Tio steg mot nollutsläpp och ökad rättvisa

Idag har jag och Saga Carlgren, Regionråd (V) Gotland, lanserat våra tio steg mot nollutsläpp och ökad rättvisa. Lanseringen gjordes hos Formas och deras #Klimatprat i Almedalen. Finns också hos Supermiljöbloggen.

Almedalen, Formas, 2017-07-05

Vänsterpartiet: Tio steg mot nollutsläpp och ökad rättvisa
Klimatförändringen äventyrar planetens överlevnad och drabbar fattiga värst. Därför måste vi fortast möjligt minimera utsläppen av växthusgaser. Vi i Vänsterpartiet har en strategi för detta. Vi vill ställa om Sverige med röd politik för grön omställning. Här är tio steg mot nollutsläpp och ökad rättvisa.

1. Skärp målen
Vi vill skärpa det svenska utsläppsmålet till nollutsläpp absolut senast 2040, där även de konsumtionsbaserade utsläppen ingår. EUs utsläppsmål till 2030 behöver formuleras som minskade utsläpp med minst 60 procent. I våra kommuner och landsting verkar vi också för ambitiösare klimatmål.

2. Höj rösten utanför Sveriges gränser
Med högre svenska ambitioner ökar vår trovärdighet i att påverka andra länder att göra mer för klimatet. Vi måste också gå i bräschen för de som här och nu drabbas av våra utsläpp. Vänsterpartiet kommer att verka för mer pengar till utvecklingsländerna och att de får tillgång till senaste tekniken, så att de slipper de göra om våra misstag.

3. Investera för klimatet
De svenska investeringarna har minskat som andel av ekonomin de senaste decennierna. Mer investeringspengar har gått till att bygga vägar som ökar utsläppen än till den klimatsmarta järnvägen. Det håller inte. Vi vill öka investeringarna till det som ställer om; till järnvägen, kollektivtrafiken, hållbart boende, förnybar energi och lokala klimatinvesteringar. Vi vill införa en investeringsbudget kopplad till den ordinarie statsbudgeten, att AP-fonderna placerar vårt pensionskapital på ett hållbart sätt och inrätta en statlig grön investeringsbank med syfte att mobilisera stora summor för klimatomställning. Vi vill se mer forskning och innovationer för att lösa klimatutmaningen. Internationella investeringar inom ex vis IMF, Världsbanken och EIB måste fasa ut sina fossilplaceringar.

4. Bort med de miljöskadliga subventionerna
Enligt Naturvårdsverkets senaste sammanställning uppgår de svenska miljöskadliga subventionerna till 61 miljarder kr/år. Att använda offentliga medel till det som utarmar vår miljö är helknäppt. Därför vill vi ha en handlingsplan för att fasa ut de miljöskadliga subventionera.

5. Vårda skogen
Vi välkomnar Hösta förvaltningsdomstolens dom om Ojnareskogen och förutsätter att Ojnare nu också blir ett formellt skyddat område. Vi vill skydda mer skog och satsa på hållbarare skogsbruksmetoder. Det är bra både för biologisk mångfald och för klimatet, där ökad mångfald ger större motståndskraft mot ex vis extremväder.

6. Mer vego
Vi vill ha en nationell målsättning om minskad köttkonsumtion och mer vego. Vi kommer också driva mer vegetarisk mat i offentlig upphandling, inte minst till våra skolor. Vi vill också ha ökade satsningar på ekomat.

7. Öka det kollektiva resandet
Vi vill ha ökade satsningar på kollektivtrafiken. Det måste bli billigare, bekvämare och överlag mer attraktivt att resa kollektivt. Priset på att resa kollektivt har ökat med nästan fyra gånger så mycket som den allmänna prisökningen de senaste femton åren. Det är inte hållbart.

8. Bryt bilens överordning, och flygets
Bilens överordning måste brytas. När våra städer planeras, investeringar görs och subventioner betalas till resor ska alltid det hållbara resandet prioriteras; kollektivtrafik, cykling och gång ska komma först. Ibland måste man dock ta bilen, då vill vi ha satsningar på miljöbilar genom ett s k bonus malussystem, där utsläppande bilar subventionerar miljöbilarna. Vi vill se en vägslitageavgift för att minska lastbilstransporternas utsläpp. Flyget måste bära sina miljökostnader fullt ut. Vi välkomnar förslaget om flygskatt, som ett första steg.

9. 100 procent förnybart
I linje med vårt mål om nollutsläpp till 2040 ska hela energiproduktionen vara förnybar till senast 2040. Det innebär att el, värme, transportsektorns och industrins energianvändning ska vara förnybar och ha nollutsläpp. Till skillnad från den s k energiöverenskommelsen anser Vänsterpartiet ny kärnkraft är helt och hållet är utesluten.

10. Ett bättre liv
Vänsterpartiet vill bygga ett samhälle där ett bättre liv för alla prioriteras framför kortsiktig vinst. Det är ett samhälle där vi omfördelar från rik till fattig, där den gemensamma konsumtionen (t ex skolor, bibliotek och idrott) får växa på bekostnad av privatkonsumtion. Där produktivitetsökning tas ut i kortare arbetstid. Ett samhälle där vi finner gemensamma lösningar istället för att lägga ansvaret på den enskilde individens axlar. Vi vill ha ett jämlikt och hållbart samhälle inom ramen för naturens gränser.

Vänsterkongressen – miljön först

Vi har just röstat igenom nytt partiprogram för Vänsterpartiet på Vänsterpartiets kongress i Örebro. Det var några helt centrala formuleringar som röstades igenom. Den absolut viktigaste av dessa anser jag formuleringen om konflikter i miljöpolitiken vara. Den lyder: ”Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade…” Sådana konflikter finns det dessvärre gott om. När Nordkalk ville starta kalkbrott på Norra Gotland och därmed skövla Ojnareskogen och äventyra färskvattnet på ön. Då väljer Vänsterpartiet skogen och vattnet framför de kortsiktiga ekonomiska intressena. Formuleringar som denna (och de nedan) hjälper oss att fatta dessa beslut och där miljön väger tyngst.

Nedan texterna som röstades in i partiprogrammet. Det här är formuleringar som fanns i det gamla partiprogrammet, men som programkommissionen förslog skulle strykas. Så blev det alltså inte och texterna finns kvar.

Miljötexter som förts in i partiprogrammet:
”Om alla människor i världen konsumerade på samma sätt som människorna i den rika delen av världen, skulle det krävas ytterligare ett antal jordklot för att försörja oss. Samhällets resursanvändning måste därför anpassas till ett rättvist miljöutrymme. Rika konsumerar mycket mer resurser än fattiga.”

”Ny teknik och användning av ekologiskt förnyelsebara produkter kan möjliggöra en omställning till ett mer hållbart samhälle. Men de som förbrukar mest måste också ställa om mest, så att fördelningen av jordens resurser blir mer rättvis. Detta gäller både i Sverige och på ett globalt plan. Jorden är vårt gemensamma arv och ska också förvaltas gemensamt.”

”Begreppet rättvist miljöutrymme innefattar även en rättvis fördelning mellan kvinnor och män. Män konsumerar idag mycket mer resurser än kvinnor. Av jordens fattigaste, och därmed de som har tillgång till minst resurser, är 70 procent kvinnor. Männen som grupp måste därför i minska sin resursförbrukning för att möjliggöra för kvinnor att öka sin förbrukning.”

En omvälvande förändring i vårt förhållningssätt till naturen kräver en grundläggande och frigörande omvandling av det sociala och ekonomiska livet. Utan en sådan omvandling riskerar talet om en hållbar utveckling att bli en tom fras. Den ekonomiska tillväxten måste underställas en utveckling som är ekologiskt hållbar, vilket inte kan ske inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Frågan om tillväxt måste kombineras med frågan om vad samhället ska använda tillväxten till och på vilket sätt tillväxten skapas. En jakt på produktionsökningar kan i sig aldrig vara ett självändamål. En tillväxt som sker i kombination med effektiviseringar och begränsade naturresursuttag är ett samhälle att sträva mot. I annat fall riskerar vi en utarmning av den biologiska mångfalden och ett hot mot människans framtid.”

”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”

 

Hög tid att V omfamnar koldioxidskatten fullt ut

Jag skriver i Flamman inför Vänsterpartiets kongress, som startar imorgon. Läs där eller nedan.

Hög tid att V omfamnar koldioxidskatten fullt ut
Flamman, 2016-05-04
På Vänsterpartiets kongress väntas miljö- och klimatfrågorna bli ett huvudtema. Överlag har Vänsterpartiets partistyrelse lagt fram ett bra förslag till omställningsprogram, men det förvånar mig att man inte bejakar ett av ekoeko-arbetsgruppens viktigaste förslag, en höjning av koldioxidskatten.

Koldioxidskatten och andra miljöskatter har i princip legat stilla i Sverige under det senaste decenniet, samtidigt har olje- och energipriserna rasat till rekordlåga nivåer. Med andra ord finns det extra goda förutsättningar för höjda miljöskatter. Trots detta vill partistyrelsen inte ha med krav på att driva en höjd koldioxidskatt inför kongressen då det ekologisk-ekonomiska punktprogrammet ska antas. Man vill inte heller införa den proportionerliga skatten på livsmedel, något som också Arbetsgruppen för programmet hade med i sitt förslag till partistyrelsen. Det kan vara värt att komma ihåg att i konkret handling har också Vänsterpartiets hållning i riksdagen kring koldioxidskatten varit oklar då partiet inte alltid har förespråkat en höjning.

Det här är mycket märkligt. Sverige var först i världen med att införa en koldioxidskatt och idag finns en bred uppslutning bakom skatten, som brukar ses som vårt viktigaste styrmedel för att minska utsläppen. För ett parti som sätter klimatet först borde det vara en självklarhet att driva höjd koldioxidskatt.

Väljarna gillar visserligen sällan höjda skatter per definition. Men berättar man att skatteintäkterna går till något positivt vänder opinionen snabbt. Det är så vi argumenterar kring höjd kommunalskatt i nästan alla landets kommuner. Pengarna går ju till välfärden. Och på samma sätt som att höjd kommunalskatt finansierar välfärdssatsningar är en höjd koldioxidskatt en viktig finansieringskälla till det som ställer om.

Används intäkterna på det sättet blir koldioxidskatten också progressiv i fördelningshänseende. Både låginkomsttagare och kvinnor reser mycket mer kollektivt än höginkomsttagare och män, bara för att ta ett exempel på hur våra väljargrupper gynnas av höjda miljöskatter.

Man ska komma ihåg att bilist-lobbyn är en högljudd och effektiv maktfaktor i vårt land. De motsätter sig de flesta miljöskatter och koldioxidskatten i synnerhet. Men i Vänsterpartiet brukar vi inte lyssna på sådana kortsiktiga intressen. Vill vi ställa om på riktigt ska vi självklart också omfamna en höjd koldioxidskatt och en livsmedelsskatt. Intäkterna kan bland annat gå till  kollektivtrafiken och livsmedelsskattens till att subventionera hållbar mat.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av ekoeko

Är det ”konsumentmakten” som ska minska köttkonsumtionen?

Jag skriver idag inför Vänsterpartiets kongress om att vi borde vara för en proportionerlig livsmedelsskatt. Läs där eller nedan.

Är det ”konsumentmakten” som ska minska köttkonsumtionen?
vansterpartiet.se, 2016-04-26
Vårt parti var ljusår före de andra i att lyfta upp köttkonsumtionens negativa påverkan för miljön och andra viktiga målsättningar. Redan 1996 motionerade vänsterpartiriksdagsledamöterna Maggie Mikaelsson och Hanna Zetterberg om minskad köttkonsumtion. Och så har vi fortsatt efter det. Och det är en viktig fråga att driva. Redan klimatberedningen 2008 konstaterade att det saknas styrmedel för att minska animaliekonsumtionens utsläpp. Idag har de utsläppen från konsumtion av animalier växt till ungefär tio miljoner ton per år i Sverige (om importerat kött räknas med). Det är ungefär lika mycket som de samlade utsläppen från våra drygt fyra miljoner personbilar.

Det har inte varit någon självklar position att politisera köttet. Vårt parti skulle mycket väl kunnat landa där så många andra har gjort; nämligen att det vi äter är en privatsak som politiker inte ska lägga sig i. Men på samma sätt som att vi vill ha politiska beslut för att minska massbilismen vill vi också ha beslut för att minska köttkonsumtionen. Det har varit en modig och helt korrekt hållning från vårt parti.

Det främsta skälet till att köttkonsumtionen har ökat så kraftigt i Sverige under de senaste 20 åren är att kött har blivit väldigt mycket billigare i och med de lägre priserna som EU-anslutningen medfört. En stor del av köttökningen i Sverige kommer därför från en ökad import av kött från andra EU-länder.

Att göra kött och andra livsmedel med hög klimatpåverkan dyrare genom en skatt skulle därför vara ett effektivt sätt att få stopp för denna ökade köttkonsumtion. En sådan skatt skulle också generera viktiga intäkter som skulle kunna användas till göra hälsosam och miljövänlig mat billigare eller direkt subventionera hållbar mat i offentlig sektor. En skatt på kött och andra klimatbelastande livsmedel har också föreslagits av både Jordbruksverket och Naturvårdsverket. Det var därför vi i eko-ekoarbetsgruppen landade i förslaget om att en proportionerlig klimatskatt på livsmedel borde införas.

Men när jag läser partistyrelsens svar till motioner om ekoekoförslaget om en proportionerlig livsmedelsskatt blir jag besviken. PS motiverar sitt avslag med att man inte vet om en skatt på kött och andra livsmedel är möjligt eller lämpligt att införa. Vad menar man egentligen?

Om vi börjar med förslagets möjlighet. Menar PS på största allvar att det är juridiskt eller politiskt omöjligt att införa punktskatt på livsmedel med höga utsläpp? Vi i Sverige har redan punktskatter på tobak och alkohol, då med folkhälsan som argument. Nej, här får PS ta och sluta att fega; på samma sätt som vi driver en mängd andra politiska krav som andra säger är omöjliga eller orealistiska borde vi också våga driva livsmedelsskatten.

Partistyrelsen motiverar också sitt avslag med att det kanske inte är ”lämpligt” att införa en skatt på livsmedel med stora klimatutsläpp. Men är det inte just det som ett parti beslutar om; om något är lämpligt/politiskt motiverat eller inte? En köttskatt och/eller en skatt på livsmedel med höga klimatutsläpp har föreslagits av de två tyngsta och mest relevanta myndigheterna på området, av miljöorganisationer och forskare. Hur länge till tycker PS att vi ska vänta för att hitta ett mer lämpligt stöd?

Partistyrelsen tycker dock att vi ska fortsätta att verka för minskad köttkonsumtion, men vi ska undanhålla oss den viktigaste åtgärden; en skatt. Kvar blir istället ett stort fokus på informationskampanjer och fromma förhoppningar om konsumentmakten. Är det en skarp vänsterpolitik i en av klimatdebattens viktigaste frågor?

Nej, bättre kan vi. Låt oss vara först ut igen av partierna. Låt oss verka för en klimatskatt på kött och andra livsmedel med höga klimatutsläpp. Bifall motion E174.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och medlem i V Enskede

Motioner till kongressen 2016

I maj i år har Vänsterpartiet kongress. Miljö- och klimatfrågor kommer vara huvudtema när omställningsprogrammet ekeko ska antas. Nedan de motioner jag skrivit (jag är med på en del andra, men de finns på annat håll).

Motion: omställningsprogrammet
Följ ekoeko – driv skatt på livsmedel med stora utsläpp
Vänsterpartiet har ofta varit först ut av de politiska partierna i progressiva frågor. Före något annat parti krävde vi könsneutrala äktenskap, HBTQ-personers rättigheter, ett bistånd över skammens gräns och sextimmars arbetsdag för att nämna några exempel. Vi har tagit hårda strider och kanske kortsiktigt förlorat röster, men oftast har vi vunnit till slut. Vi hoppas att denna anda av att vara föregångare ska fortsätta att vara vägledande för partiet.

Processen kring ekoekorapporten är ett annat exempel där vi har möjlighet att vara banbrytande i en fråga som kommer att påverka oss i decennier framöver, nämligen hur bygga ett samhälle som är socialt och ekologiskt hållbart. I den 80-sidiga rapporten ”Politik för en rödgrön omställning” tas en mängd frågor som snabbt behöver sin lösning; energisystemet, transporterna, bostäderna, skatter, investeringar och livsmedel.

En vägledande tanke bakom ekoekorapporten har varit att ta fram en politik som tar klimatutmaningen på allvar. Vi, liksom i ännu högre grad övriga partier, har inte politiska förslag som räcker hela vägen fram till våra vetenskapligt motiverade målsättningar om exempelvis högst två graders uppvärmning. Att ta klimatutmaningen på allvar kräver därför en heltäckande politik, en politik som tar sig an alla väsentliga typer av utsläpp och miljöpåverkan.

Vi tycker att partistyrelsens förslag till omställningsprogram överlag är bra men vi är besvikna över att man inte följer ekoekorapportens förslag om att införa en klimatskatt på livsmedel med stora utsläpp. Livsmedelskonsumtionen, i synnerhet kött- och mjölkkonsumtionen, står för några av de snabbast växande utsläppen av växthusgaser i Sverige. Orsaken till det är att köttkonsumtionen ökat kraftigt, inte minst det importerade köttet, de senaste decennierna.  Utsläppen av Sveriges kött- och mjölkkonsumtion ligger idag på 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter, nästan lika mycket som utsläppen från alla personbilar i Sverige. Flera regleringar och styrmedel finns redan för att minska personbilars utsläpp, men utsläppen från maten är fullständigt oreglerade.

Det är därför som vi i ekoekoarbetsgruppen har föreslagit en proportionerlig klimatskatt på livsmedel som gör de mest klimatbelastande matvarorna, främst nötkött, vissa mejerivaror och importerade frukter, relativt sett dyrare. Liknande skatter har föreslagits av både Jordbruksverket och Naturvårdsverket samt en mängd forskare och miljöorganisationer. Men i PS´ förslag finns inte skatten med, och få inte heller andra konkreta förslag på åtgärder för att minska matens utsläpp. Vi menar att detta riskerar att undergräva trovärdigheten för hela Vänsterpartiets klimatpolitik. Ska vi vara trovärdiga som klimatparti måste vi ha en politik för en sektor som genererar så stora utsläpp.

Vi menar att en klimatskatt på kött och andra livsmedel med höga utsläpp är det effektivaste sättet att minska utsläppen. Åtgärder direkt i produktionen av livsmedel har endast en begränsad effekt på utsläppen. Sådana åtgärder skulle dessutom endast slå mot svenska producenter och riskerar att öka importen ytterligare. Vi är öppna för att diskutera andra förslag, men att som VU enbart förlita sig på informationsåtgärder och konsumentmakten är inte trovärdigt.

Vi misstänker att VU helt enkelt är rädda för att ta den politiska debatten kring en klimatskatt på livsmedel. Kanske tror de att en sådan skatt skulle vara dålig för låginkomsttagare eller stigmatisera köttätare? Men bland annat forskaren Sarah Säll visar att höginkomsttagare lägger en större eller lika stor andel av sina utgifter på kött som låginkomsttagare, och på nötkött dubbelt så mycket lägger de en väsentligt större andel. Med en klimatskatt på livsmedel, och nötkött i synnerhet, skulle alltså höginkomsttagare få betala mer än låginkomsttagare. Kan vi också peka på att en livsmedelsskatt skulle dra in stora intäkter som kan användas till att t ex sänka priset på vegetabilier och/eller ekologisk mat (sådant vi borde äta mer av) skulle vi kunna se till att hållbar mat inte är en klassfråga, utan något som alla har råd med.

Mycket tyder också på att opinionsvinden håller på att vända. Undersökningar visar att en majoritet vill minska sin köttkonsumtion och skulle stödja en beskattning, samtidigt som frågan har lyfts upp i stort i bland annat SVT och Dagens Nyheter.

En minskad köttkonsumtion är helt avgörande för att vi ska kunna uppnå våra ambitiösa klimatmål och rädda världen från en eskalerande och direkt farlig klimatförändring. En minskad köttkonsumtion skulle också ge oss bättre förutsättningarna att behandla djuren med mer respekt, minskad övergödning i Östersjön och bidra till bättre folkhälsa (något WHO nu senast har pekat på). Att bara hoppas på konsumentmakten håller i det här läget inte för ett parti som vill ligga i frontlinjen i miljöfrågorna. Därför hoppas vi att partistyrelsen omprövar VUs förslag till omställningsprogram och är positiva till en proportionerlig skatt på livsmedel.

Helt i linje med ekoekoarbetsgruppens rapport yrkar vi på att följande text läggs in i omställningsprogrammet vid punkt 115, efter meningen ”… kommer från djur som fötts upp i Sverige.” och att den text som läggs till lyder:

Vänsterpartiet vill införa en proportionerlig klimatskatt på livsmedel, inhemska och importerade, i syfte att minska utsläpp av växthusgaser och annan miljöpåverkan. Ekonomiska styrmedel används därigenom för att öka konsumtionsandelen av klimatsmarta livsmedel och ge stöd till hållbar mat.

Jens Holm (V) Enskede
Deniz Tutuncu (V) Norrköping
Rikard Warlenius (V) Hägersten-Liljeholmen
Lina Hjorth (V) Hägersten-Liljeholmen
Anna Hedenus (V) Majorna
Jöran Fagerlund (V) Angered
Samuel Skånberg (V) Haninge
Ellen Skånberg (V) Haninge
Mattias Pettersson (V) Lidköping
Jenny Hallström (V) Lidköping
Vilmer Andersen (V) Malmö
Elisabeth Hellman (V) Malmö

Motion, partiprogrammet, strategiska huvudlinjer
Vänsterpartiets kongress 2016
De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen ekoekos resonemang. Men vad det gäller arbetstidsförkortningen missar man helt och hållet de miljö- och klimatvinster en sådan skulle medföra, något ekoeko lyfter upp i sin rapport.

Vi yrkar på följande:

Arbetstidsförkortning och miljön
I enlighet med vårt resonemang ovan yrkar vi på att denna text läggs till där det passar i strategiska huvudlinjer:
”Vänsterpartiet vill realisera huvuddelen av produktivitetsutvecklingen som fritid, snarare än som fler producerade materiella varor. Detta i form av en fortlöpande, generell arbetstidsförkortning med 30 timmars arbetsvecka som första målsättning. En sådan arbetstidsförkortning skulle öka jämlikheten i samhället och vara en viktig del i omställningen till ett hållbarare samhälle.”

Jens Holm (V) Enskede
Torbjörn Vennström (V) Kungsholmen
Lina Hjorth (V) Hägersten-Liljeholmen
Rikard Warlenius (V) Hägersten-Liljeholmen

Motion, partiprogrammet, strategiska huvudlinjer
Vänsterpartiets kongress 2016
De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen ekoekos resonemang. Men det är olyckligt att man uttrycker sig så fatalistiskt och reduktionistiskt kring konsumtionens utsläpp, de idag snabbast växande utsläppen. Som vi förstår programförfattarna kan endast dessa utsläpp minskas efter att vi ändrat det nu existerande ekonomiska systemet. Vi tycker också att det borde vara självklart att vi ska driva också hållbar mat. Därav nedanstående yrkanden.

Vi yrkar på följande:

Alla kan göra något
Ändra meningen:
1504 Det är varken rimligt eller framgångsrikt att försöka lösa klimatproblemen
1505 genom att människor förväntas ge upp privat konsumtion inom ramen för dagens system.

Till:
”Alla människor kan bidra till en positiv förändring genom ändringar av sitt sätt att leva, vilket i sig kan bidra till stora positiva förändringar. Men det går inte att förlita sig enbart på individuella val. Vi behöver politiska beslut och samarbete för att omställningen verkligen ska bli av.”

Hållbar mat
Genom att lägga till ordet hållbart uttrycker vi att maten ska vara bra för miljön och klimatet; hållbar helt enkelt.

Därför; lägg till ordet ”hållbart” i denna mening:

1509 Det handlar om att utgå från behoven av att äta näringsrikt, hållbart och gott, ha en god och trygg
1510 inkomst, ett bra boende, delta i samhällslivet, resa, umgås och utvecklas.

Jens Holm (V) Enskede
Torbjörn Vennström (V) Kungsholmen

Efter Paris – allt är inte botten

Jag skriver i ETC om Parisavtalet. Läs där eller nedan.

Efter Paris – allt är inte botten
ETC, 2015-12-28
Lars Igeland, Jordens Vänner, ställer den helt relevanta frågan: Hur kommer det sig att klimatavtalet i Paris hyllas av så många aktörer?

Igeland har helt rätt i att det inte hänt särskilt mycket under de 20 åren då världssamfundet förhandlat om det som nu skulle bli ett avtal för att rädda planeten. Parisavtalet saknar bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år som miniminivå för klimatfinansieringen till utvecklingsländerna ströks från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Hur Sydländerna ska få ersättning för de skador och förluster som klimatförändringen idag åsamkar dem står fortfarande skrivet i stjärnorna. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Igeland skriver att Vänsterpartiet har varit ”försiktigt positiva” till avtalet. Ja, så är det kanske. Vi är positiva till att ett avtal finns på plats. Det i sig var en seger mot fossilindustrin, klimatskeptiker och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Som Igeland själv skriver var det en framgång att det står i avtalet att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Detta står dessutom i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris.

Att världssamfundet är inne på en utsläppskurva som, lågt räknat, snarare går mot 3 grader C är extremt oroväckande, men det är inte Parisavtalets fel. Snarare kan vi använda Parisavtalet för att peka på det helt ohållbara i den rådande trenden. Ländernas klimatambitioner ska med avtalet revideras vart femte år, och det ska börja redan 2018.

Personligen bearbetar jag fortfarande COP21. Jag reste från Paris och var lika besviken över innehållet som försiktigt lättad över att åtminstone ha ett folkrättsligt bindande klimatavtal på plats. Men en spade ska benämnas en spade: Parisavtalet håller inte. Men nu har vi alla möjligheter att höja tempot i Sverige och i EU.

Vi skulle kunna börja med att skärpa klimatmålen i Sverige. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att vi kan få nollutsläpp i Sverige till absolut senast 2040. EUs klimatambitioner måste också höjas, både vad det gäller utsläppshandeln och målsättningarna för 2030. Vi borde kräva att regeringens princip om krona för krona överges och att staten lånar till stora investeringar i kollektivtrafik, järnväg, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Sverige borde inspireras av Storbritanniens statliga Green Investment Bank som har investerat stora summor i omställning. En liknande statlig klimatinvesteringsbank borde inrättas i Sverige. Rörelsen för s k divestering där placeringar i fossila innehav plockas bort är hoppingivande. Här i Sverige finns det massvis att göra. Vi kan börja med våra pensionspengar och se till att AP-fonderna får nya hållbara placeringsdirektiv.

Klimatpolitiken borde också bli mer rättvis, och effektiv, genom en ökad omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter ska gå till det som gynnar låginkomsttagare t ex vis till kollektivtrafiken.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Lars Igeland har rätt i att makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning.

Jens Holm
Klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Så här går vi vidare efter Paris

Jag skriver på Vänsterpartiets debattforum om COP21 och hur vi nu går vidare efter Parisavtalet. Egentligen en intern debattartikel, men våra debatter är (nästan) alltid offentliga, så varsågod och läs där eller nedan.

Så här går vi vidare efter Paris
Vansterpartiet.se 2015-12-17
I lördags enades 195 av världens länder om ett nytt klimatavtal, Parisavtalet. Det här avtalet kommer inte på lång väg räcka för att lösa klimatfrågan. Som flera forskare har konstaterat, nu senast Rikard Warlenius, saknar avtalet bindande konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska och till när. Den tidigare siffran om 100 miljarder dollar per år till utvecklingsländerna ströks också från avtalet efter påtryckningar från EU och USA. Snabbt växande utsläpp från flyg, sjöfart och animalieproduktion nämns inte ens i avtalet.

Det är helt klart brister som ska kritiseras. Men det faktum att det ändå blev ett avtal är en seger mot klimatskeptiker, nyliberaler och amerikanska republikaner som inget annat hellre ville än att hela processen skulle rasa samman. Det faktiskt oväntat positiva i avtalet är att det skrivs in att temperaturökningen ska hållas ”väl under 2 grader C” och man ska ”vidta åtgärder” för att även begränsa till uppvärmningen till max 1,5 grader. Och detta står i själva avtalstexten som är folkrättsligt bindande, och inte i den juridiskt sett svagare beslutstexten som också klubbades i Paris. 1,5-gradersmålet har länge drivits av utvecklingsländerna och den mest radikala delen av klimatrörelsen. Vi Vänsterpartiet har sedan några år tillbaka också motionerat om en klimatpolitik som tar sikte på just detta.

Nu finns ett avtal på plats som 2020 ska ersätta Kyotoprotokollet. Arbetet nu bör vara inriktat på att höja ambitionerna i Sveriges och EU:s klimatpolitik. Toppmötena till trots, det är här hemma som vi verkligen kan fatta besluten som ställer om. Och det finns rätt mycket att göra.

En av våra slutsatser i ekoekorapporten är att när samhället väl enar sig kring en målsättning går det oftare fortare och det blir lättare att ställa om. Klimatomställningen är av den digniteten att alla samhällssektorer omfattas och omställningen av samhället måste göras på ett helt och hållet strukturerat sätt. Därför föreslår vi skärpta klimatmål, med krav på nollutsläpp i Sverige till senast 2040.

Vi vill se en klimatlag och utsläppsbudget liknande de Storbritannien redan genomfört. Genom ett långsiktigt mål om nollutsläpp som uppnås genom utsläppsbudgetar uppdelade på exempelvis femårsperioder skapar vi långsiktighet och struktur i klimatarbetet, något som saknas nu.

Vi vill ha kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige. Det finns enorma behov av investeringar i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank, som har investerat stora summor i omställningen. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

I världen växer rörelsen för att divestera – avinvestera – miljöskadliga placeringar snabbt. Några av världens tyngsta investerare har lovat att divestera mer än 50 miljarder dollar från olja och kol de kommande åren. Den norska oljefonden, världens största investeringsfond, har rensat ut över 100 företag av miljö- och klimatskäl bland sina placeringar. Och detta är troligen bara början. På det lokala planet ser vi hur kommuner som Uppsala och nu senast Stockholms stad gör sig av med sina fossila innehav. Vi vill exempelvis ge AP-fonderna nya placeringsdirektiv för divestering av det som smutsar ned. Hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor i de nya direktiven. Vi vill också att en av AP-fonderna ska göras om till en grön investeringsfond med ett huvudsakligt uppdrag att ställa om energisystem, genomföra investeringar i miljöteknik och skapa nya gröna jobb.

Höginkomsttagare belastar klimatet mer än andra. Enligt rapporten ”Extreme Carbon Inequality” från Oxfam står den rikaste tiondelen av världens befolkning för hälften av världens utsläpp. Det blir en nyckeluppgift för oss, som ett parti på rättvisans grund, att lägga fram förslag som just ser till att de som släpper ut mest – höginkomsttagare och storföretag – också blir de som får ta det största ansvaret i klimatomställningen. Omfördelning från rik till fattig, ökad offentlig konsumtion och att intäkterna från höjda miljöskatter går till det som gynnar låginkomsttagare exempelvis till kollektivtrafiken är några exempel på hur klimatpolitik både kan vara effektiv och rättvis.

På plats i Paris var jag frustrerad och ofta arg. Men jag blev också hoppfull över den rörelse av aktivister från både Nord och Syd som på några få år har vuxit till en global och kraftfull klimatrörelse. Inte minst Naomi Kleins brandtal för ett helt fullsatt alternativtoppmöte var inspirerande. Makthavarnas beslut i Paris var otillräckligt, men en process för radikalare klimatpolitik är helt klart redan i rullning. Där ska Vänsterpartiet vara en självklar del.

Jens Holm, klimatpolitisk talesperson

 

Nya partiprogrammet – varför försämras miljöpolitiken?

Jag skriver i Flamman om förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. Läs där eller nedan.

Nya partiprogrammet – varför försämras miljöpolitiken?
Flamman 25/11-15
Jag håller inte med Ali Esbati, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, om att det inte görs några större förändringar i själva analysdelen av partiprogrammet (Flamman 44/15). Om vi ser till det som i dag står om miljö- och klimatfrågor är det drastiska ändringar som föreslås i både omfång och innehåll. Hälften av miljötexterna stryks helt enkelt. Nästan inga av dessa strykningar följs upp i den nya texten om strategiska huvudlinjer.

Programkommissionen vill att merparten av det som i dag står om rättvist miljöutrymme, konsumtion, klass och genus ska strykas. Jag beklagar också att referenserna till konsumtionen och hur den fördelas klass- och genusmässigt; mellan fattig och rik, mellan män och kvinnor, inte har utvecklats utan helt och hållet tagits bort. Vår miljö- och klimatpolitik blir fattigare och otydligare med dessa förändringar. Varför tar man inte i stället fasta på dessa perspektiv och utvecklar dem?

Strykningsivern har också drabbat vår analys och kritiska hållning till tillväxt som står lite längre fram i partiprogrammet (rad 264 ff). Ett ensidigt fokus på tillväxt kan vara förödande för miljön och många andra viktiga samhällsintressen. Här hade det varit bättre om vi mer konsekvent hade kunnat tala om hållbar utveckling, som är ett etablerat begrepp alltsedan Brundtlandskommissionens dagar och som innefattar en utveckling som innefattar både sociala och miljömässiga ambitioner. Att helt och hållet ta bort stycket och att inte ersätta det med ett annat resonemang som utmanar det ensidiga tillväxtkomplexet är mycket olyckligt. Hållbar utveckling tas visserligen upp lite längre fram i programmet, men det borde backas upp av en mer analytisk text enligt mitt resonemang.

Den enligt mig allvarligaste försämringen är att programkommissionen helt vill ta bort det, för ett politiskt parti, helt unika stycket om konflikter i miljöpolitiken (rad 773 ff). Stycket talar för sig själv:
”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”

Stycket ovan är, enligt mig, en modig och klart vägledande text. Vi nöjer oss inte med allmänna formuleringar om att miljö är viktigt utan vi ger också vårt parti en klar vägledning i hur vi ska agera i potentiella konflikter mellan olika intressen. Och dylika konflikter är sådant som våra medlemmar möter dagligen. Det är formuleringar som denna som gör att vi kan vara så tydliga i miljöpolitiken; att vi sätter kollektivtrafiken före byggandet av nya motorvägar, motsätter oss Vattenfalls fossilexpansion även om det skulle kunna ge intäkter till staten, värnar Ojnareskogen och vattnet på Gotland före storskalig utvinning, ställer hårda krav på gruvindustrin – kort och gott att vi aldrig kompromissar med planetens överlevnad. Utan detta stycke om konflikter i miljöpolitiken förändras hela vår identitet och trovärdighet i miljöpolitiken. Vill vi det?

De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen eko-ekos resonemang. Men det är olyckligt att man uttrycker sig så fatalistiskt och reduktionistiskt kring konsumtionens utsläpp, de i dag snabbast växande utsläppen. Som jag förstår programförfattarna kan endast dessa utsläpp minskas efter att vi ändrat det nu existerande ekonomiska systemet.

Vad det gäller arbetstidsförkortningen missar man helt och hållet de miljö- och klimatvinster en sådan skulle medföra, något eko-eko lyfter upp i sin rapport.

Om programkommissionens ändringar går igenom på kongressen nästa år skulle det tyvärr innebära allvarliga steg bakåt ur ett miljö- och klimatperspektiv och för partiets politikutveckling i vid bemärkelse. Det kan väl inte vara det vår politikutveckling ska handla om? I synnerhet i ljuset av eko-ekoprocessen förstår jag inte hur man kan föreslå strykningar av helt centrala miljötexter utan att ersätta dem med något annat som tar politiken framåt. Hur har ni tänkt, programkommissionen?

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

Att skylla på andra håller inte

Jag skriver på DN-debatt idag, som svar på Christoffer Fjellners inlägg i förrgår. Läs där eller nedan.

Att skylla på andra håller inte
DN-debatt, 2015-11-23
Christoffer Fjellner (M) torgför ett antal för klimatdebatten gamla högerståndpunkter; mantrat om ”kostnadseffektivitet” och det är någon annans fel – inte vårt (DN Debatt 21/11). Det är självklart bra om utsläppsminskningar är kostnadseffektiva; att vi kan minska utsläppen så mycket som möjligt per åtgärd vi vidtar. Men någonstans måste man ifrågasätta det ständiga ekonomiska kalkylerandet med att rädda vår planet.

Är det tillräckligt ”kostnadseffektivt” att ha en hög koldioxidskatt? Att sätta ett slutdatum för fossila energikällor? Direkta stöd till ny grön teknik? Understödja mer vegetarisk kost i offentlig sektor?

Ska vi verkligen nagelfara alla klimatåtgärder utifrån var man får störst utsläpp per satsad krona, som Fjellner önskar, är jag rädd för att vi kommer fortsätta att stapla utredningar på varandra medan planeten blir allt hetare. Man får känslan att Fjellner använder kostnadseffektiviteten som svepskäl för att dölja det faktum att Moderaterna inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att snabbt ställa om till ett hållbart samhälle.

Christoffer Fjellners andra käpphäst att utsläppen är värre någon annanstans, kan lätt tas som intäkt för att det inte är särskilt viktigt med en ambitiös klimatpolitik i Sverige. Visst har Fjellner rätt i att Sveriges utsläpp är väldigt små i ett större sammanhang. Men det är också utsläppen i London, Moskva eller Paris – alla områden med ungefär samma befolkningsunderlag som Sveriges. Dessutom är det ju så att det vi gör i Sverige för klimatet lätt kan spridas till andra länder och bli bra klimatpolitik där.

Fjellner har rätt i att Kina och Indiens utsläpp växer väldigt snabbt. Men varför gör de det? Fjellner pekar själv på en del av svaret: en allt större del av våra klassiska industrijobb förläggs i låglöneländer med ökade utsläpp som följd. En allt större del av de svenska utsläppen är numera utlokaliserade i utvecklingsländernas industrier. Självklart har vi ett ansvar för dessa utsläpp. Utvecklingsländerna pekar också på det. De vill ha den senaste tekniken och klimatfinansiering för att få hjälp att minska sina utsläpp. I de frågorna spelar tyvärr Moderaterna inte en konstruktiv roll.

Även om utvecklingsländernas utsläpp växer fort är det ändå de industrialiserade länderna, där Sverige är ett, som stått för den absoluta merparten av världens utsläpp sedan industrialismens början. I Klimatkonventionen (UNFCCC), det dokument som ligger till grund för de internationella klimatförhandlingarna, är just de historiska utsläppen en bärande del.

Det är därför de industrialiserade länderna, enligt Klimatkonventionen, också har ett ansvar att gå före och minska sina utsläpp samt att föra över den senaste tekniken och pengar till utvecklingsländerna. Detta är något som vi fortfarande väntar på. Fjellners inlägg saknar insikt om de industrialiserade ländernas historiska utsläpp. Man undrar om Moderaterna ens tycker att Klimatkonventionen är relevant i de internationella klimatförhandlingarna?

Christoffer Fjellner har rätt i att klimatförhandlingarna går alldeles för sakta. För min del blir COP21 i Paris mitt sjunde klimattoppmöte och det är slående hur samma frågor återkommer gång efter annan. Samtidigt befinner vi oss i ett nytt läge. Med den senaste tidens terrorattacker, flyktingkatastrofen och kriget i Syrien (med oljan som smörjmedel) kan utmaningen att få till stånd ett klimatavtal som upplevs som både effektivt och rättvist kännas oöverstigligt.

Å andra sidan kan den rådande krisen få världssamfundet att inse att stoppa den globala uppvärmningen också är en lösning på många andra problem: orättvisor, krig och flyktingar. Hör behövs länder som agerar brobryggare och föregångare på klimatområdet. Med högra klimatambitioner inför Paris skulle Sverige kunna spela just den rollen.

Jens Holm (V), klimatpolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-parlamentariker

Vi kan inte vänta på kapitalismens sammanbrott

Jag och Marie Engström skriver i ETC idag om vår eko-ekorapport. Läs där eller nedan.

Vi kan inte vänta på kapitalismens sammanbrott
ETC, 2015-09-08
Vi vet att den ekonomiska modell som idag håller världen i schack håller på att leda världen mot en okontrollerbar och direkt farlig klimatförändring. För miljontals människor i den fattiga delen i världen är detta redan ett faktum när de tvingas fly från konsekvenserna av ett förändrat klimat. En rörelse med anspråk på rättvisa kan inte stillatigande låta detta fortsätta. Klimatförändringen handlar om att fördela de knappa resurser som finns på jorden. Sverige och världen behöver därför en omställning som sker helt och hållet inom ekosystemens ramar, men som samtidigt är rättvis. Därför har vi i Vänsterpartiet i tre års tid arbetat med att ta fram en grundläggande rapport, Eko-eko, som ska skapa en ekonomisk politik som går i takt med de ekologiska förutsättningarna.

Vi presenterar härmed några av våra slutsatser för Dagens ETC:s läsare.

Vi vet att dagens ekonomiska system inte bara skapar orättvisor och konflikter, det är också destruktivt för miljön. Men att bara vänta på kapitalismens sammanbrott räcker inte. Vi måste ha en ekonomisk politik som förändrar här och nu och där varje ton CO2 som försvinner ut ur systemet är en seger. Därför behövs det kraftigt ökade investeringar i det som ställer om Sverige – i förnybar energi, elnät, järnvägar, kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder. Vi ser med stort intresse på Storbritanniens statliga Green Investment Bank som tillsammans med privat kapital har investerat stora summor i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering och hållbar avfallshantering. Vi vill införa en liknande bank i Sverige.

Men det handlar inte bara om nyinvesteringar. Det handlar också om att flytta rådande placeringar från det som smutsar ned till det som ställer om Sverige: att divestera. Våra pensionsplaceringar är av särskild betydelse. AP-fonderna, som har ett kapital på cirka 870 miljarder kronor (SOU 2012:53) och är en av världens största placerare på aktiemarknaden. I dagsläget är miljardtals kronor bundna i oljebolag och annan ohållbar verksamhet. Vi vill att AP-fonderna ges i uppdrag att avinvestera verksamheter med stora mängder fossil energi och där mänskliga rättigheter kränks. Nya placeringsdirektiv ska införas där krav på hållbarhet, etik och mänskliga rättigheter ska vara ledstjärnor.

Samtidigt som vi i Sverige rätt framgångsrikt har minskat våra utsläpp har utsläppen från konsumtion av importerade varor ökat kraftigt. I dagsläget finns få eller inga styrmedel för att hantera dessa växande utsläpp. Vi vill ha målsättningar och åtgärder för att minska utsläppen från vår konsumtion. Vi vet att offentlig konsumtion (en ökning av offentlig sektor) medför mycket lägre utsläpp än privat. Vi vill ha en ekonomisk politik som ökar den offentliga konsumtionen på det privatas bekostnad. Andra viktiga områden att komma tillrätta med är de växande utsläppen från köttkonsumtion och utlandsresor.

Resorna med kollektivtrafiken måste kraftigt öka och bilismen minska. Våra städer behöver planeras utifrån ett kollektivt resande, gång och cykel. Bilen ska inte längre vara normen. Men bilarna kommer att finnas kvar i ett framtida hållbarare samhälle. Därför måste utsläppen från personbilsflottan minska för att bli noll kring år 2030 i enlighet med utredningen om en fossilfri fordonsflotta till 2030. Men vi saknar de konkreta åtgärderna för att uppnå detta. Sverige behöver en strategi för elektrifiering av våra bilar. Vätgas och bränsleceller kan också spela en viktig roll. De tunga fordonen kan behöva bioenergi för att få bort sina utsläpp. I det korta perspektivet är satsningar på kollektivtrafiken, ökat cyklande och en registreringsskatt på bilar med stora utsläpp (så kallad bonus malus) rätt steg på vägen.

Vänsterpartiet driver idag att Sverige ska ha uppnått nollutsläpp 2050. Det är ett ambitiöst mål, men sett till forskningsläget anser vi i arbetsgruppen att ett än mer ambitiöst mål är nödvändigt. Vi vill att målet om nollutsläpp av fossila växthusgaser ska vara uppnått redan 2040. Klimatmålen ska uppnås genom utsläppsminskningar inom landet och omfatta utsläpp av såväl den handlande som den icke-handlande sektorn. Förutom att det är helt nödvändigt att skärpa våra klimatmål skulle det också vara en viktig injektion till klimattoppmötet i Paris om ett utvecklat land som Sverige höjde sina ambitioner. I dagsläget kommer regeringen och Åsa Romson inte ens att ha någon annan ståndpunkt än EU:s. Det är oacceptabelt och oambitiöst.

Vår rapport Eko-eko är nu färdig och skickas härmed ut på remiss i vårt parti och i landet i stort. Till vår kongress 2016 ska ett heltäckande omställningsprogram tas fram som har denna rapport som grund. Här hoppas vi att långt fler än Vänsterpartiets medlemmar vill vara med och påverka.

Jens Holm (V), Miljöpolitisk talesperson och ledamot av Eko-eko
Marie Engström (V), Före detta riksdagsledamot i skatteutskottet och ledamot av Eko-eko