Jag skriver i senaste Syre. Läs min text där eller nedan.
Kriser och reformer
Syre, 2023-05-08
Jag växte upp under 1970-talet. Rent konjunkturellt var det en tuff tid. Kriserna avlöste varandra; textilkris, varvskris, stålkris och oljekrisen 1973 samt som lök på laxen kalla kriget med sitt latenta kärnvapenhot. Trots detta minns jag mitt sjuttiotal i rosenrött. Nya skolböcker varje år, pennor, block och sudd – bara att hämta i skåpet i klassrummet. Badhuset och idrottshallen i min norrländska by var nästan alltid öppna. Var det inte idrott så var det fredagsdisco. Det fanns också en ungdomsgård, bibliotek, motionsslingor och slalombacke. Flyktingarna från Iran spelade fotboll med oss som den mest självklara sak i världen.
Mina ljuva barndomsminnen var rotade i materiellt förbättrade villkor. För trots kriserna var 1970-talet en tid av stora politiska reformer. Det var då barnomsorgen byggdes ut, 40- timmarsveckan infördes, LAS och medbestämmandelagen kom, miljöskyddslagen infördes och lite senare kom också Sveriges första jämställdhetslag.
Kan det vara så att kriserna var en förutsättning för reformerna? Tanken slår mig när jag som sist på bollen läser Henrik Berggrens fantastiska biografi över Olof Palme, ”Underbara dagar framför oss”. Olof Palme var som bekant statsminister 1969-1976 och från 1982 fram till det tragiska mordet 1986. Palme var en driven idépolitiker, men han fick också hantera arbetslöshet, ojämställdhet mellan könen, miljöproblem och internationella konflikter. Tänk om hans lösning hade varit sänkta löner, indragen välfärd och att gå i ledband med USA och Nato? Tack och lov gjorde han inte så. Svaret var istället att möta problemen med reformer.
Idag lever vi också under en tid med olika former av kriser, och vår tid är inte alltför olik 1970-talet. Men det som skiljer är hanteringen av kriserna. Istället för strukturella lösningar på arbetslösheten, de ekonomiska klyftorna och miljöproblemen hanteras kriserna mer som en het potatis som ingen vill ta i. Ofta får vi höra; det går inte, vi har inte råd och någon annan måste lösa det.
Olof Palme var ingen anhängare av nyliberalen Milton Friedman. Men kanske hade han tagit fasta på hans uttalande om att det är just i en kris man kan ”åstadkomma verklig förändring”, och att det var i krisen som ”det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”. Klart är iallafall att djärva politiker under det krisande 1970-talet sjösatte politiska reformer som vi idag bara skulle kunna drömma om.
Ta hanteringen av oljekrisens skyhöga energipriser. Krishanteringen bestod i politiska beslut om energibesparing, drivmedelsransonering, effektivisering av industrin, elektrifieringsatsningar och utfasning av oljan inom flera områden. Det gav effekt. Mellan 1973 och 1990 minskade utsläppen av växthusgaser fortare än mellan 1990 och 2010, och detta under en tid då begreppet klimatpolitik inte ens var infört.
Det var däremot krishanteringen.
År 2023 ska vi istället lösa strukturella och asymetriska kriser med appar, konsumentinformation och genom att elda på klimatkrisen med billigare fossila drivmedel. Vi kan alla se resultatet. Det går inte.
I SVTs partiledardebatt 1982 tog Olof Palme plötsligt ordet och bad att få göra ”ett principiellt tillägg”. Han inledde med orden: ”Jag är demokratisk socialist, och det är jag med stolthet och glädje.” Efter det berättade han om den demokratiska socialismen och vilket slags samhälle han ville bygga. Han lanserade en vision, underbyggd med konkreta reformer.
Olof Palme vann valet 1982 – trots växande arbetslöshet och inflation. Eller så var det tack vare. Olof Palme hade en vision om hur krisen skulle hanteras.
Jens Holm
Tumme upp
1 maj. Härligt att få demonstrera
Tumme ned
SDs baksätesstyrande av regeringen