Jag har en debattartikel i Göteborgs-Posten idag om EUs fiskeripolitik. Inom kort kommer EU att teckna nya fiskeavtal med utvecklingsländer. Europeiska flottor kommer att få rätt att fiska ut de fattiga ländernas hav. Helt fel. Har den svenska regeringen ställt några krav? Nej, tyvärr. Dags att börja agera. Läs vår artikel hos GP eller nedan.
GP 2011-02-15
EUs fiskeripolitik måste reformeras
En stor del av EU:s gemensamma fiskeripolitik innebär fiske på andra länders vatten, dvs. fiske utanför EU. Det mest omfattande fisket är i Västafrika, ett område där de flesta av fiskebestånden är utfiskade.
Detta fiske regleras genom så kallade partnerskapsavtal, avtal som kostar EU drygt 1,6 miljarder kronor årligen (siffror från 2009) vilket innebär drygt 718 båtar. Avtalen har varit hårt kritiserade då det har ifrågasatts huruvida avtalen stärker eller stjälper avtalsländernas socioekonomiska utveckling samt brukandet av havet resurser. Den europeiska fiskeflottan har fiskat på bestånd där utrymme för ytterligare fiske inte funnits vilket har påverkat det inhemska fisket och möjlighet till försörjning mycket negativt. Avtalsländerna är många gånger beroende av det småskaliga fisket då det skapar sysselsättning och livsuppehälle för många av världens fattiga och är en livsnödvändig basvara för över en miljard människor världen över.
Även avtalsländernas inkomster påverkas negativt av dessa avtal. Trots att EU:s fiskeavtal i många fall står för en betydande del av dessa länders statskassa skulle det, för avtalsländernas del, vara avsevärt mycket bättre och mer lönsamt att själva sälja råvaran för europaexport än att europeiska fiskare fångar den. Till detta bör tilläggas att förhandlingarna mellan EU och avtalsländerna är mycket ojämlik. Avtalsländerna är ofta beroende av bistånd från EU och EU:s medlemsländer såväl som av EU som exportmarknad. Det har visat sig att kopplingar mellan handelsavtal och fiskeavtal gjorts, bland annat i handelsavtalet med Sydafrika (Naturskyddsföreningen ”Ett skepp kommer lastat” 2009).
Med anledning av detta gav EU:s ministerråd 2004 riktlinjer för hur fiskeavtalen skulle se ut. Det blev tydligare att fisket skulle vara långsiktigt hållbart och bedrivas på ett överskott av avtalsländernas marina resurser. Socioekonomiska utvärderingar skulle göras både före och efter tecknande av avtal och protokoll. Dessa avtal bör således ligga till grund för beslut om partnerskapsavtalen. Det är därför mycket anmärkningsvärt och förvånande att utvärderingarna är i stort sett omöjliga att ta del av för såväl allmänhet som beslutsfattare. Inte ens då den svenska regeringen har bett att få ta del av de socio- ekonomiska utvärderingarna har man fått göra det. EU:s regeringar fattar alltså beslut om långtgående fiskeavtal utan att ha en aning om vilka sociala och ekonomiska konsekvenser de får.
Det här är förstås oacceptabelt. Det är oacceptabelt att vår regering har låtit avtal efter avtal glida igenom på EU-nivå utan att protestera. Lika oacceptabelt är EU-kommissionens slutna hållning där man vägrar att lämna ut all tillgänglig information angående fiskeavtalen. De stora förlorarna är fattiga människor i utvecklingsländerna, ansvarsfulla politiker som vill fatta välgrundade beslut om avtalen och alla Europas skattebetalare som betalar ut hundratals miljoner på en ohållbar och oetisk fiskeripolitik.
Vi står nu inför en reform av EU:s gemensamma fiskeripolitik. En total transparens måste råda i EU:s fiskeförhandlingar. Låt oss också använda denna reformmöjlighet till att verka för att fattiga länders fiskevatten inte ska tömmas med Europeiska skattepengar. EU:s fiskeriavtal måste omvandlas till att utveckla hållbart och ansvarsfullt fiske som förvaltas av utvecklingsländerna.
Jens Holm, ledamot i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, Vänsterpartiet
Åsa Romson, ledamot i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, Miljöpartiet
Jan-Olof Larsson, ledamot i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, Socialdemokraterna