Obama

Barack Obama har vunnit presidentvalet i USA. Trots allt var det en stor lättnad att den republikanske utmanaren Mitt Romney inte vann. Barack Obama är bättre. Frågan är bara hur mycket bättre? Eller, hur mycket mindre sämre?

Från vänsterhåll finns det goda skäl att kritisera Obama. Vad har han egentligen levererat i termer av progressiv politik? Sjukvårdsreformen kanske? Men den blev tillslut väldigt utvattnad. När det gäller det negativa kan listan göras lång: De obemannade drönarplanen i Pakistan fortsätter att avrätta människor – det är president Obama som ger godkännandet i varje enskilt fall, fånglägret på Guantanamo har inte stängts, trots att Obama lovat just detta, USA har inte tagit några steg närmare ett internationellt åtagande att minska sina utsläpp av växthusgaser och Obama har, precis som  alla andra tidigare presidenter omhuldat militären.

Jo, visst kan man invända att ett stort ansvar ligger på det republikanskt dominerade representanthuset som har lyckats blockera en stor del av Obamas politik. Men ändå, Barack Obama har som person ett stort ansvar för att mer inte har gjorts. Det här kan man debattera in i oändlighet. Det jag tycker är intressant är vem Barack Obama egentligen är, hans progressiva arv. Kan det påverka hans framtida politik?

Det kanske ändå finns skäl till viss hoppfullhet? Barack Obama inleder nu sin andra, och därmed sista period som president. Han behöver därför inte oroa sig för huruvida han ska bli omvald eller ej. Och i grunden är Barack Obama en av de radikalaste politiker USA någonsin har haft på presidentposten. Jag drar mig till minnes hans två otroligt välskrivna självbiografier ”Min far hade en dröm” (1995, 2004) och ”Att våga hoppas” (2006, 2008). Den första är skriven innan hans politiska karriär startade och handlar till stor del om hans far och hans kenyanska ursprung (men det är främst en biografi över Barack Obama själv, inte över hans far). Obama berättar om sin resa till Kenya där han träffar sin halvsyster Auma Obama och de flesta andra från hans släkt på sin fars sida, som alla lever relativt enkla liv som ”vanliga” kenyaner. Barack Obama reser runt sin halvsyster i Nairobi, besöker sina halvbröder, faster, farbror och andra släktingar. Han rör sig på vanliga platser, marknader, barer, restauranger, universitetet, enkla bostadsområden m m. Vem hade här kunnat tänka sig att han knappt 15 år senare skulle bli ledare för världens enda kvarvarande supermakt? Det anti-koloniala perspektivet är tydligt i Obamas första biografi. Han gör utläggningar om olika afrikanska befrielseledare (ex vis Mau-Mau-upproret och ledare som Dedan Kimathi och Jomo Kenyatta) och funderar kring hur Afrikas länder ska kunna utvecklas på egna villkor. Min far hade en dröm skrevs 1995, för knappt 20 år sedan. Frågan som inställer sig: Hur mycket av detta finns kvar hos president Barack Obama idag?

Samma fråga återkommer vid en läsning av Att våga hoppas, skriven tio år senare. Trots att Barck Obama här är senator, d v s politiker på allra högsta nivå i USA är ett rättvisepatos och tydligt ställningstagande för landets minoriteter en röd tråd. Han berättar öppet hur han medvetet väljer att tro mer på påtryckare från landets fackföreningar än från storföretagens köpta lobbyister. Han berättar om tidsödande och slitsamma gräsrotskampanjer, saker som vilken aktivist som helst kan känna igen sig i. Han blir upprörd över hur arbetarklass och arbetslösa inte har röd med den mest grundläggande sjukvården. Han kritiserar valsystemet som systematiskt gynnar republikaner och höginkomsttagare. Det är skrivet direkt från hjärtat utan omsvep. Han tror på det han säger. Frågan återkommer alltså, hur mycket av detta finns kvar i dagens Barack Obama?

De senaste fyra åren av Obamastyre visar att det mesta av Obamas progressiva arv har smulats sönder under tiden som president. Orsakerna till detta kan diskuteras; republikanternas majoritet i representanthuset, agressiv högerdominerad media, en allmän komplicerad ekonomisk utveckling, men det är ett faktum att visionen om ett bättre USA helt har kommit på skam. Nu har Barack Obama fyra år på sig att omsätta sina visioner i praktiken. Det faktum att han inte behöver försöka bli omvald gör att denna period kan bli bättre än den föregående.

Den stora frågan blir hur mycket ett progressivt arv påverkar politiken idag. Hittills dessvärre inte så mycket. Men jag tror att det kan spela större roll för de år som nu kommer. Låt oss hoppas det. Då kan de kommande åren verkligen bli den tid för Change som Obama har utlovat. Och med förändring i USA kan också en stor del av resten av världen börja röra sig åt rätt håll.

För övrigt:
När jag fick frågan av en svensk tidning vilken kandidat jag höll på i USA-valet svarade jag Rocky Anderson från The Justice Party (jag var för övrigt den ende av de riksdagsledamöter som svarade på enkäten som uppgav detta).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s