Satsa på kollektivtrafiken och järnvägen

Vi har just debatterat järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15. Nedan mitt anförande. Du kan inom se hela debatten här.

2020-06-15

Anförande Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor, TU15
Vi debatterar nu Trafikutskottets betänkande 15 som rör kollektivtrafik och järnvägsfrågor. Här finns motioner från allmänna motionstiden samt en granskning från riksrevisionen om statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse om detta. Jag står förstås bakom alla reservationer från Vänsterpartiet. Jag vill särskilt yrka på reservation nr 11 om vikten av sänkta banavgifter för järnvägen.

Sverige och världen har nu under tre månaders tid varit lamslaget av den kris som coronaviruset orsakat. Men det finns en annan kris som är ännu mer långtgående, omfattande och helt och hållet farlig för vår existens, och det är klimatkrisen. Trots att coronakrisen bidragit till tillfälligt sänkta utsläpp av växthusgaser fortsätter halten av växthusgaser i atmosfären att växa. Förra månaden, maj, var koldioxidhalten 417 miljondelar i atmosfären. Den högsta nivån på 800 000 år, sannolikt ännu längre tid tillbaka. Maj var dessutom den varmaste månaden sedan mätningar började göras för över 100 år sedan.

Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och av dessa utsläpp ansvarar vägtrafiken för 90 procent. Trots målet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent till 2030 minskar inte utsläppen i den utsträckning som behövs. Det fina med det här betänkandet är att både järnvägen och kollektivtrafiken har stor potential att lösa den klimatkris vi nu befinner oss i. Järnvägstrafiken är så gott som helt och hållet elektrifierad i Sverige. Kollektivtrafikens transporter går också på el eller med biobränsle. Det finns med andra ord en stor vinst i att flytta över person- och godstransporter till kollektivtafik och järnväg.

Vi i Vänsterpartiet har en plan för just detta. Den röda tråden i våra förslag i det här betänkandet är att premiera det som är hållbart på bekostnad av det som smutsar ned. Allt enligt principen om att förorenaren ska betala. Några förslag på reformer som vi lyfter i det här betänkandet är:

Öka anslagen till kollektivtrafiken. Så snart coronapandemin lagt sig förväntar sig vi i Vänsterpartiet att vi alla arbetar för målet om en fördubblad marknadsandel för kollektivtrafiken. I det sammanhanget är det mycket oroväckande att regionerna runt om i landet har höjt priset på att resa kollektivt så mycket. Taxorna har ökat med över 40 procent de senaste tio åren. Eller en annan siffra: de senaste 15 åren har den allmänna prisökningen (KPI) varit 18 procent, men ökningen på biljettpriserna i kollektivtrafiken 70 procent. Det har alltså blivit fyra gånger dyrare att resa kollektivt än andra prisökningar. Vi i Vänsterpartiet vill anslå mer pengar till kollektivtrafikens både drift och investeringar. Detta för att både göra det billigare att resa kollektivt men också för att nödvändiga investeringar ska kunna göras. Vi välkomnar de extre tre miljarder som regeringen anslagit nu under corona, men det behövs mer pengar. Vi behöver också enklare biljettsystem, göra det lättare överlag att resa kollektivt, göra det enklare för funktionshindrade och överlag förbättre servicen för alla som reser kollektivt.

Dessa ökade anslag till kollektivtrafiken kan delvis finansieras med införandet av en avståndsbaserad vägslitageavgift på tung vägtrafik, även kallat en kilometerskatt. Med en vägslitageavgift blir det dyrare att transportera gods långa sträckor på våra vägar. Vi får då också in pengar som kan användas till fler och bättre godstransporter på järnväg. Ett förslag på en vägdslitageavgift ligger också i en byrålåda på regeringskansliet. Det är hög tid att göra verklighet av det förslaget.

Samtidigt som vi vill göra det dyrare att transportera gods på väg vill vi göra det billigare att göra motsvarande transporter på järnvägen. Är det inte märkligt att järnvägen årligen betalar två miljarder kronor i s k banavgifter för sina transporter på järnvägen, medan någon motsvarande sådan avgift inte finns för vägtransporterna? Särskilt nu under coronatider ser vi en stor vits i att flytta över tunga transporter från väg till järnväg. Vi vill därför sänka eller helst helt och hållet avskaffa banavgifterna för godstrafiken. Regeringen har svarat med att tillföra 200 miljoner kronor i s k miljökompensation för godstrafikens banavgifter. Det är välkommet, men långt från tillräckligt.

Vi behöver också ett mer ändamålsenligt järnvägsunderhåll. Vi i Vänsterpartiet tycker att eftersom staten är ägare av våra järnvägar borde staten också vara den som ansvarar för underhållet av desamma. Så var det också tidigare, men sedan tio år tillbaka är underhållet privatiserat och sköts nu av ett fåtal bolag. Vi torde idag har Europas mest avreglerade järnvägsunderhåll, men också ett av Europas sämst organiserade. För några månader sedan presenterades den statliga utredningen om järnvägsunderhållet och utredaren konstaterar mycket riktigt att denna privatisering ”inte har lett till den effektivisering och innovation i underhållsverksamheten som var förhoppningen.” (s 18) Det är därför hög tid att göra som flera andra europeiska länder; ta tillbaka underhållsansvaret i egen regi. Vi ska återigen få ett underhåll i världsklass. Så får vi den bästa kontrollen och kan göra det mest effektiva underhållet. Detta torde dock inte utesluta att Trafikverket när de så önskar kan anlita privata bolag för att ombesörja det underhåll de själva inte klarar av.
Förutom denna omorganisering behövs också mer pengar anslås till järnvägsunderhåll. Vi har nu under coronapandemin ett bra läge ett bedriva mer underhållsarbete eftersom våra banor inte trafikeras lika mycket som innan. Regeringens anslag på 700 miljoner kronor är välkommet, men det behövs mer pengar till järnvägsunderhållet.

Vi vill också ändra ägardirektivet till SJ. Det ska inte ett självändamål att SJ ska göra så mycket vinst som möjligt. Den vinsten betalas ju av oss alla med allt högre biljettpriser. Vi i Vänsterpartiet vill att SJ ska vara ett välskött bolag, men SJ ska inte ha höga avkastningskrav som uppdrag. Vi vill därför ändra i statens instruktion till SJ så att bolaget kan sänka priser och ge bättre service även om det kostar. Och självklar ska SJ köra tåg i hela landet, även om det inte är fullt ut lönsamt.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om Riksrevisionens granskning av statens planering av höghastighetsbanor samt regeringens skrivelse angående detta. Det är inte så ofta nya stambanor byggs. Södra och västra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet, Inlandsbanan och Malmbanan i början av 1900-talet. Jag kan ha viss förståelse för Riksrevisionens kritik om att planeringen för höghastighetsbanorna har brutits ut ur den ordinarie infrastrukturplaneringsprocessen. Det var den borgerliga regeringen Reinfeldt som tog initiativet till höghastighetsbanorna i ett tilläggsdirektiv till Sverigeförhandlingen sommaren 2014. Det handlade inte bara om nya spår utan också byggandet av bostäder, kollektivtrafik, cykelinfrastruktur och annat. Utifrån det perspektivet kan jag förstå att man tyckte sig behöva planera i en särskild ordning. Oavsett vad man tycker om planeringen skulle jag önska att vi var överens om att komma till skott i frågan. Det är dags för nya stambanor i Sverige. Låt oss bygga höghastighetsbanorna. Räntan är rekordlåg och staten Sverige kan låna upp summan kring 200 miljarder kronor och bygga färdigt höghastighetsbanorna till 2030, senast 2035. Vi i Vänsterpartiet är beredda att göra detta. Bifall till regeringens skrivelse.

Jens Holm (V)

Hög tid att överge just in time

Idag har vi debatterat infrastruktur i riksdagens kammare. Nedan eller här AnförandeInfrastrukturTU7 2020-03-16 mitt anförande. Här kan du också se debatten.

2020-03-18

Infrastrukturfrågor, TU7, Jens Holm (V)
Efter den situation med virusspridning av Covid-19 (Corona) som vi just nu är mitt uppe i kommer säkert många kloka slutsatser dras om vårt samhälle. Vi diskuterar nu Trafikutskottets betänkande TU7, Infrastrukturfrågor, och en slutsats som vi nog redan nu kan dra är att fungerande infrastruktur och transporter är helt fundamentalt i vårt moderna samhälle. Men vi behöver också ställa oss frågor kring vårt beroende av transporter och om det inte har gått lite väl långt. Idag har vi ett godstransportsystem som är uppbyggt kring just in time-principen. Inga lager finns längre, de finns på våra motorvägar. Allt ska levereras så nära konsumtionsögonblicket som möjligt. Transporter kostar väldigt lite, därför kan vi kosta på oss att ha dessa rullande lager på våra motorvägar.

Idag ser vi att priset för detta är mycket högt. Vi från Vänsterpartiet har tidigare kritiserat just in time-ideologin för att den försämrar villkoren för anställda i yrkestrafiken och leder till stora utsläpp av växthusgaser. Nu ser vi också att vår sårbarhet ökar. Inga lager av läkemedel, skyddsutrustning, livsmedel och andra förnödenheter leder till tomma hyllor. Alla som försökt att köpa en andningsmask eller handsprit vet vad jag talar om.

Jag tycker vi ska ha med oss det perspektivet när vi diskuterar vilken infrastruktur som vi vill ha i vårt land. Kanske blir den här krisen slutpunkten för just in time och superbilliga transporter. Gott så. Låt oss planera för ett transportsystem som är mer samhällseffektivt och som fullt ut integrerar transporternas påverkan på miljön och klimatet. Vi lägger årligen tiotals miljarder kronor, i den nationella planen på tolv år 700 miljarder kronor, på utbyggnad och upprustning av främst vägar och järnväg. Dessa investeringar är otroligt viktiga och pengarna kan användas bättre än vad som föreskrivs i innevarande infrastrukturplan.

Vi i Vänsterpartiet delar helt Klimatpolitiska rådets skarpa kritik av regeringens infrastrukturpolitik, nu senast upprepad i den granskningsrapport rådet gjort av regeringens klimathandlingsplan. Regeringen utgår inte från vårt klimatmål om minskade utsläpp, för transportsektorn – 70 procent till 2030 – utan utifrån prognoser om ökad vägtrafik. Det är förstås bakvänt och är ett av skälen till varför utsläppen från transportsektorn inte minskar i den utsträckning de borde. Bygger man ut vägkapaciteten kommer man också att få ökad vägtrafik och med det ökade utsläpp.

Därför vill vi i Vänsterpartiet att regeringen reviderar den nationella infrastrukturplanen så att den tydligt utgår från klimatmålet om minskade utsläpp från transportsektorn. Det skulle bli en plan där betydligt mycket mer pengar läggs på järnvägen och utbyggd cykelinfrastruktur. Gällande cyklingen, är det inte beklämmande att vi har en regering som slår sig för bröstet med sin cykelstrategi, men av de 700 miljarderna i nationell plan är mindre än två miljarder avsatta till utbyggnad av cykelinfrastruktur. De enda två namngivna cykelinfrastrukturobjekten (Märstastråket, Täbystråket) ströks av regeringen när man tog fram infraplanen.

Med en infrastrukturplan som utgår från klimatet torde nya vägprojekt som Tvärförbindelse Södertörn bli en omöjlighet. Tvärförbindelse Södertörn ska byggas här i Stockholmsregionen några mil söderut från där vi står nu, kommer att kosta minst elva miljarder kronor och leda till ökad biltrafik och ökade utsläpp. Det är därför som ex vis Naturvårdsverket och en samlad miljörörelse avfärdar bygget. Jag är lite förvånad över att det bara är Vänsterpartiet som tydligt säger nej till Tvärförbindelse Södertörn blad de politiska partierna. MP och C, som vill kalla sig för gröna partier – varför lägger ni er platt för miljardrullningen till bilismen?
På tal om infrastrukturutbyggnad. Jag är frustrerad över att det talas så mycket om att hela tiden bygga nytt, men mindre om att hushålla bättre med det vi har. I infrastrukturplaneringen har vi ett viktigt verktyg som brukar kallas fyrstegsprincipen, lanserat av dåvarande Vägverket i slutet av 1990-talet. Fyrstegsprincipen används aktivt av bl a Trafikverket och innebär att förändringar i trafiksystemet ska prövas stegvis med syfte att uppnå ett hållbarare transportsystem. Som namnet indikerar består fyrstegsprincipen av fyra delar, där steg ett och två handlar om att vidta andra åtgärder istället för att bygga nytt. Det kan handla om att förändra människors beteende genom att främja mer kollektiva resor, gång och cykel. Avgifter, skatter, information, hastighetsbegränsningar, IT-lösningar är andra exempel på steg ett och två-lösningar. De två andra delarna, steg tre och fyra handlar om att bygga om eller bygga helt och hållet nytt. Alltså att kapaciteten ökar. De stegen ska användas endast när steg ett och två är uttömda. Men precis som både Klimatpolitiska rådet och Riksrevisionen har konstaterat finns det ett ensidigt fokus på steg tre och fyra hos regeringen och Trafikverket. Att tillämpa insatser för minskat eller annorlunda resande är nedprioriterat av Trafikverket och regeringen. Ett av skälen till detta är att Trafikverket anser att de saknar mandat att finansiera steg ett och tvååtgärder. Det är helt ohållbart.

Regeringen bör därför förtydliga för Trafikverket att de ska arbeta mer aktivt med första steget i fyrstegsprincipen som handlar om att lösa brister genom sänkt efterfrågan eller överflyttningar mellan trafikslag. Regeringen måste också säkerställa att det finns möjlighet till statlig medfinansiering till steg ett och tvååtgärder i länsplanerna och i den nationella infrastrukturplanen. Bifall till reservation 33.

Om det är något vi kan lära oss av den kris vi nu är inne i så är det att inte förlita oss på ett överflöd av billiga transporter. Det är alltid någon som betalar transportens pris; yrkesföraren, vår miljö eller vår sårbarhet. Därför är det hög tid att bygga ett hållbarart transportsystem. Och det gör vi tillsammans. Lösningarna stavas: Mer kollektivtrafik, järnväg, sjöfart, gång och cykel – mindre nya motorvägar och flygplatser. Mer smarta transportlösningar inom fyrstegsprincipens ram.

Anförande kommunikationer

Har talat i kammaren om utgiftsområde 22 i statsbudgeten, Kommunikationer. Läs mitt tal nedan eller här: UO22Anförande2019-12-12

Här finns vår budget i sin helhet, En plan för jämlikhet och grön omställning.

Anförande UO22, Kommunikationer
Jens Holm

Vi debatterar nu utgiftsområde 22, Kommunikationer, i förslaget till statsbudget. Jag vill börja med att konstatera att vi i Vänsterpartiet har lagt fram vårt eget budgetförslag ”En plan för jämlikhet och grön omställning” där vi satsar långt mycket mer än regeringen på att bygga ett mer jämlikt och hållbart Sverige. Därför avstår vi från ställningstagande i det kommande beslutet på det här utgiftsområdet och jag hänvisar istället till vårt särskilda yttrande som finns med i det här betänkandet.

Det här är ett viktigt utgiftsområde som med utgifter på drygt 60 miljarder kronor. Det handlar om viktiga satsningar för minskade utsläpp, att kommunikationerna i vårt land ska fungera och för att vi ska nå målet om en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning. Inte minst handlar det om att nå vårt mål om att minska utsläppen från transportsektorn med minst 70 procent till 2030. I dagsläget ligger vi långt från det målet. Vi behöver minska våra utsläpp med drygt 8 procent årligen för att vi ska nå målet, idag minskar inte utsläppen från transportsektorn – de ökar. Det här är ett viktigt mål eftersom transporterna står för ungefär en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Det är viktigt eftersom världens klimatexperter återigen har konstaterat att det är mycket bråttom om vi ska hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader C. Även i EUs nya Gröna giv och från klimattoppmötet COP25 i Madrid hör vi tydliga signaler om att transportsektorn måste ställa om.

Vi har bara den här planeten och den sätter ramar för vårt handlande. Når vi inte våra klimatmål äventyrar vi goda liv för våra barn och barnbarn.

Men det är fullt möjligt att nå våra klimatmål på transportområdet. Inom det här utgiftsområdet handlar det om att göra kollektivtrafiken billigare och bättre. Att flytta över godstransporter från väg till järnväg och sjöfart. Vi behöver också öka persontransporterna på järnvägen. Då behöver vi investera mer i både ny järnväg och underhåll av befintlig. Vi behöver bygga höghastighetsbanor och knyta ihop våra svenska järnvägslinjer med de europeiska. Vi behöver ge SJ nya ägardirektiv där de uppdras köra nattåg ned till kontinenten, ombesörja utlandsbiljetter (som de gjorde förr) och där ett ensidigt vinstfokus ersätts med att köra mer tåg men till rimliga biljettpriser. Marknadsexperimentet i järnvägsunderhållet måste få ett slut. Målet ska vara att få en järnväg i toppklass avseende punktlighet, service och turtäthet. Det kommer kosta förstås, men det går att finansiera bl a genom en höjd flygskatt och avgift på långa lastbilstransporter.

Vi behöver se cykling som ett transportslag där cykelinfrastruktur byggs ut i sammanhängande nät, fler cykelparkeringar, lånecykelsystem och där cykeln kan tas med i på tåget. Vår personbilsflotta behöver elektrifieras. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett försäljningsförbud mot nya personbilar som drivs på fossila drivmedel. Överlag måste bilnormen brytas. Vänsterpartiet vill inte bygga nya dyra motorvägar som ökar bilismen och utsläppen. Våra städer måste planeras för gång, cykel och kollektivtrafik, inte utifrån bilens behov. Biobränsle kommer att behövas främst för de tunga transporterna, men även här kommer elektrifiering att vara nödvändig. Mer investeringar behöver göras för att skapa en hållbar sjöfart med hållbarare drivmedel. Sjöfartsverkets funktion som ett affärsverk med ständigt höjda avgifter är inte hållbart och försvårar den nödvändiga omställningen. Sjöfartsverket bör finansieras som andra myndigheter, främst med anslag från statsbudgeten.

Det här är några exempel på frågor som sorterar inom det utgiftsområde vi nu debatterar, och där vi i Vänsterpartiet har konkreta förslag till förbättringar. Det budgetförslag som lagts fram av S-MPregeringen, med stöd av C och L, lever inte upp till de målsättningar som vi i Vänsterpartiet vill se. Vi behöver investera mer i transportsektorns omställning, helt enkelt. Det är därför som vi i Vänsterpartiet anslår 5,8 miljarder kronor mer än regeringen på det här utgiftsområdet. 5,8 miljarder kronor är mer än vad något annat parti satsar på det här området. Det handlar om mer pengar till kollektivtrafiken både till investeringar och till driften så att det ska bli billigare att resa kollektivt. Mer pengar till järnvägsunderhåll och utbyggnad av nya järnvägsbanor. Mer pengar till investeringar i cykelinfrastruktur, miljökompensation för godstransporter på järnväg och konverteringsstöd till hållbarare personbilar. Vi föreslår också en helt unik satsning på höjd kompetensförsörjning för järnvägsbranschen. Vi behöver fler bantekniker, eltekniker, signaltekniker och spårsvetsare.

Vi lägger alltså mer än något annat parti på omställningen av transportsektorn. Mer än M och KD som bara satsar 300 000 miljoner mer, mer än SD som lägger 2,6 miljarder mer och mer än C och L som står bakom regeringens otillräckliga budget. Det här är siffror förstås, men det säger också något om partiernas prioriteringar.

Vi i Vänsterpartiet är tydliga; de som smutsar ned ska få betala mer, de som tjänar mycket ska bidra mer till klimatomställningen. Därför höjer vi skatter och avgifter på utsläpp kapital och höginkomsttagare. Så kan vi finansiera den rättvisa klimatomställningen. Vi kallar det en plan för jämlikhet och grön omställning.

 

Låt staten bygga 5Gnätet

Har debatterat 5G i riksdagen. Nedan eller här (som pdf) 5gAnförande2019-11-27 mitt anförande.

Låt staten äga 5G-nätet – anförande kammaren, TU4
Inom kort kommer byggandet av framtidens mobilnät, 5G, att påbörjas. I Sverige, precis som i många andra länder, finns en berättigad oro för vem som ska bygga och äga nätet. Nätägaren kommer i praktiken ansvara för all elektronisk kommunikation i framtiden. Tänk om data hamnar i orätta händer? Hur ska vi kunna säkerställa att nät, basstationer och andra komponenter är helt säkra? Hur ska uppdateringar kunna ske på ett säkert sätt? Lägg där till att vi vill bygga ut det framtida nätet så att fungerar bra i hela landet och vi förstår att 5G är en komplex fråga.

För att komma tillrätta med säkerhetsaspekterna i byggandet av 5G-nätet har regeringen lagt fram propositionen ”Skydd av Sveriges säkerhet vid radioanvändning”. Lagförslaget föreslår ändringar i lagen om elektrisk kommunikation och offentlighets- och sekretesslagen. Tillstånd att använda radiosändare ska endast ges under förutsättning att radioanvändningen inte kommer att kunna skada Sveriges säkerhet. Det ska vara möjligt att återkalla tillstånd eller ändra tillståndsvillkor av säkerhetsskäl. Säkerhetspolisen och Försvarsmakten ska kunna överklaga beslut i tillståndsfrågor. Lagändringarna föreslås träda i kraft redan den 1 januari nästa år.

Förslaget i sig är fullt rimligt. Det innebär i praktiken att Försvarsmakten och Säkerhetspolisen får vara med i utformningen av kriterierna av våra telenät, nu mest aktuellt 5G-nätet. Det är viktigt att ha högt ställda säkerhetskrav på de framtida telenäten och Försvarsmakten och Säpo är våra expertmyndigheter på det området. Det är också viktigt att det finns möjlighet att ingripa mot radioanvändning kan orsaka skada för Sveriges säkerhet.

Men det jag saknar i förslaget är frågan om hur vi skapar den mest säkra och rationella lösningen. Radiospektrum är en gemensam resurs för trådlös överföring av information. Utbyggnad av 5G är inte enbart en utveckling av 4G-nätet utan utgör också ett system som medger utveckling av helt nya tjänster vilket kräver kommunikationslösningar som inte är beroende av eller riskerar att påverkas av utländska aktörer. En framgångsrik utbyggnad av 5G-nätet skapar också förutsättningar för ökad elektrifiering inom transportsektorn och bättre kommunikation på landsbygden. Utbyggnad av 5G-nätet har därmed potential att lägga grunden för innovativa och klimatsmarta transporter samt minska klyftan mellan stad och land.

Vi i Vänsterpartiet anser att ovan anförda strategiska och säkerhetsmässiga motiv stärker skälen för att det är staten som bör äga 5G-nätet och ansvara för utbyggnaden. Därför har vi lagt fram vår motion om att det är staten som ska vara ägare av 5G-nätet. Med staten som ägare kan förutsättningarna stärkas för att nödvändiga och hållbara framtidsinvesteringar prioriteras framför privata operatörers vinstintressen och nationella säkerhetsintressen kan säkerställas. Ett statligt ägt nät är det mest samhällsekonomiskt rationella systemet då digital infrastruktur är att jämställa med annan samhällskritisk infrastruktur. Med ett statligt ägande av framtida radionät kan tillstånd för radiosändaranvändning göras i enlighet med regeringens nya förslag, men med den stora fördelen att staten äger nätet. Ett statligt ägande stänger inte heller dörren för utbyggnad genom externa operatörer där staten inte har kapacitet till utbyggnad i egen regi.

Den här debatten handlar om säkerhet vid radioanvändning. Det är viktigt eftersom en allt större del av våra liv äger rum i radioetern – som data som transporteras från en person till en annan via telenät. Det som är en komplicerande faktor i detta är att mycket av denna data; var vi befinner oss, vem vi kommunicerar med, vilka platser vi besöker på nätet, ja ibland tillochmed vad vi säger och vad vi skriver kan hamna i orätta händer. Den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden har berättat ingående om allt detta. Hur stater har övervakat sina medborgare och hur bolag som Facebook, Google, Apple villigt har samarbetat i massövervakningen. Om det var övervakning från staten som var det stora problemet då, 2013, är det snarare privata megabolags kartläggning av våra liv som är det stora hotet idag. Då är det inte oviktigt vem det är som äger det nät vi kommunicerar i. Tvärt om, det är helt fundamentalt. Och eftersom detta är en debatt om just säkerhet tycker jag att det är konstigt att inte fler ledamöter engagerar sig i vem det är som ska få äga detta helt fundamentala nät.

Motståndarna mot att bygga ut 5Gnätet i gemensam regi hävdar att det skapas ett statligt monopol, och att monopol som sådana inte är bra. Men vad är skillnaden mot nu egentligen? När 5Gnätet byggs ut får vi två eller tre parallella nät ägda av ett fåtal stora telekombolag. Bolagen har ett intresse och det är att leverera vinst till sina aktieägare, en vinst som kommer att betalas med höga kostnader för användarna, d v s alla vi. Vissa områden lämpar sig bäst som naturliga monopol. Det är svårt att bygga två vägar eller järnvägar parallellt med varandra. Därför ägs nationella vägar och järnvägar av en ägare och den är nästan alltid staten. Samma logik borde gälla för våra telekomnät. Låt oss bygga näten gemensamt och bra i hela landet utan vinstintressen. Sedan kan telekombolagen få betala för att använda kapaciteten på dessa nät.

En annan invändning mot att låta staten äga det framtida 5Gnätet är att det kostar mycket att bygga ut ett nytt telenät. Vi bad Riksdagens utredningstjänst att titta på det där. Prislappen för nya sändare, master, basstationer, datakapacitet och annat som behövs för 5Gnätet skulle landa på 3,9 miljarder kronor. Vill vi dessutom ha bättre täckning på landsbygden än 4Gnätet idag skulle det kosta uppskattningsvis en eller två miljarder till. Jämfört med andra infrastrukturinvesteringar; Förbifart Stockholm 40 miljarder kronor, Tvärförbindelse Södertörn 11 miljarder eller höghastighetsbanorna 230 miljarder kronor är 4-6 miljarder kronor till ett bra och modernt 5Gnät i hela landet ingen oöverstiglig summa. Pengarna skulle dessutom betalas tillbaka mångfalt när operatörerna hyr in sig på nätet. 5G i egen regi är därför en god affär för svenska folket.
Men i det här betänkandet besvarar utskottsmajoriteten Vänsterpartiets förslag om 5G i gemensam regi med att det behövs en ”balanserad försiktighetsprincip” avseende offentliga aktörers (läs: staten) investeringar i bredbandsinfrastruktur. Man skriver också att den modell vi nu tillämpat ett tag med kommersiella aktörer som bygger ut digital infrastruktur har ”fungerat väl”. Jag tycker dessa svar är intressanta. Självklart, om man tycker att dagens utbyggnad är bra så behövs tingens ordning inte ändras. Men fråga vem som helst, i synnerhet på landsbygden, och jag tror att de är rätt missnöjda avseende tillgång på bredband och mobilnät. Priserna imponerar inte heller. Det är dyrt med mobiltelefoni och internet i Sverige. Talet om försiktighetsprincip säger eg allt. Staten måste stå tillbaka och vara försiktig i utbyggnaden. Varför? Kanske är risken att det blir för bra om vi låter staten bygga 5Gnätet?

För det säkraste, mest samhällsekonomiska telenätet i hela landet – låt staten vara ägaren av 5G.

Avslutningsvis, jag står förstås bakom Vänsterpartiets alla reservationer i betänkandet och jag vill särskilt yrka bifall på reservation ett om instansordning vid överklagan som vi har gemensamt med S, MP och C. Obs! Detta är ett exempel på s k falsk majoritet i utskotten. Här har M, KD, SD och L fått igenom ett förslag som i kammaren inte har majoritet. S, V, MP och C är ju fler. Så jag uppmanar alla ledamöter att vara på plats och rösta på reservation ett.

Jens Holm (V)

Budgetdebatt; kommunikationer

Ikväll har vi debatterar statsbudgeten, utgiftsområde 22 som rör kommunikationer. Läs mitt anförande nedan och titta gärna på hela debatten.

Anförande UO22, Kommunikationer
Jens Holm

Vi debatterar nu utgiftsområde 22, Kommunikationer, i förslaget till statsbudget. Det här är ett viktigt utgiftsområde som med utgifter på närmare 60 miljarder kronor. Det handlar om viktiga satsningar för att kommunikationerna i vårt land ska fungera. Och inte minst handlar det om investeringar i en hållbarare transportsektor som ska göra att vi når våra klimatmål, i synnerhet målet om att minska utsläppen från transportsektorn med minst 70 procent till 2030. I dagsläget ligger vi långt från det målet. Trafikverket bedömer det som att vi behöver minska våra utsläpp med 8 procent årligen för att vi ska nå målet, idag ligger vi på blott 2 procents minskningstakt. Det här är ett viktigt mål eftersom transporterna står för ungefär en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Det är viktigt eftersom världens klimatexperter återigen har konstaterat att det är mycket mycket bråttom om vi ska hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader C. Vi måste minska utsläppen för våra barn och barnbarns skull.

Men det är fullt möjligt att nå våra klimatmål på transportområdet. Inom det här utgiftsområdet handlar det om att göra kollektivtrafiken billigare och bättre. Att flytta över godstransporter från väg till järnväg och sjöfart. Vi behöver också öka persontransporterna på järnvägen. Då behöver vi investera mer i både ny järnväg och underhåll av befintlig. Vi behöver bygga höghastighetsbanor och knyta ihop våra svenska järnvägslinjer med de europeiska. Vi behöver ge SJ nya ägardirektiv där de uppdras köra nattåg ned till kontinenten, ombesörja utlandsbiljetter (som de gjorde förr) och där ett ensidigt vinstfokus ersätts med att köra mer tåg men till rimliga biljettpriser. Marknadsexperimentet i järnvägsunderhållet måste få ett slut. Målet ska vara en järnväg av schweizisk klass avseende punktlighet, service och turtäthet. Det kommer kosta förstås, men det går att finansiera bl a genom en höjd flygskatt och avgift på långa lastbilstransporter.

Vi behöver se cykling som ett transportslag där cykelinfrastruktur byggs ut i sammanhängande nät, fler cykelparkeringar, lånecykelsystem och där cykeln kan tas med i på tåget. Vår personbilsflotta behöver elektrifieras. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett försäljningsförbud mot nya personbilar som drivs på fossila drivmedel. Överlag måste bilnormen brytas. Vänsterpartiet vill inte bygga nya dyra motorvägar som ökar bilismen och utsläppen. Våra städer måste planeras för gång, cykel och kollektivtrafik, inte utifrån bilens behov. Biobränsle kommer att behövas främst för de tunga transporterna, men även här kommer elektrifiering att vara nödvändig. Mer investeringar behöver göras för att skapa en hållbar sjöfart med hållbarare drivmedel. Sjöfartsverkets funktion som ett affärsverk med ständigt höjda avgifter är inte hållbart och försvårar den nödvändiga omställningen. Sjöfartsverket bör finansieras som andra myndigheter, främst med anslag från statsbudgeten.

Det här är några exempel på frågor som sorterar inom det utgiftsområde vi nu debatterar. Det budgetförslag som lagts fram av övergångsregeringen lever inte fullt ut upp till de reformer som Vänsterpartiet anser vara nödvändiga. Men vi i Vänsterpartiet stod bakom övergångsregeringens budget som det enda rimliga i den nu rådande situationen; med en övergångsregering som styr fram tills dess att en ny regering finns på plats. Men det som nu skett är att Moderaternas och Kristdemokraternas hastigt ihopskissade budgetreservation med stöd av Sverigedemokraterna röstades igenom förra veckan. Det handlar om ett hafsverk på 28 sidor, något som ska jämföras med övergångsregeringens budget på cirka 3800 sidor. På grund av sitt politiska innehåll har Ms, KDs, och SDs budgetreservation med rätta utnämnts till Katastrofbudgeten. M/KD+SD sänker skatter för redan välbärgade med 20 miljarder kronor. Detta ska finansieras med drakoniska nedskärningar på arbetslösa, biologisk mångfald, klimatinvesteringar, solceller, elektriska fordon, indraget stöd för byggnation av klimatsmarta hyresrätter, höjda kostnader för barn som vill gå i Kulturskolan, indragen fri entré på våra muséer och en nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten, bara för att ta några exempel. M, KD, SD – varför ska skattesänkningar för de rikaste finansieras med neddragningar på barn, arbetslösa och klimatomställningen?

Mer specifikt på vårt område handlar det om nedskärningar på 489 miljoner kronor. Det handlar neddragningar på kollektivtrafik i landsbygden, försämrat vägunderhåll på Gotland och mindre pengar till Trafikverket och Transportstyrelsen. På vårt utgiftsområde hittar vi också referensen till Ms, KDs och SDs avskaffade flygskatt. M, KD, SD, vilken planet lever ni på? Att avskaffa flygskatten utan andra alternativ mitt under brinnande klimatkris är som att hälla bensin på elden. Varför gör ni så?

Men den kraftigaste försämringen på utgiftsområdet handlar om att M, KD och SD stoppar den uppskattade satsningen på gratis kollektivtrafik för barn och unga under sommarlovet. Jag har själv träffat på mängder med ungdomar som stolt viftat med ett SL-kort (som kollektivtrafikkortet kallas här i Stockholm) för att sedan kliva på pendeltåget till badplatsen med vännerna eller för att ta bussen till fotbollsträningen. Att kunna röra sig fritt med kollektivtrafiken tycker jag ytterst är en demokrati- och rättvisefråga. Plånbokens storlek ska inte avgöra om du ska kunna följa med kompisarna och bada eller åka på träning. Ett ökat kollektivtrafikresande är också en miljöfråga. Ju mer vi vänjer våra barn att resa kollektivt desto mer kommer de göra det i framtiden. Utsläpps sparas också när ungdomarna kan resa själva i kollektivtrafiken istället för att bli skjutsade och hämtade av bilkörande föräldrar.

Jessica Rosencrantz (M), Magnus Jacobsson (KD), Jimmy Ståhl (SD) – varför ska inte alla unga ha samma möjlighet att resa i kollektivtrafiken? Varför försämrar ni för miljön? Varför gör ni sommarbadet till en klassfråga?

Det finns en viktig kommentar till att göra om den budget som nu håller på att röstas igenom. Och det gäller formen för hur M, KD och SD nu agerar. Vi har haft ett val och drygt tre månader senare har vi fortfarande inte en regering. Direkt efter valet röstade de borgerliga partierna bort statsminister Stefan Löfven, utan att själva ha en plan för att ta över. Moderaterna gjorde ett katastrofval och det borgerliga blocket är som bekant mindre än de rödgröna. Stefan Löfven får därför leda landet med en övergångsregering, som i sin tur varit tvungen att ta fram en övergångsbudget. Där har vi sju partier enats om några grundläggande principer. Inga nya satsningar får göras. Inga nya politiska initiativ. När en ny regering är på plats får den lägga sin egen budget och styra landet med den. Det här har aldrig hänt förut, men det här är principerna partierna är överens om. Det hela kan liknas med en fotbollsmatch. Vi har två lag, matchen ska börja klockan tre på eftermiddagen. Plötsligt dyker det andra laget upp en kvart innan, springer ut på planen och sparkar in ett antal mål. Precis så är det med M/KD+SDbudgetreservationen. Vi har vissa spelregler, men så fort de kan väljer M, KD och SD att bryta mot dessa. M och KD har lagt en gemensam budgetreservation full med ny politik, i strid med överenskommelsen. De springer ut på fotbollsplanen en kvart innan och börjar matchen utan motspelare. Det andra laget – den rödgröna majoriteten – får inte ens underkänna fuskspelet. Stefan Löfven och hans regering får inte avgå. M, KD och SD tycker att övergångsregeringen ska administrera deras nedskärningsbudget. Jessica Rosencrantz, Magnus Jacobsson, Jimmy Ståhl – var är fair play i detta?

Jag vänder mig särskilt till dig, Jessica Rosencrantz, Moderaterna. Ni Moderater blev valets stora förlorare. Ni tappade 170 000 röster (-3,5%). Ni är det mindre blocket. Ni är inkapabla till att bilda regering. Ändå vill ni tvinga Stefan Löfven att sänka skatten för de allra rikaste, sparka på sjuka och arbetslösa, avskaffa flygskatten, ta bort gratis kollektivtrafik för unga, halvera klimatsatsningarna och stänga jämställdhetsmyndigheten över en natt. Är det så man är vuxen i rummet? Svara gärna på det.

Det rimliga hade varit att invänta en ny regering, då kan de politiska partierna lägga fram sin ekonomiska politik; antingen som regeringsbildare, som förhandlingspart eller som opposition. Jag beklagar djupt att utskottet nu föreslår att flera viktiga anslag ska minskas i förhållande till övergångsregeringens förslag. Detta innebär en lägre ambition på vårt utgiftsområde och ett försvårande av att nå våra viktiga målsättningar, inte minst möjligheten att nå sektorsmålet om att minska växthusgasutsläppen från transportsektorn med minst 70 procent till 2030.

Jag beklagar att Sverige nu får en budget som är helt och hållet oansvarig både till form och innehåll.

Av det skälet deltar Vänsterpartiet inte i beslutet om det här utgiftsområdet. Jag hänvisar till vårt särskilda yttrande tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Jag yrkar också avslag på den reservation från Centerpartiet som finns i betänkandet.

Hållbar skogspolitik

Idag har vi debatterat skogspolitik i riksdagen. Nedan kan du läsa mitt anförande och här kan du se debatten.

Skogspolitik, MJU17
Anförande Sveriges riksdag, Jens Holm (V)
När jag lyssnar på anföranden särskilt från den borgerliga sidan undrar jag om inte rubriken för debatten borde ha varit ”skogsägarpolitik”, och inte en debatt om skogen. Ja, för det har varit ett ensidigt fokus på skogsägarnas villkor och skogsbolagens ”rätt” att avverka. Jag har den största förståelse för att enskilda skogsägare ibland kan komma i kläm av beslut fattade av politiker eller myndigheter. Då problemen måste isåfall lösas från fall till fall. Men den stora utmaningen för svensk skogspolitik handlar inte om hur skogsbolagen ska få större frihet att hugga ned skogen, utan snarare om hur vi bättre kan vårda den skog vi har.

Och det brådskar. För några veckor sedan kom Naturvårdsverket med sin genomgång av arbetet med våra 16 miljökvalitetsmål, där Levande skogar är ett. Med nuvarande politik kommer vi i bästa fall uppnå två av dessa 16 helt avgörande mål till 2020. 14 kommer alltså inte att nås. Det gäller också målet Levande skogar. Det är det dagens debatt borde handla om. Hur skapar vi en skogspolitik som ryms inom de ramar som naturen har satt åt oss, en politik som gör att vi når alla miljökvalitetsmål. Minns statsminister Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2014: ”de nationella miljömålen ska klaras”. Vi är tyvärr alltför långt ifrån den målsättningen.

På skogens område är vi som sagt långt från att nå målet om levande skogar. Nästan dagligen får vi exempel på hur gamla skogar kalhuggs. Människor som återvänder till favoritskogen möts av stubbåkrar. Livsmiljöer för hotade arter försvinner. I Ore skogsrike utanför Rättvik vill statliga Sveaskog hugga ned ett stort område med mycket skyddsvärd skog. Detta som ett exempel.

Det håller inte längre att politiken lämnar skogen vind för våg. Maximen om frihet under ansvar måste överges. I Skogsvårdslagen står det att produktionsintressen ska väga lika tungt som miljöhänsyn. Det här har aldrig fungerat i praktiken. Det är i princip alltid produktionen som dragit längsta strået i svenskt skogsbruk. Därmed har vi fått en skog som är högavkastande, men i biologiskt innehåll blir den allt fattigare. Skogen växer så att det knakar, men det är timmeråkrar som breder ut sig, inte skogar med stor biologisk mångfald och ett myller av liv.

Vi i Vänsterpartiet vill komma till rätta med detta och vi har en plan för det. Vi vill ha ett hållbart skogsbruk. Några av vänsterpartiets förslag på temat:

• Fortsätt att skydda mer skog, men se till att det blir med ekologiskt representativa miljöer. Det är inte bara storleken som räknas, utan också innehållet. Och högre krav på de frivilliga avsättningarna måste kunna ställas.

• Hela skogsvårdslagstiftningen måste ses över. Det bästa vore om skogsvårdslagen kunde ingå i miljöbalken. Tanken om Frihet under ansvar måste överges. I vilka andra viktiga politikområden säger vi att aktörerna har friheten att bestämma själva? Sanktionsmöjligheter måste införas för brott mot hänsynsreglerna i skogsvårdslagen. Det ska löna sig att göra rätt, men också få konsekvenser om man gör fel.

• Vi vill ha större mångfald i skogsbruket. Nationellt stöd för hyggesfritt skogsbruk, att ett kalhyggesfritt skogsbruk ska ingå i målet om levande skogar. Vi vill också ha större mångfald i så måtto att mer än barrträd ska tillåtas växa; löv- och blandskog ska stimuleras.• Miljöhänsyn och allmän hänsyn måste väga tyngre. Idag ska produktion och miljö väga lika tungt, men vi alla vet att det inte funkar så.

• Avverkning av skog med höga naturvärden måste stoppas. Här är arbetet med s k nyckelbiotoper, alltså områden med höga naturvärden, hel avgörande. Här välkomnar vi att Skogsstyrelsen ska ha återupptagit arbetet med att inventera nyckelbiotoper, men ställer oss frågande till varför man sedan inte ska registrera det man har hittat. Här måste regeringen agera. Här vill jag yrka bifall på Vänsterpartiets reservation nr 2 som just handlar om att regeringen ska ge Skogsstyrelsen i uppdrag att inte bara inventera utan också registrera de nyckelbiotoper man finner.

• Stärk samrådsförfarandet vid slutavverkning av skog. Det ska inte kunna vara så att när du kommer hem från semestern så är skogen där du gått ut med hunden och plockat blåbär under årtionden helt plötsligt förvandlad till en stubbåker. Berörda ska alltid kunna säga sitt om en planerad avverkning. Därför behöver samrådsförfarandet i miljöbalken stärkas.

• S k produktionshöjande åtgärder som främmande trädslag, stubbrytning, gödsling, dikning måste regleras tydligare i miljöbalken.

I det här betänkandet ger de borgerliga partierna med stöd av SD fyra uppdrag till regeringen. Det är fyra exempel på inslagna dörrar där arbete redan pågår eller förslag som faller på sitt eget grepp. Jag ska endast kommentera ett av dem. De borgerliga+SD hemställer till regeringen om att göra en översyn av olika former av ersättningsmodeller till skogsägare vid skydd av skog. Detta för att skapa effektivare skyddsformer. Vän av ordning undrar förstås vilka av de nuvarande skyddsformerna är ni missnöjda med? Och ni säger att skyddet ska vara effektivare. Det implicerar att skyddet ska bli bättre. Men hur ska skyddet kunna bli effektivare och bättre med mindre pengar till skydd. Jag har här en sammanställning över de borgerliga partiernas+SDs förslag till budget. Och hör och häpna, alla ni fem partier vill unisont anslå mindre pengar till skydd av värdefull natur och halvera anslagen till skydd av skog och ersättningar till skogsägare. Hur ska ni kunna skapa bättre skyddsformer med hälften av pengarna? Hur ska landets skogsägare kunna få de ersättningar som de skäligen förtjänar?

Vi i Vänsterpartiet anser att skogen är en kollektiv nyttighet, något som vi alla ska ha rätt till. Är det skogsbolagens vinstintresse som ska styra eller allmänhetens rätt till marken som ska väga tyngst? I det här fallet säger vi att allmänhetens röst, och miljön i sig, måste väga mycket tyngre än vad de gör idag. Då blir det fullt logiskt att kritisera dogmen om ”frihet under ansvar”, verka för ökat skydd av skog, kräva större insyn i skogsbruket, mer skonsamma och varierade skogsbruksmetoder, och verka för större biologisk mångfald och ökad social hänsyn; kort och gott ett hållbarare skogsbruk.

Biologisk mångfald – anförande

Idag debatterar vi biologisk mångfald och naturvård i riksdagen. Nedan mitt anförande. Har kan du också se hela debatten.

Biologisk mångfald – anförande
Den här debatten handlar om de två betänkandena Naturvård och områdesskydd och Biologisk mångfald. Vad det gäller den biologiska mångfalden får jag ibland frågan, varför är det så viktigt med mångfald? Varför många olika arter? Räcker det inte med samma slags träd i skogen, gröna gräsmattor eller åkrar med blott en eller ett par grödor på? Nej, det räcker inte. Ju färre arter som finns desto bräckligare blir våra ekologiska system.

Några exempel:

a) Angrips en skog av en illasinnad insekt drabbas sannolikt endast ett fåtal av träden om variationen är stor, men risken är uppenbar för att hela granskogen slås ut om granbarkborren får gå lös på ett plantage.

b) Vilken skog klarar sig bäst vid ett extremväder, som en storm?; ett plantage med samma slags träd i räta rader eller skogar med en mångfald av olika växter? Plantagerna står sig här slätt när träden faller som plockepinn om olyckan är framme, något vi såg i och med stormen Gudrun 2005.

c) Utan insekter som pollinerar, d v s möjliggör för växter att fortplanta sig, skulle en stor del av det som vi idag tar för givet inte finnas; blommorna, frukten, bären, spannmålen och så vidare.

d) På och omkring en ek kan så många som tusen arter leva; lavar, svampar, insekter m m. Och eken och andra träd är helt avgörande för att underlätta markens vattenupptag när det regnar, att sänka temperaturen och ge skugga i våra städer heta sommardagar, och inte minst att binda koldioxid och skapa bättre lokal luft.

Med andra ord; den biologiska mångfalden är helt enkelt avgörande för våra liv och vår välfärd.

Som Stina Bergström (MP) anförde skulle ingen gå in i ett flygplan om var tionde komponent var borttagen i motorn, men det är precis det som vi gör med våra ekosystem. Av de drygt 60 000 arter (20 000 bedömda enligt rödlistan) som finns i Sverige är ungefär 2000 hotade, enligt Artdatabankens senaste genomgång. Trots offentligt satta mål om ökad biologisk mångfald, levande skogar, rikt växt- och djurliv har situationen inte förbättrats under tid. Även om arters förekomst naturligt förändras är det ohållbart med den utarmning som sker av människan idag.

Det kom en riktigt skrämmande forskarrapport från Tyskland förra året. Forskare hade studerat insekter i ett 60-tal naturreservat i Tyskland under 25 års tid, fram till dags dato. Deras slutsats var att 75 procent av insekterna hade försvunnit under den här tiden. ”En ekologisk världskatastrof”, beskrev en av forskarna det som och menade att utvecklingen kan vara lika illa i andra delar av världen. Världsnaturfondens ”Living Planet Index”  pekar åt samma håll; andelen ryggradsdjur har minskat med 60 procent sedan 1970, arter som lever i sötvatten har minskat ännu mer; med drygt 80 procent. Det här är konkreta exempel på det som forskarna kallar det sjätte massutrotandet av arter. Men när det tidigare varit naturgivna orsaker som lett till dödande av arter, t ex meteoriter, är det idag människan som bär ansvaret för utrotandet av djur och växter. Situationen är minst sagt akut och det är vi människor som bär det fulla ansvaret.

Det här är en skrämmande utveckling. Och när jag hör landsbygdsministern och borgerliga företrädare hylla det svenska skogsbruket som till stor del bygger på att skapa plantager av levande skogar blir jag djupt oroad. Jag blir också djupt oroad av de företrädare som tycker att vi kan sprida mer av kemiska bekämpningsmedel på våra åkrar. Jag blir också djupt oroad av de borgerliga partierna och SD som kraftigt vill minska anslagen till biologisk mångfald i statsbudgeten. Det här är inte att ta ansvar för mångfalden i vår natur. Tvärt om, det är att spä på den pågående utarmningen.

Det är svårt att inte fascineras av hur allt hänger samman i naturen. Hur sambandet inte är starkare än kedjans svagaste länk. Ta blommorna som till våren gör sig maximalt attraktiva för att biet och humlan just ska besöka deras blomma och säkerställa fortplantningen genom pollinering. Rosens kronblad är färgrika och inbjudande och blomman doftar oemotståndligt för pollinerarna. Det är en signal om ”här finns en belöning att hämta”, vilket biet också får i form av söt nektar och pollen. Utan insekter som pollinerar skulle vi få betydligt mindre av, eller ingenting alls av, det vi idag tar för givet; päron, äpplen, jordgubbar, raps och inte minst den stora prakten av blommor varje vår och sommar.

Biologisk mångfald må vara en fråga om blommor och bin, men det handlar än mer om grunden för vår existens på den här planeten. Därför är det så viktigt att ta ett politiskt ansvar för den här frågan; att stoppa massutrotningen av arter och att öka mångfalden i vår natur. Det är vad vi i Vänsterpartiet gör – vi sätter en levande planet med biologisk mångfald först. Exploatering och kortsiktig vinst får stå tillbaka. Utan biologisk mångfald – inget liv.

Förslaget om detta finns i vår motion som just bär namnet Biologisk mångfald (2017/18:1149) och som behandlas i dessa betänkanden. Jag vill härmed passa på att yrka bifall till vår reservation nummer 4, MJU9 om skydd av marina områden där vi vill öka skyddet av marina havsmiljöer till minst 20 procent av ytan.

Jens Holm (V)

Hållbar skogspolitik

Ikväll har vi debatterat betänkandet MJU13, Skogspolitik. Nedan mitt anförande. Hela debatten kan ses här.

Skogspolitik, MJU13, 2017-04-27
Den största delen av Sveriges yta är täckt av skog. Det möjliggör för de vilda djuren att leva fritt i naturen. Det öppnar för spännande upplevelser för oss människor; att jogga, plocka svamp eller gå ut med hunden i skogen. Skogen är en av de få platser i vårt samhälle där vi skyddas från vardagens stress och puls. Skogen skapar också fantastiska möjligheter för s k ekoturism; att människor från andra länder kan njuta av den svenska vildmarken. Men det är också från skogen vi får vår träråvara, som kan användas till i stort sett allting från plankor till hus, textilier, till kartong och papper och restprodukterna kan bli biobränsle för att driva våra fordon. Skogen ska räcka till mycket. Och här är det viktigt att hitta rätt balans.

Jag är mycket oroad över tillståndet i våra svenska skogar. Vi oroar oss över skövling av s k tropisk skog i fjärran länder, men hus ser det ut här på hemmaplan? Skogen växer visserligen så det knakar, men är det skogar eller timmeråkrar? Det är en relevant fråga att ställa sig. Vi säger ju i ett av våra 16 miljömål att vi ska ha levande skogar i Sverige. Med det brukar vi mena skogar med stor variation och biologisk mångfald. I merparten av våra skogar ser det inte ut så. Miljömålet levande skogar är ett av de 14 miljömål som nu ej kommer att uppnås med nu fattade beslut och styrmedel.

Här finns det mycket att göra. Några av vänsterpartiets förslag som finns med i det här betänkandet:
• Fortsätt att skydda mer skog, men se till att det blir med ekologiskt representativa miljöer. Det är inte bara storleken som räknas, utan också innehållet. Och högre krav på de frivilliga avsättningarna måste kunna ställas.
• Större mångfald i skogsbruket. Nationellt stöd för hyggesfritt skogsbruk, att ett kalhyggesfritt skogsbruk ska ingå i målet om levande skogar. Det kan också vara större mångfald i så måtto att mer än barrträd ska tillåtas växa och att mer av lövskog ska stimuleras.
• Hela skogsvårdslagstiftningen måste ses över. Det bästa vore om skogsvårdslagen kunde ingå i miljöbalken. Tanken om Frihet under ansvar måste överges. I vilka andra viktiga politikområden säger vi att aktörerna har friheten att bestämma själva? Sanktionsmöjligheter måste införas för brott mot hänsynsreglerna i skogsvårdslagen. Det ska löna sig att göra rätt, men också få konsekvenser om man gör fel.
• Miljöhänsyn och allmän hänsyn måste väga tyngre. Idag ska produktion och miljö väga lika tungt, men vi alla vet att det inte funkar så. Bara för att ta ett exempel. Innan en slutavverkning har Skogsstyrelsen möjlighet att ställa krav. En avverkningsanmälan ska göras till myndigheten. Har den inte ställt några krav inom sex veckor kan avverkning utföras. Hur ofta ställer då Skogsstyrelsen sociala eller miljömässiga krav inför en avverkning? I journalisten Marcej Zarembas uppmärksammade artikelserie i Dagens Nyhets, 2012 konstaterade han att av 67 000 avverkningsanmälningar var det endast 8 där Skogsstyrelsen ställde krav på hänsyn till människa eller landskap. Endast 8 av 67 000. Det kan inte vara rimligt.
• Avverkning av skog med höga naturvärden måste stoppas. Här är arbetet med s k nyckelbiotoper, alltså områden med höga naturvärden, hel avgörande. Här välkomnar vi att Skogsstyrelsen just meddelat att man ska återuppta arbetet med att inventera nyckelbiotoper, men ställer oss frågande till varför man sedan inte ska registrera det man har hittat. Har måste regeringen agera.
• Stärk samrådsförfarandet vid slutavverkning av skog. Det ska inte kunna vara så att när du kommer hem från semestern så är skogen där du gått ut med hunden och plockat blåbär under årtionden helt plötsligt förvandlad till en stubbåker. Berörda ska alltid kunna säga sitt om en planerad avverkning. Därför behöver samrådsförfarandet i miljöbalken stärkas. Jag yrkar härmed på reservation 7 som handlar om just detta.
• S k produktionshöjande åtgärder som främmande trädslag, stubbrytning, gödsling, dikning måste regleras tydligare i miljöbalken. Det är inte OK att så stora ingrepp idag är så otydligt reglerade.

I grunden handlar det om hur man ser på skogen och ägandet. Man kan, som de borgerliga + SD, tycka att ägande ger rätt. Och därmed en rätt till stor frihet att bestämma själv över skogen, oavsett hur det påverkar andra. Men man kan också resonera, som vi i Vänsterpartiet gör, att skogen är en kollektiv nyttighet, något som vi alla ska ha rätt till. Är det skogsbolagens vinstintresse som ska styra eller allmänhetens rätt till marken som ska väga tyngst? I det här fallet säger vi att allmänhetens röst måste väga mycket tyngre än idag. Då blir det fullt logiskt att kritisera dogmen om ”frihet under ansvar”, att kräva större insyn i skogsbruket, att mer skonsamma och varierade skogsbruksmetoder, att skydda mer skogsmark och verka för större biologisk mångfald och ökad social hänsyn, kort och gott ett hållbarare skogsbruk.

Jens Holm (V)

Låt kommunerna få ansvaret för våra sopor

Har debatterat sopor i riksdagen ikväll. Nedan mitt anförande.

Anförande riksdagens kammare, MJU7
Vem har inte gått och släpat stora kassar och kartonger med konservburkar, plastbyttor och tidningspapper. När man kommit fram till de gröna insamlingsbehållarna har de redan varit överfulla och smutsiga. Då är det bara att traska vidare till nästa gröna insamlingsiglo. Är det lätt att leva miljövänligt då? Nej.

Tyvärr är det så här insamlingen av förpackningar och tidningar ser ut idag i Sverige. Ansvaret ligger på producenterna, alltså företagen, att samla in. Ansvaret för den resterande delen av hushållsavfallet ligger däremot på våra kommuner att samla in. Havremjölksförpackningen och Dagens Nyheter – en grön behållare nånstans på stan, matrester och dammråttor – i sopbehållaren vid min bostad. Enkelt? Nej. Bra för miljön? Nej. Logiskt? Nej, inte om man vill ha ett rationellt och effektivt insamlingssystem. Något vi alla väl vill, får jag hoppas.

Det var därför ingen slump att den statliga utredningen ”Mot det hållbara samhället” (SOU 2012:56) för drygt tre år sedan föreslog just att kommunerna skulle få det samlade insamlingsansvaret för allt avfall. Kommunerna samlar ju in allt annat avfall från hushållen, så det var den enda logiska lösningen. Trots att uppgiften var relativt enkel drog den tidigare borgerliga regeringen drog det hela in långbänk. Men, så två veckor innan valet, på ett av den dåvarande regeringens sista sammanträden beslutade man att frångå sin egen utrednings förslag: Uppsplittringen skulle bestå; företagen skulle fortsätta att ha ansvar för insamling av förpackningar och tidningar. Jag frågar mig varför?

Och nu ser vi samma förslag i det här betänkandet. M, C, L, KD med stöd av SD tycker att allt ska fortsätta som förr avseende ansvaret. Varför?

Kan det finnas en ideologisk blockering här? Har vår borgerliga borgerliga opposition med stöd av SD så svårt att erkänna att vissa saker sköts bäst av våra kommuner, i det här fallet all sopinsamling? Varför går man emot den utredning man själv tillsatte? Varför går man emot en stor del av de tunga remissinstanserna? Varför underkänner Moderaterna, Centerpartiet, SD och ni andra våra 290 hårt arbetande kommuner som är beredda att axla avfallsansvaret utifrån sina lokala förutsättningar? Varför sätter man marknaden före miljön? För jag tycker att det är det man gör.

Verkligheten talar också för att ge kommunerna det samlade ansvaret för avfallsinsamlingen. Det finns ett antal kommuner som har infört en fastighetsnära insamling, som alltså har tagit ett ansvar att i kommunens regi samla in förpackningar och tidningar. Och här ser man att de kommuner som gjort det samlar in långt mycket mer avfall för återvinning än andra. Ta Helsingborgs kommun som tidigt införde fastighetsnära insamling. De samlar in och materialåtervinner mer än dubbelt så mycket plast och metall som genomsnittet av de svenska kommunerna. De ligger även långt över snittet vad det gäller insamlingen av tidningar och pappersförpackningar.

Den här frågan är särskilt viktigt i ljuset av att vi svenskar slänger alltmer. Nu slänger vi 450 kg/person, det är en ökning med 50 procent de senaste 20 åren. Det här borde få alla politiker att enas om att hitta den mest rationella och effektiva lösningen. Och det borde vara att låta våra kommuner få hela ansvaret för avfallsinsamlingen, helt i linje med utredningens förslag. Producentansvaret ska förstås finnas kvar t ex genom att företagen/förpackningsindustrin betalar våra kommuner för den tjänst de utför. Det här skulle vara i intresse för inte bara våra hushåll och medborgare i hela Sverige, men också för miljön och en effektiv avfallsinsamling.

Bifall till reservation 2 och låt kommunerna få det samlade ansvaret för insamlingen av allt hushållsavfall.

Jens Holm (V)

Se hela debatten från riksdagen här.