Västsahara – reflektioner

Jag har nu varit ett antal dagar i de sahariska flyktinglägren i sydvästra Algeriet. Här lever 170 000 flyktingar i exil från det ockuperade Västsahara. Lägren ligger mitt ute i Saharas öken, det är t ex 180 mil till Alger och Medelhavskusten härifrån. Mitt besök har fått mig att göra några reflektioner.

Jag är imponerad över det sahariska folkets organisationsförmåga. Här råder minst sagt extrema förutsättningar, extrem hetta, regn vart sjätte år (!), nedsmutsat grundvatten och en luft full med sand. Trots det har man lyckats bygga upp vattenförsörjning, ta hand om sopor, skolor till barnen, sjukvård och ett exilparlament och regering. Man brottas hela tiden med dilemmat att inte bygga in sig permanent här i öknen. Målsättningen är ju trots allt att kunna återvända till ett befriat Västsahara.

200 mil mur
En 10-15 mil från flyktinglägret Smara upprättade Marocko i början på 1980-talet en mer än 200 mil lång mur, minerad med nio miljoner minor. Jag stod själv ett par hundra meter från muren i förrgår, kunde se de marockanska soldaterna titta oroligt på oss. Plötsligt ser jag några meter ifrån oss en svart sak sticker upp från sanden. När vi går närmare ser vi att det är en icke-detonerad personmina. Man backar sakta därifrån tänker på alla de fall av barn som drabbas av dessa dödande minor. Att få Marocko att riva muren och ta bort alla minor borde iallafall vara ett minimikrav att ställa på landet.

Te, och mera te
Här är det te som gäller när man vill visa på gästvänlighet. Man dricker alltid tre koppar och teet, som är sött och gott, tillreds under en ceremoniliknande procedur. Man sittligger på glovets mattor och kuddar. Min unikaste teupplevelse var nog när vi hade tittat på muren, mitt ute i öknen, stöter på på en jeep med Polisariosoldater. Självklart ska det drickas te. Vi hittar ett (!) träd. Rullar ut mattan i skuggan, männen ber några böner och sedan börjar tecermonin. ”Det här är livet. Att få sitta i skuggan och ha te med goda vänner”, säger en av mina sahariska följeslagare. Ungefär som att dricka kaffe ur termos i de svenska fjällen.

Politics matters
Inte allt för få kände till det svenska nej:et till fiskeavtalet med Marocko. Överlag kändes det fint att vara svensk. Vi har en lång tradition av stöd för Västsaharas sak. Det är häftigt när man träffar människor hundratals mil från Sverige och de vet om vad jag har sagt i riksdagen. Då om någon gång känns det meningsfullt att bedriva politik för saker som ligger utanför Sveriges gränser. 

Hetta och sand
En sak är klar. Jag klarar inte mycket mer än ett par dagar här. Hettan, ungefär 30 grader i skuggan, är jobbig i sig, men detta med sanden är nog det värsta. Sanden finns över allt. När jag hade sprungit Sahara Marathon kunde jag hälla ut minst en deciliter sand från mina skor. Men det värsta är den sand och damm som rörs upp i luften. Har man astma, som jag, går man omkring och hostar och spottar slem under en stor del av tiden. Inte särskilt fräscht. Jag tänker på de människor som lever här. X antal procent av dem måste ju också ha astma. Hur klarar de sig?
     På sommaren kan det bli uppåt 50-55 grader här i skuggan. Då är man tvungen att skicka iväg barnen till familjer i Europa, särskilt Spanien. Det är säkert en spännande upplevelse för dem, och många pratar bra spanska, men vad absurt att leva i ett område som egentligen inte är möjligt att leva i under vissa delar av året…

Sahara Marathon
För dig som övervägar att springa Sahara Marathon nästa år säger jag: Gör det, det blir en upplevelse för livet. Människor här är fantastiska och du kommer att uppleva saker du inte hade väntat dig. Men var förberedd på detta:
Drick mycket (needless to say)
Se till att få i dig salt under och efter loppet
Ha på dig huvudbonad (keps o dyl)
Klä dig i ljusa kläder (=svalare)
Solglasögon som sitter fast bra (jag ångrar att jag inte hade några)
Ät under loppet
Tejpa fötterna mycket
Se till att träna innan, det är ett extremt tufft lopp
Det går också att springa 5, 10 och 21 km.
Numera har det också ett cykellopp för den som är intresserad

Det var några snabba reflektioner. Nu har jag inte tid att skriva mer.