Tomas Eneroth, så får du ordning på tågkaoset

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) träffar idag Trafikverket och tågoperatörerna för att diskutera sommarens tågkaos. Det är ett viktigt möte, men viktigast är att ministern skyndsamt agerar för att likande kaos aldrig ska upprepas. Det måste vara enkelt att ta tåget. Detta borde Tomas Eneroth göra.

  1. Ställ krav på att Trafikverket med mycket längre framförhållning än idag ger information om banarbeten. Minst 18 veckors framförhållning ska gälla. Det är ett måste för att resenärerna ska kunna boka biljetter i tid och tågbolagen ska kunna bedriva en fungerande verksamhet.
  2. Sänk banavgifterna för tågbolagen – finansieras med en vägslitageavgift på långtradartransporterna.
  3. Mer pengar till järnvägsunderhåll. Med bättre kvalitet på järnvägen kan tågen gå snabbare och punktligare.
  4. Nya ägardirektiv till SJ med krav på billigare biljetter och ökad kvalitet. SJ ska vara ett välskött bolag, men högsta tänkbara vinst ska inte vara ett självändamål. Mer av bolagets intäkter ska gå tillbaka till verksamheten – till lägre biljettpriser och ökad resenärskomfort.
  5. Omreglera järnvägsunderhållet så att det görs i egen regi av Trafikverket. Svenskt järnvägsunderhåll är det mest avreglerade i världen, något som har blivit både dyrt och byråkratiskt. Trafikverket gör inget underhåll i egen regi och har därför dålig koll på sin egen anläggning. Det måste bli ändring på det.

Infrastruktur inom klimatets ram

Jag skriver krönika om hållbar infrastruktur. Läs artikeln i Syre eller nedan.

Infrastruktur inom klimatets ram
Syre, 2022-06-26

Såg ni lanseringen? Och medierapporteringen, granskningarna i DN och Aftonbladet och debatten i Agenda och Studio ett? Inte det? Inte jag heller. Men den borde förtjäna det. Den nationella infrastrukturplanen 2022-2033. Det är statens i alla kategorier största investeringsplan, omfattar 799 miljarder kronor med investeringar i järnväg, vägar och underhåll av detsamma.
Nej, det är inte så att jag tycker att det är en bra infrastrukturplan och att pengarna räcker till att ställa om transportsektorn så att vi når våra klimatmål. Tvärt om. Infrastrukturplanen förtjänar mer uppmärksamhet då den innehåller miljardrullningar till nya motorvägar. Att underhållsanslaget både till järnvägar och vägar är så snålt tilltaget att vår infrastruktur kommer att vara i sämre skick 2033 än vad den är nu. Ja, ni läste rätt, det kommer att bli sämre, inte bättre.

Och då vet vi alla att det är rätt illa ställt med järnvägar och vägar redan nu. Därutöver räcker inte anslagen till för att bygga den nya järnväg som vi behöver. Viktiga byggen som Norrbotniabanan, dubbelspåret från Gävle till Härnösand och fyrspåret Alingsås- Göteborg kommer inte bli klara under planperioden. Ingen vet när. För att inte nämna höghastighetsbanorna eller de statliga investeringarna som behöver göras i utbyggd cykelinfrastruktur.

Det är det jag hade önskat att DN och Aftonbladet hade granskat kritiskt och att det hade vänts och vridits på i olika debattprogram. Istället får infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) hålla hov om att det här är de största satsningarna någonsin. Men det sa hans moderata föregångare, Catharina Elmsäter-Svärd också.

Det är inte konstigt att en budget blir större. Ekonomin växer liksom befolkningen. Det konstiga är att vi sedan 2018 har en klimatlag som säger att alla politikområden måste bidra till att våra klimatmål nås, och att transportsektorn – som står för en tredjedel av Sveriges utsläpp – är så viktig i sammanhanget att den har fått ett helt eget mål. Utsläppen ska minska med 70 procent till senast 2030.

Det är mindre än åtta år kvar till 2030. De investeringar vi gör idag kommer påverka vårt samhälle för decennier framöver. Då håller det inte att bygga nya dyra motorvägar, som Tvärförbindelse Södertörn i Stockholm. Då håller det inte att underfinansiera i kollektivtrafik och järnvägen. Och det håller inte att rulla över den största delen av ansvaret för cykelinfrastrukturutbyggnaden till våra kommuner. Framför allt håller det inte att ha en planering som bygger på en prognos om ökad biltrafik (med 40 procent till 2040 enligt regering och Trafikverket), inte minskad.

Det går att ändra på detta. Riv upp denna fossilstinna infrastrukturplan. Gör som Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket rekommenderar, utgå från våra klimatmål och rigga infrastrukturen därefter. Det blir minskad bilism, lastbilstransporter och flygresor. Å andra sidan kan vi gå och cykla så mycket vi vill och även resa nästan obegränsat med tåg och annan kollektivtrafik. Så skulle vi kunna få en infrastruktur som både underlättar vår vardag och som håller sig inom klimatets ram. Det är om det medias granskning borde handla om.

Jens Holm

TUMME UPP
Att vänsterns Gustavo Petro vann presidentvalet i Colombia, trots mordhoten.

TUMME NED
Putins vidriga krig. Det måste få ett stopp.

Ekicid, Arica, Arlandabanan, europeiskt bokningssystem för tåg

Igår debatterade jag inte mindre än fyra frågor. Sannolikt var detta också mina fyra sista debatter i riksdagen någonsin. Eller, man ska aldrig säga aldrig, men jag kandiderar inte till riksdagen till hösten, så det är färdigdebatterat för den här gången. Det har varit tolv fantastiska år i riksdagen, men nu är det dags att göra något annat (i mitt sista anförande i debatten om europeiskt bokningssystem för tågbiljetter tackar jag alla för den här tiden, inklusive riksdagspersonalen).

Titta gärna på debatterna, du hittar dem här.

Ekocid
Att regeringen borde verka för att storskalig miljöförestörelse (ekocid) blir kriminaliserat.
Se debatten om ekocid med Annika Strandhäll (S) här.

Arica
Det svenska gruvbolaget Boliden dumpade 20 000 ton miljöfarligt avfall i den chilenska staden Arica i början på 1980-talet. Vare sig Boliden eller den svenska staten har tagit det fulla ansvaret för denna miljöskandal.
Se debatten om Arica med Annika Strandhäll här.

Arlandabanan
Varför reser så få, endast 19 procent, med Arlanda express till Arlanda? Hög tid att lösa ut de australiska och kinesiska ägarna från Arlandabanan och driva den i statlig regi till rimliga priser.
Se debatten med Tomas Eneroth (S) om Arlandabanan här.

Europeiskt bokningssystem för tågresor
Det är fortfarande för krångligt att boka internationella tågresor. Sverige måste driva på för att EU inrättar ett europeiskt bokningssystem för tågresor där alla tågbolag är ålagda att tanka in sina tidtabeller och priser.
Se debatten med Tomas Eneroth om europeiskt bokningssystem för tågresor här.

Låt fler ta tåget till Arlanda

Trots att det finns en ny fin järnväg till Arlanda är det endast 19 procent som tar Arlanda express till flygplatsen. Kan det ha något att göra med att regeringen tillåter ett privat monopol (el rättare sagt till stora delar kinesiska staten) driva banan och med världens högsta biljettpriser? Hög tid att lösa ut Arlandabanan och köra tågen i egen regi. Se min interpellation till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) nedan eller hos riksdagen. Debatten äger rum må 27/6. Alldeles för sent i mitt tycke, men ministern kunde inte tidigare.

Arlandabanan
Interpellation 2021/22:523 av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Av klimatskäl måste flygets utsläpp skyndsamt minskas. Men även resorna till och från våra flygplatser är en betydande källa till utsläpp, och också buller och trängsel. Därför bör det vara ett överordnat mål att få så många människor som möjligt att resa kollektivt till våra flygplatser, inte minst Arlanda. Trots utmärkt järnvägsförbindelse är det ytterst få som reser med tåg till Arlanda. I Stockholms Handelskammares rapport Satsa på Arlandas omkringliggande infrastruktur (april 2022) framgår att Arlanda sticker ut i en internationell jämförelse avseende det stora bilresandet till och från flygplatsen. Till danska Kastrup reser ungefär 60 procent med tåg eller metro, till norska Gardermoen är den siffran 70 procent. Men till Arlanda är det endast 19 procent som reser med tåget Arlanda Express, och ytterligare 10 procent reser med pendel- eller övriga tåg. Det vanligaste färdmedlet till och från Arlanda är bil, i form av egen bil (32 procent av resenärerna) eller taxi (19 procent av resenärerna).

Den stora andelen bilresande medför stora utsläpp, buller och trängselproblematik. Stockholms Handelskammare vädjar till oss politiker att komma till rätta med problemet, och jag kan inte annat än instämma.

Huvudproblemet har att göra med att Arlanda Express är ett privat monopol som sätter sina egna priser. Resultatet har blivit Europas dyraste biljettpriser för att ta sig till en flygplats: 299 kronor för en enkel resa. Dessutom har konstruktionen att låta ett privat bolag få ensamrätt att köra till och från Arlanda försvårat integreringen av Arlandabanan med övrig spårbunden trafik i regionen. En extra försvårande omständighet är att andra trafikbolag (till exempel SL och SJ) måste betala höga belopp för att kunna stanna sina tåg på Arlanda, belopp som skjuts över på resenärerna i form av stationsbiljett på 120 kronor utöver det ordinarie biljettpriset. Här har vi svaret på varför endast 6 procent av Arlandaresenärerna tar pendeltåget till flygplatsen eller att 4 procent reser med övriga tåg.

Detta dyra och krångliga förfarande har försvårat möjligheterna till ett klimatsmart resande till och från Arlanda. Bolaget A-Train ägdes tidigare av det australiska riskkapitalbolaget Macquarie, men sedan några år tillbaka ägs bolaget av australiska pensionsfonder och kinesiska staten. Den privata konstruktionen av Arlandabanan har kritiserats från många håll, bland annat i Riksrevisionens granskning (2016). Därför var det förvånande att regeringen 2019 lät förlänga A-Trains koncession att köra Arlanda Express ända till 2050.

Men i avtalet mellan staten och A-Train finns en möjlighet för staten att utnyttja sin option att ta över Arlandabanan. Många har föreslagit just detta, och nu senast Stockholms Handelskammare. Handelskammaren uppskattar att det skulle kosta staten uppskattningsvis 4 miljarder kronor att lösa ut A-Train, och om regeringen förhandlar väl sannolikt lite lägre.

Vid ett friköp av Arlandabanan skulle järnvägen till Arlanda fullt ut kunna integreras med övrig spårbunden trafik, stationsavgiften slopas och biljettpriserna till Arlanda sänkas till en rimlig nivå. Vi skulle lätt kunna uppnå hög andel av Arlandaresorna med tåg, och bilismen skulle minska. Det skulle medföra minskade utsläpp och ett förbättrat resande för alla som reser till Arlanda.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att verka för att utnyttja optionen om att ta över Arlandabanan innan avtalet med A-Train löper ut, i syfte att uppnå bättre, billigare och klimatsmartare kommunikationer till och från Arlanda?
Har regeringen gjort någon egen utvärdering av vad kostnaderna för ett sådant friköp av Arlandabanan skulle innebära?

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar

Varför agerar inte regeringen mot marknadsexperimentet inom järnvägsunderhållet? Läs mitt debattinlägg i Sydsvenska dagbladet eller nedan.

Bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar
Sydsvenska dagbladet, 2022-04-26

Alla som rest från Skåne till Stockholm på sistone har fått räkna med mycket kraftiga tågförseningar. Det är en följd av akut reparationsarbete av sprucken räls på Södra stambanan utanför Nässjö. Men även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de följden av flera decennier av eftersatt och dåligt organiserat järnvägsunderhåll.

Om inte regeringen skyndsamt skapar en bättre ordning för hur svensk järnväg ska skötas kommer det fortsätta att uppstå akuta problem, något som i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Resultatet blir att människor i större utsträckning väljer att resa med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat Sveriges största satsning någonsin på järnväg, både när det gäller underhåll och nyinvesteringar. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för de kommande tio åren.

Men bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om pengar utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har idag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om det är Europas bästa.

Sedan riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnväg. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt, underhållskontrakt för att bedriva löpande järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning – allt som har med järnvägen att göra – något som leder till dåliga upphandlingar och ett dyrt, icke ändamålsenligt underhåll. Att det är så stärks av Riksrevisionens rapport Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar också att avregleringen av järnvägen inte medfört det önskade resultatet och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Tomas Eneroth tillsatte i december 2021 ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Utredningen, som presenterades under den gångna veckan, föreslår att Trafikverket ska ansvara för tre av de totalt 34 baskontrakten. I övrigt ska Trafikverket fortsätta att vara en beställarorganisation och fortsätta med upphandlingar. Avregleringen ska i allt väsentligt finnas kvar.

Varför presenterar den nya utredningen en sådan halvmesyr? Bättre vore att tillmötesgå det socialdemokratiska vallöftet från 2014 om att avbryta det marknadsexperiment som avregleringen av järnvägen utgör och låta Trafikverket bedriva landets järnvägsunderhåll i egen regi. Trafikverket kan då sköta underhållet av sin egen anläggning precis som det tidigare Banverket gjorde. Där det passar skulle myndigheten förstås kunna lägga ut uppdrag på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med tågolyckan i Hatfield år 2000 där fyra personer dog och mer än 70 skadades. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet.

I Norge har den nya socialdemokratiska regeringen avbrutit avregleringen av banunderhållet för att kunna bedriva mer arbete i egen regi. I Tyskland och Schweiz är järnvägsunderhållet helt och hållet ett statligt ansvar. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet

Jag skriver i Altinget om avregleringen av järnvägsunderhållet som har lett till ökade kostnader men med fortsatt mycket stora problem på våra järnvägar. Läs mitt inlägg där eller nedan.

Inget blev bättre med avregleringen av järnvägsunderhållet
Altinget, 2022-04-20

I Altinget följer jag en debatt där Robert Röder, ordförande i Sveriges järnvägsentreprenörer faller på eget grepp i ett replikskifte med Sverigedemokraterna. Han påstår att hans åsikter är fakta, medan andras är tyckande.

Fler frågor än svar
Hur underhållet av svensk järnväg ska bedrivas har varit föremål för både tyckanden och fakta, bland annat i form av statliga utredningar. Fakta är dock att Sverige i dag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll. Vår statliga infrastrukturförvaltare, Trafikverket, är numera reducerad till endast en upphandlande myndighet utan egen kompetens att bedriva underhåll.

Men Robert Röder är säker på att 100 procent avreglering är den bästa formen. Jag undrar om det ens är bäst för de medlemsföretag som han företräder? Och det vetenskapliga stöd han säger sig ha är visserligen en intressant inlaga om svenskt järnvägsunderhåll, men vad säger det oss i dag? Röder hänvisar till ekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling Reforming a publicly owned monopoly som påstår att underhållskostnaderna minskade med 11 procent 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats. Jag vet inte hur noga Röder har läst avhandlingen, som han felaktigt påstår är en rapport från VTI? Efter min läsning är i alla fall frågorna fler än svaren.

Kostsam process för samhället
Vi börjar med den påstådda kostnadsminskningen. Här har inte samhällets samtliga kostnader räknats med, såsom de indirekta kostnaderna i form av komplicerade offentliga upphandlingar, överklaganden, domstolsprocesser samt kontroll av resultaten. Att försöka bygga upp en marknad av något som inte är det är en omständlig och kostsam process för samhället. Den aspekten berörs inte i den text som Röder lutar sig mot.

Än intressantare är påståendet att kvaliteten på järnvägen inte ska ha försämrats. Men hela poängen med underhållet är ju att det ska göra anläggningen bättre. Hur många kan säga att de är nöjda med statusen på svensk järnväg, 20 år efter avregleringen?

Resande på västra och södra stambanan har nog en del att säga om spårsprickor och akuta fel. Dessutom, när jag läser avhandlingen är referenserna till kvaliteten på underhållet respektive banans status full av förbehåll, inga säkra slutsatser dras. Inte undra på, det är svårt att mäta sådant, vilket framgår tydligt i avhandlingen. Och en parameter som urspårningar, som diskuteras i texten, kan säga något om statusen på anläggningen, men också om den mänskliga faktorn – bara som ett exempel.

Löften har kommit på skam
Men det främsta skälet till varför det är vanskligt att bygga upp hela sin argumentation på en gammal avhandling är att datan är just gammal. Upphandlingen av järnvägsunderhållet började 2002 och Odolinskis jämförelse sträcker sig fram till 2011, det vill säga knappt tio år. Vad som har hänt de senaste tio åren vet vi inte mycket om. Eller, en del vet vi faktiskt.

Vi vet att två statliga utredningar (SOU 2015:42 och SOU 2020:18) har konstaterat att det är ett problem att Trafikverket avhänt sig all kompetens om sin egen banas tillstånd. Den senare konstaterar att avregleringens löften om ett bättre järnvägsunderhåll har kommit på skam: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” Men Röder avfärdar den statliga utredningen som ideologisk. Så kan man också göra när sanningen känns obekväm.

Lika lättvindigt avfärdar Robert Röder Riksrevisionens uppmärksammade granskning av järnvägsunderhållet, där det konstateras att underhållet blir 74 procent dyrare än vad bolagen utlovat vid anbudsgivningen. 74 procent dyrare, hur många skulle acceptera en sådan höjning från prislapp till betalning vid kassan? Det är en granskning som förtjänar ett bättre bemötande än Röders rallarsvingar.

Låt staten sköta underhållet
Tror jag med detta att Robert Röders medlemsbolag skär guld med täljkniv? Nej. Att förlora en upphandling är att missa intäkter på hundratals miljoner kronor. Investeringskostnaderna i maskinpark handlar också om miljontals kronor. Under de senaste åren har flera mindre underhållsbolag gått i konkurs eller försvunnit från marknaden. Vi ser också vid upphandlingarna att det bara är ett fåtal budgivare. Det är egentligen inte så konstigt. Järnvägen är ett system snarare än en marknad.

Därför vore det inte mer än rätt att staten själv kan bestämma vem som ska sköta underhållet av den anläggning man är satt att förvalta. Så fungerar det i jämförbara länder. Varför ska just Sverige ha Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men inte det bästa?

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Kom till rätta med banunderhållet

Jag skriver på Järnvägar.nu om hur vi kan få ett bättre järnvägsunderhåll. Läs där eller nedan.

Kom till rätta med banunderhållet
Järnvägar.nu, 2022-04-13
De senaste veckornas stora tågförseningar är främst orsakade av akuta spårreparationer utanför Flen och Nässjö på Västra och Södra stambanan. Även om rälssprickorna uppstått som ett akut problem är de dessvärre symtomet på decennier av eftersatt järnvägsunderhåll.

Om vi inte skyndsamt skapar en bättre ordning för järnvägsunderhållet kommer järnvägen att få dras med fortsatta akutinsatser, vilket i sin tur kommer att leda till nya förseningar och fortsatt berättigad upprördhet bland resenärerna. Framtida resor kommer då i större utsträckning att ske med flyg eller egen bil, något som vore förödande ur ett klimatperspektiv.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) brukar skryta med att han presenterat den största satsningen någonsin både på underhåll och nyinvesteringar i järnvägen. Jag vill påminna om att det gjorde även hans föregångare, moderaten Catharina Elmsäter-Svärd på sin tid. Men det var för lite då och det är för lite nu. Vänsterpartiet har därför föreslagit 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen för infrastrukturplanen 2022–2033. Det skulle bli den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin.

Men ett bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om hur mycket pengar som anslås utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. Sverige har i dag Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men frågan är om vi har Europas bästa?

Sedan det trafikpolitiska beslutet 2002 och senare avvecklingen av Banverket Produktion bedriver staten inget eget underhåll av järnvägen. Banverkets efterföljare, Trafikverket, är idag reducerad till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt för järnvägsunderhåll. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning, vilket i sin tur leder till dåliga upphandlingar och ytterst ett dyrt och icke ändamålsenligt underhåll.

Den bilden stärks av Riksrevisionens rapport ”Drift och underhåll av järnvägar” (RiR 2020:17) som räknat ut att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med hela 74 procent jämfört med anbudspriset.

Den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18) konstaterar att avregleringen inte lett till det önskade resultatet med ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Anhängarna till Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll framhåller i princip bara ett argument, nämligen påståendet om att avregleringen, tvärt emot Riksrevisionens slutsatser, har pressat priserna men med bibehållen kvalitet.

Underlaget till det påståendet finns att hämta hos nationalekonomen Kristofer Odolinskis korta avhandling ”Reforming a publicly owned monopoly” (2015) där han menade att underhållskostnaderna minskat med 11 procent mellan 1999-2011 som en följd av avregleringen utan att den mätbara kvaliteten försämrats.

Men nationalekonomen har inte räknat med alla kostnader för underhållet, t ex inte indirekta kostnader för upphandlingar och kontroll. Men även om dessa räknas in är det sannolikt att priset till en början pressades ned. Men den stora frågan är vad som hänt med underhållet de senaste tio åren? Odolinskis text slutar vid år 2011.

Och svaret på den frågan har Riksrevisionen: Det avreglerade underhållet kostar mer än 70 procent mer än vad det borde.

Tomas Eneroth har tillsatt ännu en utredning om järnvägsunderhållet. Tanken är att Trafikverket ska kunna ta över en del av det som statliga Infranord idag gör. Men varför detta ständiga utredande? Låt oss istället vända på ansvaret. Istället för att ha hela underhållsverksamheten avreglerad bör vi istället ge ansvaret till Trafikverket att bedriva järnvägsunderhållet i egen regi. Där det passar kan uppdrag läggas ut på externa aktörer. Det är inget märkligt med det. Det är så järnvägsunderhållet är organiserat i andra jämförbara länder.

I början av 1990-talet gick Storbritannien ännu längre än Sverige i avregleringar och privatiseringar av järnvägen. Resultatet blev en katastrof i de flesta avseenden, krönt med den förfärliga tågolyckan i Hatfield 2000. Efter det har den brittiska staten återtagit huvudansvaret för järnvägsunderhållet. Det är den vägen Sverige måste gå. Fortsatta förseningar och dyrt underhåll kan inte vara ett alternativ.

Jens Holm (V), ordförande riksdagens trafikutskott

Bättre järnvägsunderhåll

Det är sorgligt att svenska järnvägar under lång tid har behandlats så illa. Vi behöver kraftigt ökade resurser till järnvägsunderhåll, men också ett effektivare underhåll i egen regi. Varför har infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) inte lagt fram något förslag i den riktningen? Jag ser fram att debattera detta med honom tisdag 26 april. Läs min interpellation nedan eller här.

Bättre järnvägsunderhåll
Interpellation 2021/22:440 av Jens Holm (V) till Tomas Eneroth (S)

De senaste veckorna har det varit mycket stora förseningar för tågen på den södra respektive västra stambanan. Resor mellan Stockholm–Malmö respektive Stockholm–Göteborg har ibland blivit mer än en timme försenade. Detta har sin upprinnelse i hastigt upptäckta fel i rälsen, vilket har lett till akuta reparationsåtgärder utanför Flen och Nässjö. Sprickorna i rälsen är dessvärre symtomet på decennier av eftersatt järnvägsunderhåll. Om vi inte skyndsamt skapar en bättre ordning för järnvägsunderhållet kommer järnvägen att få dras med fortsatta akutinsatser, vilket i sin tur kommer att leda till nya förseningar, och på sikt kommer järnvägen att tappa i attraktionskraft hos resenärerna. De nya resorna kommer då att ske med flyg eller egen bil, något som är mycket sämre ur ett klimatperspektiv.

Regeringens föreslagna tillskott till järnvägsunderhåll är helt och hållet otillräckligt. Därför föreslår Vänsterpartiet 60 miljarder kronor mer än regeringen till underhåll av järnvägen i vårt förslag till ekonomiska ramar för infrastrukturplanen 2022–2033.

Ett bra järnvägsunderhåll handlar inte bara om hur mycket pengar som anslås utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. I dag är järnvägsunderhållet i Sverige helt och hållet avreglerat. Trafikverket är reducerat till en upphandlare av i dagsläget 34 baskontrakt. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning. Denna negativa bild stärks av den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18). Utredaren konstaterar att avregleringen inte lett till det önskade resultatet med ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll och skriver: ”Konkurrensutsättningen av järnvägsunderhållet har inte lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.”

Dessutom har avregleringen bidragit till kraftiga kostnadsökningar. Riksrevisionen pekar i rapporten Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) på att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset. Utredningen Framtidens järnvägsunderhåll föreslår att Trafikverket ska ta tillbaka åtta baskontrakt och bedriva det underhållet i egen regi. Vänsterpartiet ser det som ett bra första steg mot ett mer robust och kostnadseffektivt järnvägsunderhåll som drivs i egen regi, men vi hade önskat att utredningen hade dragit den logiska slutsatsen och föreslagit att järnvägsunderhållet ska återgå till statlig regi.

Det har nu gått två år sedan utredningen Framtidens järnvägsunderhåll presenterade sitt betänkande. Dessvärre har regeringen avstått från att lägga fram något konkret förslag i linje med utredningens rekommendationer. Kombinationen av ett fortsatt underfinansierat järnvägsunderhåll med ett kostnadskrävande och ineffektivt avreglerat underhåll kommer att bli en växande underhållsskuld och en successiv nedbrytning av svensk järnväg. Detta är helt i strid med våra trafikpolitiska mål och klimatmålet om att minska utsläppen med 70 procent till senast 2030.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

När avser ministern att lägga fram förslag baserade på den statliga utredningen Framtidens järnvägsunderhåll?
Vilka ytterligare åtgärder avser ministern att vidta för att svensk järnväg inte successivt ska brytas ned?

Rätt till färdtjänst

Oacceptabelt att så många nekas färdtjänst. Vad tänker Tomas Eneroth (S) göra för att garantera färdtjänst till alla som behöver det? Läs min fråga nedan eller här.

Rätten till färdtjänst
Skriftlig fråga 2021/22:1402 av Jens Holm (V) till Tomas Eneroth (S)

Allt fler blinda och gravt synskadade nekas tillstånd till färdtjänst. Synskadades Riksförbund, Förbundet Sveriges Dövblinda och Unga med Synnedsättning har samlat in 16 301 namnunderskrifter mot den försämrade färdtjänsten. De vill ha en ny färdtjänstlag som möjliggör synskadades rätt till färdtjänst. Jag har som trafikutskottets ordförande tagit emot namnunderskrifterna. De hade tidigare bett om att få lämna över dessa till Infrastrukturdepartementet, men fått nej.

Det är oacceptabelt att så många synskadade har nekats färdtjänst. Därför är det av allra högsta vikt att vi får en modern färdtjänstlag där alla med behov kan få den färdtjänst de behöver. Det är välkommet att tillståndsparagrafen i färdtjänstlagen ska utredas. Men problemet med nekad färdtjänst är akut. Fram till dess att färdtjänstlagen är ändrad finns risken att många synskadade kommer att fortsätta att nekas färdtjänst.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Vilka ytterligare åtgärder avser ministern att vidta för att alla synskadade med behov av färdtjänst ska få rätt till sin färdtjänst?

Rusta upp Dellenbanan

Många nedlagda järnvägsbanor skulle för en mindre summa kunna rustas upp och bidra till ett hållbarare transportsystem. En av dessa är Dellenbanan i Hälsingland. Läs min fråga till infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) här eller nedan.

Dellenbanan
Skriftlig fråga 2021/22:1357, 2022-03-24 av Jens Holm (V) till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Runt om i landet finns många järnvägsbanor som tidigare var välfungerande järnväg men som Trafikverket numera inte anser är värda att underhålla. Dellenbanan i Hälsingland är en sådan järnväg. Det är en sex mil lång, normalspårig och elektrifierad bana och den förbinder de två kommunerna Hudiksvall och Ljusdal med varandra. Dellenbanan utgör också en länk mellan Norra stambanan och Ostkustbanan. Dessvärre lades Dellenbanan ned för persontrafik 1985.

Parallellt med Dellenbanan går riksväg 84, med tät trafik av virkesbilar från inlandet mot kusten. Här går det också tätt med bussar. De allt större pendlingsströmmarna mellan Hudiksvall och Ljusdal har tvingat länstrafikbolaget att öka antalet bussturer. Sedan något år tillbaka går de nu varje halvtimme. Det finns alltså ett fullt tillräckligt underlag för att med lönsamhet bedriva såväl godstrafik som persontrafik och på så sätt skapa hållbarare person- och godstransporter och minska utsläppen av växthusgaser. Problemet är bara att här inte finns några pengar till banupprustningen, varken nu eller på längre sikt.

Här finns dock föreningen Dellenbanans Vänner, som idogt jobbar för banans pånyttfödelse. Banan finns, banfastigheten finns, kontaktledningsstolparna står på rad, rälsen ligger sammanhängande i hela sin längd, och här finns alltså även trafikunderlaget. Därför, när nu Trafikverkets planering för ett nytt dubbelspår längs kusten gått in i ett avgörande skede, vill föreningen förstås att frågan om en framtida möjlig anslutning av Dellenbanan till Ostkustbanan ska tas med i planeringen. Dessvärre har Trafikverket inte visat något intresse för det. En upprustning av Dellenbanan finns inte med i Trafikverkets förslag till nationell infrastrukturplan.

Det här är nu inte bara en fråga om Dellenbanan; det är en fråga av allmänt intresse, för alla landsändar. Helt nya järnvägar tar många år av planering och är kostsamma att anlägga. När det gäller de järnvägar vi talar om här, alla de banor som fortfarande är i upprustningsbart skick, så finns redan banfastigheten, banvallen, broarna, tunnlarna och vägövergångarna. Kostnaden att rusta upp dessa till kommersiell standard är bara en bråkdel av vad en helt ny järnväg kostar. Dellenbanans vänner har formulerat det som att 95 procent av kostnaderna för en ny järnväg mellan Hudiksvall och Ljusdal redan är tagna.

Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

Avser ministern att vidta åtgärder för att en upprustning av Dellenbanan ska tas med i förslaget till ny nationell infrastrukturplan samt att andra tidigare anslutna järnvägsbanor också ska kunna rustas upp och återanslutas till järnvägsnätet?