Transportsektorn och klimatmålen

Här kan du se gårdagens utfrågning om transportsektorn och klimatmålen (så länge som Svt har länken aktiv), som Trafikutskottet arrangerade, via Svt. Nedan mitt öppningsanförande.

God morgon kära kollegor, talare och åhörare,

Hjärtligt välkomna till Trafikutskottets utfrågning om transportsektorn och uppfyllandet av våra klimatmål.

Vi vet alla att klimatförändringen är mänsklighetens största utmaning någonsin. Aldrig under de senaste 800 000 åren har det funnits så mycket växthusgaser i atmosfären som nu och det här gör vår planet varmare för varje dag som går. Det är precis som 15-åriga svenska Greta Thunberg sa inför FNs klimatkonferens i Katowice i fjol: ”Vi står inför ett existentiellt hot, och det finns inte längre någon tid att fortsätta den här vansinniga vägen vi färdas på.” Och det stämmer. Den vansinniga vägen Greta talar om är den utsläppskurva vi nu är inne på. Den kommer inte att begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 grader C, inte ens under 2, utan med dagens takt får vi en uppvärmning som hotar civilisationen så som vi känner den. Det är våra barn och barnbarn som vi försätter i den situationen.

Ingen av oss här vill att vi ska hamna där. Det är därför vi nu i Sverige firar ett år med vår helt unika klimatlag och klimatpolitiska ramverk. Det som slår fast att våra utsläpp ska vara nettonoll till senast 2045 och transportsektorn – som står för en tredjedel av våra utsläpp – har ett helt eget mål. Våra utsläpp ska minska med minst 70 procent till 2030.

Vi i Trafikutskottet har kallat till denna utfrågning för att ta reda på hur väl vi ligger i fas med den målsättningen. Jag kan redan nu berätta att vi inte ligger i fas. Därför vill vi lägga stort fokus vid vad mer som behöver göras för att vi ska kunna uppnå transportsektorns klimatmål. Vad förväntar ni er av oss politiker? Vad kan branschen själv göra? Vilka är utmaningarna? Men också, vilka är möjligheterna? För vi vet ju att ett samhälle där vi kraftigt minskar våra utsläpp också är ett samhälle med bättre luft att andas, med bättre folkhälsa, där vi skapar hundratusentals nya gröna jobb, där vi sparar pengar som idag går till fossilsubventioner – kort och gott; ett mycket bättre samhälle.

Det är kring dessa utmaningar och möjligheter som jag vill att denna förmiddags utfrågning ska kretsa.

Återigen, hjärtligt välkomna!

Några praktikaliteter.
1. Eftersom vi har så mycket intressant att diskutera har vi också ett mycket tajt schema. Vi uppmanar alla föredragshållare att hålla sig inom tidsramen.
2. Frågestunden är främst reserverad för riksdagens ledamöter. I mån av tid släpps andra frågeställare in.
3. Vi glädjer oss särskilt åt att Svt direktsänder denna utfrågning. Det möjliggör en spridning långt utanför dessa lokaler. Vi i Trafikutskottet kommer också att dokumentera utfrågningen i en skrift som senare kommer att publiceras.
4. På tal om dokumentation arrangerade Trafikutskottet i våras en liknande utfrågning som då fokuserade på fossilfria drivmedel.
5. Som ni ser bland våra talare, och också här i presidiet, är transportsektorn en mansdominerad bransch. Vi har ansträngt oss för att ha en jämn könsfördelning bland våra talare, men övervikten är klart manlig. Det noterar vi och arbetar vidare med.
6. Kommentera gärna på sociala medier under hashtaggen: #uppnåklimatmålen
7. Sist men inte minst vill jag tacka utskottets kansli, och i synnerhet Anna Blomdahl som har arbetat så hårt med förberedelserna för detta. Det är Annas förtjänst att vi nu har ett så välmatat program som vi har. Tack, Anna.

Med de orden vill jag lämna plats för vår förste talare Robert Andrén, generalsekreterare Energimyndigheten.

Klimatbesluten under 2019

Med ett nytt år kommer förstås nya möjligheter. Trots Trump, Bolsonaro, M/KD/SD-budget hoppas jag att 2019 blir året då klimatfrågan verkligen kommer högst upp på dagordningen. Ute i stugorna märks engagemanget för att ställa om vårt samhälle allt mer. Vem har inte diskuterat flygets utsläpp under jullovet, eller julskinkans klimatpåverkan? Utanför riksdagen har Greta Thunberg och hennes vänner klimatstrejkat varje fredag, och fler dagar därtill. Jag kommer göra allt jag kan för att se till att omställningstempot höjs i Sverige.

Några beslut som har särskilt bäring på klimatet som jag kommer att följa – och påverka – under 2019 är.

Klimatlagen sätts på prov
Den 1 januari 2019 har vi haft klimatlagen på plats i exakt ett år. Under 2019 kommer det klimatpolitiska rådet att komma med granskningar om hur klimatarbetet går i Sverige, först ut nu under våren en granskning om transportsektorn och klimatmålen. Klimatlagen stipulerar också att varje ny regering måste anta en handlingsplan för hur klimatmålen ska nås under mandatperioden. Eftersom vi haft en övergångsregering har vi ännu inte sett någon sådan, men det borde vara en av de mest prioriterade frågorna att ta sig an för en ny regering.

Det gemensamma som blåslampa – inte bromskloss
En ännu mer brådskande uppgift för en ny regering är styret av våra myndigheter och statliga bolag. Så snart regeringen finns på plats förväntas den snart att presentera nya instruktioner till våra 200-talet statliga myndigheter och våra 48 statliga företag. Det här kan vara ett av de absolut kraftfullaste besluten som tas för att ställa om Sverige. Jag ska göra allt jag kan för att den nya regeringen ser till att Vattenfall får 100 procent förnybart som huvuduppdrag, Försvarsmakten slutar att motarbeta vinkraftsparker, att vi får ett SJ som erbjuder bokning av utlandsbiljetter och kör nattåg ned till kontinenten, att Trafikverket slutar bygga dyra motorvägar,  Upphandlingsmyndigheten ännu mer proaktivt främjar hållbara upphandlingar, AP-fonder divesterar bort det fossila, att Swedavia slutar tala om att trefaldiga flygandet från Arlanda, Konkurrensverket som slutar att lägga krokben för alla som vill göra något gott och att vi får ett skatteverk främjar egenproducerad el och andra smarta klimatlösningar (t ex inom den s k cirkulära ekonomins hägn). Detta som några exempel på vad vi kan ha våra gemensamt ägda bolag och myndigheter till.

Unik chans att fasa ut de miljöskadliga subventionerna
I Sverige subventioneras miljöskadlig verksamhet med upp till 60 miljarder kronor varje år. De rena klimatskadliga subventionerna uppgår till 30 miljarder kronor, enligt en rapport från Naturskyddsföreningen. Vi i Vänsterpartiet har länge drivit att regeringen måste fasa ut dessa skadliga subventioner. Och kanske blir 2019 året då det börjar hända? I regeringens budget från 2018 fick vi in att ett utfasningsarbete ska påbörjas. Även från borgerligt håll finns ett intresse av att få stopp på de miljöskadliga subventionerna. En ny regering kan se till att det sker.

Ett nytt reseavdrag
Ett mycket konkret sätt att sluta upp att subventionera det som skadar och förstör är att införa ett nytt reseavdrag för arbetsresor. Dagens reseavdrag, som egentligen är ett bidrag, gynnar ensidigt bilresande och belastar statskassan med närmare sex miljarder kronor per år. Senast den 1 juli i år ska regeringens utredningsuppdrag om ett nytt reseavdrag läggas fram. Jag förväntar mig att vi då får ett förslag som främjar hållbara arbetsresor och att det är boende i glesbygd som främst omfattas (inte storstadsbor som idag).

Explosion för tågresor i Europa
Jag tror att 2019 blir året då svenskarna på allvar ser tåget som det självklara färdmedlet för resor ned till kontinenten. Vårt flygande planade glädjande nog ut något under 2018, en logisk konsekvens av att vi vill ta större klimatansvar. Med ett antal relativt enkla politiska beslut kan vi se till att vi snart har ett gemensamt europeiskt tågbokningssystem, synkroniserade tidtabeller, nattåg genom Europa, bättre tågförbindelser mellan Sverige och Norge samt att SJ får ett konkret uppdrag att ombesörja utlandsbokningar av tågbiljetter.

Höghastighetstågen ser ljuset
En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering borde vara att väcka liv i samtalen om höghastighetsbanor i Sverige. Under 2019 kommer vi förhoppningsvis överens om detta. Genom en lånefinansierad lösning kan utbyggnaden gå relativt snabbt och kommer inte att konkurrera med andra viktiga investeringar. Det kommer att bli den största samlade järnvägsinvesteringen sedan järnvägens utbyggnad i Sverige för över hundra år sedan.

EU-valet den 26 maj
Det är förstås helt avgörande att vi får ett så progressivt EU-parlament som möjligt. Just nu har den gröna vänstern medvind runt om i Europa, och så även i Sverige. Vill man ha ett parti som verkar för att miljöskadliga subventioner fasas ut, minskad köttkonsumtionen, stopp för fossilsatsningar, europeisk tågtrafik (nattåg, bokningssystem, tidtabeller, priser),  100 procent förnybar energi, att EUs klimatambitioner överlag skärps, aktivt samarbete med Syd i omställningen, stopp för marknadsfundamentalism och verkar för en rättvis handel och mycket mer därtill då ska man rösta på Vänsterpartiet.

Ny fart i de internationella klimatförhandlingarna
Efter klimattoppmötet i Katowice finns en regelbok på plats för hur Parisavtalet ska genomföras. Under 2019 kommer arbetet att tydliggöras och ny energi kommer att injekteras i det internationella klimatsamarbetet. Klimattoppmötet COP25 i Chile blir en av höjdpunkterna.

Detta, ett axplock av klimatfrågor att hålla koll på. Vad har jag glömt?

Staten måste ta ansvar för elvägarna

Igår deltog jag i ett seminarium om s k elvägar på Transportforum i Linköping. Trafikverket håller på att ta fram ett förslag på hur en mer begränsad elväg ska kunna byggas i Sverige, en pilotstudie. Faller den väl ut tänker man sig att rulla ut ett större projekt för att elektrifiera några av våra större motorvägar. Att se till att det finns elförsörjning längs vissa av våra vägar skulle göra att lastbilarna drevs med el och därmed eliminera utsläppen av växthusgaser på de sträckorna. En otroligt viktig och realistisk åtgärd för att minska utsläppen från de tunga transporterna. Idag finns redan försöksverksamhet med elvägar vid Arlanda och på E16, utanför Sandviken. Den senare har jag skrivit om i min bok ”Om inte vi, vem?”

Elvägar är förstås inte problemfritt. Ska t ex E4an elektrifieras från söder till norr handlar det om investeringar för stora belopp. Och hur ska elen laddas på lastbilarna? I form av kontaktledningar i luften som vid Sandviken eller genom en skena i marken som i Arlanda? Eller kanske rent utav i form av s k induktion, d v s trådlöst från marken till fordonet. Själv tycker jag att systemet i Sandviken var mycket intressant. Det är en gammal teknik, samma som trådbussar har använt i över 100 år. Tekniken är fri att använda och är inte låst i dyra och krångliga patent. Läs som sagt mer i min bok.

Men det som oroade mig igår vid Trafikverkets presentation var fastlåsningen vid begreppet affärsmodeller. Trafikverkets Björn Hasselgren presenterade myndighetens tankar kring hur man i framtiden ska kunna ta betalt av de fordon som kör på elvägarna samt hur drift och underhåll ska kunna skötas. Snart hade presentationen, i mitt tycke, trasslats in i ett komplicerat nystan av bolag, köp-sälj, konkurrens, marknad och affärsmodell hit och affärsmodell dit. Problemen var många. Risken för att elvägarna drar ut på tiden uppenbar.

Jag, professor Per Kågeson och flera andra lyfte frågan om det inte var lättare om staten (t ex Trafikverket) helt enkelt var ägare av de framtida elvägarna. Varför måste komplicerade affärsmodeller utvecklas? Är det verkligen viktigare att skapa marknad av ett område som rimligen borde vara samhällsnyttig infrastruktur? Har vi inget lärt oss av avregleringen av järnvägsunderhållet, Arlandabanan och andra projekt kring s k Offentlig Privat Samverkan (där det offentliga tar riskerna och det privata vinsterna).

Och i ärlighetens namn verkade inte heller Hasselgren särskilt intresserad av s k affärsmodeller och menade att han var trött på begreppet. Gott så! För Trafikverket har gjort mycket intressant på området elvägar. Frågan kvarstår dock: Varför denna upptagenhet vid att skapa en marknad kring elvägarna? Varför inte ta det samhällsansvar som rimligen faller på en myndighet och bygga elväg där det är motiverat och sedan ta ut kostnaden för de fordon som kör där? För affärsmodellen i sig kan väl inte vara viktigare än själva ändamålet; att snabbt minska utsläppen från våra tunga transporter?

Det kan tilläggas att vi i Sverige redan idag har hundratals mil med s k elvägar. Det kallas tåg som kör på stålskenor; järnväg. Tågen fraktar miljontals människor och miljontals ton gods varje år. Och det fungerar alldeles utmärkt, men det finns ett skriande behov av ökade investeringar i vår järnväg. Ska elvägar byggas måste vi säkerställa att det sker genom lånefinansiering som inte tar pengar från de viktiga investeringar som behöver göras i järnvägsunderhållet och för att bygga ny järnväg. Men det borde rimligen gå att hålla båda dessa bollar i luften samtidigt.

Värna flygskatten – för klimatets skull

Jag skriver idag i ETC med Anna Sehlin (V) SLL och Rikard Warlenius (V) Stockholms stad om hur vi i närtid kan minska utsläppen från flygindustrin. Konkreta förslag som gör skillnad här och nu istället för låtsasåtgärder som CORSIA. Läs hos ETC eller nedan.

Värna flygskatten – för klimatets skull
ETC, 2019-01-10
I dessa tider då forskare, aktivister och företag larmar om en framtida klimat-katastrof är det förbluffande att högern fortsätter med sin klimatfientliga politik inte minst vad gäller flygets utsläpp. Vi i Vänsterpartiet på riksdags-, landsting- och kommunnivå i Stockholm kan inte bara blunda för detta utan kräver att kommande regering och de blågröna styrena i Stockholm tar ansvar för klimatet.

Att Kristdemokraterna och Moderaterna – med stöd av C, L och SD – nu slopar den lilla flygskatten är djupt provocerande. Svenskarnas utsläpp från flyg är lika stora som utsläppen från bilar, ändå återgår de nu till att bli helt skattebefriade. Det går inte alls ihop med principerna att behandla olika färdmedel lika och låta utsläpparen betala.

Genom ett nytt internationellt avtal, CORSIA, finns nu en internationell överenskommelse om kompensationskrav för flyget som innebär att flygbolagen efter år 2020 måste köpa utsläppskrediter och kompensera för de utsläpp som överstiger 2020 års nivå. Men det räcker inte på långa vägar. Problemet med CORSIA är att det lurar oss att vi har gjort tillräckligt. I Sveriges riksdag är det bara Vänsterpartiet som har gått emot förslaget. Flygresandet ökar för snabbt och den tekniska utvecklingen och begränsningarna går för långsamt.

Stockholms läns flygplatser Bromma och Arlanda har sammanlagt hela cirka 25 miljoner resor per år, och antalet ökar stadigt. I Sverige har antalet utrikes flygresor per invånare mer än fördubblats sedan början av 90-talet. För att klara utsläppsmålen måste den utvecklingen brytas. Ändå vill samtliga partier utom Vänsterpartiet se en stor utbyggnad av Arlanda flygplats. De vill även ha kvar Bromma flygplats ända till 2038. I Stockholms stad är det vänstern som driver en snabb nedläggning av Bromma – utan att bygga ut Arlanda.

Även transporter till och från flygplatserna bör räknas in i flygets klimatpåverkan. Trots att den snabbaste resan till och från Arlanda går med tåget Arlanda Express görs de flesta resor med bil. En anledning är att A-Train, ägt av australiska och kinesiska investerare, har ensamrätt på att köra Arlanda Express och tar väldigt bra betalt. Efter långa diskussioner har Storstockholms lokaltrafik, SL, fått tillåtelse till pendeltågstrafik vid station Arlanda. Resenärerna måste dock betala en avgift på hela 120 kronor per passage. Vänsterpartiet i Stockholms landsting menar att det är hög tid att ta tillbaka Arlandabanan i folkets ägo och låta regionala tåg använda station Arlanda utan höga avgifter.

Klimatet kräver en omställning till fossilfrihet i alla samhällssektorer. Flyget har länge varit undantaget från alla åtgärder, men det går inte längre. Därför kräver vi av kommande regering:

• Återinför flygskatten och höj den för de som flyger mest.

• CORSIA-avtalet räcker inte, Sverige måste driva på för att minska flygets utsläpp.

• Verka internationellt för att flygets bränsle ska kunna beskattas

• Lägg ner Bromma flygplats snarast möjligt.

• Ingen ytterligare utbyggnad av Arlanda flygplats.

• Använd option att köpa Arlandabanan från A-Train

• Se över möjlighet att införa trängselskatt in till Arlanda för privatbilar.

Jens Holm (V), Riksdagsledamot och
ordförande i riksdagens trafikutskott

Anna Sehlin (V), Oppositionslandstingsråd
i Stockholms läns landsting

Rikard Warlenius (V), Ledamot i Stockholms stads
kommunfullmäktige

Nolltaxa – vision som väcker hopp

Jag skriver om nolltaxa i kollektivtrafiken idag i ETC. Klart det går. Och nästan alla blir vinnare. Läs hos ETC eller nedan.

Nolltaxa – vision som väcker hopp
ETC, 2018-12-21
Ett land utan regering, en budget som inte går att styra efter och mindre pengar till biologisk mångfald och klimatomställning. Det är lätt att deppa ihop. Men vad vänstern behöver nu är inte depp utan hopp. Kanske är det precis som Andres Gustavsson i sin ledare i ETC är inne på att avgiftsfri kollektivtrafik skulle kunna vara en vision som enar vänstern. Med nolltaxa sammanflätas flera visioner; allas lika rätt att röra sig i det offentliga rummet, en stad utan spärrar och kontroller och – givetvis – minskade utsläpp av växthusgaser.

Vi får ofta höra att det kostar för mycket att införa nolltaxa. Stämmer det? Kollektivtrafiken finansieras idag ungefär till hälften med skattemedel. Estlands huvudstad Tallinn införde gratis kollektivtrafik 2013, och även där var en bra bit över 50 procent finansierat med skatter innan införandet. Genom ökade skatteintäkter och kraftigt höjda p-avgifter kunde Tallinn finansiera införandet av världens första nolltaxa i en huvudstad (om vi bortser från Longyearbyen i Svalbard). Effekterna har varit så positiva att Estland nu överväger att införa nolltaxa i kollektivtrafiken i hela landet. En succé helt enkelt.

Innebär då nolltaxa verkligen att utsläppen minskar? Ja, om bilresor ersätts med kollektivtrafik, och allt talar för det är precis vad som sker. Erfarenheterna från nolltaxa är att alla reser mer kollektivt. Det kan hända att det även innefattar en och annan fotgängare eller cyklist. Men i Tallinns fall gick exempelvis bilresandet i staden ned med 15 procent första kvartalet med nolltaxa. När Avesta 2012 införde gratis kollektivtrafik ökade det kollektiva resandet med 80 procent, utsläppen minskade med 40 ton och en stor del av kollektivtrafikökningen bestod just av tidigare bilister.

Gratis kollektivtrafik är också en bärande del när Paris stad vidtar akuta åtgärder mot luftföroreningar. När luftkvaliteten blir för dålig stoppas helt enkelt delar av personbilsflottan och staden inför nolltaxa under de dagar då luften är som sämst. Varför gör man det? Jo, man vill förstås att fler ska resa kollektivt, vilket också sker.
Hur ser då möjligheterna ut för att införa nolltaxa i Sverige? Precis som Gustavsson tar upp är det en politisk fråga. Höjer vi landstingsskatten med uppskattningsvis 1,50-2 kronor kan vi ha nolltaxa för alla i hela landet. I Stockholm har vi i Vänsterpartiet räknat ut att höjningen skulle bli under 1,50 kronor och att alla som tjänar under 60 000 kronor/mån skulle vara ekonomiska vinnare på systemet (om alternativet annars är att köpa SL-kort).

Men det finns förstås andra finansieringslösningar. För ett par år sedan förordade den tidigare socialdemokratiske ministern Leif Pagrotsky nolltaxa i Stockholm finansierat med en regional arbetsgivaravgift och en liten skatt på kommersiella lokaler i 08-området vid sidan av en måttligt höjd landstingsskatt. Till detta kan vi lägga att även trängselskatten i städer som Stockholm och Göteborg skulle kunna vara en bidragande intäktskälla.

Nolltaxa är därför fullt görligt rent ekonomiskt och får fantastiska effekter både på miljön och människor. Nolltaxa är också en vision som går att kombinera med små steg åt rätt håll. De senaste 15 åren har priset på att resa kollektivt ökat fyra gånger mer än konsumentprisindex. Kan vi börja med att bryta den trenden? Kan vi se till att det blir billigare rent generellt att resa kollektivt? Kan vi se till att det blir gratis för visa grupper; barn, unga, studenter, till att börja med? På Vänsterpartiets initiativ infördes för övrigt en nolltaxa för barn och unga i somras, något som dessvärre avskaffas med den M/KD+SDreservation som röstats igenom i riksdagen. Kan vi plocka ut ett eller två län och införa nolltaxa där – finansierat med statliga anslag – för att sedan utvärdera och – förhoppningsvis – rulla ut reformen i stor skala i hela landet?

Nolltaxa inspirerar, eller hur? Den väcker hopp om hållbara och tillgängliga städer. Och är konkret och visionär på samma gång. Går att införa stegvis eller med ett alexanderhugg. Låt oss fortsätta denna viktiga debatt om gröna vänstervisioner. Den är viktigare än någonsin i en tid där alltfler törstar efter hopp.

Jens Holm (V) riksdagsledamot och ordförande i riksdagens trafikutskott

Ta kontroll över plasten

Plast blir ett allt mer förekommande avfall som sprids i naturen och inte minst i våra hav och vattendrag. Plastproduktion ger också ökade utsläpp av växthusgaser när plasten till absolut största delen görs på fossilt material. Idag finns stora möjligheter att hushålla bättre med plast. Vi måste totalt sett använda mindre plast. Men rätt använt kan plast också göra stor nytta. Plast är ett lätt material, kan förlänga livslängden på livsmedel och återvinns vid relativt låga temperaturer (= låg energiåtgång).

Ibland görs plastanvändningen till en individfråga; du och jag ska försöka minska vår användning i vardagen. Men våra möjligheter att påverka utbudet av plastförpackningar och överlag användning av plast är begränsat.

Därför välkomnar jag den gedigna utredning (SOU 2018:84) om plast som nyligen presenterats, en utredning som efterfrågar tydligare politisk styrning av plastanvändningen. För ett par veckor sedan gav jag Riksdagens utredningstjänst i uppdrag att titta närmare på plastanvändningen i världen och i Sverige i synnerhet. Även om det finns uppskattningsvis 700 olika plastsorter på marknaden är det endast handfull som används i stor utsträckning (60 procent av plastanvändningen i Europa utgörs av sex olika plastslag). Därför borde vi kunna ställa mycket hårdare krav på att all plast som används måste kunna materialåtervinnas (med en del undantag för sjukvård och andra nischbranscher).

Läs gärna min rapport från RUT här: Plastmaterial och plaståtervinning – RUT 2018_1193

Några nedslag:

  • I världen produceras 322 miljoner ton plast per år. Plastproduktionen har ökat exponentiellt sedan efterkrigstiden. Jämfört med i början på 1960-talet produceras nu 20 gånger mer plast än då (från 16 miljoner ton 1964 till 322 år 2015). 84 procent av dessa är s k termoplaster där de flesta är lätta att återvinna.
  • Varje år hamnar 8 miljoner ton plast i våra hav. I dagsläget finns 150 miljoner ton plast i havet. Plastavfallet i vår natur ökar exponentiellt i takt med ökande användning och undermålig insamling och återvinning.
  • Plastproduktionen i EU ligger på 58 miljoner ton, där 40 procent går till förpackningar (varav de flesta är engångsförpackningar), 20 procent byggnadsmaterial och 10 procent till fordonsindustrin. Där har vi de största användningsområdena.
  • Sverige exporterar betydande mängder plast som vi själva skulle kunna materialåtervinna. Vi exporterar – i storleksordning – till Tyskland, Kina, Polen, Nederländerna, Litauen och Malaysia.
  • Kina införde nyligen förbud mot avfallsimport, något som glädjande nog har minskat exporten kraftigt dit. Avfallshanteringen i Kina finns goda skäl att ifrågasätta från ett miljöperspektiv. Det finns en stor risk att Malaysia istället seglar upp som en stor avfalls-/plastmottagare med tveksam miljönytta.
  • Plastexport är inte anmälningspliktigt, vilket gör att plastexporten/dumpningen är svår att kontrollera.
  • Det är glädjande att Platskretsen nu bygger en ny sorteringsanläggning i Motala, något som borde leda till att vi kan ta hand om vårt eget plastavfall bättre. Men för att det ska göras optimalt krävs mer politiska beslut avseende utsättning av plats på marknaden, insamling av plast och återvinning. Den ovan nämnda plastutredningen borde kunna vara ett steg på vägen, men vi behöver en regering som omsätter förslagen i praktiken.

Budgetdebatt; kommunikationer

Ikväll har vi debatterar statsbudgeten, utgiftsområde 22 som rör kommunikationer. Läs mitt anförande nedan och titta gärna på hela debatten.

Anförande UO22, Kommunikationer
Jens Holm

Vi debatterar nu utgiftsområde 22, Kommunikationer, i förslaget till statsbudget. Det här är ett viktigt utgiftsområde som med utgifter på närmare 60 miljarder kronor. Det handlar om viktiga satsningar för att kommunikationerna i vårt land ska fungera. Och inte minst handlar det om investeringar i en hållbarare transportsektor som ska göra att vi når våra klimatmål, i synnerhet målet om att minska utsläppen från transportsektorn med minst 70 procent till 2030. I dagsläget ligger vi långt från det målet. Trafikverket bedömer det som att vi behöver minska våra utsläpp med 8 procent årligen för att vi ska nå målet, idag ligger vi på blott 2 procents minskningstakt. Det här är ett viktigt mål eftersom transporterna står för ungefär en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Det är viktigt eftersom världens klimatexperter återigen har konstaterat att det är mycket mycket bråttom om vi ska hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader C. Vi måste minska utsläppen för våra barn och barnbarns skull.

Men det är fullt möjligt att nå våra klimatmål på transportområdet. Inom det här utgiftsområdet handlar det om att göra kollektivtrafiken billigare och bättre. Att flytta över godstransporter från väg till järnväg och sjöfart. Vi behöver också öka persontransporterna på järnvägen. Då behöver vi investera mer i både ny järnväg och underhåll av befintlig. Vi behöver bygga höghastighetsbanor och knyta ihop våra svenska järnvägslinjer med de europeiska. Vi behöver ge SJ nya ägardirektiv där de uppdras köra nattåg ned till kontinenten, ombesörja utlandsbiljetter (som de gjorde förr) och där ett ensidigt vinstfokus ersätts med att köra mer tåg men till rimliga biljettpriser. Marknadsexperimentet i järnvägsunderhållet måste få ett slut. Målet ska vara en järnväg av schweizisk klass avseende punktlighet, service och turtäthet. Det kommer kosta förstås, men det går att finansiera bl a genom en höjd flygskatt och avgift på långa lastbilstransporter.

Vi behöver se cykling som ett transportslag där cykelinfrastruktur byggs ut i sammanhängande nät, fler cykelparkeringar, lånecykelsystem och där cykeln kan tas med i på tåget. Vår personbilsflotta behöver elektrifieras. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett försäljningsförbud mot nya personbilar som drivs på fossila drivmedel. Överlag måste bilnormen brytas. Vänsterpartiet vill inte bygga nya dyra motorvägar som ökar bilismen och utsläppen. Våra städer måste planeras för gång, cykel och kollektivtrafik, inte utifrån bilens behov. Biobränsle kommer att behövas främst för de tunga transporterna, men även här kommer elektrifiering att vara nödvändig. Mer investeringar behöver göras för att skapa en hållbar sjöfart med hållbarare drivmedel. Sjöfartsverkets funktion som ett affärsverk med ständigt höjda avgifter är inte hållbart och försvårar den nödvändiga omställningen. Sjöfartsverket bör finansieras som andra myndigheter, främst med anslag från statsbudgeten.

Det här är några exempel på frågor som sorterar inom det utgiftsområde vi nu debatterar. Det budgetförslag som lagts fram av övergångsregeringen lever inte fullt ut upp till de reformer som Vänsterpartiet anser vara nödvändiga. Men vi i Vänsterpartiet stod bakom övergångsregeringens budget som det enda rimliga i den nu rådande situationen; med en övergångsregering som styr fram tills dess att en ny regering finns på plats. Men det som nu skett är att Moderaternas och Kristdemokraternas hastigt ihopskissade budgetreservation med stöd av Sverigedemokraterna röstades igenom förra veckan. Det handlar om ett hafsverk på 28 sidor, något som ska jämföras med övergångsregeringens budget på cirka 3800 sidor. På grund av sitt politiska innehåll har Ms, KDs, och SDs budgetreservation med rätta utnämnts till Katastrofbudgeten. M/KD+SD sänker skatter för redan välbärgade med 20 miljarder kronor. Detta ska finansieras med drakoniska nedskärningar på arbetslösa, biologisk mångfald, klimatinvesteringar, solceller, elektriska fordon, indraget stöd för byggnation av klimatsmarta hyresrätter, höjda kostnader för barn som vill gå i Kulturskolan, indragen fri entré på våra muséer och en nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten, bara för att ta några exempel. M, KD, SD – varför ska skattesänkningar för de rikaste finansieras med neddragningar på barn, arbetslösa och klimatomställningen?

Mer specifikt på vårt område handlar det om nedskärningar på 489 miljoner kronor. Det handlar neddragningar på kollektivtrafik i landsbygden, försämrat vägunderhåll på Gotland och mindre pengar till Trafikverket och Transportstyrelsen. På vårt utgiftsområde hittar vi också referensen till Ms, KDs och SDs avskaffade flygskatt. M, KD, SD, vilken planet lever ni på? Att avskaffa flygskatten utan andra alternativ mitt under brinnande klimatkris är som att hälla bensin på elden. Varför gör ni så?

Men den kraftigaste försämringen på utgiftsområdet handlar om att M, KD och SD stoppar den uppskattade satsningen på gratis kollektivtrafik för barn och unga under sommarlovet. Jag har själv träffat på mängder med ungdomar som stolt viftat med ett SL-kort (som kollektivtrafikkortet kallas här i Stockholm) för att sedan kliva på pendeltåget till badplatsen med vännerna eller för att ta bussen till fotbollsträningen. Att kunna röra sig fritt med kollektivtrafiken tycker jag ytterst är en demokrati- och rättvisefråga. Plånbokens storlek ska inte avgöra om du ska kunna följa med kompisarna och bada eller åka på träning. Ett ökat kollektivtrafikresande är också en miljöfråga. Ju mer vi vänjer våra barn att resa kollektivt desto mer kommer de göra det i framtiden. Utsläpps sparas också när ungdomarna kan resa själva i kollektivtrafiken istället för att bli skjutsade och hämtade av bilkörande föräldrar.

Jessica Rosencrantz (M), Magnus Jacobsson (KD), Jimmy Ståhl (SD) – varför ska inte alla unga ha samma möjlighet att resa i kollektivtrafiken? Varför försämrar ni för miljön? Varför gör ni sommarbadet till en klassfråga?

Det finns en viktig kommentar till att göra om den budget som nu håller på att röstas igenom. Och det gäller formen för hur M, KD och SD nu agerar. Vi har haft ett val och drygt tre månader senare har vi fortfarande inte en regering. Direkt efter valet röstade de borgerliga partierna bort statsminister Stefan Löfven, utan att själva ha en plan för att ta över. Moderaterna gjorde ett katastrofval och det borgerliga blocket är som bekant mindre än de rödgröna. Stefan Löfven får därför leda landet med en övergångsregering, som i sin tur varit tvungen att ta fram en övergångsbudget. Där har vi sju partier enats om några grundläggande principer. Inga nya satsningar får göras. Inga nya politiska initiativ. När en ny regering är på plats får den lägga sin egen budget och styra landet med den. Det här har aldrig hänt förut, men det här är principerna partierna är överens om. Det hela kan liknas med en fotbollsmatch. Vi har två lag, matchen ska börja klockan tre på eftermiddagen. Plötsligt dyker det andra laget upp en kvart innan, springer ut på planen och sparkar in ett antal mål. Precis så är det med M/KD+SDbudgetreservationen. Vi har vissa spelregler, men så fort de kan väljer M, KD och SD att bryta mot dessa. M och KD har lagt en gemensam budgetreservation full med ny politik, i strid med överenskommelsen. De springer ut på fotbollsplanen en kvart innan och börjar matchen utan motspelare. Det andra laget – den rödgröna majoriteten – får inte ens underkänna fuskspelet. Stefan Löfven och hans regering får inte avgå. M, KD och SD tycker att övergångsregeringen ska administrera deras nedskärningsbudget. Jessica Rosencrantz, Magnus Jacobsson, Jimmy Ståhl – var är fair play i detta?

Jag vänder mig särskilt till dig, Jessica Rosencrantz, Moderaterna. Ni Moderater blev valets stora förlorare. Ni tappade 170 000 röster (-3,5%). Ni är det mindre blocket. Ni är inkapabla till att bilda regering. Ändå vill ni tvinga Stefan Löfven att sänka skatten för de allra rikaste, sparka på sjuka och arbetslösa, avskaffa flygskatten, ta bort gratis kollektivtrafik för unga, halvera klimatsatsningarna och stänga jämställdhetsmyndigheten över en natt. Är det så man är vuxen i rummet? Svara gärna på det.

Det rimliga hade varit att invänta en ny regering, då kan de politiska partierna lägga fram sin ekonomiska politik; antingen som regeringsbildare, som förhandlingspart eller som opposition. Jag beklagar djupt att utskottet nu föreslår att flera viktiga anslag ska minskas i förhållande till övergångsregeringens förslag. Detta innebär en lägre ambition på vårt utgiftsområde och ett försvårande av att nå våra viktiga målsättningar, inte minst möjligheten att nå sektorsmålet om att minska växthusgasutsläppen från transportsektorn med minst 70 procent till 2030.

Jag beklagar att Sverige nu får en budget som är helt och hållet oansvarig både till form och innehåll.

Av det skälet deltar Vänsterpartiet inte i beslutet om det här utgiftsområdet. Jag hänvisar till vårt särskilda yttrande tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Jag yrkar också avslag på den reservation från Centerpartiet som finns i betänkandet.

EU:s ramar tillåter oss inte rädda klimatet

Skriver med europeiska vänsterkollegor idag om COP24. Ändra systemet – inte klimatet. Läs nedan eller hos ETC.

EU:s ramar tillåter oss inte rädda klimatet
ETC, 2018-12-14
Gör som jag säger, inte som jag gör.” Det gamla uttrycket sammanfattar EU-ledarnas klimatpolitik väl. För två veckor sedan sa EU:s klimatkommissionär Cañete att ”EU har redan inlett omställningen till en mer klimatneutral ekonomi.” Men bakom den gröna fernissan fortsätter EU att bidra till klimatförändringarna. Än värre hyckleri är att Frankrikes president Macron utsetts till årets klimatkämpe av FN, samtidigt som Frankrikes utsläpp av växthusgaser återigen ökar.

Det är meningen att FN:s klimatkonferens, COP 24, som just nu pågår i polska Katowice, ska få ett slut på detta strutsbeteende i klimatpolitiken. På COP 21 i Paris, i slutet av 2015, lovade de flesta länderna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att hindra katastrofen. Men klockan tickar och vi väntar fortfarande på handling.

För även om målen i Parisavtalet skulle nås, så skulle det ändå leda till en global temperaturökning på 3,2 grader. Rapporten från FN:s klimatpanel är otvetydig: Vi måste göra allt vi kan för att hindra att temperaturökningen blir mer än 1,5 grader, och tiden för att hinna åstadkomma det är knapp. På mötet i Katowice måste länderna därför höja sina ambitioner för att nå detta gemensamma mål.

Jorden har redan vämts upp med 1,1 grad och konsekvenserna märks redan. Den biologiska mångfalden har minskat och extremt väder har blivit vanligare, som skogsbränderna i Kalifornien och Europa tragiskt påminner oss om.

Men det är bara en glimt av det som väntar oss om vi inte agerar. Enligt FN:s klimatpanel skulle enbart en halv grads ökning få enorma konsekvenser för planetens levnadsvillkor. En temperaturökning på mellan 1,5 och 2 grader skulle leda till att havsvattennivåerna ökade med tio centimeter. Det skulle innebära att upp till tio miljoner människor skulle hamna under vatten.

Lösningar finns. Men för att implementera dem måste vi bryta med det rådande ramverket. Det kapitalistiska systemet tänjer gränserna för ekosystemet lite mer varje dag. I vår tid med ohejdade finanssystem står vinstjakt över alla andra hänsyn.

Grön tillväxt är en chimär. Inom EU:s ramar står en ambitiös klimatpolitik i konflikt med fördragen. EU:s finanspakt hindrar medlemsländerna att skapa en investeringsfond för en ekologisk omställning. Däremot tillåter EU:s struktur att mäktiga lobbyister påtvingar sina miljöskadliga intressen, som glyfosatet och Monsantodokumenten visat. Samtidigt försvårar frihandelsavtal som Ceta hållbar, lokal produktion.

I sin bok ”Det här förändrar allt” påpekar Naomi Klein att den globala uppvärmningen kan vara en möjlighet. När våra system håller på att slå rakt emot en vägg är det dags att uppfinna ett nytt system för produktion och konsumtion.

Just nu växer ekologiska experiment fram. I Spanien har ayutamientos del cambio, eller ”kommuner för förändring” kommunaliserat energitjänster för att kunna förse fattiga hushåll med el och producera förnybar el. I Tyskland blockerar aktivisterna i Ende Gelände utvinningen av kol, det mest klimatskadliga bränslet.

Kampen mot klimatförändringarna är av naturen global. President Trumps och andra klimatförnekares miljöpolitik ska inte användas som en falsk förevändning för att inte fördubbla våra egna ansträngningar. Vi får heller inte glömma Europas historiska ansvar för utsläpp av växthusgaser. Europa måste se till att det globala Syd har de nödvändiga verktygen för en hållbar och rättvis utveckling.

I sin långsiktiga strategi för att minska utsläppen av växthusgaser planerar EU-kommissionen att nå klimatneutralitet till 2050. Målet är inte bara otillräckligt – vi måste sikta på noll utsläpp till 2040. Det är också omöjligt att nå med rådande metoder och verktyg.

I början av november godkände EU-parlamentet, med stöd från alla stora grupper inklusive Gröna gruppen (där bland andra MP ingår) EU:s mål för 2030 om förnybar energi och energieffektivitet på 32 procent respektive 32,5 procent. Med sådana låga mål blir det tydligt att EU-kommissionens långsiktiga mål bara är en pliktskyldig önskan. Dessutom föreslår kommissionen ”lösningar” som är lika farliga som osäkra, som kärnkraft och geologisk lagring av koldioxid. EU-länderna måste genast öka bidragen till FN:s gröna klimatfond. Möjligheten att köpa koldioxidkrediter, som stöds av såväl EU som fossilindustrin, när vi istället borde göra oss av med fossila utsläpp, är ett tydligt exempel på EU:s inkonsekventa klimatpolitik. Det är som att vår planet skapats för marknaden och vinstintressen. Men vår miljö är inte en handelsvara, den är vårt liv.

EU måste bryta med finanspaktens heliga regel och istället eftersträva en grön regel, att inga naturresurser som inte är förnybara får användas. Det finns ingen planet B. Vatten och energi måste erkännas som gemensamma tillgångar, skogar som naturligt lagrar kol måste skyddas och ekologiskt hållbart jordbruk måste uppmuntras.

Bara dessa djupgående förändringar kan stoppa den globala katastrof som redan påbörjats, och samtidigt skapa hållbara jobb som bidrar till teknologisk omställning, begränsar och anpassar oss till klimatförändringarna och möter de sociala behoven i våra länder.

Xabier Benito, Podemos, Spanien, EU-parlamentariker

Jens Holm Vänsterpartiet, Sverige, Riksdagsledamot

Marisa Matias, Bloco de Esquerda, Portugal, EU-parlamentariker

Younous Omarjee, La France Insoumise, Frankrike, EU-parlamentariker

Søren Søndergaard, Enhedslisten, Danmark, Ledamot i Folketinget