Debatt om osäkra utsläppskrediter

Sverige har varit en av världens största uppköpare av osäkra utsläppskrediter i utvecklingsländer. Detta innebär att vi utlokaliserar klimatåtgärderna till andra länder istället för att ställa om vårt eget, något som vi i Vänsterpartiet har kritiserat vid upprepade tillfällen. Dagens Nyheter har också i en serie artiklar kritiserat flera av projekten i sig, som finansieras med svenska pengar.

Igår debatterade jag detta med miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP). Kommer hon att gå till botten med dessa usla klimatprojekt? Hur kommer Sverige hantera framtida utsläppsuppköp?

Ni kan se debatten här. Här kan ni också se ett referat som Dagens Nyheter gjorde.

Några särskilt intressanta frågor som uppkom var:

  1. Regeringen har inte vidtagit någon egen granskning av Energimyndighetens involvering i usla klimatprojekt (ex vis där 6000 bönder tvångsfördrivits)? Man verkar inte heller ha någon plan på att vilka göra något sådant.
  2. Inte heller Vattenfalls omfattande uppköp av osäkra utsläppskrediter är något som ministern särskilt har involverat sig i. Iallfall tidigare har Vattenfall köpt upp en stor del krediter av tveksam karaktär (rör bl a investeringar i s k HFCgasprojekt).
  3. Med den internationella flygindustrins klimatkompensationsprogram CORSIA förväntas utsläppskrediter motsvarande 164 miljoner ton koldioxid köpas upp de kommande femton åren. Regeringen stödjer CORSIA, det gör inte Vänsterpartiet. Men hur bra kommer dessa projekt bli? Blir det additionella utsläppsminskningar? Dessa projekt ska dessutom inte heller omfattas av Parisavtalets art 6 om internationell samverkan på klimatområdet. Jag tror att det är upplagt för framtida klimatskandaler med riktigt usla klimatprojekt. Det här måste granskas vidare.
  4. Regeringen har sedan 2016 avbrutit alla uppköp av utsläppskrediter. Alla utsläpp ska göras på hemmaplan. Det är bra och är indirekt en bekräftelse av att systemet med utsläppskrediter inte funkar. Varför Sverige samtidigt genom CORSIA öppnar upp för nya krediter är outgrundligt.

 

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar

En handlingsplan borde fokusera på just handling – inte nya utredningar. Jag skriver på DN-debatt om regeringens handlingsplan för klimatet. Läs där eller nedan.

Klimatet behöver handling – inte nya utredningar
DN-debatt, 2019-12-23
Regeringen har med stöd av Centerpartiet och Liberalerna lagt fram sin klimatpolitiska handlingsplan för den här mandatperioden. Det är bra att man så tydligt trycker på att alla politikområden måste verka för att klimatmålen nås, men det är inget nytt. Det var vad vi enades om i miljömålsberedningen redan 2017 och som sedan stipulerades i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket året därpå. Regeringen har med andra ord haft rätt gott om tid på att se till att alla politikområden ska dra åt samma håll.

En handlingsplan borde fokusera på just handling, men ändå väljer regeringen att begrava de skarpaste åtgärderna i nya utredningar. Paradnumret om att klimatanpassa alla politikområden ska till exempel utredas i ytterligare 2,5 år. I allt väsentligt vet vi vad som behöver göras. Att tillsätta så många nya utredningar och låta de löpa under en stor del av mandatperioden innebär att vi förlorar tid och momentum. Och tid är en bristvara i klimatpolitiken.

Regeringen skulle redan nu ha kunnat ge våra statliga myndigheter och gemensamt ägda bolag instruktioner att tydligt verka för att klimatmålen ska nås. Jag tänker på styrningen av Vattenfall eller att SJ:s ägardirektiv borde ändras så att bra service och låga biljettpriser överordnas ensidig vinstmaximering, att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft eller att Swedavia ska sluta verka för ökat flygande till och från Arlanda.

Regeringen skulle kunna agera här och nu även på andra områden. Regeringen vill exempelvis utreda så kallade konsumtionsbaserade utsläppsmål, det vill säga att hitta mål och styrmedel för att minska klimatbelastningen av vår konsumtion. Här hade regeringen kunnat lägga fram förslag för minskad köttkonsumtion och satsningar på växtbaserad kost. Det är ett konkret exempel på hur utsläppen från vår konsumtion skulle kunna minska.

Jag hade också hoppats att regeringen skulle komma med skarpa förslag som förhindrade fortsatta investeringar i klimatskadlig verksamhet och en tydlig plan för hur klimatskadliga subventioner ska fasa ut. Men inget sådant har presenterats i handlingsplanen.

Det är också mycket bekymmersamt att regeringen fortsatt anser att det är acceptabelt med investeringar i nya motorvägar med ökad vägtrafik som konsekvens. Jag saknar inte minst kraftfulla åtgärder inom transportsektorn och åtgärder för ökad klimaträttvisa.

Däremot är det bra att regeringen äntligen insett att vi behöver en infrastrukturplanering som ska hålla sig inom våra klimatmål. Men detta behöver korrigeras redan i innevarande infrastrukturplanering. Vi behöver också snarast åtgärder för billigare och utbyggd kollektivtrafik. Det är hög tid att stärka järnvägens konkurrenskraft med ökade investeringar och införa avståndsbaserad beskattning av lastbilstrafiken.

Regeringen har lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i handlingsplanen finns ingen beräkning för hur mycket utsläppen kommer att minska. Det är besynnerligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

Det är positivt att klimatplanen nu landat hos riksdagen som en proposition. Då kan alla riksdagsledamöter som vill bidra till förbättringar göra det i form av motioner. Det är något vi i Vänsterpartiet kommer att göra. För det är politisk handling – inte nya utredningar som räddar klimatet.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

Handling – inte utredningar som räddar klimatet

Jag brukar kritisera regeringen för att begrava viktig politik i utredningar. Vissa bemöter detta med att säga att det är viktigt att ha gedigna underlag innan beslut fattas. Visst är det så, men underlag finns det redan gott om på klimatområdet. Låt mig ta ett exempel. Regeringen presenterade i veckan sin handlingsplan för klimatpolitiken för den här mandatperioden. Ett av de stora numren var att all politik måste bidra till att klimatmålen uppnås.

Väldigt viktigt. Men det är ingen nyhet. Det var vad vi i Miljömålsberedningen föreslog redan sommaren 2016 och som inkorporerades (som en ambition) i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket som trädde i kraft 1 januari 2018.

Dessutom vill regeringen nu låta utreda frågan. Den utredningen ska pågå till juni 2022, alltså i 2,5 år!

Jag säger inte att det finns aspekter av detta som behöver utredas vidare, men varför lät man inte göra det redan då Miljömålsberedningen presenterade vårt förslag? Och varför plockar man inte ut de områden där regeringen redan idag kan agera för ökad samstämmighet för att uppnå våra klimatmål? Jag tänker på regeringens möjlighet att styra våra myndigheter och statliga företag med instruktioner, ägardirektiv och annan form av styrning. Jag tänker på styrningen av Vattenfall, SJs ägardirektiv (inte ensidig vinstmaximering), att Försvarsmakten ska sluta motarbeta vindkraft, Skattemyndigheten underlätta för egen el, att Swedavia inte ska expandera Arlanda eller att Trafikverket ska planera infrastruktur utifrån våra klimatmål. Här skulle regeringen redan på nästa sammanträde se till att det hände något. Jag har tagit upp den här frågan flera gånger med regeringen och alltid är svaret att man vill utreda vidare. Varför?

Utredningar må vara viktigt, men det är handling som räddar klimatet.

Skarpaste kniven i lådan – klimatskatt på lastbilstransporter

Jag har just debatterat avståndsbaserad skatt på tunga transporter med finansminister Magdalena Andersson (S) Se debatten här. Det är märkligt, regeringen har själv föreslagit en sådan skatt, men de vägrar att lägga fram ett förslag. Förslaget arbetades fram under förra mandatperioden då regeringen hade ett formellt samarbete med Vänsterpartiet, nu då man har en ny samarbetskonstellation förhalar och försämrar man. En tydlig konsekvens av Januariavtalet.

Regeringen har presenterat promemorian En ny inriktning för beskattning av tung lastbilstrafik som förordade att en skatt skulle införas på lastbilstransporter. Denna skatt skulle kraftigt minska utsläppen från tunga transporter, minska trängseln på våra vägar, flytta över gods från väg till järnväg och sjöfart samt bringa större ordning bland den osunda konkurrens som idag finns inom åkerinäringen. Regeringens promemoria har remitterats med bifall inte bara från miljörörelsen utan också från myndigheter som Naturvårdsverket, Transportstyrelsen och Trafikanalys.

I en ny rapport från Svenska miljöinstitutet, IVL, ger stöd för regeringens linje. Forskarna har studerat effekten av olika styrmedel som påverkar godstransporterna. De kom fram till att en kilometerskatt/vägslitageavgift är den åtgärd som skulle ge den största minskningen av utsläpp.

Regeringen har lovat att återkomma med ett förslag till riksdagen på en kilometerskatt/vägslitageavgift. Ja, tanken var att förslaget skulle ha kommit redan innan valet 2018, något bland annat Per Bolund (MP) underströk maj 2018. Något sådant har inte skett. Varför? Kanske går svaret att hitta hos regeringens nya samarbetspartners, C och L? I Januariavtalets punkt 28 står det: ”Dagens eurovinjetteavgift för godstransporter ska behållas så länge som möjligt. Ett nytt miljöstyrande system ska utredas (Tillsätts våren 2019).” Eurovinjettsystemet innebär att en förhållandevis låg engångsavgift tas ut för lastbilarna baserad årsvis. Systemet är med andra ord tidsbaserat och, som konstateras i regeringens PM, har en svag klimatstyrning. Att hålla fast vid ett sådant system så länge som möjligt och att begrava skarpare åtgärder i nya utredningar är att medvetet tillåta en fortsatt lastbilsinfarkt med tillhörande trängsel och ökade utsläpp.

Vänsterpartiet har under lång tid förespråkat en avståndsbaserad skatt på tunga lastbilar. Det är orimligt att tågen ska behöva betala dyra banavgifter för varje kilometer de trafikerar på våra järnvägar utan att det finns en motsvarande avgift för lastbilarna. Vi subventionerar med andra ord miljöskadliga vägtransporter på bekostnad av tåg och sjöfart. Införandet av en skatt på lastbilstransporter skulle inte bara stimulera överflytt av gods från väg till hållbarare transportslag, en sådan beskattning skulle dessutom se till att svenska och utländska lastbilar skulle kunna beskattas på lika villkor och att myndigheter skulle ges bättre möjligheter att upptäcka den illegala lastbilstrafiken (det handlar om ca 100 000 utländska lastbilar, fler än de ca 90 000 svenska).

Regeringen har i praktiken redan ett färdigt förslag till avståndsbaserad beskattning av lastbilstransporterna. Det är fullt förenligt med dagens eurovinjettdirektiv. Den rådande klimatkrisen och den sociala dumpning som finns på våra motorvägar talar för att regeringen måste agera skyndsamt.

Regeringen kommer inte nå målet om att minska transportsektorns utsläpp med 70 procent till 2030. Det är hög tid att använda den skarpaste kniven i lådan. Lägg fram förslaget om en klimatskatt på tunga lastbilstransporter. Nu.

Sluta utred – ställ om

Idag har regeringen med stöd av C och L lagt fram sin klimatpolitiska handlingsplan för den här mandatperioden. Det är bra att man så tydligt trycker på att alla politikområden måste verka för att klimatmålen nås, men det är inget nytt. Det var vad vi enades om i miljömålsberedningen och som sedan stipulerades i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket. Lagen och ramverket klubbades av riksdagen redan juni 2017 och trädde sedan ikraft 1 januari 2018. Regeringen har med andra ord haft rätt gott om tid på att se till att alla politikområden ska dra åt samma håll.

Visst, det här är lite av en Atlantångare som ska vända, men bara en sån enkel sak som att ge våra myndigheter och gemensamt ägda bolag instruktioner att tydligt verka för att klimatmålen ska nås. Och likadant är det med en mängd andra områden. Regeringen vill exempelvis utreda s k konsumtionsbaserade utsläppsmål, d v s att även klimateffekten av vår konsumtion ska synliggöras och får mål och styrmedel så att de utsläppen minskar. Här hade regeringen kunna lägga fram förslag för minskad köttkonsumtion och satsningar på växtbaserad kost. Det är ett konkret exempel på hur utsläppen från vår (kött)konsumtion skulle kunna minska här och nu.

Jag hade också hoppats att regeringen skulle komma med skarpa förslag som förhindrade fortsatta investeringar i klimatskadlig verksamhet och en tydlig plan för hur klimatskadliga subventioner ska fasa ut. Men inget sådant har presenterats idag.

Det är också mycket bekymmersamt att regeringen fortsatt anser att det är acceptabelt med investeringar i nya motorvägar med ökad vägtrafik som konsekvens. Jag saknar inte minst kraftfulla åtgärder inom transportsektorn och åtgärder för ökad klimaträttvisa. Men det är mycket bra att regeringen äntligen insett att vi behöver en infrastrukturplanering som ska hålla sig inom våra klimatmål. Men detta behöver korrigeras redan i nuvarande planering. Vi behöver också åtgärder nu för billigare och utbyggd kollektivtrafik. Det är hög tid att stärka järnvägens konkurrenskraft med ökade investeringar och införa avståndsbaserad beskattning av lastbilstrafiken.

Regeringen har nu lagt fram en klimathandlingsplan för den här mandatperioden, men i handlingsplanen finns ingen beräkning för hur mycket utsläppen kommer att minska som en följd av planen (bekräftades av Isabella Lövin (MP) på presskonferensen idag). Det är märkligt och stärker tyvärr bilden av att regeringens plan är mer av ett inriktningsbeslut än de skarpa åtgärder som vi är i så skriande behov av.

Det är också djupt frustrerande att regeringen idag inte har presenterat själva handlingsplanen, utan endast en promemoria och en debattartikel på DNdebatt. Handlingsplanen i form av en proposition ska vi, enligt uppgift, få imorgon till riksdagen. Ja, regeringen gör så här medvetet för att vi i opposition inte ska ha all relevant info. Det är ett oskick!

Uppdatering. Nu finns handlingsplanen, klicka här för att läsa.

COP25 öka takten

Återigen har klimatförhandlingarna kört fast. Vid COP25 i Madrid står återigen i-länder mot utvecklingsländer. Visst har länder som Kina och Indien stor potential att minska sina utsläpp, men det håller inte att EU, USA och Australien kräver att de ska minska först innan vi gör något. Hur vore det med en rejäl överföring av den senaste klimattekniken till alla utvecklingsländer? Teknik som idag är fastlåst i patent och företagshemligheter. Hur vore det om i-länderna levde upp till sina löften om verklig klimatfinansiering till utvecklingsländerna? Det skulle verkligen få fart på förhandlingarna. Istället har man kört fast i hur mycket utsläppsrätter som länder ska kunna köpa och sälja med varandra. Fast i ännu ett marknadsmisslyckande…

Fokusera på utsläppsminskningar på riktigt istället. Här skulle Sverige kunna spela en viktig roll. Frågan är om vi tar den eller om vi ska fortsätta att gömma oss bakom den EUgemensamma positionen där de som vill minst håller tillbaka hela unionen? Vad säger miljö- och klimatminister Isabella Lövin? Statsminister Stefan Löfven?

Det är allvar nu. Hela världen lyssnar.

Transport and Climate Crisis

I´m writing about the Climate Crisis and the need for a transformation of transport sector. Published by the Rosa Luxemburg Fundation. Please read below or here: TransformTransportHolm2019-12-12

Transport and Climate Crisis – Lessons for the Left
December 2019, Reflection Paper [1]
Accounting for almost one third of the EU’s total greenhouse emissions, the transport sector is the main contributor to today’s climate crisis. Moreover, carbon emissions are still booming despite both EU and national emission reduction targets. If business interests keep prevailing, we will have a huge increase in European transport-related emissions. The International Transport Forum predicts an increase of 100 percent in personal transport and 300 percent in goods by 2050. In this scenario the EU climate targets for 2030 and 2050 are in peril, in particular the already-too-modest goal of reducing transport-related emissions by 60 percent by 2050 (White Paper on Transport 2011). We all understand that continuous emissions of carbon dioxide are a threat to our existence. To rely only on the possibility of a technological shift in the fields of biofuels and electricity is a huge gamble. The Left needs a strategy towards fixing the transport problem shift with an eye towards social inclusion and zero emissions. Although such a strategy does not yet exist, the following list includes some ideas for discussion towards the development of such a strategy:

  1. Get rid of cheap fossil fuels

Today’s boom in the transport sector has been made possible by cheap fossil fuels. The aviation and shipping sector do not pay any environmental costs for the use of diesel, petrol and kerosene. As for road transports, there are mechanisms to internalize the environmental costs of fossil fuels in many European countries. This is good, but not enough. The Left must move beyond taxing externalities: the objective should be to get rid of fossil combustion engines altogether as soon as possible. We should welcome proposals on banning the sale of new fossil vehicles, such as the ones put forward in France, Sweden and Denmark, just to mention a few examples.

Nevertheless, taxing fossil fuels is an important measure until fossil fuel vehicles are banned altogether. However, as the example of the French gilets jaunes shows, it is important to have a fair tax design. Cap and dividend is a good principle in this respect. Could, for instance, a part of the revenues be used to subsidize marginalized areas, public transport, or even direct tax cuts and economical allowances for low-income persons? I am convinced that it is possible to simultaneously address both environmental problems and fairer wealth redistribution.

When it comes to aviation, the solution is simply to tax it as highly as possible. Some European countries (e.g. the UK, Germany and Sweden) have already imposed a tax on air flights. The Swedish tax was implemented last year, and since then both domestic and international flights decreased for the first time in decades. The aviation tax can therefore be considered a success. A tax on aviation is by definition a very fair tax, since high-income earners are the most frequent flyers. A progressive tax, such as the one proposed in the campaign A Free Ride (http://afreeride.org/), in which the price of tickets increases with the amount of flights that are carried out during a year, would be even fairer possibility. It is also possible to have a higher tax on business tickets, as seen in the UK. All this would reduce emissions, increase revenues to the state and have an even greater impact on fair economical distribution. Another simple solution is to tax aviation fuels. At the moment they are non-taxable due to the WWII-era ICAO Chicago Convention, which exempted fuels related to aviation from taxation. However, the convention dates back to 1944, long before the climate debate and Paris Agreement. The Left needs to push the EU and the ICAO to have such obsolete provisions scrapped altogether.

When it comes to the maritime sector, it is somewhat more complicated. Watercrafts stand for an increasing amount of the world’s emissions of greenhouse gases; however, this also because they are in charge of transporting the bulk part of the world’s export and import goods. More could be done in order to spur more local production to reduce cross-border transport, but trade will continue to exist in the future and therefore the shipping problem needs solutions. A simple one would be to switch from bunker oil to gas and from gas to electricity and hydrogen thereafter. Ports should also enforce much stricter environmental criteria for entry. Compliance with new regulations on Sulphur (SOx) and Nitrogen (NOx) will also lead to a total reduction of CO2 gases. In this regard, the IMO/Helcom zone of the Baltic Sea to limit SOx and NOx could stand as an inspiring example.

 

  1. Modal shift – from road to rail

If sea transport is a good environmental alternative to road, rail is even better. In all transport conferences, there is consensus around the necessity for transporting more goods on rail and less on road. However, the current goes the other way, and market-driven concerns for speed do not make it easier. In Europe almost 80 percent of the land freight transports are delivered by lorries and practically everything else is on rail (a small percentage goes on inland waterways). The trend is a continuous increase in road transport with the associated rising emissions. Even if freight transport goes down, transports will continue to take place. Therefore a modal shift from road to rail (and inner waterways, where possible) is a must. Is it possible to make this happen? Let’s take a look at Europe’s premier transit country, Switzerland. In the year 2001, the Swiss government imposed the Heavy Goods Vehicle Charge, a tax on heavy lorry transports (over 3.5 tons). The purpose was to reduce the steady influx of heavy transports and protect the environment. In spite of a total growing pressure from the transport sector, the Swiss tax has actually managed to reduce the total number of heavy transports through the country. At the time of the tax introduction, more than one million transalpine transports were carried out yearly. Last year the number was down to 800 000, with the clear political ambition to decrease it even more. At the same time the market share for goods transport on rail increased, especially when compared to the alpine neighbour Austria, where transport via motorways is predominant. Additionally, the revenues from the tax go to the Swiss railway fund for further development of the rail infrastructure. The Swiss example shows that it is indeed possible to stop the increase of road transport and thus to make the modal shift from road to rail.

 

  1. Solve transport crisis in our cities

A large chunk of our emissions stem from transport in cities. More and more people want to live in urban areas because of urbanization. This is not necessarily a bad thing. Such a concentration of people in a limited area is a breeding ground for rational solutions. Well-developed public transport systems are the main strategy in this context. However, most of today’s metro, tramway, and suburban train systems were built during the post-war era and are today in desperate need of improvement. How, then, to reduce urban road transports and at the same time mobilize funding for public transport and cycling? Should this acute political issue be left in the hands of our local decision-makers? Perhaps the Stockholm example with congestion charges could give some guidance? In Stockholm we made the biggest investment in our public transport system when, inspired by the London system (2003), we imposed the congestion charges 2006 (later congestion charges were turned into tax). The tax has been raised a couple of times since then, and generates today around 200 million euros yearly that goes to investments in the public transport system, in particular construction of 20 km of new metro lines with eleven new stations. The congestion tax managed to reduce urban car traffic in Stockholm for the first time and at the same time generated valuable revenues for public transport. The London system (and later the congestion tax in Gothenburg) follows the same pattern. From a class and gender perspective the congestion tax also favours structurally weaker groups, since wealthy men are over-represented in car transports and the working class and women are the ones that use public transport the most.

 

  1. Free public transport – from utopia to reality

Speaking of urban public transport: would it be possible to have a transport service that is both first-rate and free of charge? After a public referendum in 2013 which achieved a resounding ‘Yes’ as a result, the capital of Estonia, Tallinn, became the first European capital (with the exception of Thorshavn, capital of the Faroe Islands) to impose free public transport. The free fare led to an increase in public travel by about 10 per cent (more in poorer areas of the city) and a reduction in car traffic. The reform was financed partly with higher parking fees in the city centre. Now other municipalities in Estonia are discussing following Tallinn’s example and making public transport free of charge. The French city of Dunkirk (about 90 000 inhabitants) implemented free public transport in 2018, apparently with considerable success. In addition, it has come to my knowledge that the discussion about free public transport is vibrant in countries such as Luxemburg and Germany. Many smaller towns in Europe already have free public transport, either for all citizens or for certain groups (children, students, pensioners). All of these examples are subject for further study.

As good as it sounds, free public transport still looks like an utopia in most European cities. It simply costs a lot of money, and whatever funding there is needs to prioritize the enhancing of the service as such. Although this argument carries a lot of weight, it should be remembered that ticketing and control systems (such as the metro “head chopping” barriers in Paris and Stockholm) are not cheap either. In many regions of Europe, approximately 50 percent of funding for public transport comes from tax revenue (the other half stem from ticket fees and sometimes other external funding). When that 50 percent is used up, local politicians will often ask themselves, “if we are already funding 60 percent of the service, why not take the extra mile and fund 100 percent?” This was the case of Tallinn, where 65 percent of public transport funding already came from tax revenue. It simply became easier and more rational to fund it wholly through taxes, like other social services.

A task for the Left should be to find feasible ways of making free public transport possible. The fact that free public transport combines the goals of fair wealth distribution and environmental sustainability makes the struggle a worthy one for the Left.

 

  1. Who defines “mobility”?

Mobility, linked with smart, green, eco, micro, modern, is one of the most frequent buzzwords in the transport sector today. New modes of transport keep popping up like daisies in spring; car sharing, carpooling, autonomous vehicles, electric bicycles and electric scooters – all of these could become important for the reduction of congestion and emissions. Nonetheless, it should not be taken for granted that new transport modes will automatically solve our problems. Without a clear political vision, these new features could become more of a burden than part of the solution.

Take electrical scooters as an example. One year ago, the scooter company Voi established itself in Stockholm pretty much overnight by placing more than thousand rental e-scooters in the central parts of the city. Swedish Voi was soon followed by other companies such as American Lime, German Tier, Circ and others, all of them backed by international venture capital. At the moment there are eight different scooter companies with a couple of thousand scooters competing on the streets, making the Swedish capital look like a salvage experiment for gig mobility economy. It could be argued that for many Stockholmers like myself, e-scooters have gone from being a fun and maybe necessary innovation to a huge nuisance. Why did this happen? Instead of becoming an integrated part of the public transport system, today e-scooters are scattered all over the place: in the streets, on bicycle lanes, dumped in the lake and canals (with batteries which become a local environmental hazard), and the list goes on. Hospitals reports record high numbers of casualties due to accidents with e-scooters (this summer we experienced the first death toll from an e-scooter accident, in southern Helsingborg). All this has taken place in the very centre of our capital, where space is very limited. Considering the chaos they have caused, we can say that e-scooters are the clear opposite of mobility, becoming instead a big hurdle, in particular for disabled persons. The scooters are not regulated at all. Responsible local politicians have said that since this is a completely new phenomenon they have no right to interfere, and the Swedish national government says it is up to the municipalities to regulate. In my opinion this illustrates the drawback of 100 percent market-driven innovation lacking any form of political regulation (a more promising example is France’s recent regulation on “les trottinettes” as they are called).

 

  1. Self-driving cars – from problem to solution

The rental e-scooters may look as a marginal phenomenon, but soon we will have bigger challenges that can revolutionize our cities in a more profound way: self-driving cars. Several studies on autonomous vehicles have been carried out (e.g. OECD transport committee Urban Mobility System Upgrade, 2015), and they all point in the same direction: designed to complement public transport and not as a privately owned vehicle, self-driving cars can make the privately owned car superfluous. The OECD study concludes that 90 percent of cars will disappear when city dwellers realize they do not need a car of their own, and that in a matter of minutes they can just call for an autonomous one that will bring them where they want. Studies from the KTH University in Stockholm point in the same direction. In the doctoral dissertation of Pierre-Jean Rigoles (2014), every self-driving car replaces 14 manual privately owned cars, and only one out of 20 parking spots will be needed in a scenario where shared autonomous vehicles are the norm. Rigoles also states that shared self-driving cars are very compatible with vehicle electrification. Autonomous and electric cars are a “perfect match”, he writes. Today a very big part of the space in our cities is dedicated to cars, roads and parking spots (25 to 60 percent of the area, depending if we are in Europe or in North America). This is particularly inefficient when we consider that privately owned cars are not in use 96 percent of the time, and when they are in use, they carry an average of only 1.2 persons. When 9 out of 10 cars become obsolete, you do not have to be a city planner to realize that a large portion of this space can be replaced with housing, playgrounds, parks, public institutions, etc. What an extraordinary vision for our cities!

On the other hand, without this vision and lacking the correct strategy, we may find ourselves in asphalted Gotham cities that are overcrowded with self-driving fossil-fuel cars delivering pizzas and picking up children from training; that is to say, many more cars than today.

Our main challenge is to put an end to emissions from the transport sector. If we reduce emissions, it is very likely that we will also achieve a better local air quality, which will benefit all, but in particular the working class and many marginalized neighbourhoods that are more exposed to air pollution and traffic noise. Making the transport system fairer, both from a class and gender perspective must go hand-in-hand with the struggle for the environment. As I have showed in the examples above, almost every single measure towards reducing transport emissions will also benefit the working class, young people and women. This makes for a fantastic opportunity to merge green and red.

Whether or not this becomes a reality – that is up to the Left to decide.

Jens Holm, the Left Party, MP Swedish riksdag, chair of Transport committee

www.jensholm.se/english

Literature:

 

[1] This reflection paper is part of transform! Europe’s productive transformation project. Facilitator of the productive transformation working group: Roland Kulke, Brussels, kulke@transform-network.net