För en progressiv offentlig upphandling

Så här gör vi den offentliga upphandlingen rättvis och miljöinriktad. Läs mitt, Ann-Margarethe Livhs och Malin Björks inlägg i Dagens Samhälle idag. Läs det där eller nedan (obs, inte den rubrik jag skulle ha valt).

Låt inte Alliansen bromsa EUs krav på kollektivavtal
Dagens Samhälle, 2014-05-20

Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster i Sverige omfattar över 600 miljarder kronor, eller mer än 15 procent av landets BNP. Det är stora summor pengar som måste användas så att de garanterar kvalité, hållbar utveckling och respekterar fackliga rättigheter.

Vi måste därför säkra att den svenska implementeringen av EU-direktivet, det vill säga genomförandet av den nationella lagstiftningen, om offentlig upphandling blir glasklar.

Det gamla EU-direktivet fastslog i princip att det lägsta priset alltid måste väljas. Det gjorde det svårt för landsting och kommuner att ställa kvalité- och miljökrav i sin upphandling. Inte heller gavs möjlighet att kräva att företagen som anlitades skulle ha kollektivavtal för sina anställda. I Sverige valde regeringen att dessutom tolka direktivet extremt hårt. I den vetenskapliga rapporten Upphandling och arbete i EU (Ahlberg/Bruun, Svenska institutet för europapolitiska studier, 2010) konstaterades att Sverige ”i mindre grad än i Danmark, Finland, Frankrike och Tyskland betonat möjligheten att beakta sociala hänsyn vid tilldelningen av kontraktet”. De noterade också att bland orsakerna till detta fanns ”en brist på politisk vilja att utnyttja de möjligheter som finns samt låg motivation hos konkurrensmyndigheterna att driva frågan”.

Med andra ord är det avgörande vilken regering som lägger fram propositionen för den svenska implementeringen. Regeringen Reinfeldt, som sett till att Sverige haft den sämsta tolkningen av det förra dåliga direktivet, kommer inte att klara av denna uppgift. Det behövs en röd/grön regering som lyssnar till den samlade fackliga rörelsen. Nyligen krävde ordförandena för LO, TCO och SACO i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 9/4) att den nya lagstiftningen utformas så att all upphandling bland annat ställer krav på kollektivavtal för de anställda som utför arbetet och respekt för ILO:s kärnkonventioner.

Vi anser dessutom att en ny svensk lagstiftning bör fastslå att meddelarskydd ska gälla alla anställda. Det vill säga rätten att larma medier om missförhållanden utan risk för repressalier från arbetsgivaren. Den nya lagstiftningen måste också vara tydlig vad gäller miljö och hållbarhetsprinciper och till exempel klargöra att man i upphandlingen också kan kräva rättvisemärkning, ekologiska produkter och god djurhållning.

Stockholms stad måste också anta en ny policy med tydligare kriterier för den konkreta upphandlingen. Också här behövs ett maktskifte. Ett Stockholm styrt av röd/gröna partier borde snarast anta en ny policy som tar sin utgångspunkt i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer i fullmäktige vid det senaste beslutet om upphandlingspolicy.

Med en sådan ny policy gör staden det också möjligt att ha kriterier som skulle gynna utförare som till exempel har miljö- eller hållbarhetsprinciper för sin produktion, har kvalitetssäkrad och transparent policy för att återinvestera vinster, som gynnar kommunen genom att till exempel hålla med ungdomspraktikplatser eller annan arbetsintegrering, som består av brukare/konsumenter organiserade i kollektiv i form av exempelvis pensionärsorganisationer. Dessutom bör man så långt som möjligt, av klimatskäl, eftersträva upphandling i närområdet.

Vi avvisar dessutom regeringens nedläggning av Miljöstyrningsrådet, våra upphandlares rådgivningsorgan för en progressiv upphandling. Det är för oss helt obegripligt hur regeringen kan lägga ned denna välfungerande och mycket uppskattade verksamhet. Med Vänsterpartiet i en framtida regering kommer Miljöstyrningsrådet att återinrättas.

Det är också viktigt att ha tillräckligt med personal på upphandlingsenheten. Annars är risken stor att det alltid blir stora upphandlingar som gynnar storföretag, som ibland också kan vara ägda av riskkapitalbolag. Med mer personal på upphandlingsenheten ges större möjlighet för småföretag, kooperativ och värderingsbaserade organisationer. Stockholms stad kan också lära mer av andra kommuner i vår region som kommit betydligt längre i de här frågorna.

Allt hänger ihop. Beslut om regler för offentlig upphandling i EU lägger fast ramarna för regeringens förslag och riksdagens beslut. I förlängningen handlar det också om kommunernas egna aktiva val att agera sunt och klokt i upphandlingen. På alla nivåerna är det avgörande vem som sitter vid makten. Och det är i år som vi väljer.

En progressiv majoritet i EU-parlamentet kan bli ett faktum den 25:e maj. Rödgrönt styre i Sverige och i Stockholm kan bli verklighet den 14:e september.

Ann-Margarethe Livh, gruppledare (V) Stockholms stad
Jens Holm, riksdagsledamot (V), Stockholm
Malin Björk, etta på Vänsterpartiets lista till EU-parlamentet

EU inifrån, förord

Min bok EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009 kom ut i en nyutgåva som e-bok förra veckan. Mycket kul tycker jag. Ladda gärna ned den från Bokus för 39 kronor. Nedan mitt helt nyskrivna förord till boken. Det får ni läsa helt gratis 🙂

Enskede, 2014-05-06

Förord, tredje utgåvan: EU inifrån
Det har hänt en del sedan första och andra utgåvan av EU inifrån – berättelser från EU-parlamentet 2006-2009, 2009. Finanskrisen briserade med full kraft precis när EU inifrån kom ut för första gången, 2009. Idag har länder som Irland, Spanien, Portugal och inte minst Grekland tvingats igenom veritabla stålbad under EUs och IMFs ledning. När vi EMU-kritiker varnade för s k assymetriska chocker med ett och samma valutaområde anklagades vi för att vara teoretiska och svårbegripliga. Vi har nu tyvärr blivit sannspådda. På Irland behövde man kyla av den upptrissade spekulationsekonomin i slutet av 00-talet, medan Greklands ekonomi helt och hållet hade stagnerat och behovet av stimulanser var enorma. Inget av det kunde göras, utan ränte- och penningpolitiken styrdes från EMUs centralbank i Frankfurt. EU skriver ut ett och samma recept oavsett vilken åkomma patienten lider av; nedskärningar, nedskärningar och mer nedskärningar. Det här var just den här formen av svältkurer som vi EMU-kritiker varnade för. Idag har vi ett Europa med ännu högre arbetslöshet och klyftor än 2009.

Man kan fråga sig varför den s k trojkan (centralbanken, EU-kommissionen och IMF) har gått så hårdhänt fram när det gäller nedskärningar men samtidigt ägnat så stor omsorg om att rädda spekulerande storbanker. Ett kapitel i EU inifrån heter just ”Lobbyismen”. Och är det några som verkligen flyttat fram sina lobbypositioner så är det bank- och finanssektorn. Under det senaste decenniet har finanslobbyisterna vuxit fram till en av de absoluta tyngsta maktfaktorerna i Bryssels korridorer. Enligt rapporten ”The Fire Power of the Financial Lobby” (CEO m fl, april 2014) har bank- och finanssektorn numera 1700 lobbyister i Bryssel och de lägger mer än 120 miljoner euro årligen på att lobba fram sina krav. Är det någon som är förvånad över att EU räddar banker men raserar välfärd?

Som alltid när man diskuterar EU finns det alltid någon mirakelkur som vi absolut inte får hålla oss undan. Själva EU-anslutningen framställdes som en sådan. EUs nya fördrag; Lissabonfördraget, och EMU är andra exempel på s k sine qua non. Att motsatsen är sannare visar inte minst Sveriges nej till EMU och Euron. Det senaste i raden av mirakelkurer är handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership). Handelsministern lovar 1700 kronor direkt i plånboken per svensk och från EU-kommissionen framställs avtalet endast som något som ska göra det enklare att skicka varor och tjänster över Atlanten. Men alla handelsavtal har en harmoniserande effekt, d v s de pressar aktörerna att närma sig i lagstiftning och standards. Detta gäller i synnerhet ett så omfattande avtal som detta. Att USA har en helt annan nivå än vi när det gäller t ex konsumentskydd, miljölagstiftning eller välfärdspolitik är väl känt. Vad händer när dessa traditioner krockar? I nuvarande avtalsförslag ska tvister avgöras i specialdomstolar vid sidan av det ordinarie rättsväsendet. Endast företag får anmäla stater, inte tvärt om. Är det någon som tror att detta är till gagn för en progressiv lagstiftning så räck upp en hand… Jag tror – och hoppas – att det kommer att mobiliseras minst lika mycket mot TTIP som tidigare inför globala avtal. Och här har vi en del positiva exempel på vad global mobilisering kan leda till; exempelvis MAI-avtalet (som stoppades), WTO-rundor (som nu gått i stå) och nu senast ACTA-avtalet (som också stoppades). Kommer TTIP att tvingas gå samma öde till mötes? Jag hoppas det.

Vad gör stängda skolor och vårdcentraler med ett samhälle? Kraftigt ökade klyftor och en arbetslöshet på nästan 30 procent? Dessvärre är det en fruktbar grogrund för extrem politik på den högerextrema sidan. Dessvärre är det inte bara i Grekland vi ser högerextremismen och främlingsfientligheten breda ut sig. Problemet finns dessvärre i de flesta europeiska länder, inklusive vårt eget. Här är det viktigt att ett finns en EU-kritik som är progressiv och konstruktiv. En av tankarna med EU inifrån var just att avslöja EU som det etablissemangsprojekt det är, men också peka på konkreta lösningar. Dessa borde alla stavas mindre makt åt Bryssel och mer demokrati och öppenhet. Om man i slutändan helt och hållet vill lämna EU eller bara vill att EU ska syssla med mindre behöver inte avgöras idag. Det är riktningen som är det viktiga. Jag hoppas att den här tredje utgåvan av EU inifrån kan hålla liv både kritiken av dagens EU och behovet av ett annat Europa.

Sedan 2009 har FNs klimatpanel, IPCC, presenterat tre vetenskapliga rapporter som alla pekar åt samma håll: Det är bråttom att rädda klimatet, men det går. Den rika världen har ett historiskt ansvar att pressa ned sina utsläpp och att hjälpa utvecklingsländerna med pengar och ny teknik. Vad spelar EU för roll i detta sammanhang? Är det inte ett ödets ironi att samma dag, den 22 januari 2014, som EU-kommissionen presenterade sina klimatmål för 2030 (som inte är tillräckliga) lanserade man också ett förslag till ”industriell pånyttfödelse” i EU (där lovades bl a att den inre marknaden skulle stärkas liksom tillgången till råvaror). Det är EU i ett nötskal; det finns en ambition om att möta de stora miljöutmaningarna, men för varje progressivt förslag finns minst tre dåliga. I EU inifrån hittar jag en av förklaringarna till denna schizofreni i det jag kallar för marknadsfundamentalismen. Den inre marknaden är överordnat all progressiv lagstiftning.

Varje förslag till att stärka miljö- och klimatpolitiken ska förstås backas upp. Men det är med en verklig miljögaranti, d v s att miljökrav alltid är överordnade den fria marknaden, som vi verkligen skulle kunna få till stånd en ambitiös miljö- och klimatpolitik både i EU och i de respektive medlemsländerna. Och det är bråttom. IPCC pekar på att de kommande åren kommer att vara helt avgörande för om vi lyckas förhindra en okontrollerbar klimatförändring. Då måste vi verka på alla nivåer. Vi måste möte lobbyism med att tillgängliggöra politiken för alla som vill delta. Vi måste möte främlingsfientlighet med demokrati, öppenhet och solidaritet. Vi måste ställa om våra samhällen till hållbarhet och jämlikhet.

Jag hoppas att tredje utgåvan av EU inifrån kan bidra med detta. Jag vill också tacka Telegram Bokförlag för att de ger ut EU inifrån.

Jens Holm

P S Läser du detta innan den 25 maj? Vill du ha en lösning på klimatkrisen, att folket ska räddas – inte bankerna, att vi ska få rättvis handel och inte storföretagens handelsavtal? Då borde du rösta vänster i EU-parlamentsvalet.