När jag talar om min bok ”Om inte vi, vem?” brukar jag inleda med att rita en graf över koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Halten har legat tämligen konstant de senaste 800 000 åren för att efter andra världskriget verkligen skjuta i höjden. Idag står vi där med rekordnivåer av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären. Aldrig någonsin under 800 000 års tid har vi släppt ut så mycket. Och merparten av växthusgaserna har släpps ut efter 1945, till största delen av de industrialiserade staterna. Detta ramas ibland in med konceptet antropocen – människans tidsålder. Att vi människor påverkar varenda kvadratmeter på jorden, från Sahara till Arktis. Och vår utbredning på jordklotet har gjort att vi har skapat en klimatkris som riskerar äventyra vår tillvaro på jorden.
Det där vi:et är viktigt i sammanhanget. För vilka är vi egentligen? Om merparten av utsläppen skett efter 1945 och till största delen från i-länder blir det felaktigt att tillskriva hela mänskligheten samma ansvar. Är det snarare inte så att det är en generation av oansvarigt leverne i världens rika länder som försatt oss i klimatkrisen?
Denna och många andra frågor diskuteras i Sverker Sörlins intressanta essäbok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder.” (Weyler, 2017) Med antropocen ”tvångskollektiviserar vi fattiga och oskyldiga” säger sociologen Eileen Crist i boken (s 43). En klimatflykting från Bangladesh eller småbrukare i Nicaragua tillskrivs samma ansvar som de som tar helikoptern mellan skyskraporna på Manhattan, som påverkar klimatet hundrafalt mer. Under ”mänsklighetens” tidsålder blir vi alla lika goda kålsupare och medskyldiga till klimatförändringen.
På annan plats i boken frågar sig Sverker Sörlin vad det egentligen är som gör att vi fortsätter att driva världen mot en klimatkollaps trots att vi är medvetna om de uppenbara riskerna. Han skriver:
”Om vi skulle betrakta världen utifrån och såg en mänsklighet som visste att den måste minska sina CO2-utsläpp nästan till noll och såg samma mänsklighet låta full frihet råda för både produktion och konsumtion av CO2-utsläppande bränslen – vad skulle vi tänka om denna civilisation? Förmodligen att det måste finnas något annat som anses ännu viktigare än att minska den globala uppvärmningen. Vad skulle det vara? (s 193)
Ja, vad skulle det vara? Ett ekonomiskt system som premierar kortsiktig vinst på bekostnad av långsiktig hållbarhet. Vem ville egentligen att vi skulle hamna här? Kanske Texaco, Chevorn, BP och Lundin Oil, men knappast merparten av jordens befolkning. Dags att skapa en ekonomi för alla och som håller sig inom planetens ramar. Alternativet förskräcker.