Steg framåt, AP-fonderna

AP-fondernas etikråd meddelade igår att man avinvesterar (tar bort sina placeringar) från fyra bolag. Mycket glädjande! Två av dessa, Incitec Pivot och Potash, sysslar med utvinning av fosfat i det av Marocko ockuperade Västsahara. De andra företagen var Walmart (som behandlar sina anställda illa) och Freeport (har genom sin gruvverksamhet i Indonesien förstört miljön i stor omfattning).

Detta är ett utmärkt exempel på hur våra stora kapitalplacerare borde agera. Jag har länge tyckt att de svenska AP-fonderna har varit alldeles för passiva vad det gäller deras investeringar. Det handlar om mångmiljardbelopp och idag är tyvärr mycket av dessa placerade i fossilföretag och annat som bara gör vår värld sämre. Ja, det här är egentligen våra gemensamma pengar. När jag och min kollega Ulla Andersson gjorde en granskning av AP-fondernas placeringar kom vi fram till att de hade investerat i nästan 10 miljarder kronor i världens sex största oljebolag. Hur mycket de satsat på förnybar energi gick inte att få uppgifter om eftersom de beloppen var så små.

En av AP-fonderna borde göras om till en grön investeringsfond för klimatet. Samtliga borde få mycket hårdare placeringskrav där fokus borde vara på hållbarhet och mänskliga/fackliga rättigheter. Skulle vi ställa sådana krav på AP-fonderna skulle förstås miljarder kronor börja göra nytta istället för att – som nu – bidra till ökade utsläpp. Det skulle också sända tydliga signaler in i hela finansbranschen om att nu är det långsiktigt ansvar som gäller, istället för kortsiktiga vinster.

Bra steg framåt av AP-fonderna alltså. Men man har fortfarande långt kvar att gå.

Att börja i det lilla

Har en krönika i senaste numret av tidningen Västsahara. Läs den nedan.

Att börja i det lilla
Västsahara 1/2013
I december i fjol röstade svenska riksdagen igenom att Sverige ska erkänna Västsahara som en självständig nation. Ett stort beslut, naturligtvis, som sände eko över hela världen.

Ända sedan den första dagen då jag stod i höstrusket på Uppsalas gator och samlade in pengar och namnunderskrifter för Västsaharas frihet har just ett erkännande av Västsahara varit en av hörnstenarna i kampen för ett fritt Västsahara. Ett Sverige som erkänner Västsahara stärker moralen hos det sahariska folket, underlättar för oss när vi tar kampen vidare mot Marockos ockupation och, inte minst, öppnar dörrarna för andra länder att göra samma sak. Nu är det upp till den svenska regeringen att verkställa riksdagens beslut. Räkna med att vi är många i riksdagen som kommer att ligga på i den frågan.

Men lika fort som vi korkar upp champagneflaskorna infinner sig osäkerheten. Vad spelar det för roll om lilla Sverige gör något? Är det ändå inte stormakterna som bestämmer när det verkligen gäller?

USA, Frankrike och andra stora länder har mycket makt, men man ska inte underskatta vad små oberoende stater kan åstadkomma. Vad enskilda länder gör – och inte gör – följs mycket noga runt om i världen. Om detta vittnar exempelvis Marockos hetsiga reaktioner på riksdagens erkännande. Nästan all progressiv utveckling på det internationella planet startar med att ett land tar första steget. När detta är gjort följer andra efter, och så är bollen i rullning. Se på avskaffandet av Apartheid – det var knappast USA eller Storbritannien som satte bollen i rullning i den industrialiserade världen, snarare två småländer i Europas utkant; Norge och Sverige. Vem hade en aning om att den Arabiska våren började i protestlägret Gdeim Izik, spred sig till en landsortsstad i Tunisien och sedan var ett faktum?

Jag var nyligen i Danmark och träffade politiker både från Folketinget och den danska regeringen. När vi tog upp det svenska erkännandet och vår uppmaning om att Danmark borde gå samma väg nickade de intresserat. Ja, om Sverige verkligen sätter ned foten i frågan då är det inte direkt långsökt att tro att våra nordiska grannar kommer att gå samma väg. Och vem kan då förneka att bollen är i rullning för ett erkännande på bred front?

Ett erkännande av Västsahara är bara ett exempel på hur ett enskilt land kan göra skillnad för det sahariska folket. Fiskeriavtal är oftast sådant som bara glider igenom utan debatt inom politiken. Men vi i riksdagen har fått regeringen att rösta nej till fiskeavtalet med Marocko. Andra länder har hakat på. Och i fjol stoppade EU-parlamentet fiskeavtalet helt och hållet. Det är en rätt stor skillnad mot 2006, då Sverige som enda land i EU röstade mot fiskeavtalet. Nu är avtalet stoppat (även om EU-kommissionen nu försöker få igenom det igen). Stora förändringar börjar helt enkelt i det lilla.

I kampen för ett fritt Västsahara ska vi därför inte glömma: Det har betydelse vad vi gör i Sverige. Det har betydelse vad DU, JAG och VI gör tillsammans. Vi är alla en del av samma värld.

Jens Holm (V), riksdagsledamot

Västsahara – reflektioner

Jag har nu varit ett antal dagar i de sahariska flyktinglägren i sydvästra Algeriet. Här lever 170 000 flyktingar i exil från det ockuperade Västsahara. Lägren ligger mitt ute i Saharas öken, det är t ex 180 mil till Alger och Medelhavskusten härifrån. Mitt besök har fått mig att göra några reflektioner.

Jag är imponerad över det sahariska folkets organisationsförmåga. Här råder minst sagt extrema förutsättningar, extrem hetta, regn vart sjätte år (!), nedsmutsat grundvatten och en luft full med sand. Trots det har man lyckats bygga upp vattenförsörjning, ta hand om sopor, skolor till barnen, sjukvård och ett exilparlament och regering. Man brottas hela tiden med dilemmat att inte bygga in sig permanent här i öknen. Målsättningen är ju trots allt att kunna återvända till ett befriat Västsahara.

200 mil mur
En 10-15 mil från flyktinglägret Smara upprättade Marocko i början på 1980-talet en mer än 200 mil lång mur, minerad med nio miljoner minor. Jag stod själv ett par hundra meter från muren i förrgår, kunde se de marockanska soldaterna titta oroligt på oss. Plötsligt ser jag några meter ifrån oss en svart sak sticker upp från sanden. När vi går närmare ser vi att det är en icke-detonerad personmina. Man backar sakta därifrån tänker på alla de fall av barn som drabbas av dessa dödande minor. Att få Marocko att riva muren och ta bort alla minor borde iallafall vara ett minimikrav att ställa på landet.

Te, och mera te
Här är det te som gäller när man vill visa på gästvänlighet. Man dricker alltid tre koppar och teet, som är sött och gott, tillreds under en ceremoniliknande procedur. Man sittligger på glovets mattor och kuddar. Min unikaste teupplevelse var nog när vi hade tittat på muren, mitt ute i öknen, stöter på på en jeep med Polisariosoldater. Självklart ska det drickas te. Vi hittar ett (!) träd. Rullar ut mattan i skuggan, männen ber några böner och sedan börjar tecermonin. ”Det här är livet. Att få sitta i skuggan och ha te med goda vänner”, säger en av mina sahariska följeslagare. Ungefär som att dricka kaffe ur termos i de svenska fjällen.

Politics matters
Inte allt för få kände till det svenska nej:et till fiskeavtalet med Marocko. Överlag kändes det fint att vara svensk. Vi har en lång tradition av stöd för Västsaharas sak. Det är häftigt när man träffar människor hundratals mil från Sverige och de vet om vad jag har sagt i riksdagen. Då om någon gång känns det meningsfullt att bedriva politik för saker som ligger utanför Sveriges gränser. 

Hetta och sand
En sak är klar. Jag klarar inte mycket mer än ett par dagar här. Hettan, ungefär 30 grader i skuggan, är jobbig i sig, men detta med sanden är nog det värsta. Sanden finns över allt. När jag hade sprungit Sahara Marathon kunde jag hälla ut minst en deciliter sand från mina skor. Men det värsta är den sand och damm som rörs upp i luften. Har man astma, som jag, går man omkring och hostar och spottar slem under en stor del av tiden. Inte särskilt fräscht. Jag tänker på de människor som lever här. X antal procent av dem måste ju också ha astma. Hur klarar de sig?
     På sommaren kan det bli uppåt 50-55 grader här i skuggan. Då är man tvungen att skicka iväg barnen till familjer i Europa, särskilt Spanien. Det är säkert en spännande upplevelse för dem, och många pratar bra spanska, men vad absurt att leva i ett område som egentligen inte är möjligt att leva i under vissa delar av året…

Sahara Marathon
För dig som övervägar att springa Sahara Marathon nästa år säger jag: Gör det, det blir en upplevelse för livet. Människor här är fantastiska och du kommer att uppleva saker du inte hade väntat dig. Men var förberedd på detta:
Drick mycket (needless to say)
Se till att få i dig salt under och efter loppet
Ha på dig huvudbonad (keps o dyl)
Klä dig i ljusa kläder (=svalare)
Solglasögon som sitter fast bra (jag ångrar att jag inte hade några)
Ät under loppet
Tejpa fötterna mycket
Se till att träna innan, det är ett extremt tufft lopp
Det går också att springa 5, 10 och 21 km.
Numera har det också ett cykellopp för den som är intresserad

Det var några snabba reflektioner. Nu har jag inte tid att skriva mer.

Sahara Marathon avklarat

sahara_holm

4.34 blev min sluttid på Sahara Marathon. Oj, vilken upplevelse och urladdning!

Loppet började 9.30 idag i flyktinglägret El Ayon. Stämningen var på topp. Fullt av folk vid startfållan. Polisariosoldater, barn, kameler och 135 löpare från en mängd olika länder. Jag gick ut rätt hårt, sprang första milen på drygt 50 minuter. Underlaget var packad sand och vädret perfekt, ungefär 16-17 grader. Var tredje kilomter var det en vätskekontroll. Inne i flyktinglägret peppades jag av jublande människor och barn som ville veta vilket land jag kom från. Största delen av loppet gick dock mitt ute i öknen. Det är en fantastisk känsla att springa, i princip, helt ensam och bara ha sanddynerna och öknen som omgivning. Då och då blev jag upphunnen av en jeep: hur mår du? Vill du har vatten? Heja på, Sverige!

Andra milen gick också fort, avklarades på drygt 1,30. Alldeles för fort för att vara ett maraton, och i synnerhet Sahara Marathon. Vid 25 km gick jag in i väggen. Jag var bara helt enkelt tvungen att stanna. Tänkte, nu kan jag inte springa en meter till. Men efter att ha druckit extra vatten och käkat dadlar samt fått pepp från en britt, Nick, började jag röra på mig igen.

25-30 km var kanske den tyngsta delen. Klockan var mitt på dan och solen brände från en klarblå himmel. 25-30 grader varmt. Den här delen var man tvungen att springa delvis genom rätt lös sand och forcera vissa sanddynor. Extremt jobbigt! Jag gick och sprang om vartannat.

40 km inne i lägret Smara igen. Det började lätt snurra runt i huvudet. Måste vara extremt försiktig så att jag inte kollapsar på målsnöret. Peppande tillrop från traktens barn gav mig den extra energi jag behövde för att springa in i mål.

Sahara Marathon var en fantastisk upplevelse. Ett under i organisering av flyktingarna i lägren och entusiastiska spanjorer och italienare. Att springa för ett fritt Västsahara, vad kan egentligen vara finare?

Önskar jag hade mer tid att skriva, men uppkopplingen här är dålig och jag har ett möte med Västsaharas exil-miljöminister just nu.

Svensk dubbelmoral om Nordafrika

Det är förstås mycket välkommet att det rör på sig i Nordafrika. Men visst hade det underlättat om EU och Sverige hade visat på lite konsekvens? Våren 2009 reste andelsminister Ewa Björling (M) till diktaturens  och ockupationsmaktens Marocko. Med sig hade hon ett långt koppel av företagsledare. Snart därefter lägger hon upp en nyhet på regeringens hemsida där hon välkomnar de demokratiska reformerna i Marocko. Inte ett ord om Västsahara. Några månader senare reser hon till Khadaffis Libyen. Statliga Exportkreditnämnden har ställt ut garantier på 24 miljoner kronor för försäljning av svenska företags telekommunikationsutrustning till Libyen? Exportkreditnämnden har gått i borgen för hundratals miljoner kronor, en stor del går till diktaturer runt om i världen. Detta avslöjas i en ny rapport från Amnesty och Diakonia. DN ekonomi tar upp det idag.

Självklart hade Sverige och EU kunnat valt en annan väg. Inga säljresor till diktaturer, men gärna resor för att trycka på för demokrati och MR. Ingen vapenexpport. Handelspolitiken hade kunnat användas som ett påtryckningsmedel, genom att åberopa den människorrättsklausul som finns i alla handelsavtal som EU sluter. Men vår regering och Ewa Björling har en annan agenda. Maximalt med profit, oavsett vem som fått betala priset.

Det är så dags nu, Carl Bildt och Ewa Björling att komma och tala om demokrati och välkomna protesterna. Dubbelmoral.

Läs gärna min tidigare kollega José Gutierrezs artikel om EU gynnar diktaturen och ockupationsmakten Marocko.

Klimatbesök i Malmö

På väg hem från Malmö. Har varit en dag späckad med spännande besök och möten: Eon, VAsyd, Turning Torso, Heaven or Shell, bostadsföretaget MKB och ett klimatföredrag på Kvarnby folkhögskola. Det är fascinerande vad du kan göra med avfall. Kommunalägda Sjölunda reningsverk omvandlar varje år 120 000 ton (tror jag det var) avfall till biogas och utmärkt gödsel för skånska lantbrukare. Och mer biogas kommer det bli när Malmöhushållen blir bättre på att samla in sina matavfall. Här tror jag Stockholms stad har en del att lära… Eon och andra energibolag står i startroparna och vill leverera biogasen, men dåligt utbyggt gasnät och för få gaspumpar på mackarna lägger krokben.  Tänk om Sverige hade haft kvar Klimatinvesteringsprogrammet, då hade biogasen kunnat fortsätta att byggas ut.

På tal om Klimatinvesteringsprogram var det spännande att se vad just statliga pengar, EU-bidrag, ett drivet kommunalt bostadsbolag och aktiva hyresgäster kan bidra med. Sedan slutet av 1990-talet har MKB-området Augustenborg byggts om till Ekostaden. Stora satsningar har gjorts särskilt för att minska bostädernas energiförbrukning och på utemiljön. Med små kanaler och dammar tas dagvattnet om hand. Mötesplatser har byggts upp med parkbänkar och grillplatser. Mängder av blommor har planterats. Och vissa av taken är gröna av växtlighet. Man har planer på att sätta upp solceller på taken, men eftersom det i Sverige är extremt krångligt att tanka ut el på det allmänna elnätet blir det inte av. När ska regeringen vakna i denna fråga?

Spännande diskussioner och massor av frågor vid mitt föredrag på Kvarnby folkhögskola. Det är uppenbart att det finns ett stort intresse för utvecklandet av vänsterpartiets miljö- och klimatpolitik. Vänsterpartiet – partiet som binder ihop rättvisa och smarta klimatlösningar, om ni frågar mig.

Kul att Dagens Industri tog in min debattartikel idag om regeringens uppköp av billiga utsläppskrediter. Och visst var det ett litet fall framåt igår när ministerrådet igår röstade om fiskeavtalet med Marocko. Den här gången var iallafall inte Sverige ensamma om att rösta nej. Och avtalet förlängs bara ett år. Med ett land till och avtalet hade stoppats. Nästa gång vinner vi!

Politikerbloggen skriver förresten idag om att jag ska springa Sahara Marathon. Tänk, nu är det mindre än en vecka kvar. Imorgon måste jag göra ett långpass. Hoppas det inte blir för kallt.

Sahara Marathon

Den 28 februari kommer jag springa Sahara Marathon. Loppet går mellan de tre flyktinglägren, El Ayoun, Auserd och Smara i sydvästra Algeriet. Det känns som ett utmärkt tillfälle att kombinera politik med idrott. Två av mina favoritintressen!

Den politiska delen handlar om att loppet arrangeras nu för elfte året i rad till förmån för ett fritt Västsahara. Västsahara ockuperas av Marocko sedan 1975 och brukar kallas Afrikas sista koloni. Det är en brutal ockupation Marocko bedriver, oppositionella fängslas, saharier försvinner, misshandlas och dödas. Marocko suger också ut Västsahara på naturresurser som fisk och fosfat. Ockupationen fördöms av det internationella samfundet, men Marocko fortsätter ändå sin ockupation. Mot detta vill jag protestera.

Den andra delen handlar om att jag älskar att springa. Jag försöker träna flera gånger i veckan och vart jag än reser (till Bogotá, Port Elisabeth i Sydafrika, London, Lanzarote, Bryssel, Strasbourg eller Rådmansö) har jag med mig mina joggingskor och min oumbärliga gps-klocka. Jag har sprungit maraton en gång tidigare,  Stockholm Maraton för ett antal år sedan. Det var superjobbigt. Jag gick i mål utmattad på 3,46 och med extremt ömma knän som följd. Nu har jag legat i och tränat en del. Fortfarande saknar jag ett par riktigt långa lopp, men jag tror iallafall att jag borde vara i tillräckligt god form för att klara av loppet. I fjol sprang jag Hässelbyloppet 10 km på 40,22 och jag har gjort Lidingöloppet flera gånger på tider mellan 2,23-2,30.   Löparnördar kan följa min träningsdagbok.

Jag hoppas springa Sahara Marathon under fyra timmar. Men allt beror förstås på omständigheterna. Blir det extremt varmt blir det förstås också väldigt jobbigt. Oavsett tid kommer det att kännas som en seger att få visa min solidaritet med de 170 000 sahariska flyktingar som lever i lägren där loppet arrangeras. Det är trots allt det viktigaste; att få visa mitt stöd till det sahariska folket och springa för ett fritt Västsahara.