Höger på defensiven

Ett skadat rovdjur blir aggressivt. Kanske gäller det också för pressade politiker. Jag tänkte på det när jag lyssnade på den utrikespolitiska debatten idag. Utrikesminister Carl Bildt (M) släppte iallafall alla tyglar när han kastade sig över Hans Linde (V) och svartmålade honom som ”Castrokramare”, ”kommunist, men törs inte stå för det” och ”talibantolererare”.

Bildt lät mer som en ungmoderat som aldrig riktigt växt upp. Man kan undra varför en utrikesminister behöver ta till sådana brösttoner? Jag tror det är för att Bildt faktiskt inte hade så många andra bra inlägg att ta till efter starka anföranden från de Rödgröna. Kanske är det någon spindoktor som viskat i Bildts öra att ”Vänsterpartiet kommer att bli de Rödgrönas svaga länk, slå mot dom”. Mig gör det inget, tomma tunnor slamrar ju som bekant mest. Och för ett vänsterparti som alltför länge legat i medieskugga är det välkommet att hamna i politikens fokus.

Det var för övrigt slående hur liten egen politik som fanns i Bildts utrikespolitiska strategi. Allt skulle lösas på EU-nivå, d v s vi ska inte ha någon egen politik. Trist, men typiskt för dem som gör EU-lojaliteten till ett ändamål i sig.

Jag tänkte också på det där med skadade rovdjur när jag lyssnade på debatten i om privata företag i välfärdssektorn i Studio ett.  Journalisten Kent Werme tycks ha gjort en gedigen genomgång av företags vinster inom skol- och vårdsektorn, vinster som sedan flyttas till skatteparadis. Han fick bra uppbackning av Vänsterpartiets Ulla Andersson. Den förre MUF-ledaren Thomas Idergaard var, precis som tidigare Bildt, tvungen att avbryta och gapa när han skulle försvara övervinsterna.

Det behövs fler granskningar av vad som händer med våra gemensamma resurser när borgarna säljer ut och skänker bort. Detta kan bli en av valets huvudfrågor. Högerns svar är att skrika högre. Det kommer knappast att vara en vinnarstrategi.