Vi, ledamöter från sex olika partier, skriver om dödshjälp. Läs vårt inlägg här eller hos Aftonbladet.
Sluta ducka, våga tala om dödshjälp i Sverige.
Aftonbladet, 2021-10-03
Hur ska jag dö? Vem äger rätten att bestämma över mig, mitt liv och mitt lidande? Frågan är djupt mänsklig, etisk och politisk. När vi en dag är döende, borde vi då få be om hjälp om vi inte längre står ut? Det handlar om vem som ska avgöra när det är nog – är det vi själva som ska bestämma, eller ingen alls? Döden duger inte alltid i dag i Sverige. Därför är det dags att göra döden politisk.
Sveriges Riksdag och regering kan inte längre ducka frågan om dödshjälp, även om den är svår och svaren är långt från självklara. Den palliativa vården och omsorgen behöver tveklöst stärkas i Sverige – människor med progressiv, obotlig sjukdom och svårt lidande behöver all den smärtlindring, tid och empati vi kan ge.
Men det räcker inte: för en del av oss lindrar ingen palliation i världen när döden närmar sig. Inte ens den bästa palliativa vården räcker för en grupp människor. ”Det är ett tortyrstaff”, sa Börje Nordin som hade ALS, det som kallats djävulens sjukdom. ”Det vete katten om jag har modet, men jag ska bestämma om jag vill göra det eller inte.” Börje Nordin syftade på dödshjälp/självvalt livsslut.
Dödshjälp handlar om rätten till trygghet och ro under livets sista tid, men också om individens frihet och grundläggande rätt att själv fatta beslut om sitt eget liv. ”Jag kan inte ens beskriva den lättnad det ger mig att slippa dö så som min hjärntumör skulle tvinga mig”, säger en kvinna i Oregon med långt gånget glioblastom. Där trädde Death with Dignity Act (DWDA) i kraft 1997.
Allt fler länder inför nu lagstiftning som ger döende människor makten över sina liv, intill den sista dagen.
Dödshjälp/självvalt livsslut är inte tillåtet i Sverige i dag, men den svenska befolkningen är överväldigande positiv till att följa andra länders exempel. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, föreslog Reinfeldt-regeringen 2008 och Löfven-regeringen 2017 att dödsjälpsfrågan skulle bli föremål för en statlig utredning. Här finns inga självklara svar, men regeringen och Sveriges riksdag får inte längre ducka även om frågan är svår.
På kvällen den 13 oktober anordnar föreningen Rätten till en värdig död ett unikt internationellt seminarium om dödshjälp i Stockholm med gäster från USA, Kanada, och Tyskland. Vi hoppas att många av Sveriges beslutsfattare lyssnar då. Detta är ju ingen enkel fråga, men den är viktig.
Med dagens lagstiftning berövas en del av oss möjligheten att själva forma vår sista tid. Fråntar oss delaktigheten i vår egen död. Kanske finns det andra vägar att gå. Det är därför hög tid att vi gör döden politisk – beröringsskräck hjälper ju inte, vi dör förr eller senare ändå.
Frågor väntar på svar, så låt oss ta efter andra länder i Europa och tillsätta en gedigen, parlamentarisk utredning som förutsättningslöst och med stor försiktighet närmar sig denna fråga. Varje människa måste få leva ett rikt liv med ett mänskligt slut: vi ska vara lika mycket människa den sista dagen som vi var den första.
En utredning behövs för att klokt och omsorgsfullt se över hur vi var och en får ett döende vi kan leva med.
Lina Nordquist, riksdagsledamot (L)
Rasmus Ling, riksdagsledamot (MP)
Yasmine Bladelius, riksdagsledamot (S)
Jens Holm, riksdagsledamot (V)
Ann-Sofie Lifvenhage, riksdagsledamot (M)
Niels Paarup-Petersen, riksdagsledamot (C)
Tina Acketoft, riksdagsledamot (L)
Helena Storckenfeldt, riksdagsledamot (M)
Annika Hirvonen, riksdagsledamot (MP)