Köpenhamn – fem reflektioner

Hemma från Köpenhamn gör jag följande reflektioner från toppmötet och Klimaforum09:

1. Rättvisa
Klimatfrågan är lika mycket en fråga om global rättvisa som miljö/ekologisk balans. Vi visste att sprickan mellan Nord och Syd skulle bli uppenbar, men att den skulle växa till denna gigantiska avgrund har nog ändå kommit som en överraskning för många. Det är knappast förvånande. Under det svenska ordförandeskapet har EU alltmer närmat sig USA, och struntar helt sonika i sina tidiga åtaganden i enlighet med klimatkonventionen, om villkorslös finansiering, tekniköverföring och gå före med kraftfulla utsläppsminskningar.

2. Parlamentarisk församling
COP är verkligen ministrarnas och dess byråkraters högtid. Handen på hjärtat; hur många av oss tusentals som cirkulerade inne på COP15 hade egentligen en susning om vad som utspelade sig i förhandlingsrummen? Detta – slutenheten, byråkratin, saktfärdigheten – är en stor, stor, stor brist i hanteringen av en så viktig fråga som klimatet.
En inte alltför komplicerad åtgärd skulle kunna vara att knyta nationella parlamentariker (kanske också EU-parlamentariker närmare förhandlingarna). Man skulle kunna ha en parlamentarisk församling kopplad klimatkonventionen, UNFCCC. Ledamöterna från respektive land skulle kunna ha olika status och olika form av inflytande, men ett minimikrav skulle vara att de skulle ha full insyn i tjänstemännens och toppolitikernas förhandlingsvändor. I Poznan i fjol var jag med som observatör för EU-parlamentet. Även om vi inte hade full insyn gav det oss en viktig status och vi, trettiotalet EU-parlamentariker, kunde ge en annan bild av vad som utspelade sig på COP14 än medlemsländernas ministrar och tjänstemän. Något som för övrigt väckte en del förtret bland både vår svenska regering och andra.

3. Världens största klimatdemo
Vikten av massmobilisering kring toppmötet. I Poznan arrangerades det inte ens någon demonstration i anslutning till toppmötet, i Köpenhamn genomfördes i lördags troligen historiens största klimatdemonstration med 100 000 deltagare (i svensk media har tyvärr en icke-korrekta siffran 35 000 spridits, vilket var polisens uppgift om antalet vid Bella Center, 6,5 km och fyra timmar efter att demonstrationen startat. Den danska polisen uppgav att vi var 100 000 vid samlingen vid Christiansborg, en siffra som också dansk media använde). Även om en form av global klimatrörelse redan fanns innan Köpenhamn, var det inte förrän nu den verkligen konstituerade sig. 100 000 demonstranter kunde ropa slagord, bära plakat, sjunga, dansa och tåga mot toppmötet. Då skapas en rörelse.

4. Vänstern och de gröna
Närvaron av vänsterorganisationer och frånvaron av gröna partier. I demonstrationen och på Klimaforum var de flesta vänsterpartierna och organisationerna representerade (några hade jag faktiskt kunnat vara utan, det absoluta flertalet var ett kärt återseende). Man arrangerade föredrag, hade stora och synliga block i tåget. Visst träffade jag en hel del miljöpartister och representanter från den europeiska gröna rörelsen, men jag förvånades ändå över den svaga närvaron av gröna partier i massmobiliseringen. Är de gröna bättre på parlamentarism än mobilisering?

5. Klimatminister
Vikten av en klimatminister. Connie Hedegaard heter Danmarks avgående klimatminister (nu ersatt av Lykke Friis. Hedegaard blir inom kort klimatkommissionär i EU-kommissionen). Vid sidan av Australiens Penny Wong är hon, mig veterligen, den enda renodlade klimatministern i världen (rätta mig om jag har fel). Som klimatminister har hon fått en enorm uppmärksamhet och behöver egentligen inte göra så mycket mer än att stoltsera med titeln. Man får nog erkänna att hon är en relativt progressiv motvikt, med ett genuint engagemang för klimatfrågorna, i en annars unken regering som redan från start lierade sig med USA med udden mot utvecklingsländerna.
Jag är egentligen skeptisk till att lösa svåra politiska uppgifter med institutionella åtgärder. En klimatminister blir lätt ett radikalt alibi för en regering som kan fortsätta att tuffa på som vanligt. Men att ha en klimatminister och ett helt departement som endast arbetar med klimatet skapar i sig förväntningar och möjliggör enorma möjligheter att driva frågan framåt. De rödgröna i Sverige skulle kunna lära av den danska regeringen och inrätta ett klimatdepartement, med en klimatminister, efter valsegern i september nästa år. Det är ju nu efter Köpenhamn som det verkliga klimatarbetet börjar.

5 reaktioner på ”Köpenhamn – fem reflektioner

  1. Ping: Rätt person fel uppdrag « Jens Holm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s