Det behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU

Johan Lönnroth, nationalekonom och tidigare vice-ordförande i Vänsterpartiet, har läst min Om inte vi, vem? och kommenterat den i Arbetaren. Jag svarar honom i samma tidning. Det svaret kan du läsa här eller nedan.

Det behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU
Arbetaren, 2018-02-28
Det glädjer mig att Johan Lönnroth uppskattar min senaste bok, Om inte vi, vem?. Men vi är som bekant inte helt överens i synen på EU. Ingen vill hellre än jag att EU ska kunna användas för progressiva syften, i synnerhet arbetslöshetsbekämpning och klimatkamp. Men när åtstramningspolitiken, genom euron och konvergenskriterier, försvårar den ”new deal” som Lönnroth önskar, är det svårt att vara annat än kritisk.

Inte heller kan jag känna någon entusiasm för en union som tvingar medlemsländerna att avreglera järnvägsnätet (inte bra för tågresandet), där statsstöd per definition är förbjudet, som tvingar medlemsländer att försämra miljölagar och har en jordbrukspolitik med miljardsubventioner till ohållbart jordbruk.

EU uppstod som ett efterkrigsprojekt för industrialisering på marknadens villkor och miljödimensionen har, i bästa fall, kommit in som jästen efter degen. Allt detta tydliggör jag i min bok med talrika exempel.
Visst har Lönnroth rätt i att länder som Polen och Ungern leds av reaktionära krafter, och det är inte EU:s fel. Men det är EU som har ambitionen om en gemensam asyl- och migrationspolitik och hittills har den inte imponerat. Det har blivit en gemensam gräns mot omvärlden, något som förstärkts genom avtalet med Turkiet och förstärkta så kallade push-åtgärder mot flyktingar (det vill säga göra tillvaron så eländig så att de reser tillbaka till ursprungsländerna).

EU:s handels- och investeringspolitik är tyvärr ännu ett sorgligt exempel på att marknadshänsynen överordnas allt annat, det jag brukar kalla marknads-fundamentalism. Det är EU som varit den pådrivande parten i storföretags så kallade investerarskydd, förlängning av patent och krav på avreglering av offentliga tjänster i avtalen TTIP med USA och nu aktuella CETA med Kanada.

Att använda dessa för att få igenom progressiv politik på andra sidan Atlanten, som Lönnroth, är inne på är som att diskutera nedrustning på en vapenmässa. Naivt är bara förnamnet.

Johan Lönnroth ska ha erkännande för att han inte ger upp försöken att göra EU till en progressiv kraft i världen. Men jag tycker att hans bild är dåligt uppdaterad. En stor del av den europeiska vänstern – Podemos, France Insoumise, Bloco de Esquerda som några exempel – har lämnat den tidigare rosenröda EU-synen för en mycket mer kritisk. Jag tror att eurons totala fiasko och att massarbetslösheten har bitit sig fast är ett av skälen till den tillnyktringen.

Det gör att det finns grund för ett nytt europeiskt vänstersamarbete där ja eller nej till EU är irrelevant och där vikten av ett gemensamt vänsterprojekt för rättvisa och klimatomställning blir gemensamma nämnare. Jag skriver om även det vänsterarbetet, som går under namnet ”Plan B”, i min bok.

Ska den svenska vänstern bidra till att i grunden förändra europeisk politik behövs ett kritiskt förhållningssätt till EU. I det ligger en nykter syn som är lika öppen för ett svenskt utträde som välkomna, och vara pådrivande i, de eventuella reformer leder EU åt ett mer progressivt håll. En kritisk ambivalent inställning blir därför logiskt.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och författare till Om inte vi, vem? (Sjösala förlag 2017)

Katedralen vid havet

katedralenvidhavet
Recension: ”Katedralen vid havet”, Ildefonso Falcones.

1300-talsepos över Kataloniens, Barcelonas i synnerhet, medeltidshistoria. Tyranniska adelsmän, plötsliga krig, allmänt kvinnoförtryck, vidskepelse, inkvisition, hunger och pesten. Ja, livet kunde vara tufft på medeltiden, men också ett riktigt äventyr. Falcones har skrivit en gripande historia där vi får följa den fattige bondpojke Arnaus liv från samhällets absoluta botten till dess topp. En bladvändare som jag nu läst för andra gången.

Boken kan också läsas som en berättelse om kyrkan Santa Maria del Mar, en byggnad man bara inte får missa vid ett Barcelonabesök (gå takvandringen om det bjuds). Ja, historien om den förtjänar en egen berättelse. Det är denna roman.

Karaktärena är lätt schablonmässiga, men det kan jag leva med. Det är en bra bok.

Fartblinda

Fartblinda
Recension: Fartblinda, Carolina Neurath.

Fartblinda; en spänningsroman om det fula spelet som krävs för att få aktiekurserna att stiga till höjderna, bonusar att slå rekord och champagnen att sprudla. Det är iallafall den dramatiska berättelsen som Svenska dagbladets ekonomireporter Carolina Neurath tecknar i sin debutroman. Det skulle kunna vara HQ-bank eller någon av de svenska bankerna under 1990-talets bankkris.

Men det här är fiktion och överlag bra sådan. Det är spännande och som sommarläsare med tid vill man ständigt vända nya blad för att följa den grävande reportern Beatrice Farkas komma allt närmare sitt stora avslöjande av den vilt spekulerande Stockholmsbanken.

Visst kan man ha synpunkter på några av bokens personer, hur de gestaltas. Jag tänker särskilt på huvudpersonen Peder af Rooth. Vad får honom att verkligen gå så långt som han gör? Endast förblindad av Mammon? Det räcker inte helt som förklaring.

Men, annars; Fartblinda rekommenderas till alla som vill ha en bra spänningsroman i hängmattan. Dessutom en stenhård kritik mot bankerna, finansbranschen och inte minst det gubbvälde som fortfarande råder där.

Jag läste f ö Fartblinda i mobilen, nedladdad som e-bok från biblioteket. Funkar hur bra som helst tycker jag. En mobil har man ju alltid med sig, vilket inte är fallet med en bok. Man läser mer och oftare helt enkelt. Dessutom kan man läsa i mörkret t ex i tält eller nattågskupéer.

Oligarkerna – avskräckande om kapitalism

Recension: Oligarkerna av Claes Ericson är en dramatisk, nästan genomgående upprörande, men antagligen helt sann berättelse om världens sannolikt mest omfattande privatiseringsexperiment; Sovjetunionens snabba förvandling från vad det var till dagens helt fossiluppumpade rövarkapitalism. Genomgående är hur ett fåtal personer i olika vågor av utförsäljningar eller ibland rena bortslumpanden kunnat bli så sanslöst rika bara genom att ha de rätta kontakterna, varit tidigare kommunistbyråkrater eller, som i ett fåtal fall, genom skicklig entreprenöriell verksamhet.

OligarkernaSamhällsnyttan i denna omdaning har varit obefintlig, såvida man inte tycker att meningslös lyxkonsumtion är nåt att stoltsera med (Prada och Gucci lär ha större utbud av skor och väskor i Moskva än i Milano) eller att det är en del av en nations stolthet att ha superrika som har så mycket pengar att man beställer hämtmat med flyg från favoritrestaurangen i London ett par hundra mil bort. Så hungrig var nämligen superrike Roman Abramovitj, god för drygt 23 miljarder dollar, enligt Claes Ericson. Och endast den bästa hämtmaten är god nog för en oligark som också är ensam ägare till fotbollslaget Chelsea, världens största yacht, lyxvåningar på världens dyraste adresser och ett antal jetflygplan (varav en Boeing 767). Att nästan alla oligarker gjort sin karriär inom klimatförstörande verksamhet som olja och fossilgas gör inte saken bättre.

I det ryska privatiseringsexperimentet kan vi spegla oss själva. Visst, skillnaden är stor, men även i Sverige har förskolor, vårdinrättningar, äldreboenden och annan offentlig verksamhet slumpats bort helt igenom av ideologiska skäl. Privatiseringens etymologiska rot gör sig påmind även hos oss; från latinets ”privare” = beröva. Alla som gråter krokodiltårar (jag gör det) över Putins totalitära omnipotens ges en förklaring i Oligarkerna. Den stora majoriteten av ryssarna är förbannade eller åtminstone bittra över vad som hänt med deras land, kanske känner de sig just berövade på något. In kommer en man av tradition och handlingskraft och, ja resten ser vi med egna ögon…

Invändningen mot denna recension studsar tillbaka som en fotboll mot en vägg; så det var bättre förr? Nej. Men kanske är det som en rysk affärsman säger i boken: ”Allt Marx berättade för oss om kommunismen var falskt. Men det visar sig att allt han sa om kapitalismen är sant” (s 319).

Oligarkerna rekommenderas till alla som vill lära sig något om vår tid. Och avskräckas.

Spänningsroman om kampen mot kolbolagen

Recension: Gray Mountain av John Grisham.

GrayMountainDen unga juristen Samantha Kofer blir av med toppjobbet i New York och och ser volontärsuppdraget på rättshjälpsbyrån i kolbältet i Appalacherna, USA, som en mellanstation innan nästa steg på karriärsstegen ska tas. Men att kämpa mot skrupellösa kolbolags miljöförstöring och för arbetarnas rättigheter får Samantha att glömma det glamorösa New Yorklivet.

Gray Mountain är en spännande roman om Davids kamp mot Goliat, om värdet att kämpa för något. Egentligen slutar den där historien verkligen börjar hetta till. Men Grisham är ju mästare på att spotta ur sig spänningsromaner, så vem vet snart kommer kanske en uppföljare?

Rekommenderas, även om långt från perfekt.

Ja, det där var en recension. Tidigare har jag bara lagt ut recensioner på Facebook, men nu kommer de troligen ut även här på bloggen.

Boken om Håkan Juholt

Juholt_Suhonen_IMG_2582

”Partiledaren som klev in i kylan” av Daniel Suhonen handlar om Håkan Juholts korta men intensiva tid som ordförande (2011-2012) för Socialdemokraterna. Boken är stundtals en briljant och rafflande berättelse om politik både som den mest passionerade av sysslor, men oftast om det machiavelliska och smutsiga intrigmakeriet och mediedrevet mot Juholt. Suhonen skriver för långt och citerar lite för många protokoll, ibland blir han själv en del av ett fulspel när han spekulerar på lösa grunder och gestaltningen går ibland för långt när författaren berättar vad olika personer känner och tänker. Men boken är framför allt en skarp uppgörelse om politikens villkor på 2000-talet; om de tunga ekonomiska intressena, lobbyismen (vapen och privata välfärdsutövare) och svängdörrarna mellan den politiska makten och den ekonomiska. Boken är också unik, och viktig, på sitt sätt som en detaljerad berättelse om det hårda drevet mot Juholt. Ja, man kan kanske tala om ren mobbning. Det är iaf plågsamt att läsa om hur illa en människa kan behandlas i offentligheten, oavsett vad man anser om denne.

Håkan Juholt blev jag själv aldrig riktigt klar över då det begav sig; vem han var och vad han ville. Men i efterhand framstår han alltmer som en politiker som verkligen brann för något. Lite som Jeremy Corbyn i England och Bernie Sanders i USA, idag. Och politiker med glöd är tyvärr en bristvara idag där det är trångt i mitten och alla är rädda för att hängas ut i media.

Innan den s k hyresaffären briserade i oktober 2011 hade S 35 procent i opinionen, med Juholt som ordförande. Skulle Stefan Löfven idag få över 30 procent skulle det vara en succé. Det säger kanske nånting om att Juholt ändå var väldigt omtyckt till en början. Kanske låg hans politik egentligen helt rätt? Och kanske var det det som fick tunga intressen både inom och utanför S att gå på offensiven mot partiledaren? Det är frågor som Suhonen vänder och vrider på och också ger en hel del tänkvärda svar.

Boken rekommenderas. Den är mycket bra helt enkelt. Men det är helt OK att hoppa över ett och annat PS-protokoll där man tycker det blir tungrott.

P S Kan inte låta bli att citera en av Juholts kritiker, Ylva Johansson, (idag arbetsmarknadsminister) som på sin blogg den 1 januari 2012 skrev apropå opinionssiffrorna med Juholt: ”Mitt parti når nu, i mätning efter mätning, inte högre än 25 procent av partisympatierna. Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och vår partiordförande.” Citatet spreds brett i media och hjälpte till att putta Håkan Juholt över stupet. I Svensk väljaropinion nu i aug 2015 fick S blott 25,8 procent. Ett underkännande det också. Frågan är av vem?