (S). Hon svarade faktiskt inte rakt på en enda fråga och uppfann i stället ordet ”valmålsättning” som ett sätt att slippa utställa ett enda vallöfte. Ulf Kristersson (M) ville gärna tala om kris, men inte den som orsakats av våra utsläpp. Per Bolund (MP) var även han en besvikelse. På en rad frågor – allt från bensinpriser till kobolt från Kongo – ville han inte ge något konkret besked om huruvida han skulle sätta stopp för detta som minister i en framtida S-ledd regering.

Precis som Mats O. Svensson tidigare gjort i den här tidningen efterfrågar jag också klimatledarskap och krisinsikt från de svenska politiska partierna. Ska man lyckas övertyga någon om vikten av hundratusentals miljarder i investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och energieffektivisering måste man först förklara varför det behövs. Tar man inte orden klimat och kris samtidigt i sin mun får man inte mer än loja nickanden tillbaka. Kopplingen mellan de stora investeringarna och minskade utsläpp riskerar att gå om intet.

Att därutöver sänka priset på fossila bränslen är inte att mana till krismedvetenhet och engagemang. Tvärtom, det är en illusion om att vi kan fortsätta precis som förut. Dessutom göder det Putins krigskassa i anfallskriget mot Ukraina.

Det finns ett antal goda exempel på hur man kan göra i stället. Tysklands kollektivtrafikbiljetter för nio euro är ett sådant, ett riktat stöd till dem som inte har alternativ till den egna bilen är ett annat. Lite motvilligt måste jag erkänna att det var ett smart drag av högern i Region Stockholm att kopiera Vänsterpartiets förslag om att ge gratis kollektivtrafik till alla barn och unga. Sådana förslag skapar hopp och erbjuder alternativ i en svår tid.

Vid Moderaternas stämma i Helsingborg i fjol citerade Ulf Kristersson Winston Churchill och manade till engagemang med ”blod, svett och tårar”. Han var inte den första politikern som gjorde det, men det var nog inte så dumt. Nu handlar det om att mana till engagemang.

Svenska folket vill inte leva i en illusion. De vill bidra till lösningar på vår tids stora utmaning. Säg klimatkris och du kommer att se tusentals uppkavlade ärmar.

Låt oss göra valet till ett klimatval.

Jens Holm

Tomas Eneroth, så får du ordning på tågkaoset

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) träffar idag Trafikverket och tågoperatörerna för att diskutera sommarens tågkaos. Det är ett viktigt möte, men viktigast är att ministern skyndsamt agerar för att likande kaos aldrig ska upprepas. Det måste vara enkelt att ta tåget. Detta borde Tomas Eneroth göra.

  1. Ställ krav på att Trafikverket med mycket längre framförhållning än idag ger information om banarbeten. Minst 18 veckors framförhållning ska gälla. Det är ett måste för att resenärerna ska kunna boka biljetter i tid och tågbolagen ska kunna bedriva en fungerande verksamhet.
  2. Sänk banavgifterna för tågbolagen – finansieras med en vägslitageavgift på långtradartransporterna.
  3. Mer pengar till järnvägsunderhåll. Med bättre kvalitet på järnvägen kan tågen gå snabbare och punktligare.
  4. Nya ägardirektiv till SJ med krav på billigare biljetter och ökad kvalitet. SJ ska vara ett välskött bolag, men högsta tänkbara vinst ska inte vara ett självändamål. Mer av bolagets intäkter ska gå tillbaka till verksamheten – till lägre biljettpriser och ökad resenärskomfort.
  5. Omreglera järnvägsunderhållet så att det görs i egen regi av Trafikverket. Svenskt järnvägsunderhåll är det mest avreglerade i världen, något som har blivit både dyrt och byråkratiskt. Trafikverket gör inget underhåll i egen regi och har därför dålig koll på sin egen anläggning. Det måste bli ändring på det.

Franska miljöbilsstödet – även leasing och mer rättvist

Jag bad Riksdagens utredningstjänst (RUT) att ta reda på mer info om det franska systemet för att stödja elbilar. Frankrike har längre än Sverige haft stöd för inköp av miljöbilar. Vårt s k bonus malussystem är inspirerat av det franska. Men att ge pengar till inköp av nya bilar är egentligen inte en optimal klimatpoltik. Nya bilar medför ju utsläpp i produktionsledet. Och bidrag till välbeställda är inte någon vidare rättvisepolitik. Därför är det positivt att fransmännen har särskilda stöd för privatleasing av bilar samt för inköp av begagnade. En del av subventionerna har man också tydligt kopplat till inkomst för att särskilt nå ut till personer med låga inkomster. Helt rätt!

Allt är inte solklart i den här rapporten, men jag laddar upp den här liksom svaren på franska från den franska senaten (för den som vill träna sin franska). Jag har bett RUT att återkomma med kompletteringar på en del områden. När jag fått det lägger jag upp det förstås.

Alla har rätt till naturen

Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Läs min senaste krönika hos Syre eller nedan.

Alla har rätt till naturen
Syre, 2022-08-05

Några representanter för en länsstyrelse var oroade över att det var så många besökare i de svenska fjällen. Man hade till och med helt och hållet stängt av några platser för besök. Det där har vi hört ett antal gånger nu. För mycket folk i fjällen. För mycket folk i Stockholms skärgård. Ja, för mycket folk i princip i vartenda naturreservat och nationalpark i vårt land.

Det stämmer visserligen att antalet besökare i svensk natur har ökat kraftigt. Detta skedde särskilt under pandemin, då vi inte hade så många andra möjligheter att semestra. Hemester blev helt och hållet etablerat och stormköket blev årets julklapp 2020.

Men är det här ett problem? Det är väl fantastiskt att svenskarna upptäcker sin egen natur och turistar på hemmaplan. Säkerligen är det en och annan flygresa som ersätts med tågresa till en svensk fjälltopp eller färja ut till en kobbe i Östersjön. En hel del tyskar och holländare har dessutom nu också upptäckt den svenska naturen. Det är lika gott det.

Därför är det tröttsamt med klagoropen över att det är för mycket folk i naturen. Självklart blir det trångt då många kommer samtidigt, liksom att slitaget på naturen kan bli något större. Men det går att hantera. Vi får helt enkelt se till att de som är nykomlingar får lära sig vett och etikett för skog och mark. Vi får också se till att vandringslederna förstärks och att det skyltas bättre, att det finns sopstationer för skräpet och gott om rastplatser. Är det fullt på fjällstationer och vandrarhem? Bygg fler, så att alla får plats.

Att göra som länsstyrelsen i Jämtland och stänga av områden är att stänga ute människor. Så ska vi inte ha det. Vår natur ska vara öppen för fler än skogsmullar och proffsvandrare. Jag tror att det är särskilt viktigt om vi vill skydda vår natur från fortsatt exploatering. Då behöver vi vara många som har en relation till skogen, bergen och vattendragen.

Med pandemin fick vi gräva där vi stod. Det blev besöksrekord på fjällstationer och i nationalparker. Låt oss fortsätta på det sättet. Våra skogar, fjäll, sjöar och havskuster är tillräckligt stora för att ge plats åt alla.

Det har varit mycket tal om en grön ny giv. Inspirationen kommer från USA:s mellankrigspresident Franklin D Roosevelt som mötte depression och arbetslöshet med massiva offentliga investeringar. Något av det finaste, men också bortglömt, med den nya given var satsningen på amerikansk naturvård. Med satsningen Civilian conservation corps fick totalt sett tre miljoner unga män jobb som naturvårdare. De skapade vandringsleder, anlade rastplatser, byggde dass och sopstationer. Många av USA:s stora nationalparker grundades just under den nya givens naturvårdsprogram.

Precis så borde vi också göra. Möt den svenska arbetslösheten med en massiv satsning på naturvård. Vi kan skapa tusentals nya gröna jobb för att skydda, men också varsamt tillgängliggöra vår natur. Att anlägga rastplatser och badplatser, att skylta och bygga vindskydd – det är viktiga jobb som kan sysselsätta tusentals av dagens arbetslösa.

Nya gröna jobb i svensk natur – vilka partier ställer sig bakom det?

Jens Holm

Tumme upp
Englands EM-guld. Så välförtjänt.

Tumme ned
Putins krig. Sluta nu!

Gör det lätt att ta tåget i Europa

Läs min senaste krönika i Syre nedan eller hos Syre.

Gör det lätt att ta tåget i Europa
Syre, 2022-07-20

Så kom vi fram till den spanska medelhavsstaden Sitges till slut. Tågresan Stockholm–Hamburg–Mannheim–Paris–Carcassonne–Barcelona–Sitges gick i stort sätt klanderfritt för mig och min familj. Övernattningarna i Mannheim och medeltidsstaden Carcassonne blev oväntat fina upplevelser som vi aldrig skulle fått om vi tagit flyget. Att slippa det dåliga samvetet för flygutsläppen kommer som en bonus.
 
Men det är inte lätt att boka en tågluff för en familj genom Europa mitt i sommaren. Köpa själva Interrailkortet är det lättaste, det gör du enkelt på nätet. Men en resa i juli innebär i princip fulla tåg, och då vill man vara säker på att få en sittplats, särskilt om man som vi reser med barn. Därför är en bra bokningssida ett måste. Det är där man vill kunna laborera med olika rutter och enkelt se tillgången på sitt- respektive sovplatser. I dagsläget finns en uppsjö av olika bokningssajter. ETC Tåg är det senaste pigga alternativet. Eurail, som ansvarar för interrailkorten, är en annan, liksom Rome2rio och Trainplanet. Men den bästa är tveklöst tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bahn.
 
Men oavsett vilken plattform du väljer kommer den vara otillräcklig. Via Deutsche Bahn är det svårt att boka tåg i Frankrike och Spanien, via Eurail kommer du inte hitta alla tillgängliga platser och det gäller de andra platserna också. Bokade sittplatser från Spanien skickas endast med post, och det tar ett par veckor. Allt detta krångel är oerhört frustrerande och försvårar för alla som vill resa klimatsmart med tåget. Den som vill ta flyget däremot går in på Flygresor.se eller Mrjet och hittar alla tillgängliga flyg med ett knapptryck.
 
När jag åkte på min första tågluff, det var i tvåan i gymnasiet, var det lättare. Då stegade jag in på tågstationen i Sundsvall som lade upp hela min rutt. Jag kunde dessutom ta nattåg hela vägen till Paris.
 
Jag gick i gymnasiet för drygt trettio år sedan. Hur kommer det sig att det blivit svårare att resa med tåg i Europa? Jo, EU har krävt avreglering av all järnväg i Europa och tågbolagen ska i första hand konkurrera, inte samarbeta, med varandra. Massor med tåglinjer har lagts ned på grund av bristande lönsamhet, liksom de flesta nattågen. I dag tar ingen ansvar för helheten och konkurrenstänket gör det europeiska järnvägssystemet dysfunktionellt.
 
Det är svårt att återreglera hela järnvägssystemet, och kanske är det inte heller nödvändigt överallt. Men om det är något EU borde sätta högst upp på dagordningen så är det att se till att vi får ett centralt europeiskt bokningssystem där alla tågbolag måste tanka in sina tidtabeller och priser. Som resenär ska du kunna köpa dina biljetter från ETT ställe och få de tillhörande rättigheterna (t ex kunna ta nästföljande tåg i händelse av försening).
 
Det här är ett av de få områden där jag vill ha verklig EU-centralisering. EU borde vara den neutrala parten där du bokar dina tågbiljetter utomlands och där alla tidtabeller och priser ska finnas med. Den som inte samarbetar få se sig hänvisad till någon museijärnvägslinje eller får sluta köra tåg helt och hållet. Jag har tagit upp frågan med både infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) och EU-kommissionens svenske representant och båda var välvilligt inställda.
 
Men välvilja är en sak. Ska det europeiska bokningssystemet bli verklighet måste EU:s konkurrensregler utmanas. Tågbolagen måste åläggas att samarbeta. Viktiga data om tider och priser måste lämnas vidare. Jag tror det är där skon klämmer. Alla vet vad som behövs, men att få det att hända sitter långt inne. Dessutom behöver vi ett nät av nattåg genom Europa och då måste återigen EU:s konkurrensregler utmanas. SJ får ju nu köra upphandlade nattåg endast till Hamburg, men inte hela vägen till Bryssel som det var tänkt på grund av EU:s marknadsfundamentalism.
 
Gör det lätt att ta tåget i Europa – jag tycker det låter som en valslogan. Eller hur?

Om några dagar tar vi tåget hem igen. Då genom Basel, Schweiz, där man ska kunna flyta på en badring på floden Rhen genom hela stan. Samma flod som rinner genom Mannheim där vi stannade på nedvägen. Sedan blir det fortsatt luff norrut.

Jens Holm

Tumme upp
Körkort för vattenskotrar. En seger för badare, fåglar och fiskar.

Tumme ned
Extremvärmen i Sydeuropa. Det går inte längre att ducka för klimatkrisen.

Högerns idéer skapade kaos i Sverige

Jag skriver i tidningen Syre. Läs krönikan där eller nedan.

Högerns idéer skapade kaos i Sverige
Syre, 2022-07-12

En ledarskribent av det konservativa slaget ondgjorde sig över att inget fungerade i Sverige. Mer specifikt handlade det om kökaoset på Arlanda och att folk måste vänta ett halvår för att få ett pass från polisen. Även om jag inte är någon anhängare av att flyga, kan jag dela frustrationen över allt som inte funkar i dagens Sverige.

Ledartexten faller väl in i ett högernarrativ om att Sverige har blivit ett kaosland och att allt är sossarnas fel. Men den svenska högern verkar inte se bjälken i sitt eget öga. Jag tänker mer specifikt på högerns paradmodell, nyliberalismen, som är allt kaos moder.

Vi är vana vid att se nyliberalismen som en ekonomisk dogm om sänkta skatter och en tanke om att ökade inkomstklyftor är något positivt. Men det finns en institutionell del av nyliberalismen som det har talats mindre om. När moderater och centerpartister säger att det offentliga endast ska ”fokusera på kärnverksamheten” är det en förskönande omskrivning för den nyliberala nattväktarstaten. Varför ska det offentliga äga skolor, vårdcentraler och äldreboenden när det finns riskkapitalister som gladeligen gör det? Staten får sköta polis, militär och domstolar, men där får det räcka.

Det där har de rätt framgångsrikt drivit igenom under de senaste decennierna i Sverige. Mycket av våra kommunala och regionala verksamheter är nu konkurrensutsatta eller helt och hållet sålda till privata bolag. Den offentliga verksamhet som inte hamnar under marknadsstyret måste ändå efterlikna bolagens verksamhetsform.

Därför har vi fått köp och sälj inom kommunens verksamhet med organisationsmodellen New public management. Men vem tar ansvar för helheten? Ingen. Och det är det som är nyliberalismens poäng. Var och ska sköta sitt. ”There is no such thing as society”, som Margaret Thatcher lär ha sagt.

Och det är därför vi har kaos på Arlanda. Statliga Swedavia har utlokaliserat säkerhetskontrollerna till ett privat vinstdrivande företag (Avarn) som kickade sin personal under pandemin. Nu ska ny personal anställas, men personal kostar pengar. Därför blir det deltider och timanställningar till skräplöner. Resultatet blir därefter. Hade Swedavia haft verksamheten i egen regi hade säkerhetspersonalen kunnat få riktiga anställningar och bli en del av hela bolagets verksamhet. Personal hade kunnat flyttas från en avdelning till en annan, till exempel till säkerhetskontrollerna, när stora behov uppstår. Så fungerar det på Swedavias regionala flygplatser dit marknadsdogmen inte nått.

Under pandemin hade vi också kaos på flera områden. Apoteken har ju privatiserats, så nu är det inget apotek som tar ansvar för beredskapen med ett visst lager av mediciner. Därför tog grundläggande mediciner slut på apoteken under pandemin. När medicinen tog slut på ett apotek kunde de inte – som förr – beställa hem från ett annat. De skulle ju konkurrera, inte samarbeta.

På järnvägen råder också en hel del kaos med inställda tåg och förseningar. Kaoset uppstår ofta på grund av dåligt underhållna spår och kontaktledningar. Men statliga Trafikverket kan inte som på Banverkets tid åtgärda problemen självt. Inte ens en mutter får de skruva fast själva. Hela underhållsverksamheten är nämligen privatiserad och arbetet måste underställas omständliga upphandlingar, som ofta överklagas och blir extra försenade och dyra. Kaos har också uppstått på grund av SJ:s nya personalplaneringssystem, omhuldat av New public managementkonsulter, men hatat av de anställda.

Ingen vill ha fortsatt kaos. Men då är det också hög tid att börja prata om grundorsaken till problemen. Under nästan hela min livstid har politiker av olika kulör behandlat vårt land som ett nyliberalt marknadsexperiment. Men kanske har det nu helt och hållit kommit till vägs ände.

För visst har pandemin hjälpt oss att öppna ögonen för svagheterna i vårt samhälle? Nyliberalismens kortsiktighet har nu gång på gång kommit i öppen dager. En klok person sa till Dagens nyheter mitt under pandemin (20/12 2020): ”Pandemin innebär slutet på den nyliberala eran som grundlades av Thatcher och Reagan”.

Då var hon finansminister, nu är hon Sveriges statsminister. Hon heter fortfarande Magdalena Andersson. Tänker hon göra slut på marknadsexperimentet och stoppa kaoset? Jag tror vi får hjälpa henne lite på vägen.

Tumme upp
Fotbolls-EM för damer.

Tumme ned
USA:s högsta domstol. Först ger de sig på vapenlagar, sen aborträtten och nu klimatlagstiftning.