Grönt ljus för odlat kött

Vilket positivt besked. USAs motsvarighet till livsmedelsverket har gett grönt ljus för odlat kött. Ett par formaliteter återstår, men nu är det nog bara en tidsfråga innan företaget Upside Foods kan få sälja odlat kycklingkött på restauranger och i affärer. Odlat kött innebär att inga djur har farit illa och på sikt kan produktionen göras på ett mycket resurssnålare och klimatsmartare sätt än dagens köttindustri.

Än så länge är det bara Singapore som sedan knappt två år tillbaka tillåter försäljning av odlat kött. Med det här beskedet kan USA bli det andra landet. Men visst vore det roligt om något europeiskt land hann före?

Med odlat kött kan vi lösa en av vår tids största resursmässiga och etiska utmaningar; hur ska vi producera livsmedel på ett sätt så hela jordens befolkning ska kunna mättas, på ett sätt som håller sig inom naturens ramar och inte åsamkar djur något lidande. Hoppfullt!

COP27 och klimatorättvisan

Jag skriver i Syre om COP27 och klimatorättvisan, något som vår regering dessvärre inte bidrar till lösning på. Läs nedan eller hos Syre.

COP27 och klimatorättvisan
Syre, 2022-11-14

I veckan avslutas klimattoppmötet, Cop27, i Sharm el-Sheik, Egypten. Aldrig blir den orättvisa världsordningen så tydlig som under FN:s klimatförhandlingar. En tredjedel av Pakistan står fortfarande under vatten och Afrikas horn plågas av den värsta torkan på 40 år. De fattiga länderna upprepar därför även på det här toppmötet sitt fullt rimliga krav att de rika industrialiserade staterna ska hjälpa dem ekonomiskt och teknologiskt att avvärja klimatkrisens värsta effekter. Men EU och Sverige säger nej. Inget nytt ekonomiskt klimatstöd till syd.

Får jag påminna om att de afrikanska länderna har släppt ut mindre än tre procent av världens totala växthusgasutsläpp, Pakistan några promille, medan de industrialiserade staterna ansvarar för två tredjedelar av de historiska utsläppen? Trots detta vägrar rika nord ta ansvar för sina utsläpp.

Jag har deltagit på åtta tidigare klimattoppmöten, senast Cop26 i Glasgow, och mötena har utvecklats alltmer till en absurd batalj mellan rika nord och fattiga syd. Varför ska världens fattiga länder tvingas hantera konsekvenserna av den rika världens helt ohållbara samhällen? Den frågan besvaras delvis i det dokument som ligger till grund för hela Cop-förhandlingarna, FN:s klimatkonvention. Klimatkonventionen slår fast att det är de industrialiserade länderna som historiskt sett stått för merparten av utsläppen och att de därför har ett större ansvar i klimatomställningen. Utvecklingsländerna har däremot till och med rätt till utveckling och därmed också – för en begränsad period – växande utsläpp. Därför måste de industrialiserade staterna, enligt klimatkonventionen, gå före och minska sina utsläpp samt föra över pengar och den senaste tekniken till utvecklingsländerna. Klimaträttvisa (climate equity) slås fast som en grundförutsättning för hur klimatfrågan globalt ska kunna lösas.

Principen om klimaträttvisa har blivit än mer aktuell jämfört med 1992 då klimatkonventionen antogs. När Sydafrika, Bangladesh eller Tuvalu lyfter klimaträttvisan brukar nordländernas företrädare ängsligt skruva på sig. Frågan om klimaträttvisa är något som skaver i de rikas samvete.

Sverige skulle kunna agera brobryggare mellan nord och syd, men att hoppas på det i år känns lika sannolikt som att Donald Trump skulle bli feminist. Sveriges nya klimatminister Romina Pourmokhtari (L) reser till Cop27 med en regeringsportfölj som är blytung av klimatsvek. Ingen vid den egyptiska badorten kommer att imponeras av hennes subventioner till fossila drivmedel, neddragningarna av miljöbudgeten, det sänkta biståndet och ett igenbommat miljödepartement. Även om inget industrialiserat land gör tillräckligt är det ändå ovanligt med länder som gör så tydliga försämringar av klimatpolitiken som Pourmokhtari och hennes konservativa regering nu gör.

Nu mer än någonsin får vi sätta vår tilltro till alla modiga klimataktivister som sätter press bakom kraven på klimaträttvisa. Klimaträttvisa är mer aktuellt nu än någonsin och klimatkonventionen är ett ess i rockärmen som kan användas både av sydföreträdare och demonstranter. När världens fattiga länder enas med klimatrörelsen i nord kan det bli den kraftfullaste rörelse världen skådat. Det är kanske inte i Sharm el-Sheik det kommer att hända, men snart därefter ska vi se till att det är rättvis klimatomställning som diskuteras på alla toppmöten. Om och om igen.

Jens Holm

Tumme upp
Går fortfarande att hitta trattkantareller i skogen

Tumme ned
Regeringens Natorkrypande för Erdogan. Ovärdigt Sverige.

Nyliberalismens kollaps – och sedan?

Läs min senaste krönika i Syre, där eller nedan.

Nyliberalismens kollaps – och sedan?
Syre, 2022-10-28

När jag var på mina första politiska skoldebatter i mitten av 1990-talet stod nyliberalismen i full blom. Många områden var ännu inte utsatta för marknadstrycket, men var på god väg att bli det. Marknaden beskrevs som logisk och självklar och det offentliga var ett hinder på vägen. ”Det är klart att eleven själv måste kunna få välja skola, inte nån kommunbyråkrat, låt oss göra som Storbritannien och införa konkurrens på järnvägen och varför ska kommunen driva äldreomsorg när privata aktörer kan göra det mycket bättre?”

Så lät det då, men inte nu längre. Marknadens lovsång sjungs inte längre, helt enkelt för att marknadsexperimentet har misslyckats på så många områden. Till och med moderater och liberaler måste tillstå att marknadsskolan inte alltid fungerar som det var tänkt. Storbritannien har tvingats återreglera delar av järnvägssektorn och kanske följer Sverige nu när vi ser hur illa det privatiserade underhållet blev? Och svensk privatiserad äldreomsorg blev en smitthärd under pandemin och de kommuner som kan återtar nu omsorgen till egen regi.

Svensk höger talar alltmer sällan om marknaden som lösningen på alla problem. Nu är det istället staten som högern sätter tilltron till. Oavsett om det är höga elpriser, gängskjutningar eller hotet från Putin skulle inte ens Centerpartiet komma på idén om att privata initiativ ska lösa de problemen. Det är staten som ska ge oss trygghet, inte marknadsmekanismerna. Nyliberalismen är helt enkelt död. Men frågan är vad som kommer istället?

Det här är förstås inget unikt för Sverige. Det är snarare vi som följer andra länder. När Donald Trump vann USA-valet var det inte med marknadsargument utan med att sätta Amerika först. I Storbritannien blev Liz Truss kortvarig som premiärminister, hennes nyliberala program underkändes av både marknaden och allmänna opinionen. Italiens nya regering ska ledas av nyfascisten Giorgia Meloni med ett uttalat konservativt – inte nyliberalt – program.

Svensk höger följer med i den strömmen och förflyttar sig snabbt från nyliberalism till konservatism och nationalism. Vad är värst, nyliberalismen eller nationalismen? Vet ej. Och vi ska förstås inte behöva göra det pest-eller-koleravalet. Välfärdsstaten tillsammans med en rättvis klimatomställning borde fortfarande kunna vara ett tillräckligt enande projekt i Sverige. Problemet är att det var länge sedan någon på allvar försökte presentera ett projekt med de anspråken.

1930-talet var en orolig tid, precis som i dag. Massarbetslöshet och depression rådde. I vissa länder bet sig fascismen fast. I USA lanserades istället Den nya given, ett gigantiskt offentligt investerings- och regleringsprogram för att skapa jobb och framtidstro. I länder som Sverige byggde vi folkhemmet, fascismen hade inte en chans.

Kan vi göra det igen? För trettio år sedan försökte Socialdemokraterna lansera idén om det gröna folkhemmet. Kanske var det för tidigt då. Nu när nyliberalismen har kollapsat och vore det minst sagt apart om nationalismen fick bita sig fast i Sverige. Det borde inte finns något folkligt stöd för en sådan strömning i det som vi brukar kalla för världens modernaste land.
Det gröna folkhemmet förtjänar ett nytt ärligt försök.

Jens Holm

TUMME UPP
Dansk folkeparti kan åka ur folketinget i valet 1 november.

TUMME NED
Sveriges blåbruna regering lägger ned miljödepartementet.

Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör

Läs min senaste krönika i Flamman, där eller nedan.

Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör
Flamman, 2022-10-27

För några veckor sedan drog Socialstyrelsen in Staffan Bergströms läkarlegitimation, som han haft i över 50 år. Skälet var att Bergström för två år sedan hjälpte en svårt sjuk ALS-patient att avsluta sitt liv. ALS kallas ibland djävulens sjukdom. ALS innebär att kroppen sakta förtvinar ofta under stor smärta och ångest för den drabbade. I dag finns inget botemedel mot ALS.

Patienten ville inte genomlida denna utdragna plåga och intog själv det dödliga läkemedel som Bergström hade skrivit ut. Personen hade egentligen planerat för att avsluta sitt lidande på en dödshjälpsklinik i Schweiz. Men pandemin kom emellan så resan kunde inte göras.

Vi talar sällan om döden. Kanske är det för att den fyller oss med oro. Oron kan bestå i det rent existentiella; vad händer när vi dör och därefter? Är allt verkligen slut? De frågorna kommer vi inte att få svar på och det är en ovisshet som vi får hantera. Men hur vi ska leva våra sista dagar och om livet kan avslutas på ett värdigt sätt är frågor som vi kan lösa gemensamt i samhället.

ALS är bara en av flera sjukdomar som är plågsam och där det inte finns botemedel. Att bli totalförlamad, drabbas av en obotlig och aggressiv cancer eller att andningssystemet slutar att fungera är andra exempel som kan ge oss ångest inför hur vi ska dö. I dag har vi som individer ingen möjlighet att påverka hur detta ska hanteras. Blir jag helt förlamad får jag förvisso vård, men i övrigt får jag ligga där tills jag sakta förtvinar bort. Det är en tanke som fyller mig med ångest.

Det är sorgligt att delar av läkarkåren är negativt inställda till dödshjälp. Läkarna hanterar redan i dag svårt och obotligt sjuka på en daglig basis. Alla vet att respiratorer stängs av och att dropp med starka narkosmedel ges i dag så att patienten till slut kan somna in för gott. Men det får inte kallas dödshjälp och framför allt får inte patienten besluta hur livet ska avslutas. Det finns ett visst mått av dubbelmoral i dagens svenska vård.

Dubbelmoralen och den haltande etiken finns för att de politiska partierna inte törs ta i frågan om dödshjälp. I katolska Spanien gick diskussionen het om dödshjälp för ett par år sedan, men nu är dödshjälp infört i lag. Schweiz, Nederländerna, Belgien och flera delstater i USA och Australien är andra exempel på där dödshjälp är tillåtet. I Sverige är svaret i stället att vården i livets slutskede har utvecklats så mycket så att dödshjälp inte behövs. Även om den så kallade palliativa vården har förbättrats är den otillräcklig för viss smärta och ångest. Framför allt är den inget svar på sjukvårdspersonalens dilemma när de hjälper svårt sjuka att dö genom att stänga av respiratorer eller höja narkostillförseln. Den är inte heller ett svar på patientens vädjan att själv få bestämma hur den ska få avsluta sitt liv.

Är det inte märkligt att vi uppmanas göra egna aktiva val över det mesta i vårt liv, men när det kommer till döden får vi inte bestämma? Politiken måste sluta att ducka. En bred parlamentarisk utredning om dödshjälp vore ett lämpligt första steg. Att lämna både sjukvårdspersonal och patienter i ett limbo mellan liv och död är inte ansvarsfullt.

För de flesta som önskar att bestämma över sin död kommer en klinik i Schweiz inte att vara ett alternativ. Det kostar för mycket pengar och resan i sig kan vara ett hinder om sjukdomen redan är långt gången.

När jag blir riktigt gammal hoppas jag att jag själv får bestämma hur mitt liv ska kunna avslutas. Väl där kommer jag tacka Staffan Bergstrand för hans modiga pionjärinsats.

Ett värdigt liv, men också en värdig död borde vara en självklarhet i varje civiliserat samhälle.

Jens Holm

En effektiv och rättvis energisparkampanj

Begränsa öppettider på shoppningcenter istället för badhus och bibliotek. Läs min senaste krönika i Syre eller nedan.

En effektiv och rättvis energisparkampanj
Syre, 2022-10-10
Självklart ska vi ha en nationell energisparkampanj. Att spara på elanvändningen är ett effektivt sätt att både minska utsläppen och beroendet av Putin. Om Europa minskar sin elanvändning med fem procent skulle vi minimera användningen av svindyr fossilgas och elpriserna skulle gå ned till nivån innan elkrisen, enligt forskningsinstitutet Energiforsk. I Sverige använder vi dessutom mer energi per person än snittet i Europa, så det finns en stor potential för oss att minska vår användning utan alltför stora uppoffringar.

Men det är något som inte hänger ihop med uppmaningarna att spara på elen. För samtidigt som vi ska släcka lampor och tvätta på kvällarna sänder den nya blåbruna majoriteten helt andra signaler. Bilister ska kunna köra på precis som vanligt med sänkta drivmedelsskatter och villorna ska inte vara rädda för höga elpriser för det kommer Kristersson och Åkesson att stoppa med ett pristak. Allt detta för att svenska folket inte ska behöva ändra sitt beteende, helt i linje med moderatledarens vallöfte. Dessutom ska it-jättar som Facebook och Amazon kunna fortsätta att driva sina serverhallar med 97-procentig elskatterabatt.

Däremot kan vi vänta oss omfattande pålagor på offentlig verksamhet för att minska energianvändningen. Diskussionen är redan i full gång om vilken slags utomhusbelysning som ska släckas, hur mycket kallare vattnet i badhuset ska bli och vilka bibliotek som ska stängas. Det är helt fel väg att gå, och det borde vi ha lärt oss från pandemin. Att stänga ned offentlig verksamhet är ett enkelt sätt för politiker att visa handlingskraft, det är ju verksamhet som de själva styr över. Men konsekvensen blir att vi alla drabbas, i synnerhet redan utsatta grupper. Nedsläckta städer ökar dessutom riskerna för mer brottslighet och olyckor.

Varför inte lära av Sveriges bragdinsats i energieffektivisering, nämligen hanterandet av oljekrisen i början på 1970-talet? När oljepriserna fyrdubblades 1973 agerade det svenska samhället resolut. Med hjälp av kampanjer riktade mot både hushåll och industri samt mängder av bindande politiska beslut lyckades Sverige halvera oljeförbrukningen.

En ännu större positiv effekt från 1970-talets energisparkampanjer var de minskade utsläppen av växthusgaser. Faktum är att från oljekrisen fram till i början av 1990-talet minskade utsläppen fortare jämfört med i dag. Detta trots att begreppet klimatpolitik inte existerade på 1970- och 1980-talet. Av detta kan vi lära oss att det är verkstad i form av skarpa politiska beslut som räknas, inte välvilliga förhoppningar.

Vi kan göra oss oberoende av Putin, sänka utsläppen av växthusgaser och också minska våra elräkningar. Men då måste vi agera samfällt som land. Sveriges agerande under oljekriserna på 1970-talet är det mest aktuella och bästa exemplet på kraftfullt politiskt agerande för att uppnå ett mål. Det kan vi göra nu igen.

Hatten av för Energimyndigheten som på eget bevåg dragit igång energisparkampanjen. Kampanjen är den första i sitt slag på decennier, såvitt jag vet. Men det räcker inte. Vi behöver ett politiskt agerande från högsta nivå. Att fortsätta att subventionera det fossila är inte rätt väg att gå. Inte heller att låta offentlig sektor ta smällen.

Begränsa öppettider på shoppingcenter istället för badhus och bibliotek, inför både morot och piska för att minska industrins elanvändning, Facebook ska betala vad elen kostar utan rabatter, öka det ekonomiska stödet till allt som minskar samhällets energianvändning och ersätt förslagen om pristak med riktat stöd till dem som drabbas värst.

Så skulle energibesparingen bli effektiv och rättvis.

Jens Holm

Tumme upp
Protesterna i Iran. Faller regimen nu?

Tumme ned
Putins terrorbombningar

Redo för nyval

Ett nyval kan komma snabbare än vi tror. Och då ska vi vara redo. Läs min krönika i Syre eller nedan.

Redo för nyval
Syre, 2022-09-30

Jag talade nyligen för en klass internationella studenter vid Uppsala universitet om svensk klimatpolitik. Nej, Sverige har inte utmärkt sig som ett föredöme. Vi släpper ut som om vi hade fyra planeter och vårt skogsbruk är ensidigt fokuserat på kalhyggen. Så blir man inget föredöme, berättade jag. Budskapet blev inte bättre när jag svarade på frågan om hur det blir nu med den nya regeringen. Nu blir det ännu värre!

Tyvärr kommer naturen offras på den nya blåbruna regeringens altare. Anslagen till naturvård kommer att skäras ned, klimatambitioner sänkas, ingen ny skog kommer att skyddas, fossila drivmedel blir fortsatt subventionerade och Sverige kommer skämma ut sig på den internationella arenan. Lägg där till ett snöpt public service, nationalistisk kulturpolitik, nedskärningar i välfärdssystemet och försämrad integration och vi har inget annat än en krigsförklaring mot allt progressivt i vårt land. Hög tid för stenhårt motstånd mot varenda försämring.

Egentligen är jag inte förvånad över att SD kunde bli näst största parti. Kanske borde vi vara lättade över att de inte blev det största. För vad händer om de andra ledande partierna hela tiden bekräftar ett annat partis världsbild? Gängskjutningarna: massinvandringen. Arbetslösheten: massinvandringen. Hot och våld mot kvinnor: massinvandringen. Även Socialdemokraterna har bidragit till legitimeringen av SD i ett försök att vinna tillbaka röster. Minns Andersson om somalitowns och Ygeman om begränsningar för utrikesfödda i vissa områden.

Resultatet blev att socioekonomiska klyftor, arbetslöshet och segregation blev irrelevanta faktorer för att förklara samhällsproblem. Miljö- och klimatfrågan hamnade helt i bakvattnet. Allt handlade istället om svenskar mot utrikesfödda. Med ett sådant upplägg har den konservativa sidan allt att vinna.

Jag tror precis som Rikard Warlenius i Dagens Arena (20/9) att den breda vänstern (där S förstås borde ingå och kanske till och med C) måste enas om ett samhällsbygge som inger hopp, och det skulle kunna vara en grön ny giv. Den nya given var president Franklin D Roosevelts sätt att hantera 1930-talets depression i USA. Vi skulle på samma sätt gå fram med stora offentliga investeringar med syfte att skapa tusentals nya jobb och snabbt vända klimat- och naturkrisen; en grön ny giv.

Partierna till vänster och mitten behöver inte vara eniga om något annat än att vår tids utmaningar handlar om massarbetslöshet, ekonomiska klyftor och klimatkris och att detta går att lösa med ett aktivt politiskt agerande. Kanske tappar vi Centerpartiet på den resan, det är upp till dem. Men ju fler det är som talar om vårt samhälles verkliga utmaningar och lösningar, desto bättre blir våra möjligheter att bryta dagens kryptofascistiska politiska diskurs.

Och det är hög tid att samla motståndet mot den nya högerkonservativa majoriteten. Det kommer att bli svårare ekonomiska tider. Då kommer det bli svårt för Kristersson att både sänka bensinskatten och subventionera villaägarnas elräkningar utan att försämra i välfärden. Från SD kommer skandalerna fortsätta att hoppa fram, som popcorn ur en kastrull. Liberalerna har lovat att hålla dem stången. Det är upplagt för interna konvulsioner. Hur många kriser kan en ny regering rida ut? Vi kan ha ett nyval fortare än Kristersson hinner säga den vuxne i rummet.

Då ska vi vara redo.

Jens Holm

Valet och kulturskymningen

Jag skriver i Syre. Läs min artikel där eller nedan.

Valet och kulturskymningen
Syre, 2022-09-17

Jag hoppas att valet 2022 kan gå till historien som ett bottennapp efter vilket allt blev bättre. Förutom en del regionala och lokala framgångar finns det nämligen inte mycket att hurra för.
Värst är förstås att vi nu ser ut att få en regering som styrs av SD, från baksätet eller till och med direkt med SD-ministrar. Att det kommer att bli en politik som ytterligare ökar klyftor och ställer olika grupper mot varandra klargjordes redan i valrörelsen. Klimatkrisen ska lösas med önskedrömmar om ny kärnkraft. Skogen kommer i än högre hastighet kunna förvandlas till virkesåkrar tack vare den heliga äganderätten. Det lilla strimma av internationell solidaritet som funnits kvar i form av stöd till utvecklingsländer kommer att strypas när biståndet ska finansiera skattesänkningar och fortsatta skatteavdrag för välbeställd svensk medelklass.

Allt det är djupt oroväckande och måste mötas av hårdast tänkbara motstånd. Men det som kan slå ned som en veritabel bomb är när SD får förverkliga sin reaktionära kulturpolitik. Kulturpolitik … låter det inte 1970-tal? När stod kulturen senast i fokus i en valrörelse? Det var tyvärr länge sedan och nu kan vi få skörda draksådden av att en mängd obskyra förslag inte har granskats kritiskt. Vad kommer hända med public service? Hur hårt ska innehållet granskas? Privatiseras SVT1 eller SVT2? Vilka böcker ska få finnas på våra bibliotek, och hur går det med utbudet på våra museer? Kommer läroplanen ändras så att den fostrar kommande generationer till äkta svenskar?

Det här är frågor som helt flugit under radarn i valrörelsen. Men nu är detta en realitet, för tro inte att SD inte kommer att utnyttja sin roll som det största partiet i den blåbruna koalitionen. Manar vi inte till motstånd kan just kulturskymningen bli det mest konkreta och skrämmande resultatet av en SD-styrd regering.

Jag tror inte Ulf Kristersson (M) rår på Jimmie Åkesson (SD). Ett uttryck lyder: ”Den som försöker rida på en tiger hamnar till slut i dess mage”. Som ett större parti med en tydlig agenda blir det snarare SD som äter upp M än tvärtom. Och kanske kommer Kristersson trivas rätt bra där i Åkessons mage. Sedan 2018 har Moderaterna inte gjort annat än kopiera SD:s politik och därmed legitimerat den.

Det är för övrigt inte bara M som har legitimerat SD, även Socialdemokraterna har gjort det med sitt tal om EU:s stramaste invandringspolitik och överlag hårdare straff. Men för varje gång S eller M lagt fram ett förslag på området har SD kunnat ta det ännu längre. På så vis har politiken vulgariserats och förråats.

Vad lär vi oss av detta? Att triangulering är livsfarligt. Att försöka bedriva politik på en nationalistisk planhalva är dömt att misslyckas, originalet kommer alltid framstå som mer trovärdigt. Rasism och högerextremism måste mötas med konkreta reformer om ett bättre samhälle. När dystopierna målas upp måste alltid visionen om något bättre ljuda högre och tydligare.

Det här valresultatet var skräp. Nu organiserar vi oss och bygger motstånd mot de brunblå. Kanske får vi också lite hjälp på vägen av att regeringsbildningen inte blir enkel. Ett extraval ska inte uteslutas. Då ska vi vara redo.

Jens Holm

TUMME UPP
Ser ut att bli maktskifte både i Stockholms stad och regionen.

TUMME NED
De alltför långa köerna till vallokalerna. Valsedelshanteringen måste organiseras bättre eller utföras elektroniskt.

Valresultatet är tyvärr vårt eget fel

Jag skriver i Flamman. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Valresultatet är tyvärr vårt eget fel
Flamman, 2022-09-14

För att kunna göra en bra valanalys behöver vi säga som det är. Det här var ett riktigt uselt resultat. Vänsterpartiet gick bakåt till 6,7 procent och tappade var sjätte väljare. Till stora delar är valförlusten självförvållad. I stället för att surfa vidare på tvåsiffriga opinionssiffror och ett vänstermomentum efter segern mot marknadshyrorna har Vänsterpartiets partiledning lyckats sjabbla bort hela övertaget. I stället för att växa bland våra kärnväljare har de vänts ryggen i en fåfäng förhoppning att vinna nya väljargrupper. Men några nya väljare har inte tillkommit.

Dessutom talar allt för att Sverige får en regering styrd av SD, från baksätet eller direkt inom regeringen. Det är mycket illavarslande, men jag lämnar den delen och fokuserar på Vänsterpartiet.

Hur kunde vi gå från ett opinionsstöd på 10 procent i början av året till 6,7 i valet? Det behöver inte vara fel att vilja växa i bruksorter, om begreppet vidgas till att omfatta hela landsbygden. Men vad gjordes egentligen för att nå väljarna utanför de stora städerna?

Valresultatet talar sitt eget tydliga språk. Vi har tappat snarare än växt i det som kallas bruksorter. Några exempel är Gällivare, Sollefteå, Avesta, Söderhamn , Sandviken, Hofors. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen, men resultatet är detsamma; kraftiga väljartapp i det som kan kallas bruksorter. Faktum är att jag inte hittar en enda bruksort där Vänsterpartiet har gått framåt. Och det måste väl ändå ha varit tanken: att vi skulle gå framåt, inte bakåt på dessa platser?

Att locka SD-väljare till partiet har misslyckats totalt. Flödet från V till SD har varit fem gånger så stort proportionerligt sett som tvärtom, enligt Valu.

Vissa ledande vänsterpartister förklarar valförlusten med att vänsterväljare stödröstat på MP. Valu visar att det varit ett stort flöde från V till MP. Hur mycket av detta som är stödröster är inte lätt att säga, men klart är att partiledningens omläggning av klimatpolitiken har straffat oss i valet. Att ersätta en respekterad och genomtänkt position i klimatfrågan (som är en av de viktigaste för vänsterväljare) till en entonig industrisatsning har inte imponerat på miljöengagerade vänsterväljare. Att välja MP i ett sådant läge blev naturligt för många.

Att göra klimatpolitiken till industripolitik gjorde att Vänsterpartiet helt plötsligt lät som de andra partierna. Under valet var det ärligt talat svårt att skilja Nooshi Dadgostar från Ulf Kristersson i klimatfrågan. En teknofix med jättemycket el var bådas främsta lösning på klimatkrisen. Behovet av omfördelning av resurser och utsläppsutrymme, beteendeförändringar, regleringar och stödet till utvecklingsländerna som här och nu kämpar mot klimatkrisen var helt frånvarande i Vänsterpartiets centrala kommunikation. Det var inget annat än ett svek mot alla som satt sin förhoppning till Vänsterpartiet som partiet för en rättvis klimatomställning.

Tack och lov gick Vänsterpartiet framåt i flera kommuner och regioner, inte minst i Stockholm. I Stockholms stad ökade vi till 15 och regionen till drygt 11 procent, och det finns förutsättningar för ett progressivt maktskifte. Men i riksdagsvalet i både Stockholms stad och i region Stockholm gick vi däremot bakåt, inte framåt som i kommunen och regionen. Att vi lyckas gå fram i stad och region men inte på riksnivå tyder på att något är fel med det centrala valbudskapet.

Visst går det att peka på att det varit en extrem valrörelse med fokus på frågor som inte varit till V:s fördel. Men det går inte att skylla på externa faktorer, en valrörelse handlar ju om att bygga en opinion för vår sak. Det är så ett framgångsrikt parti fungerar.

Vi har tappat var sjätte väljare. Våra kärnväljare känner inte igen oss. Vad hände med klimatpolitiken? Feminismen? Antirasismen? Varför låter V som alla andra?

Det här usla valresultatet måste diskuteras förutsättningslöst. Därefter hoppas jag att vi kan dra slutsatser och gå vidare som ett stärkt och enat parti.

Jens Holm

Vi röstar vänster

Klart vi röstar på Vänsterpartiet i alla tre valen, riksdagen, regionen och kommunen. Gällande kommunen står jag på plats 16 på listan till Stockholms stad. Fem starka skäl till att du ska rösta på vänsterpartiet.

  1. Rättvisan. Ökad rättvisa går som en röd tråd genom vänsterpartiets politik på alla nivåer. Skatt efter bärkraft; Amazon, Facebook, storbankerna, höginkomsttagare får betala mer skatt. Vanligt folk har allt att vinna i form av utbyggd välfärd, billigare kollektivtrafik och Sveriges ambitiösaste miljö- och klimatpolitik.
  2. Den rättvisa klimatomställningen. Sammantaget har Vänsterpartiet den mest ambitiösa politiken för att ställa om Sverige till ett land som lever inom de ramar som naturen sätter upp. Vi halverar priset i kollektivtrafiken, bygger ut järnvägen, ger AP-fonderna och våra statliga bolag nya ägardirektiv så att verksamheten bidrar till klimatomställningen, laddinfrastrukturen bygger vi ut gemensamt och strukturerat, köttkonsumtionen ska minskas med satsningar på växtbaserad mat, vi skärper flygskatten så att den blir progressiv och lägger ned flygplatser – vi börjar med Bromma i Stockholm. Vi tar också ett globalt ansvar med nytt och additionellt klimatbistånd och omförhandlade handelsavtal där klimatomställning och utvecklingsländernas behov sätts i första rummet. Och hur ska en trovärdig klimatomställning kunna göras utan rättvisa? Med Vänsterpartiets politik hänger det gröna ihop med det röda. Röd politik för grön omställning, kallar vi det.
  3. Naturen. Vi kommer ta ansvar för våra skogar, stränder och grönområden. Vi vill förbjuda kalhyggesbruk, skydda mer mark och värna våra stränder från exploatering. Vi vill ha en ny skogsvårdslag som sätter naturen och allmänhetens behov av levande skogar först. Inget parti värnar skogen så mycket som Vänsterpartiet. Och självklart ska vi värna djuren. Pälsindustrin ska förbjudas, djurförsöken minimeras och djurfabrikerna stängas ned helt och hållet.
  4. Gemensamt ägande. När andra vacklar säger vi klart NEJ till privatiseringar av det vi äger gemensamt. Skolor, äldreboenden, vårdcentraler, sjukvård, hyresrätter… Det ska inte säljas ut, utan ägas och drivas gemensamt.
  5. Mänskliga rättigheter och antirasism. Det sägs att den som försöker rida en tiger hamnar i tigerns mage. Det är vad som håller på att hända med Ulf Kristersson och Moderaterna. Det är SD som kommer styra högerblocket om de vinner 11/9. Vänsterpartiet är det självklara antirasistiska partiet. Vi har alltid, och kommer alltid, stå upp för global solidaritet, human flyktingpolitik och alla människors lika värde. Vi kommer bygga ut och utveckla SVT, SR, våra museer, bibliotek och all kultur i landet. De högerextrema ska aldrig få förvandla Sverige till ett Ungern eller Polen. Därför, känner efter var hjärtat dunkar… Det är till Vänster.

Rösta på Vänsterpartiet för rättvisa, klimatomställning, naturen, det gemensamma ägandet och våra mänskliga rättigheter.

Ett bättre Stockholm, Sverige och värld är möjligt!