EUs nykoloniala fiskeavtal är ett undanskymt politiskt område. När jag har tagit upp dessa avtal med flera ledande svenska politiker har de ofta stått som frågetecken. Nej, jag är ingen expert heller. Men själva upplägget räcker för att en lekman ska dra öronen åt sig: ett EU men stort behov av mer fisk, fattiga länder med stort behov av pengar samt medlemsländer i EU som är föredetta kolonialmakter. EU sluter helt enkelt avtal med fattiga länder i, främst, Afrika. Länderna får en summa pengar och europeiska flottor kan dammsuga ländernas vatten på fisk. All fisk skeppas iväg till Europa, i praktiken inga lokala arbeten skapas och havet utarmas mer än tidigare.
Sverige är, som EU-medlem, en del av detta. Vi har lika stort ansvar som alla andra EU-länder. Därför har vi i den rödgröna oppositionen bestämt oss för att granska vartenda fiskeavtal som ska godkännas på EU-nivå. Idag var det dags igen. Denna gång som överläggningar i Miljö- och jordbruksutskottet. EU-kommissionen vill inleda förhandlingar med Guinea Bissau om fortsatt fiskeavtal. Sverige har inga invändningar. Nej, just det inga invändningar. Trots att det tidigare avtalet har lett till storskaligt fiske utanför GBs kust, ingen lokal förädling av fisken, få lokala arbetstillfällen, extremt undermålig övervakning av fisket. GBs tidigare fiskeminister Carlos Mussao Balde avgick december 2009 som en följd av korruptionsanklagelser med anledning av bl a fiskeavtalet med EU. GB styrs idag i praktiken av militären. Stora brott mot de mänskliga rättigheterna begås.
Trots detta har landsbygdsminister Eskil Erlandsson och den svenska regeringen inga invändningar. Vi rödgröna föreslog istället att detta avtal, tillsammans med alla andra fiskeavtal med utvecklingsländer, ska omvandlas till utvecklingsprojekt för att utveckla ett hållbart fiske i länderna. Men de borgerliga partierna + SD röstade ned detta. EU-lojaliteten väger tyngre än att försöka göra något gott för Guinea Bissaus fattiga människor.
Tragiskt, men dessvärre inte första gången det sker.