Skatt på bilism är bra fördelningspolitik

Ibland sägs det att en höjning av skatt på bensin och diesel skulle drabba låginkomsttagare i oproportionerlig utsträckning. En tydlig faktor som talar emot detta är att låginkomsttagare har och kör mycket mindre bil. I denna rapport från Riksdagens utredningstjänst ser vi att det är fyra gånger vanligare att en höginkomsttagare (decil 10) innehar en bil än en låginkomsttagare (decil 1).

Höjd fordonsskatt och höjd skatt på bränsle kan därför ses som bra omfördelningspolitik, särskilt om intäkterna går till t ex kollektivtrafiken. Att det är bra miljöpolitik visste vi redan.

Personer som bor i glesbygd kan kompenseras med generöst reseavdrag, efterhandskonvertering av bilar, bättre kollektivtrafik, nedsatt fordonsskatt för att ta några exempel.

Se nedan eller hela rapporten här: BilinnehavInkomstRUT2015-11-26

2015-11-26 Dnr 2015:1896
Rapport från utredningstjänsten

BILINNEHAV
Hur fördelar sig bilinnehavet i Sverige över olika inkomstgrupper? Till ex-empel uppdelat per inkomstdecil.

I tabell 1 redovisas hur bilinnehavet bland individer i riket fördelade sig per inkomstdecil år 2013, vilket är senast tillgängliga statistik. I tabell 2 redovisas hur det fördelar sig bland hushåll i riket. I tabellen för individer har individer som är 20 år eller äldre inkluderats. Decilindelningen är gjord efter nettoinkomst där de individer eller hushåll som ingår i den lägsta decilen är den tiondel med lägst inkomster medan de som ingår i den högsta decilen är den tiondel med högst inkomster. I statistiken redovisas såväl bilar i trafik som totalt antal bilar. Statistiken avser registrerat ägarskap av bilar per indi-vid eller hushåll, vilket inte nödvändigtvis sammanfaller med vilka individer eller hushåll som använder desamma.

Tabell 1: Antal bilar per individ, 2013
Decil                    I trafik                    Totalt antal inkl. avställda
1                             0,20                       0,33
2                             0,24                       0,33
3                             0,32                       0,41
4                             0,43                       0,53
5                             0,50                       0,62
6                             0,58                       0,71
7                             0,69                       0,84
8                             0,78                       0,94
9                             0,83                        0,98
10                           0,80                       0,93
Totalt                    0,54                       0,66

Källa: SCB

Sverige kan och måste göra mer

Jag skriver idag i Miljöaktuellt. Läs artikeln där eller nedan. Idag kl 13.00 debatterar jag klimatpolitiken inför Paris med klimat- och miljöminister Åsa Romson. Följ på riksdagen.se eller SVT2.

Sverige kan och måste göra mer
Miljöaktuellt, 2015-11-24
På måndag inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Vi vet redan nu att det här inte kommer att bli mötet som med ett klubbslag räddar klimatet. Sverige kan bidra till att resultatet ändå blir tillräckligt bra.

FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de klimatbidrag, så kallade INDC:s, som kommit in (cirka 170 stycken) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på max två grader Celsius. Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tycker att det räcker att luta sig mot EU.

EU:s klimatbidrag är ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Det kan väl ändå inte vara Sveriges åsikt att det är ett bud gott nog inför Paris?

I EU:s klimatbidrag ges inga svar på knäckfrågor som ny och additionell klimatfinansiering, tekniköverföring, klimatanpassning eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de i dag drabbas av på grund av klimatförändringen. Åsa Romson måste presentera konkreta svar på just dessa frågor som EU inte berör.

Jag välkomnar att regeringens initiativ Fossilfritt Sverige där Sverige nu ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Men för att det ska bli trovärdigt måste det fyllas med innehåll. Regeringen skulle kunna börja med att berätta när Sverige ska bli fossilfritt. Är det 2030 eller 2100? Den preciseringen är inte oviktig.

Vi är också många som efterlyser de konkreta lagförslagen för att ställa om Sverige till fossilfrihet. Hur ska till exempel vår fordonsflotta bli fossilfri till 2030? Var finns de kraftfulla satsningarna på kollektivtrafiken? När kommer flygskatten som ska begränsa flygets kraftiga utsläpp? Handlingsplanen för minskad köttkonsumtion och satsningar på vegetarisk mat? Utfasningen av de fossila subventionerna (här finns lika mycket pengar att spara som utsläpp att minska). Som vi ser återstår nästan allt att göra.

Men det finns en konkret sak klimat- och miljöminister Åsa Romson och statsminister Stefan Löfven (S) skulle kunna göra här och nu. Det är att hörsamma öriket Kiribatis vädjan om att stoppa all ny exploatering av kol. Kiribatis president, Anote Tong, har skrivit till Stefan Löfven och resten av världens stats- och regeringschefer och hoppas på stöd för förslaget om att inga nya kolgruvor ska tas i drift. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av våra utsläpp varför det finns skäl att lyssna extra noga till deras förslag.

Vi i Sverige har ju ett stort ansvar genom Vattenfall för storskalig kolbrytning med utsläpp av tiotals miljoner ton koldioxid årligen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade glädjande nog för ett år sedan att Vattenfall inte ska få ta några nya kolgruvor i anspråk. Därför skulle det passa som hand i handske om Löfven och Romson också formellt kunde backa upp Kiribatis förslag om kolmoratorium.

Tänk vilken signal det skulle sända till klimatförhandlingarna: Sverige, som första industrialiserat land, stödjer Kiribatis förslag om stopp för ny kolbrytning.

Vi vet att det är de industrialiserade länderna som har det historiska ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Sverige är inget undantag. Därför kan vi inte hålla på och skicka ansvaret till någon annan. Att gömma sig bakom EU håller heller inte. Därför behövs ett Sverige som gör mer, som solidariserar sig med utvecklingsländerna och som visar på det goda exemplet som klimatföregångare.

Åsa Romson och Stefan Löfven, ni har avgörandet i er hand.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson

___

Idag kl 13.00 i riksdagens kammare debatterar Jens Holm klimatpolitiken inför Paris med Åsa Romson.

Att skylla på andra håller inte

Jag skriver på DN-debatt idag, som svar på Christoffer Fjellners inlägg i förrgår. Läs där eller nedan.

Att skylla på andra håller inte
DN-debatt, 2015-11-23
Christoffer Fjellner (M) torgför ett antal för klimatdebatten gamla högerståndpunkter; mantrat om ”kostnadseffektivitet” och det är någon annans fel – inte vårt (DN Debatt 21/11). Det är självklart bra om utsläppsminskningar är kostnadseffektiva; att vi kan minska utsläppen så mycket som möjligt per åtgärd vi vidtar. Men någonstans måste man ifrågasätta det ständiga ekonomiska kalkylerandet med att rädda vår planet.

Är det tillräckligt ”kostnadseffektivt” att ha en hög koldioxidskatt? Att sätta ett slutdatum för fossila energikällor? Direkta stöd till ny grön teknik? Understödja mer vegetarisk kost i offentlig sektor?

Ska vi verkligen nagelfara alla klimatåtgärder utifrån var man får störst utsläpp per satsad krona, som Fjellner önskar, är jag rädd för att vi kommer fortsätta att stapla utredningar på varandra medan planeten blir allt hetare. Man får känslan att Fjellner använder kostnadseffektiviteten som svepskäl för att dölja det faktum att Moderaterna inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att snabbt ställa om till ett hållbart samhälle.

Christoffer Fjellners andra käpphäst att utsläppen är värre någon annanstans, kan lätt tas som intäkt för att det inte är särskilt viktigt med en ambitiös klimatpolitik i Sverige. Visst har Fjellner rätt i att Sveriges utsläpp är väldigt små i ett större sammanhang. Men det är också utsläppen i London, Moskva eller Paris – alla områden med ungefär samma befolkningsunderlag som Sveriges. Dessutom är det ju så att det vi gör i Sverige för klimatet lätt kan spridas till andra länder och bli bra klimatpolitik där.

Fjellner har rätt i att Kina och Indiens utsläpp växer väldigt snabbt. Men varför gör de det? Fjellner pekar själv på en del av svaret: en allt större del av våra klassiska industrijobb förläggs i låglöneländer med ökade utsläpp som följd. En allt större del av de svenska utsläppen är numera utlokaliserade i utvecklingsländernas industrier. Självklart har vi ett ansvar för dessa utsläpp. Utvecklingsländerna pekar också på det. De vill ha den senaste tekniken och klimatfinansiering för att få hjälp att minska sina utsläpp. I de frågorna spelar tyvärr Moderaterna inte en konstruktiv roll.

Även om utvecklingsländernas utsläpp växer fort är det ändå de industrialiserade länderna, där Sverige är ett, som stått för den absoluta merparten av världens utsläpp sedan industrialismens början. I Klimatkonventionen (UNFCCC), det dokument som ligger till grund för de internationella klimatförhandlingarna, är just de historiska utsläppen en bärande del.

Det är därför de industrialiserade länderna, enligt Klimatkonventionen, också har ett ansvar att gå före och minska sina utsläpp samt att föra över den senaste tekniken och pengar till utvecklingsländerna. Detta är något som vi fortfarande väntar på. Fjellners inlägg saknar insikt om de industrialiserade ländernas historiska utsläpp. Man undrar om Moderaterna ens tycker att Klimatkonventionen är relevant i de internationella klimatförhandlingarna?

Christoffer Fjellner har rätt i att klimatförhandlingarna går alldeles för sakta. För min del blir COP21 i Paris mitt sjunde klimattoppmöte och det är slående hur samma frågor återkommer gång efter annan. Samtidigt befinner vi oss i ett nytt läge. Med den senaste tidens terrorattacker, flyktingkatastrofen och kriget i Syrien (med oljan som smörjmedel) kan utmaningen att få till stånd ett klimatavtal som upplevs som både effektivt och rättvist kännas oöverstigligt.

Å andra sidan kan den rådande krisen få världssamfundet att inse att stoppa den globala uppvärmningen också är en lösning på många andra problem: orättvisor, krig och flyktingar. Hör behövs länder som agerar brobryggare och föregångare på klimatområdet. Med högra klimatambitioner inför Paris skulle Sverige kunna spela just den rollen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Tänker Löfven stödja Kiribatis klimatvädjan?

Öriket Kiribatis president, Anote Tong, har i ett brev till världens stats- och regeringschefer (augusti 2015) vädjat om en uppslutning bakom hans och örikets förslag om ett stopp för ny exploatering av kol, detta som ett sätt att minska världens utsläpp av växthusgaser. Det är länder som Kiribati som här och nu drabbas värst av klimatförändringens effekter. Kiribati måste t ex evakuera människor från de öar som landet består av. Man förhandlar om att kunna hitta andra boplatser för sina invånare som håller på att bli klimatflyktingar.

Hittills har ett tiotal länder i Stillahavsregionen backat upp Kiribatis förslag. Men ännu har inget industrialiserat land hörsammat örikets vädjan. Tänk om Sverige kunde bli det första landet att göra det. Vad säger statsminister Stefan Löfven? Jag tar upp detta i en skriftlig fråga till honom. Läs nedan eller hos riksdagen. Svar inom en vecka, hoppas jag.

Fråga 2015/16:350 Svenskt stöd för Kiribatis kolstoppsförslag
av Jens Holm (V) till Statsminister Stefan Löfven (S)
Anote Tong, president i republiken Kiribati, har i ett brev till världens stats- och regeringschefer (augusti 2015) vädjat om en uppslutning bakom hans och örikets förslag om ett stopp för ny exploatering av kol.

Kiribati är ett av de länder som här och nu drabbas hårdast av klimatförändringen, inte minst som en följd av havsnivåhöjningen. Enligt uppgift har denna vädjan också tillställts statsministern och den svenska regeringen. Om Sverige kunde ställa sig bakom förslaget skulle det vara en viktig signal till världssamfundet att vi tar klimatfrågan – och inte minst de särskilt hårdast drabbade ländernas sak – på största allvar. Även Sverige är ansvarigt för stora utsläpp från kolförbränning, inte minst i och med Vattenfalls stora fossilutsläpp i Tyskland.

Anote Tong och Kiribatis folk förväntar sig ett svar före Paristoppmötet, COP 21.

Med anledning av detta vill jag fråga statsminister Stefan Löfven:

Kommer Sverige att ställa sig bakom Kiribatis vädjan om ett stopp för ny exploatering av kol?

Minskad köttkonsumtion – en del av livsmedelsstrategin?

För en dryg vecka sedan frågade jag infrastrukturminister (som också har ansvar för regeringens s k marina strategi) Anna Johansson om hon var beredd att verka för minskad köttkonsumtion. Detta med anledning av en rapport från Havsmiljöinstitutet som pekade på hur vår ökande köttkonsumtion förvärrar övergödningen av Östersjön och att åtgärder för en minskning av konsumtionen är brådskande.

I torsdags svarade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht mig, och det var ett bättre svar än väntat. Han pekar på att vi idag äter mer kött än vad som är hållbar och att en minskad köttkonsumtion är bra för klimatet (men även mot övergödningen, vill jag lägga till). Han tar upp det självklara att vi som konsumenter kan göra medvetna val, men pekar sedan också på att vi borde styra mer med den offentliga upphandlingen. Avslutningsvis lovar Bucht att frågan om hållbara livsmedel (där minskad köttkonsumtion borde ha en bärande del) kommer vara en del av den framtida livsmedelsstrategin som regeringen ska ta fram.

Så här säger han: ”Det är också viktigt att använda den offentliga upphandlingen för att styra mot hållbara livsmedel. Detta område kommer att vara en del av den livsmedelsstrategi som regeringen just nu arbetar med.”

Vänsterpartiet ingår i referensgruppen för livsmedelsstrategin. Vi kommer att se till att påminna landsbygdsministern om vikten av hållbara livsmedel och minskad köttkonsumtion.

COP21 – det här räcker inte

Den 30 november inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Nu har de flesta länder presenterat sina klimatbidrag, s k INDC. Det är uppenbart att de förslagen, även med de absolut bästa scenarierna, inte kommer räcka till för att förhindra en okontrollerad och farlig klimatförändring. Alla länder måste därför göra mer, i synnerhet de med bäst förmåga. Sverige är ett sådant land. Därför kräver jag nu en extradebatt med klimat- och miljöminister Åsa Romson om Sveriges klimatpolitik inför Paris – vad mer kommer göras?

Debatten blir tisdag 24 november kl 13.00 i riksdagens kammare. Läs min IP nedan eller här.

Interpellation 2015/16:172
Nya åtgärder inför klimattoppmötet i Paris
av Jens Holm (V) till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
Om knappt tre veckor inleds klimattoppmötet i Paris, COP21. Alla parter till klimatförhandlingarna har åtagit sig att lämna in sina bidrag med klimatåtgärder inför Paristoppmötet, s.k. INDC (Intended Nationally Determined Contribution). FN:s sekretariat för klimatkonventionen UNFCCC har nu analyserat de bidrag som kommit in (i skrivande stund ca 160 st) och konstaterar att dessa bidrag inte räcker för att förhindra en global temperaturhöjning på under två grader C.

Christiana Figueres, generalsekreterare för UNFCCC, har konstaterat att världens INDC:er i bästa fall kommer leda till en temperaturhöjning på 2,7 grader under det här århundradet, men ökningen kan bli långt högre om världens länder inte genomför allt man lovat i sina bidrag.

Christiana Figueres uppmanar därför parterna till klimatkonventionen att göra mer för att minska utsläppen och hantera den klimatförändring som redan finns.

Sverige har inte presenterat något eget klimatbidrag, utan regeringen lutar sig mot EU:s INDC. EU:s klimatbidrag tillhör ett av de kortare som inkommit till Paristoppmötet, knappt fem A4-sidor med det enda konkreta målet att EU ska minska sina utsläpp med minst 40 procent till år 2030. Ingenting om klimatanpassning, om finansiering, om tekniköverföring eller om hur utvecklingsländerna ska ersättas för de skador och förluster (”loss and damage”) som de idag drabbas av p.g.a klimatförändringen.

Det är på klimattoppmötet i Paris ett nytt klimatavtal ska antas. Det är där och då som världssamfundet måste kunna enas om att förhindra att världen går mot en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring. Ska vi lyckas med det måste alla länder anstränga sig och göra mer. Sverige är ett land som borde vara synnerligen väl rustat för ett större klimatåtagande. Vi borde kunna göra mer för att minska våra utsläpp, för att få EU att ta ett ambitiösare minskningsmål, att föra över den senaste miljötekniken till utvecklingsländerna, ha ny och additionell klimatfinansiering och tillmötesgå utvecklingsländerna i deras krav på kompensation för de förluster och skador (”loss and damage”) som klimatförändringen medför i deras länder här och nu.

Jag vill med anledning av detta fråga klimat- och miljöministern:

  1. I ljuset av att de hittills presenterade klimatbidragen, INDC:er, inte räcker för att förhindra en okontrollerad och direkt farlig klimatförändring, vad tänker regeringen göra?
  1. På vilket sätt tänker ministern tillmötesgå utvecklingsländernas vädjan om ökat stöd i klimatarbetet?

Ställ krav på importmaten

Allt mer mat importeras till Sverige. Samtidigt finns det brett stöd för att vi ska producera mer mat, inte mindre. Våra lagar kring miljö och djurskydd är oftast högre i Sverige än i resten av EU. Det borde väl inte vara rimligt att mat som säljs till Sverige också följer våra lagar. Tänker landsbygdsminister Sven-Erik Bucht ställa sådana krav på importmaten? Har han ens försökt?

Inom kort debatterar jag frågan i riksdagens kammare med Bucht. Läs min interpellation nedan och följ gärna debatten på http://www.riksdagen.se

Interpellation 2015/16:56 Krav på matimporten
av Jens Holm (V) till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
Läget för svenska lantbrukare är minst sagt kritiskt. Sedan EU-anslutningen 1995 har importen av livsmedel till Sverige ökat lavinartat. I dag är endast hälften av den mat som konsumeras i Sverige producerad här. Sedan 1970 har antalet lantbrukare halverats och minskningen fortsätter. Tidigare finansminister Anders Borgs påstående om att svenskt jordbruk inte kommer att överleva som industri tycks inom räckhåll. Vi som inte delar den uppfattningen måste skrida till handling. Det är bra om mer mat produceras i Sverige. Och vi ska ha rätt att ställa höga miljö- och djurskyddskrav på vår mat.

Det främsta skälet till den minskade livsmedelsproduktionen i Sverige är EU. Sedan EU-anslutningen är Sverige en del av den inre marknaden. Där ska varor och tjänster kunna flöda fritt. Det här har gynnat storproducenter med lägre miljö- och djurskyddsambitioner.

Det är bra att länder kan handla med varandra. Men handeln måste respektera varje lands lagar och regler. Sverige ställer ofta högre miljö- och djurskyddskrav på livsmedelsproducenter än vad andra länder inom EU gör. Det ska vi kunna fortsätta att göra. Därför är det rimligt att Sverige ska kunna ställa krav på att den mat som exporteras hit ska uppfylla våra lagar och regler. Det skulle till exempel innebära att kött och mjölkprodukter måste leva upp till kraven i svensk djurskyddslag.

Inom EU råder principen om fri konkurrens och varornas fria rörlighet. Men i EU:s fördrag om unionens funktionssätt kan enskilda länder i enlighet med artikel 36 göra avsteg från inremarknadsprinciperna och ställa krav på de produkter som importeras med hänvisning till ”att skydda människors och djurs hälsa och liv”. Regeringen borde använda den möjligheten och kräva att mat som exporteras till Sverige ska följa svenska lagar. Det skulle gynna svensk livsmedelsproduktion i allmänhet, och i synnerhet skulle det gynna miljön och omsorgen om djuren.

Jag undrar därför:

Är statsrådet Sven-Erik Bucht beredd att verka för att ställa krav på att den mat som exporteras till Sverige ska leva upp till svenska lagar, i synnerhet de som rör miljö och djurskydd?

Svar om TTIP: Storföretagen kan överpröva lagarna

Jag och Malin Björk skriver i Aftonbladet idag om TTIP, replik till Cecilia Malmström. Läs nedan eller där.

Storföretagen kan överpröva lagarna
Aftonbladet, 2015-11-09
Det är förstås bra med miljöambitioner som handelskommissionär Cecilia Malmström talar om. Men vad gör ett miljökapitel när företagen fortfarande ges rätt att stämma stater i avtalet mellan EU och USA; TTIP?

Det kan handla om att nordamerikanska kemikaliebolag kan stoppa Sverige från att förbjuda hormonstörande ämnen i mat. Eller att fossilbolag i USA ska kunna stämma länder som vill stoppa gas från den extremt miljöfarliga metoden ”fracking”. Detta kommer dessutom att avgöras i domstolar utanför det ordinarie rättsväsendet.

Det vi vet hittills av de 600 fall av så kallade Investor State Dispute Settlement (ISDS) är att det är företag som stämmer stater och i merparten av fallen förlorar staterna eller tvingas förlika sig med företagen (se UNCTAD Issues note, Feb 2015).

Företaget Lone Pine har stämt Kanada för att förbjuda fracking efter fossilgas. Svenska Vattenfall har stämt tyska staten för kärnkraftsavvecklingen. Australien har blivit stämda för att ha lagstiftat mot cigarettreklam. I alla dessa fall handlar det om storföretag som kunnat stämma stater med hänvisning till liknande ”investerarskydd” som Malmström nu vill införa i TTIP.

Varför ska storföretag ges rätten att överpröva länders lagar?

Vi har förstås inget emot handel. Men frihandel kan aldrig bli ett självändamål som överordnas viktiga områden. Med det förslag till avtal som nu ligger på bordet är det uppenbart att det kommer att försvåra för progressiv lagstiftning. Det är också därför miljörörelsen både i EU och USA varnar för TTIPs negativa konsekvenser på miljön.

Jens Holm, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson (V)
Malin Björk, EU-parlamentariker (V)