Jag meddelande igår att jag inte kommer att kandidera till ordförande för Vänsterpartiet. Det här är mina skäl till mitt beslut.
- Jag vill lägga all min tid på att fortsätta som klimatpolitisk talesperson för V samt som ordförande för riksdagens trafikutskott. Det skulle jag inte kunna göra som ordförande. Att göra Vänsterpartiet till det självklara alternativet för alla som vill förena klimatomställning med en politik för rättvisa – det är Vänsterpartiets stora utmaning. Vi har kommit en bit på väg, men är ännu inte i mål.
- Förutom att det verkar jättehäftigt är att vara ordförande också extremt krävande på alla tänkbara sätt. Jag vet inte om det är något som jag vill utsätta mig för.
- För mig var ett ev ordförandeskap endast aktuellt som ett delat ledarskap. Nu ser det ut som att stödet för ett sådant inte är särskilt stort, och då är det inte heller aktuellt för mig.
- Det finns så många andra duktiga vänsterpartister som kan leda partiet. Jag tycker att om det är någon som vill är det läge att kliva fram. Det är bra med en öppen process med olika kandidater.
Oavsett vem som tar över – just nu ligger Nooshi Dadgostar bra till (och hon blir toppen) – finns det två stora utmaningar som en framtida ordförande har att hantera:
a) Fortsätta att se till att Vänsterpartiet är den självklara (vänster)oppositionen i svensk politik samtidigt som att vi ska skapa momentum för konkreta reformer här och nu. I praktiken; att vi ska köra över regeringen och januaripartierna så fort de lägger ett dåligt förslag och att vi hela tiden ska förekomma dem med bättre förslag. Vi ska gärna göra upp med M och KD bara politiken går åt rätt håll. Gång på gång på gång.
b) Att utveckla vår klimatpolitik så att vi blir det självklara alternativet för dem som vill kombinera klimatomställning med ökad rättvisa.
Så, egentligen är det ett rätt odramatiskt beslut. Dessutom har jag aldrig varit någon toppkandidat, men det har iallafall varit intressant att bolla med tanken om att leda Sveriges bästa parti.