Sahlin var revolutionär

Mona Sahlin lämnar posten som ordförande för Socialdemokraterna (AB1, AB2, DN). Det är antagligen rätt beslut. Sossarna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. Sahlins position har egentligen hela tiden vilat på intern bräcklig grund. Den interna oppositionen har varit stor. Det är antagligen ett av skälet till att S gjorde ett så dåligt val.

Samtidigt tar jag emot Sahlins beslut med blandade känslor. Mona Sahlin var den första socialdemokratiska ledaren som verkligen lyssnade på V och MP. Hon var fast övertygad om det rödgröna samarbetet. Jag minns en gång på Bommersvik då vi rödgröna var där, Mona Sahlin tittade ut över oss rödgröna politiker och så på absolut största allvar: ”Det finns bara det här samarbetet. Det finns inget annat.” Jag upplevde henne som helt ärlig när hon sa så. Det var en revolutionär och generös hållning för att komma från en socialdemokratisk ledare. Det hade aldrig hänt förut.

Frågan är om det kommer att hända igen. Jag är rädd för att högersossarna nu vädrar morgonluft. Ni vet, dom som tror att ju mer lik man blir Moderaterna desto fler röster får man. Vinner de då är högervågen snart institutionaliserad i Sverige. Vänsterpartiet kommer – rättvist visserligen – kunna göra stora vinster på detta, men det kommer aldrig att räcka till för att återupprätta välfärdsstaten igen. Välfärdsstaten blir en parantes och det svenska folket blir de största förlorarna.

Förhoppningsvis sker det inte. Förhoppningsvis finns det förnuftiga sossar som förstår vikten av att samarbeta vänsterut, utan att man för den sakens skull måste bli som ett enda parti. Och förhoppningsvis finns det sossar som förstår att förnyelse handlar om att motarbeta klassklyftor, rädda klimatet och skapa en berättelse om ett grönt folkhem.

Vem axlar den manteln? Hade Leif Pagrotsky eller Margareta Winberg varit femton år yngre eller  Jytte Guteland tio år äldre hade vi haft givna kandidater. Nu är det upp till Socialdemokraternas medlemmar att fatta ett förnuftigt beslut.