Jag är på väg till Kungsängen, nordvästra Stockholm, för att tala om sopor. Sopor har nämligen blivit en handelsvara. Varje år importerar svenska kraftvärmeverk 2,3 miljoner ton sopor från länder som Norge, Storbritannien och Irland. Importen har ökat lavinartat och är idag fyra gånger så stor som för tio år sedan. Här i Sverige bränns soporna och blir till värme och el till våra hushåll. Utsläpp av koldioxid, kväve, svavel och en hel del giftiga ämnen får vi på köpet.
Vissa tycker att det är helt OK att vi importerar så mycket sopor. Här bränns ju skräpet och blir energi. Dessutom betalar norska och andra kommuner bra, omkring 800 miljoner svenska kronor lär de dryga 2 miljoner tonen rendera till svenska kommunala och privata anläggningar.
Men är det hållbart i längden? Enligt den s k avfallshierarkin ska vi 1) se till att använda mindre produkter överhuvudtaget och producera mindre sopor. Det går sisådär; varje svensk skapar nu 450 kilo sopor årligen. Vi ska 2) återanvända så mycket som möjligt; laga, reparera, rekonditionera. Här finns också mycket att göra. Kan vi inte minska användningen eller återanvända ska vi 3) återvinna vårt skräp, då helst i materialform; metall smälts ned till metall, glas blir till nytt glas eller diskas ut och används igen… Går inget av det kan resten 4) brännas och bli till energi. I absolut sista hand 5) får soporna läggas på deponi. Att bränna soporna är alltså ett av de sista alternativen i den s k avfallstrappan som ligger till grund för svensk och europeisk avfallspolitik.
Att skapa ett system som gör svenska anläggningar, och i förlängningen kommunmedborgare, beroende av importerat avfall är inte hållbart. Fokus borde vara att använda mindre prylar och att sopor ska tas om hand så nära där det går. Att köra kors och tvärs med långtradare är knappast hållbart.