Det känns att det börjar gå mot juluppehåll i EU-parlamentet. Färre folk i korridorerna, alla önskar varandra god jul etc. Själv åker jag hem till Sverige imorgon. Ska bli skönt.
Igår hade vi extrainsatt plenasession här i Bryssel. Varför då? Jo, det finska ordförandeskapet måste ju avtackas. Därför måste Matti Vanhanen, kommissionens ordförande Barroso och alla partigruppers ordförande få hålla massa inlägg. Dötrist!
Särskilt trist är det ju när alla säger samma sak – OK vi och de gröna och ibland Indem-gruppen skiljer hedrande nog ut oss. Vanhanen kritiserar medlemsländers rätt att ibland kunna använda sitt veto, och att vi måste få ett nytt fördrag (läs EU-grundlag). De flesta hakar på och pläderar för EU-superstaten. Barroso kritiserar länder som är motståndare till den s k pasarrellen – den gummiparagraf som gör att EU kan häva enskilda länders veto. Extremt upprörande! Poettering från EPP använder halva sin talartid till att tacka alla andra partigruppsordföranden. Ja, så där håller det på. Ibland är EU-parlamentet inget annat än en lekstuga för snacksaliga 50+-gubbar.
Både igår och idag röstade vi i utskottet för internationell handel. Bland annat röstade vi om nyliberala frihandelsavtal med de andinska länderna (Colombia, Venezuela m fl) och Centralamerika. Vi i vänstergruppen röstade nej när våra och de grönas ändringsförslag föll. Jag vill inte stödja avtal som syftar till ytterligare avregleringar och som är helt på storföretagens villkor (vilket är fallen med dessa avtal). En lisa för själen var att även moderaten Christoffer Fjellners ändringsförslag fick rungande nej. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, inte sant 🙂
Jag träffade vår nye miljöminister, Andreas Carlgren (c), på planet ned till Bryssel i söndags. Han skulle ned och slutgiltligen klubba igenom Reach (vilket gjordes igår). Jag påpekade att Sverige kommer tvingas försämra delar av vår nuvarande lagstiftning (läs mina tidigare inlägg). Carlgren skulle försöka få stopp för det. Tyvärr lyckades han inte. Jag vet inte ens om han försökte. Är det nån som kommer ihåg Miljögarantin? Just det, den EU-princip, som man sålde in den svenska EU-anslutningen med, som säger att enskilda länder inte ska tvingas försämra sin miljölagstiftning. Nu tvingas vi göra det. Liksom vid mängder av andra gånger. Så mycket var den garantin värd!
Läste den ypperligt intressanta rapporten ”Vad hände(r) med den konstitutionella krisen i EU?” (Sieps 2006:6) av Carl Fredrik Bergström.
Bergström är ingen EU-motståndare precis, men kan ändå vara ärlig och peka på risken med EU-kommissionens ständigt växande makt. Han har studerat EU-kommissionens växande makt i EU-systemet. Det sägs ju i skolböckerna att EU-lagar tas genom ett sambeslutsförfarande mellan EU-kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet. Bergström visar på en annan bild. En stor del nya lagar klubbar EU-kommissionen igenom helt själv. 662 förordningar och 54 direktiv blev det förra året. Det är alltså hundratals viktiga lagar som kommissionen klubbar igenom helt allena. Det är förstås väldigt allvarligt. I synnerhet med tanke på att kommissionen är en ren tjänstemannainstitution, som inte är folkvald.
Bergström pekar också på att kommissionen har gått om rådet vad det gäller att stifta nya direktiv såväl som förordningar. Han skriver så här:
”Sedan ett par år tillbaka är det kommissionen som antar, inte bara flest förordningar, utan även flest direktiv: kommissionens ställning jämfört med rådets har aldrig varit starkare än 2005… och trenden fortsätter att peka uppåt.”
Det brukar påstås att EU hamnade i en kris efter Nejen till konstitutionen i Frankrike och Nederländerna 2004. Men det stora antalet nya EU-lagar visar att EU-systemet tuffar på som aldrig förr. Snabbast tuffar kommissionen. Utan vår insyn och utan folkligt mandat.
Imorgon bär det av mot Stockholm igen. Där väntar EU-jobb på distans, flytt till Hammarby sjöstad (med riktigt svartfiber i bredbandet, I can´t wait…), julfirande i växthuseffektens tecken (d v s med regn och barmark) och planering inför 2007. I januari är jag tillbaka i EU-parlamentet igen.