Klimatdebatten

Förra veckan arrangerade riksdagen en aktuell debatt om klimatförändringen. Klimatminister Isabella Lövin deltog bland annat. Jag frågade henne om utsläppen från bl a kött och flyg och efterfrågade konkreta mål och åtgärder för minskning av de snabbt växande utsläppen fr de sektorerna. De borgerliga kritiserade jag för att tillämpa ”jamen-strategin”. Att säga ja till klimatförslag, men med ett men som i nästa andetag avfärdar det (ja till klimatskatter, men inte på flyg och lastbilar, ja till ökade klimatanslag i budgeten, men ändå ska klimatbudgeten skäras ned med en fjärdedel o s v). Se hela debatten här:

Mogherini, EU, Colombia, klimatflyktingar

Igår träffade jag EUs utrikeschef Federica Mogherini. Vi var några riksdagsledamöter som lyssnade på hennes dragning om EUs uppdaterade utrikesstrategi. Efter det diskuterade vi en del och ställde frågor. Jag tog upp Colombia och frågade vad EU kunde göra för att underlätta fredsprocessen i landet, trots nejet i folkomröstningen förra söndagen. Det var ett ämne som Mogherini uppenbarligen var engagerad i. Hon talade inlevelsefullt om hur EU var redo att rulla ut en mängd olika projekt efter att folkomröstningsresultatet var klart, men efter att nejsidan vann med minsta tänkbara marginal gick luften ur lite grann. Hon berättade att EU trots allt kommer att genomföra flera fredsprojekt i landet och att hon har goda förhoppningar om ett slut på det över 50 år långa inbördeskriget. Nobelpriset till Colombias president Juan Manuel Santos underlättar, menade hon.

Federica Mogherini berättade också att EUs beslut nyligen att ta bort gerillan Farc från terrorlistan var ett sätt för EU att stödja de fredliga krafterna i landet.
”Så länge Farc fortsätter att inte ta till vapen och följa det man kommit överens om i fredsavtalet kommer de fortsätta att inte vara på listan över terroristorganisationer”, berättade hon. Det har hon ju helt rätt i och kanske kan det ses som ett sentida erkännande av att EUs terrorlista ofta motverkar sitt syfte, nämligen att få aktörer att tala med varandra istället för att kriga.

Vi diskuterade också klimatförändringar och risken för att ännu fler personer kommer tvingas på flykt i framtiden. Det finns uppskattningar om att vi i framtiden kan ha flerdubbelt så många flyktingar som idag endast pga det förändrade klimatet. Har EU i sin strategi fullt ut internaliserat klimatproblematiken?, undrade jag. Mogherini menade att den nya utrikesstrategin har mer av en klimatdimension. Jag vet inte om jag håller med om det. Man talar om ”klimatdiplomati” och att en större del av biståndet ska vara miljörelaterat, men inte så mycket mer.

Syrien, Palestina, Turkiet och den rådande flyktingsituationen var andra saker vi diskuterade. Intressant det också.

Kenya

Är nu på väg hem från en knapp veckas studieresa i Kenya tillsammans med andra ledamöter från Miljö- och jordbruksutskottet. Vi har besökt FNs miljöprogram UNEP (som nu har en norsk gensekr, vänsterpolitikern Erik Solheim), träffat miljöpolitiker, bönder, en skola och sett en hel del djur i det vilda (zebror, gnuer, apor m m). Med några få undantag har alla vi mött påtalat hur klimatförändringarna här och nu påverkar deras livsförhållanden. Regnperioden kommer inte lika förutsägbart som tidigare, perioder av torka kan ödelägga skördar och alltfler människor måste fly från sina hus och hem.
Det råder ingen brist på kreativitet bland människor; småskaliga solcellsanläggningar sätts upp, bankernas dyra avgifter kan undvikas med mobilbetalsystemet M-Pesa, träd blandas med traditionella grödor för att ge skugga och extra inkomster. Men resurser och kunskap är en ständig bristvara. Hälften av Kenyas befolkning lever på under två dollar om dagen och en stor del har inte tillgång till elektricitet, rent vatten eller toaletter. Samtidigt har landet en ekonomisk och politisk elit som är snuskigt rika och struntar blankt i hur merparten av befolkningen lever.

Här är några av mina intryck:

Fattigdomen
Trots en stadig tillväxt på fem procent går det inte att komma ifrån det mest slående intrycket; fattigdomen. Slumområden, skräpsamlarna, försäljarna (som säljer allt från vackra hantverk till importerat krimskrams i varenda korsning), internflyktingarna, flyktingarna, undernäringen (t ex en del av barnen på skolan i Kisumu, som vi besökte, som inte äter lunch och därför blir trötta på eftermiddagen) eller barnen som spelar fotboll med en hemmagjord fotboll av tidningspapper ihopknutet med ett snöre). Man kan fråga sig vad det är för vits med ekonomisk tillväxt om den inte kommer de breda folklagren till del?

Rikedomen
Det var faktiskt länge sedan jag såg så många stora jeepar och överlag dyra bilar på ett och samma ställe som i stadsdelen Gigiri, norra Nairobi (där FN och många av ambassaderna ligger). De som är rika visar det utan omsvep. Fina hotell och restauranger är mycket lyxigare än fina hotell och restauranger hemma i Sverige. Det här landet måste bygga upp system som omfördelar från rik till fattig.

Naturen
I Kenya finns i praktiken alla Afrikas vilda djur såsom vi tänker oss dem; elefanter, zebror, noshörningar, flodhästar, lejon, giraffer, apor m m. Själv har jag sett zebror, gnuer, antiloper och olika sorters apor. Ofta finns det vilda nära inpå en. Precis söder om Nairobi finns en stor nationalpark med vilda djur. När jag joggade i morse Karuraskogen sprang aporna-vad-de-nu-heter (makaker kanske) över stigen eller satt bara uppe i träden och tittade ned på mig. Glädjande nog har kenyanerna förstått värdet av det vilda. Jakt är förbjudet i lag såvida det inte är för självförsvar och man håller överlag en hög profil för att bekämpa illegal jakt och handel med djur. Ekoturism är också en verksamhet som har växt stadigt (med reservation för de senaste åren då säkerhetsläget anses ha försämrats).

Klimatförändringen
Som jag nämnde ovan är klimatförändringen mycket påtaglig, med oregelbundna regnperioder och också perioder av hetta. Tidigare kom torkperioder i långa intervaller, t ex vart femte år, men de senaste åren har Kenya haft ihållande torka varje år. Hundratusentals människor har tvingats lämna landsbygden när de av klimatskäl inte längre kan leva kvar. När vi var vid sjön Naivasha (norr om Nairobi) berättade de om alla människor som nu försöker bosätta sig kring sjön i irreguljära bosättningar. I praktiken är de klimatflyktingar. År 2009 drabbades området av en kraftig torka och sjön sjunk med 4,5 meter. 2011 kom en ny och ännu värre torka som drabbade hela Kenya. I år har Kenya antagit sin, och Afrikas, första uttalade klimatlag; Climate Action Law. Den har främst fokus på hur Kenya ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat.

Folket
I Kenya samexisterar ett 40-tal olika folkgrupper med varandra och det finns mängder av olika lokala språk vid sidan av engelskan. Att vara kikuyu, kalenji, luo eller luhya är helt avgörande för identiteten. Swahilin och engelskan fungerar som enande språk, men annars talar man helst sitt lokala språk. Folkgruppstillhörighet är också avgörande för hur man röstar i valen. Hittills har politiken dominerats av den största folkgruppen, kikuyu, som också är den nuvarande presidenten Uhuru Kenyattas folktillhörighet. Jag hade inte förstått att ursprungsfolktillhörigheten var så påtaglig i detta land.

Trafiken
Nairobi med tre miljoner officiella invånare har ingen fungerande kollektivtrafik. Minibussarna matatus transporterar visserligen en betydande andel av invånarna, men systemet är uppsplittrat (ja, helt avreglerat, så bra funkar det…) och har långt ifrån den kapacitet som behövs. Tänk om nairobi hade gjort som New Delhi och byggt en rejäl tunnelbana eller somt ex Lima och Bogotá och åtminstone investerat i några effektiva BRT-busslinjer? Nu är trafiken en kaosartat inferno; farlig och extremt tidsödande.

Mobilen
Varför gå omvägen med fasta telefoner när man kan använda mobiltelefoner? Mobilen tycks också ha revolutionerat det kenyanska samhället. Har du en mobil kan du också vara ansluten till betalningssystemet M-Pesa (som kenyanerna uppfann långt innan vårt Swish och som dessutom är mycket mer omfattande), du kan lyssna på radio, ta foton, få information om var du bäst säljer dina frukter och grönsaker, var du kan ta ett påhugg och tjäna några tusen schilling extra etc. Mobilerna är helt enkelt allestädes närvarande. Ungefär 70 procent av invånarna ska ha tillgång till en mobil (om jag förstått statistiken korrekt), och det märks!

Kreativiteten
Nöden är ju uppfinningens moder, så även i Kenya. Trots minimala resurser imponeras jag av bonden som grävt diken och vattenkanaler för att bättre ta vara på bäckens vatten, bönderna som byggt drägliga hus av enkla naturmaterial, hur små solpaneler används till att ladda mobiler och lysa upp en annars kolmörk bostad, av hur matatuchaufförerna kryssar sig fram i den annars helt omöjliga trafiken, av kvinnorna som går ihop i sparkooperativ och hjälper varandra fram när samhället sviker, hur man använder hela delen av grödan, t ex kassavan (som människomat, djurfoder och bränsle), hur en lärare får 60 lågstadieelever att göra som man säger, hur man passar på att sova en timme i skuggan när inget annat händer, hur man använder mobilbetalsystemet M-Pesa och en massa annat. Här finns tveklöst en massa potential som borde skalas upp, koordineras och tas tillvara.

Kina
Kinas snabbt växande inflytande över landet är påtagligt. Det är kinesiska pengar som till 90 procent ska finansiera megaprojektet med den helt nya (och eg onödiga, när man redan har en som kan rustas upp) järnvägen från Mombasa till Nairobi och sedan vidare västerut. Det är också kinesiska företag och pengar som står för en stor del av andra infrastrukturprojekt i landet. När man får visitkort från funktionärer för East African Community (Östafrikas motsvarighet till EU) i Kisumu står det på kinesiska på baksidan, när en film automatiskt går igång i vår minibuss (som f ö är av kinesiskt märke) rullar Kung fu Panda igång (på kinesiska), i lobbyn på de flotta hotellen i Nairobi CBD (city) trängs kinesiska affärsmän med kenyanska. I Kenya finns en stor oro för att kineserna sakta håller på att ta över landet, men också för att många av de utlovade projekten inte kommer att bli av eller kommer utföras på ett undermåligt sätt.

Möjligheterna
Kenya, liksom många andra utvecklingsländer har fantastiska möjligheter att skapa bättre liv för sina medborgare. Men det är några fundamentala saker som behövs, ex vis:
* Radikal omfördelning från rik till fattig.
* Korruption och dysfunktionell byråkrati måste bort. Det här låter sig lätt sägas, men är förstås svårare i praktiken. Man kan börja med att halvera politikerna löner (de tjänar mer än vad vi gör i riksdagen, något bidrag till ”tjänstebil” och andra förmåner har vi inte heller i riksdagen, men det finns här).
* Lyft jordbruket. Så gott som alla starka och diversifierade ekonomier har utvecklas från jordbruket. Det är när bönderna får upp produktiviteten så att de producerar inte bara för sig själva, utan för försäljning på en marknad som landet kommer att lyftas. Pengar blir över och barnen kan gå inte bara i grundskola utan också till högre studier. Jordbruksvarorna kan förädlas i enkla industrier (jordnötter -> jordnötssmör, kakaobönor -> chokladkakor, sockerrör -> etanol), industrier som lägger grunden för mer utvecklade verksamheter. Även om Kenya är mer industrialiserat än sina grannar är det i grunden ett ruralt land där merparten av befolkningen lever av vad jorden producerar. Jag tror inte på agribusinesmodellen med patenterade grödor från USA och Europa, GMO, storskaliga bevattningsanläggningar, cash-crops för export o s v. Börja i det lokala, gärna växtförädling, men på grödor som man vet fungerar lokalt, se till att alla får tillgång till bevattningen, export kan vara bra, men varför ett sådant ensidigt fokus (och hur påverkar t ex storskaliga blomsterodlingar miljön och det lokala lantbruket?). Här finns det enormt mycket att göra. Jag imponerades av det jag såg av VI-skogens arbete där i bästa agri-forestryanda integrerar trädplanteringar med småskaligt jordbruk utifrån de lokala förutsättningarna. Jag är mer skeptiskt till storskaliga agribusinessprojekt som ”Alliance for a green revolution in Africa” (som olyckligtvis också får stöd av svenska biståndspengar). Kanske är det någonstans mellan det småskaliga och agribusiness lösningen finns för ett land som Kenya?
* Hållbara och långsiktiga investeringar. Det är bra om företag investerar, men det måste göras med respekt för landet och dess invånare. Här är det helt avgörande hur framtida handelsavtal och internationellt samarbete utformas. De strafftullar som finns i det s k EPA-avtalet som Kenya ska sluta med EU måste bort. Det är inte OK att EU och USA (och andra rika ekonomier) fortsätter att subventionera sina jordbruk (och en del andra verksamheter) samtidigt som man ställer krav på Kenya och andra utvecklingsländer att man ska avreglera.
* Bort med nykolonialismen. Kenya och andra afrikanska länder var kolonier långt in på 1960- och 1970-talet (Kenya blev fritt 1963). I Sydafrika rådde apartheid ända in till 1994. Formellt är den koloniala epoken över, men i praktiken finns mönstren kvar. Kan vi européer anstränga oss lite mer för att komma ur våra koloniala bubblor? Måste man spendera en stor del av sin tid i gated communities bakom höga murar och elstängsel? Kan alla som verkar i utvecklingsländer verka lite mer aktivt för att bryta de nykoloniala strukturerna? Jag tror inte alltid vi ser bjälken i vårt eget öga, kanske särskilt vi som kommer från ett land som – i princip – inte haft kolonier, men ändå varit djupt insyltade. Läs t ex Den trägne odlaren av John le Carré (el se filmen). Råder man bot på de här strukturerna kommer också internationellt samarbete; bistånd, utländska investeringar m m underlättas.
* Se och agera mot klimatförändringen. Effekterna av en allt hetare värld är en realitet i Afrika söder om Sahara. Vi i den industrialiserade världen måste ta ansvar för våra historiska utsläpp och minska dessa kraftigt. En del i detta handlar också om att hjälpa utvecklingsländer, som Kenya, att inte göra om våra misstag. Här kan vi hjälpa till med att sprida den bästa tekniken och andra lösningar för att utsläppen inte ska växa till våra nivåer.

Det finns med andra ord en del att jobba med. Det finns hopp för Kenya och Afrika.

Klimatflyktingar

Läser om inuitbyn Shishmaref, Alaska, där de 600 invånarna gemensamt har beslutat att flytta hela byn. De kan inte längre bo kvar i byn när havsnivån snabbt stiger som en följd av klimatförändringen. De 600 inuiterna har en sak gemensamt med miljontals sudaneser, bangladeshier, peruaner, kineser och tuvaluaner – de flyr alla för att deras fysiska livsbetingelser har försvårats till den grad att de inte längre kan leva vidare. De har blivit klimatflyktingar.
Att människor tvingas fly på grund av miljörelaterade orsaker blir dessvärre allt vanligare. Enligt Global Report on Internal Displacement 2016 var det fler som tvingades fly som en följd av naturkatastrofer, 19 miljoner, än som en följd av konflikter, 9 miljoner. Totalt redovisar rapporten 27,8 miljoner nya internflyktingar i 127 olika länder under 2015. Det är alltid svårt att bedöma vad som är orsak och verkan. Ofta hänger konflikter och miljörelaterade orsaker samman. Konflikten i Syrien har sin grund i den extrema torka i landet under 2010. Att landet var en diktatur med mängder av religiösa och etniska undertryckta motsättningar skapade en grogrund för kriget och som sedan lett till över miljontals flyktingar inom och utanför landets gränser.
Trots att allt fler blir flyktingar på grund av miljö- och klimatrelaterade orsaker saknas idag en internationellt vedertagen definition av klimatflyktingar. Försök har gjorts att presentera en sådan. Redan 1985 lanserade FNs miljöprogram, UNEP, begreppet ”miljöflykting” som en person som tvingats lämna sina traditionella hemtrakter ”på grund av markant miljömässig störning (naturlig eller utlöst av människor) som äventyrat deras existens och/eller allvarligt påverkat deras livskvalitet” (Ur askan, Shora Esmailian, s 126). Flera andra förslag till definition av miljö- och eller klimatflykting har avgivits efter det. Den mest omtalade är de nederländska forskarna Frank Biermann och Ingrid Boas som har föreslagit att en definition av klimatflykting ska vara relaterad till åtminstone tre effekter av klimatförändringen: havsnivåhöjning, extrem väderhändelse eller torka/vattenbrist (s 126).
När chefen för FNs flyktingprogram, UNHCR, António Guterres talade i riksdagen i februari 2015 frågade jag honom hur han såg på det faktum att de som flyr på grund av klimatskäl idag inte har något skydd. Guterres svarade att det idag är miljontals människor som flyr som en följd av ett förändrat klimat och att de idag lämnas i ett internationellt rättsligt limbo. Han sa att han ville ha en lösning på detta, men gav inga detaljer utöver det. UNHCR har emellertid vid ett flertal tillfällen lyft frågan om migrationsströmmar av miljö- och klimatskäl och även vänt sig direkt till de internationella  klimatförhandlingarna.
Ett sätt att undvika det limbo som Guterres talar om är att erkänna de som flyr av klimatskäl just som klimatflyktingar. På så sätt skulle världssamfundet kunna ta ansvar för de människor som idag tvingas på flykt på grund av det förändrade klimatet. Idag finns Genevekonventionen som internationellt rättsligt dokument för flyktingar. Kanske behöver den konventionen kompletteras med ett separat dokument som kan ge skydd till alla de människor som idag flyr på grund av ett förändrat klimat?

Läs också: War on Climate Terror (II).