Nyliberalismens kollaps – och sedan?

Läs min senaste krönika i Syre, där eller nedan.

Nyliberalismens kollaps – och sedan?
Syre, 2022-10-28

När jag var på mina första politiska skoldebatter i mitten av 1990-talet stod nyliberalismen i full blom. Många områden var ännu inte utsatta för marknadstrycket, men var på god väg att bli det. Marknaden beskrevs som logisk och självklar och det offentliga var ett hinder på vägen. ”Det är klart att eleven själv måste kunna få välja skola, inte nån kommunbyråkrat, låt oss göra som Storbritannien och införa konkurrens på järnvägen och varför ska kommunen driva äldreomsorg när privata aktörer kan göra det mycket bättre?”

Så lät det då, men inte nu längre. Marknadens lovsång sjungs inte längre, helt enkelt för att marknadsexperimentet har misslyckats på så många områden. Till och med moderater och liberaler måste tillstå att marknadsskolan inte alltid fungerar som det var tänkt. Storbritannien har tvingats återreglera delar av järnvägssektorn och kanske följer Sverige nu när vi ser hur illa det privatiserade underhållet blev? Och svensk privatiserad äldreomsorg blev en smitthärd under pandemin och de kommuner som kan återtar nu omsorgen till egen regi.

Svensk höger talar alltmer sällan om marknaden som lösningen på alla problem. Nu är det istället staten som högern sätter tilltron till. Oavsett om det är höga elpriser, gängskjutningar eller hotet från Putin skulle inte ens Centerpartiet komma på idén om att privata initiativ ska lösa de problemen. Det är staten som ska ge oss trygghet, inte marknadsmekanismerna. Nyliberalismen är helt enkelt död. Men frågan är vad som kommer istället?

Det här är förstås inget unikt för Sverige. Det är snarare vi som följer andra länder. När Donald Trump vann USA-valet var det inte med marknadsargument utan med att sätta Amerika först. I Storbritannien blev Liz Truss kortvarig som premiärminister, hennes nyliberala program underkändes av både marknaden och allmänna opinionen. Italiens nya regering ska ledas av nyfascisten Giorgia Meloni med ett uttalat konservativt – inte nyliberalt – program.

Svensk höger följer med i den strömmen och förflyttar sig snabbt från nyliberalism till konservatism och nationalism. Vad är värst, nyliberalismen eller nationalismen? Vet ej. Och vi ska förstås inte behöva göra det pest-eller-koleravalet. Välfärdsstaten tillsammans med en rättvis klimatomställning borde fortfarande kunna vara ett tillräckligt enande projekt i Sverige. Problemet är att det var länge sedan någon på allvar försökte presentera ett projekt med de anspråken.

1930-talet var en orolig tid, precis som i dag. Massarbetslöshet och depression rådde. I vissa länder bet sig fascismen fast. I USA lanserades istället Den nya given, ett gigantiskt offentligt investerings- och regleringsprogram för att skapa jobb och framtidstro. I länder som Sverige byggde vi folkhemmet, fascismen hade inte en chans.

Kan vi göra det igen? För trettio år sedan försökte Socialdemokraterna lansera idén om det gröna folkhemmet. Kanske var det för tidigt då. Nu när nyliberalismen har kollapsat och vore det minst sagt apart om nationalismen fick bita sig fast i Sverige. Det borde inte finns något folkligt stöd för en sådan strömning i det som vi brukar kalla för världens modernaste land.
Det gröna folkhemmet förtjänar ett nytt ärligt försök.

Jens Holm

TUMME UPP
Dansk folkeparti kan åka ur folketinget i valet 1 november.

TUMME NED
Sveriges blåbruna regering lägger ned miljödepartementet.

Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör

Läs min senaste krönika i Flamman, där eller nedan.

Jag hoppas att jag själv får bestämma hur jag dör
Flamman, 2022-10-27

För några veckor sedan drog Socialstyrelsen in Staffan Bergströms läkarlegitimation, som han haft i över 50 år. Skälet var att Bergström för två år sedan hjälpte en svårt sjuk ALS-patient att avsluta sitt liv. ALS kallas ibland djävulens sjukdom. ALS innebär att kroppen sakta förtvinar ofta under stor smärta och ångest för den drabbade. I dag finns inget botemedel mot ALS.

Patienten ville inte genomlida denna utdragna plåga och intog själv det dödliga läkemedel som Bergström hade skrivit ut. Personen hade egentligen planerat för att avsluta sitt lidande på en dödshjälpsklinik i Schweiz. Men pandemin kom emellan så resan kunde inte göras.

Vi talar sällan om döden. Kanske är det för att den fyller oss med oro. Oron kan bestå i det rent existentiella; vad händer när vi dör och därefter? Är allt verkligen slut? De frågorna kommer vi inte att få svar på och det är en ovisshet som vi får hantera. Men hur vi ska leva våra sista dagar och om livet kan avslutas på ett värdigt sätt är frågor som vi kan lösa gemensamt i samhället.

ALS är bara en av flera sjukdomar som är plågsam och där det inte finns botemedel. Att bli totalförlamad, drabbas av en obotlig och aggressiv cancer eller att andningssystemet slutar att fungera är andra exempel som kan ge oss ångest inför hur vi ska dö. I dag har vi som individer ingen möjlighet att påverka hur detta ska hanteras. Blir jag helt förlamad får jag förvisso vård, men i övrigt får jag ligga där tills jag sakta förtvinar bort. Det är en tanke som fyller mig med ångest.

Det är sorgligt att delar av läkarkåren är negativt inställda till dödshjälp. Läkarna hanterar redan i dag svårt och obotligt sjuka på en daglig basis. Alla vet att respiratorer stängs av och att dropp med starka narkosmedel ges i dag så att patienten till slut kan somna in för gott. Men det får inte kallas dödshjälp och framför allt får inte patienten besluta hur livet ska avslutas. Det finns ett visst mått av dubbelmoral i dagens svenska vård.

Dubbelmoralen och den haltande etiken finns för att de politiska partierna inte törs ta i frågan om dödshjälp. I katolska Spanien gick diskussionen het om dödshjälp för ett par år sedan, men nu är dödshjälp infört i lag. Schweiz, Nederländerna, Belgien och flera delstater i USA och Australien är andra exempel på där dödshjälp är tillåtet. I Sverige är svaret i stället att vården i livets slutskede har utvecklats så mycket så att dödshjälp inte behövs. Även om den så kallade palliativa vården har förbättrats är den otillräcklig för viss smärta och ångest. Framför allt är den inget svar på sjukvårdspersonalens dilemma när de hjälper svårt sjuka att dö genom att stänga av respiratorer eller höja narkostillförseln. Den är inte heller ett svar på patientens vädjan att själv få bestämma hur den ska få avsluta sitt liv.

Är det inte märkligt att vi uppmanas göra egna aktiva val över det mesta i vårt liv, men när det kommer till döden får vi inte bestämma? Politiken måste sluta att ducka. En bred parlamentarisk utredning om dödshjälp vore ett lämpligt första steg. Att lämna både sjukvårdspersonal och patienter i ett limbo mellan liv och död är inte ansvarsfullt.

För de flesta som önskar att bestämma över sin död kommer en klinik i Schweiz inte att vara ett alternativ. Det kostar för mycket pengar och resan i sig kan vara ett hinder om sjukdomen redan är långt gången.

När jag blir riktigt gammal hoppas jag att jag själv får bestämma hur mitt liv ska kunna avslutas. Väl där kommer jag tacka Staffan Bergstrand för hans modiga pionjärinsats.

Ett värdigt liv, men också en värdig död borde vara en självklarhet i varje civiliserat samhälle.

Jens Holm

Infrastruktur inom klimatets ram

Jag skriver krönika om hållbar infrastruktur. Läs artikeln i Syre eller nedan.

Infrastruktur inom klimatets ram
Syre, 2022-06-26

Såg ni lanseringen? Och medierapporteringen, granskningarna i DN och Aftonbladet och debatten i Agenda och Studio ett? Inte det? Inte jag heller. Men den borde förtjäna det. Den nationella infrastrukturplanen 2022-2033. Det är statens i alla kategorier största investeringsplan, omfattar 799 miljarder kronor med investeringar i järnväg, vägar och underhåll av detsamma.
Nej, det är inte så att jag tycker att det är en bra infrastrukturplan och att pengarna räcker till att ställa om transportsektorn så att vi når våra klimatmål. Tvärt om. Infrastrukturplanen förtjänar mer uppmärksamhet då den innehåller miljardrullningar till nya motorvägar. Att underhållsanslaget både till järnvägar och vägar är så snålt tilltaget att vår infrastruktur kommer att vara i sämre skick 2033 än vad den är nu. Ja, ni läste rätt, det kommer att bli sämre, inte bättre.

Och då vet vi alla att det är rätt illa ställt med järnvägar och vägar redan nu. Därutöver räcker inte anslagen till för att bygga den nya järnväg som vi behöver. Viktiga byggen som Norrbotniabanan, dubbelspåret från Gävle till Härnösand och fyrspåret Alingsås- Göteborg kommer inte bli klara under planperioden. Ingen vet när. För att inte nämna höghastighetsbanorna eller de statliga investeringarna som behöver göras i utbyggd cykelinfrastruktur.

Det är det jag hade önskat att DN och Aftonbladet hade granskat kritiskt och att det hade vänts och vridits på i olika debattprogram. Istället får infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) hålla hov om att det här är de största satsningarna någonsin. Men det sa hans moderata föregångare, Catharina Elmsäter-Svärd också.

Det är inte konstigt att en budget blir större. Ekonomin växer liksom befolkningen. Det konstiga är att vi sedan 2018 har en klimatlag som säger att alla politikområden måste bidra till att våra klimatmål nås, och att transportsektorn – som står för en tredjedel av Sveriges utsläpp – är så viktig i sammanhanget att den har fått ett helt eget mål. Utsläppen ska minska med 70 procent till senast 2030.

Det är mindre än åtta år kvar till 2030. De investeringar vi gör idag kommer påverka vårt samhälle för decennier framöver. Då håller det inte att bygga nya dyra motorvägar, som Tvärförbindelse Södertörn i Stockholm. Då håller det inte att underfinansiera i kollektivtrafik och järnvägen. Och det håller inte att rulla över den största delen av ansvaret för cykelinfrastrukturutbyggnaden till våra kommuner. Framför allt håller det inte att ha en planering som bygger på en prognos om ökad biltrafik (med 40 procent till 2040 enligt regering och Trafikverket), inte minskad.

Det går att ändra på detta. Riv upp denna fossilstinna infrastrukturplan. Gör som Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket rekommenderar, utgå från våra klimatmål och rigga infrastrukturen därefter. Det blir minskad bilism, lastbilstransporter och flygresor. Å andra sidan kan vi gå och cykla så mycket vi vill och även resa nästan obegränsat med tåg och annan kollektivtrafik. Så skulle vi kunna få en infrastruktur som både underlättar vår vardag och som håller sig inom klimatets ram. Det är om det medias granskning borde handla om.

Jens Holm

TUMME UPP
Att vänsterns Gustavo Petro vann presidentvalet i Colombia, trots mordhoten.

TUMME NED
Putins vidriga krig. Det måste få ett stopp.