Jag skriver för tidskriften Bicycling om hur vi ska få fler att cykla och färre att åka bil. Läs den där eller nedan.
En politik där cykeln väger tyngre än bilen
Bicycling, 2018-08-31
Det är morgon och jag cyklar längs Nynäsvägen på väg mot riksdagen. Som vanligt ser jag långa rader av nästintill stillastående bilar sakta på väg mot centrum. Cyklandet känns lätt när jag rullar förbi dem, en efter en. Så har det sett ut i många år när jag har cyklat. Men det nya är att jag känner mig allt mindre ensam där på cykelbanan. Vid stoppljuset i Skanstull ser jag mig omkring. Där står småbarnsmamman med barnet i cykelsadeln, den flåsande medelåldersmannen hängandes över bockstyret, hantverkaren med verktygen i cargocykeln, kvinnan i min mammas ålder som snart åker från oss alla med sin elcykel och så jag. Att cykla är att transportera sig fort och smidigt, utsläppen blir noll och gratismotionen får vi alla på köpet. Inte undra på att cyklandet är vår nya folkrörelse.
Men det ska sägas. Nu är det så många som cyklar att cyklandet inte är helt utan intressekonflikter. Bilisterna tycker vi är i vägen, vissa fotgängare blir rädda när cyklisterna åker ned mot Gamla stan likt bålgetingar och själv kan jag bli arg på cyklister som verkar tro att trafikregler inte gäller dem. Vi har bara en begränsad yta i våra städer. Därför måste vi se till att det blir plats för alla.
Därför är det hög tid för en aktiv cykelpolitik. Det kan inte vara rimligt att vi fortfarande – 2018 – planerar våra städer utifrån bilens behov, med ytkrävande parkeringsplatser och dyra vägar som konsekvens. Trots Parisavtalet och målsättningar om minskade utsläpp från vägtrafiken är det fortfarande bilen som är normen. Cykelinfrastruktur planeras endast i relation till bilvägar, och det som investeras i cykelvägar är kaffepengar i jämförelse med det som går till infrastruktur för bilar. Det borde förstås vara tvärt om; vi ska bygga våra samhällen så att bilen används endast i undantagsfall, annars gäller kollektivtrafik eller cykling. Vi i Vänsterpartiet vill ha ett mål för ökat cyklande och vill att cykelns andel av resorna ska vara 20 procent till 2020. Det skulle innebära nästan en fördubbling av dagens cyklande. Även om det börjar bli bråttom är det fullt möjligt, men då måste vi skapa de rätta förutsättningarna.
Med kraftigt ökade investeringar i cykelinfrastruktur skulle vi kunna bygga riktiga cykelbanor, som sammanhängande stråk både inne i städerna och utanför. Skyltningen behöver bli bättre och vi behöver fler cykelparkeringar. Självklart ska cykeln kunna tas med i kollektivtrafiken. Skicka våra politiker och Trafikverkets planerare på studieresa till Nederländerna eller Danmark för inspiration.
Det här kostar ju en massa pengar invänder någon. Ja, men försvinnande lite jämfört med vad byggandet av nya motorvägar kostar. Är det inte konstigt, den vägburna trafikens utsläpp ska ha minskat med hela 70 procent inom 12 år, och ändå planeras det för nya dyra motorvägar? Stoppa Förbifart Stockholm och andra dyra vägprojekt medan vi fortfarande kan.
90 procent av tiden använder jag min cykel till att färdas från punkt A till punkt B. Jag tar cykeln för att det går fortast och är enklast helt enkelt. Men ibland plockar jag fram min gamla racercykel för att få ett träningspass. Det finns så många helt fantastiska gamla landsvägar att cykla på kring Stockholm, där jag bor. Men smolket i bägaren är den lätta anspänningen av att hela tiden vara beredd att kasta sig ut i vägrenen, i värsta fall ned i diket. Därför vore det på sin plats med en bestämmelse om att bilar som kör om cyklar ska göra det på samma sätt som om de kört om ett annat fordon, det vill säga genom att hålla avståndet. Inne i våra städer borde cyklarna ha företräde framför bilar i korsningar och där det är lämpligt och noga utmärkt kunna cykla mot bilarnas körriktning. Det är bilarna som ska anpassa sig efter cyklarna, inte tvärt om.
Under hela 1900-talet har politiker överträffat varandra i höjda anslag till motorvägar. Och med nya vägar kommer fler bilar. Och längre köer. Ett civiliserat sätt att hantera mobilitetsutmaningar anno 2018? Nej, svaret säger sig självt när jag tittar ut över Nynäsvägens bilköer.
Civilisation är att tillsammans bygga ett hållbart transportsystem – befriat från avgasångor och bilköer. Möjligt? Ja. Det går genom mer och bättre kollektivtrafik och mer gång och cykel. Det är en politik där cykeln väger tyngre än bilen.
Jens Holm, miljöpolitisk talesperson (V)