En rödgrön slutdebatt

Kanske var det kvällens slutdebatt som gav de rödgröna den nödvändiga injektionen. Agressivt och sakligt pressade de Fredrik Reinfeldt och de andra borgerliga ledarna. På den utförsäkrade Annica Holmquists tragiska situation hade Reinfeldt inget att säga. Inget mer än att hänvisa till att systemet fungerar ”i stort”. Men det är ju det som är problemet. Om man bara ser systemet och inte individerna då går det ju att blunda för de som drabbas. Och de räknas i tusental. Lars Ohly var lysande när han pressade Reinfeldt på frågan.

Det var också klargörande att höra Göran Hägglund erkänna att han vill avskaffa de två pappamånaderna. Att han törs! Jan Björklunds kärnkraftsvurm hade gärna kunna bemötas ännu hårdare. Men det framstod i vart fall som uppenbart att det inte är baserat i något större intresse för vare sig miljön eller klimatet. Hur ska han lösa uranet, slutförvaringen, vem ska betala? Där hade Björklund inte mycket att komma med.

Mona Sahlin var som bäst när hon visade sin avsky mot de orättvisor och arbetslöshet som de borgerliga har skapat. Reinfeldt föreföll passiv, antagligen för att inte riskera att framstå som pressad av Sahlin. Om ni frågar mig tror jag många undrade var Reinfeldt glöd fanns den här kvällen. Vill han något annat än bara regera vidare fyra år till. Det ligger honom i fatet.

Måste också erkännas, Maria Wetterstrand hade ett lysande slutanförande om klimatet och global rättvisa.